#268. Respons på respons… (2/3)

Klargöranden… Jag ifrågasätter inte Antje Jackelén som vår kyrkas ärkebiskop. Den som tror det har missförstått det jag har skrivit. Jag har inte anklagat någon enskild person för korruption. Jag har försökt ställa strukturella frågor. Jag skulle inte ha använt ordet ”köpt” på det sätt jag gjorde, det skapade onödiga missförstånd. Det var inte min avsikt att peka ut någon enskild eller enskilda personer. Jag försöker skriva så att det framgår vad jag menar. Jag misslyckas ibland. Jag försöker ta ansvar för det jag skriver. Den som läser behöver ta ansvar för sin läsning. 

Samtalet… Jag är en vanlig församlingspräst som försöker att skriva ur ett teologiskt perspektiv. Med Gud, Jesus och kyrkan i centrum tillsammans med församlingen och medmänniskor. Det innebär att det mesta som skrivs här på ett eller annat sätt handlar om Gud, Jesus och kyrkan. Ibland försök till konstruktiv teologi, ibland förkunnelse, ibland kritik, ibland förundran. Att vara kritisk mot kyrkan, i betydelsen konstruktivt ifrågasättande, är en viktig del av att vara lojal mot kyrkan. När jag är kritisk mot kyrkan eller sådant som har med kyrkan att göra så är jag det därför att kyrkan är alldeles för viktig för att lämnas orörd. Kyrkan behöver ständigt vara ifrågasatt av sig själv för att vara sann inför sig själv och sin Gud. Det är inget annat än kyrkans pågående reformation. Med den behöver vi hjälpas åt. Jag har inga illusioner om att det lilla jag skriver är något annat än en obetydlig skärva i det stora hela. Jag skulle önska att fler präster, diakoner, musiker, pedagoger och medlemmar tog plats i det offentliga samtalet. Att fler röster hördes oftare. Att fler frågor ställdes oftare. Att fler samtal pågick. Att kyrkans livsnödvändiga samtal med sig själv hade många och olika konstruktivt kritiska röster som hördes i ett konstant pågående samtal. Om vi hade ett sådant samtal i vår kyrka så skulle den senaste veckan ha sett helt annorlunda ut. Då kanske kyrkan heller inte skulle behöva köpa tänka-tjänster utifrån.

Förvåningen… Jag hade kyrkan framför ögonen när jag skrev. Jag försökte ställa frågor om vår ärkebiskops och kyrkans förhållande till pr-branschen. Man kan tycka att det var ett dåligt försök. Det är ok. Men det var ett försök. Avsikten var inte att ifrågasätta pr-branschen i sig. Men det tycks vara pr-branschens folk som upplevt sig vara påhoppade. Det verkar också ha uppfattats som att jag har ifrågasatt Hetast-priset i sig. Det har förvånat mig lite eftersom priset i sig var en bisak i mitt huvud. Men, låt mig dela några tankar om ett helt annat pris. Ni får ta det för vad det är. En utomståendes och kanske oförståendes tankar som inte avser att skuldbelägga, anklaga eller peka ut någon för något. En reflektion som man kan avfärda, strunta i eller fundera vidare på. Tankar som man inte ens behöver bry sig om om man inte vill. Ord som inte är ute efter att nedvärdera, smutskasta eller baktala någon eller något. Ord som inte gör några som helst anspråk utöver sig själva som ord. Har jag varit tydlig nog med att jag inte har några illvilliga eller dolda avsikter och att jag inte är ute efter komma åt, göra illa eller skada varken någon enskild person, något företag eller någon organisation? Det handlar alltså om ett helt annat pris som inte har någonting alls med verkligheten att göra.

Ett annat pris… Det är förstås ett påhittat pris. Ett företags personal hittade på priset för några år sedan. Som en bra affärsidé. Som en genial marknadsföringsgrej. Som blev en lyckad och framgångsrik marknadsföringsgrej. Som blev en lysande affärsidé. Man kan bara gratulera företaget som hittade på idén. Som har betydande framgångar med det. Men det är fortfarande ett lika påhittat pris som alla andra pris. Någon annan hittade på ett annat pris och kallade det ”Nobelpriset”. Någon annan hittade på ett annat pris och kallade det ”Oscar”. Finns det något pris som inte är påhittat? Kan man låtsas att ett pris inte är påhittat? Att ett pris är påhittat gör det inte mindre värdefullt. Inte heller att det blir mindre värdefullt att få. Alla pris är ju påhittade. Precis som alla andra pris får det här priset sitt värde av kontexten och plausibilitetsstrukturen. Precis som alla andra pris får priset det värde som sammanhanget och strukturen tillskriver det. Ett värdefullt diplom från ett sammanhang saknar allt värde i ett annat. Värdefullt här, värdelöst där. Meningsfullt där och då, meningslöst här och nu. Ungefär som med gamla medaljer och diplom från barndomen. Inget konstigt med det. Det är inte på något sätt kontroversiellt att påstå att just det här priset är påhittat eftersom alla andra priser också är påhittade.

Det är klart att företaget ska försvara sitt pris. Om någon ifrågasätter det. Något annat vore ansvarslöst av företagets ledning. Det finns mycket pengar investerade i prisets trovärdighet. Synergieffekterna kring priset är många och kostnadseffektiva. Över tid ger den årliga inramningen av diplomet en mycket god avkastning. Det är dessutom ett genialt konstruerat pris. Konstruktionen får priset att se självständigt ut. Inget fel med det. Pris får vara konstruerade hur som helst. Det är ett pris så gott som något. Varken bättre eller sämre än något annat pris. Det finns egentligen inget konstigt med det här priset. Förutom att man inte får ställa frågor om just det här priset. Om det är någon med makt som får det. Och att man kan råka illa ut om man gör det. Men det gäller bara just det här priset, som inte har någonting med verkligheten att göra. Hur det ligger till med verkliga priser bör jag nog inte säga något om. Eftersom jag inte är i prisutdelarbranschen och därför inte kan ha en åsikt.

Samtalet igen… Det är ganska tydligt att det där kyrkans konstruktivt kritiska samtal med sig själv är en hopplös tanke som är långt borta. Det går att skrika sönder det mesta. Förvånande att ämbetskollegor tycker att det en bra idé.

• Dag Sandahl: "Det rör på sig" (15/7).
• Sofia Jönsson: "Tvelaktig ära att få pris från pr-byrå" (SvD 16/7).