#365. Tredje söndagen i Fastan…

”Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ’Vem rörde vid mina kläder?’ Lärjungarna sade: ’Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!’ Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: ’Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.’” (Markus 5:24–34)

I berättelserna om Jesus vittnar mirakel om Guds fullbordade framtid. Mirakel är små, korta glimtar av en framtid som ska bli och som samtidigt, på något märkligt sätt, redan är. En framtid där befrielse, frälsning och livets seger över döden är fullbordade faktum. Den framtiden ligger framför oss och är samtidigt redan här. Med, i och genom Jesu löften. Miraklen vittnar om att Jesu löften om befrielse, frälsning och livets seger över döden har infriats. Redan nu och ännu inte.

Man trängde sig på runt Jesus. De var många och det var trångt. De hade hört talas om de mirakel han gjort och gjorde. Berättelserna spreds från by till by, från stad till stad. Berättelserna om honom och om vad han gjort och gjorde gick före honom. Så folk samlades när de fick höra att han var på väg. Det var som om de samlades för att få en glimt av det de hört talas om. Mirakel och fantastiska ting. Människor hade blivit botade. Sjuka blivit friska. Omöjliga möjligheter hade blivit verklighet.

Bland de alla fanns hon. I tolv hade livet sakta sipprat ut ur henne. Blodet är livet – livet finns i blodet. Vi vet inte vad som orsakade hennes lidande. Vi vet bara att hon led och att livet sakta lämnade henne. Hon hade försökt med allt, gett allt hon ägde. För att livet inte skulle tas ifrån henne. Ingenting hade hjälpt. Blodet och livet, livet i blodet, fortsatte att dräneras ur henne. Hon gav sig dit, till honom som hon hade hört berättas om. Det hon hade hört väckte ett hopp så hon sträckte ut handen och rörde vid hans mantel. Och miraklet hände.

Hon kände i kroppen att hon blev botad från sitt onda och genast stannade blodflödet. Det som dränerade henne på liv upphörde. Livet slutade att försvinna ifrån henne. Det som var trasigt blev helt. Hon blev hel igen. Ett mirakel som vittnar för världen om den framtid som finns i Jesu löften. Där livet inte längre rinner ifrån oss som sand mellan våra fingrar. När allt som nu är trasigt ska få bli helt. Där och när du, jag och vi tillsammans ska få bli och vara de vi är ämnade att vara. Hela människor. Helade människor. Helt och hållet.

Vem rörde vid mina kläder, frågade Jesus. Det var trångt omkring dem så lärjungarna missuppfattade frågan. De trodde att Jesus menade vem som helst. Hon visste att han menade henne. Jesus frågade inte för att han inte visste. Jesus frågade för att kvinnan skulle säga som det var. Han ville att hon skulle ge sig till känna så att alla andra skulle få se vad som hade hänt. Han frågade så att miraklet skulle bli synligt. Hon blev botad från sitt onda. Hon blev så ett vittne om att den verklighet som Jesu liv, död och uppståndelse vittnar om är sann. Redan nu och ännu inte.

”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda” sade Jesus till henne där och då. De orden är även löftesord riktade till dig, mig och oss alla. Här och nu. Mina barn, er tro kommer att hjälpa er. Gå i frid. Ni ska bli botade från ert onda. Lita på att det är sant.

#364. Demokratisk gemenskap…

Vår kyrka, Svenska kyrkan, definierar sig som en demokratisk folkkyrka. Med ”demokratisk” menas ofta den parlamentariska formen för val till kyrkans beslutande organ. Mellan kyrkovalen går livet sin gilla gång. Det där med att vår kyrka är demokratisk påverkar oss inte särskilt mycket i vardagen. Men betydelsen av ”demokratisk” omfattar mer än parlamentariska former för val till beslutande organ. Att vår kyrka är demokratisk borde utmana, uppmuntra och påverka mer än vad det gör. Man kan fundera på vår kyrkas demokratiska form i ljuset av några tankar från Jeffrey Stout.

”The only defensible form of democratic community is one in which ethical authority is treated as an entitlement (to deference) that one must earn by repeatedly demonstrating one’s reliability as an ethical judge. This is not achieved by conforming one’s opinions to those of the majority, but rather by expressing judgements that withstand critical scrutiny in a discussion open to all. The ’default-and-challenge structure of entitlements’ in a genuinely democratic ethical community is not to be understood in purely procedural terms. It is intimately connected with substantive commitments to mutual respect, equal voice, and the value of critical discussion.” 

”A democratic ethical community at least permits and at best encourages its members to express their normative stocktaking in public and to include the wealthy and powerful among those who are publicly held responsible for what they say and do. Ideally, it also invites its members to resist their own absorption into the social mass and to cultivate whatever virtues are requires to foster the development of novel forms of action, speech, association, and selfhood. […] A self-consciously democratic ethical community is aware of itself as a community of individuals: each of whom has evaluating to do that no one else can do on his or her behalf; each of whom stands in a potential relation of dialogical exchange with each other; each of whom can be challenged to offer reasons to the rest; and each of whom is ultimately responsible not only for actions taken and commitments undertaken, but also for the self he or she has become through the exercise or neglect of expressive freedom. It is no less a ’we’ for that.”

Alla mänskliga gemenskaper hålls samman av någon form av etik. Etiken är normerande för värderingar och beteenden. Därför är den etiska auktoriteten i en gemenskap viktig. Etisk auktoritet förtjänas av den som visar en trovärdig förmåga att formulera etiskt hållbara ställningstaganden. Det åstadkommer man inte genom att låta de egna åsikterna vara konforma med någon form av majoritet. Det etiska omdömet behöver vara hållbart nog för att kunna bli ifrågasatt i en kritisk granskning som är öppen för alla – en kritisk diskussion som är demokratins väsen och livsluft. Ty, demokrati är inte bara struktur och procedur.

Den demokratiska gemenskapen inte bara tillåter utan uppmuntrar också var och en att uttrycka sina åsikter och formulera ställningstaganden. Demokratin uppmuntrar den enskilda individen att bevara sin självständighet för att så kunna finna nya, nyskapande och utvecklande sätt att tala och agera. Samtidigt utkräver den etiska demokratin ansvar av de som har makt och inflytande för vad de säger och gör. En demokratisk gemenskap är medveten om sig själv som en gemenskap av individer, som var och en har ett personligt ansvar för sin roll, sina uppgifter och sina relationer till övriga medlemmar i den demokratiska gemenskapen. Var och en har också ett ansvar för vem man själv är och vem man blir.

Att vara en ansvarstagande medlem i en etsikt hållbar demokratisk gemenskap betyder alltså lite mer än att enbart gå och rösta vart fjärde år. Man kan, med Stouts tankar i bakhuvudet, fundera på hur och i vilken utsträckning vår kyrka uppmuntrar sina medlemmar och sin personal till en självständig delaktighet i kyrkan som demokratisk gemenskap. Man kan fundera på om och hur det fungerar på församlings-, stifts och riksnivå. Man kan också fundera på hur vår kyrkas ledning reagerar på och relaterar till den eller dem som försöker och vill vara självständigt delaktiga i vår kyrka som en etiskt hållbar demokratisk gemenskap.

• Stout, Jeffrey, 2005: Democracy and Tradition. Princeton: Princeton University Press. S. 281-282.

#363. Det är försent…

”Det är svårt att urskilja någon samtalspartner. Vem försvarar det här? Vem vill ha det?” (Maria Schottenius, DN)

Sofia Lilly Jönsson skriver om Handboken i Expressen och Maria Schottenius skriver i Dagens Nyheter. Två röster som ropar i öknen. Men man har bestämt sig i Uppsala. Förslagen har remissats, tröskats och tröskats om. Nu ska Kyrkohandboken bli ny i den form som är. Det finns inte mycket som kan stoppa och starta om processen.

Här i Stockholm har stiftet redan bokat stiftsgården Stjärnholm i höst för samverkansdagar. För att förbereda implementeringen av den nya och kommande Handboken. Mest sannolikt klubbas det liggande förslaget i kyrkomötet, kanske med små ändringar. Sedan ska böcker sättas, tryckas och distribueras. Verbum ska fakturera. I praktiken kommer vår kyrkas församlingar att börja använda den nya Handboken under 2018. Om inte en majoritet i kyrkomötet röstar emot förstås. Men det är inte så troligt.

Kanske kunde någon på kyrkokansliet bemöda sig med att svara på Maria Schottenius frågor – vem försvarar det här och vem vill ha det? Men att det skulle hända är inte heller särskilt troligt. Så, det blir som det blir och vi som arbetar med Kyrkohandboken till vardags får göra det bästa vi kan av det vi får. Som vanligt. Om det låter uppgivet så beror det på att det är ungefär just så det är.

• Rädda kyrkohandboken för språkets skull, Sofia Lilly Jönsson (Expressen 17/2).
• Mobilisera mot Kyrkohandboken..., Maria Schottenius (DN 19/2).
• En enskild bok kan inte förstöra det svenska språket (SVT.se, 17/2).
• Kyrkohandboken förnyas, Svenska kyrkan.

#362. Tankekomplex…

”Ytligt sett är kritiken logisk, men som alltid när argument synes oantastligt rationella så finns det en dold agenda bakom. I det här fallet handlar det om en fientlighet mot islam, eller som ärkebiskopen Antje Jackelén benämner det i sitt svar på kritiken, på DN:s kultursida i torsdags: ’… elefanten i rummet – det islamfientliga tankekomplexet.’ […] Vid fjolårets kyrkomöte lämnades en SD-motion in på samma tema. Även SD driver frågan att Svenska kyrkan ska rikta sitt stöd och sina insatser till enbart kristna i första hand. […] Och en av dessa mörka krafters viktigaste redskap i sina maktsträvanden är fientligheten mot islam.” (Stefan Eklund, BT 14/2)

Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund uttrycker sitt stöd för ärkebiskopens svar till Ann Heberlein i DN med välbekanta ord och toner. Han skriver om ”dold agenda”, ”islamofobi” (av ärkebiskopen omformulerat till ”det islamfientliga tankekomplexet”), ”SD” och ”mörka krafter.” Det är en karbonpapperkopia av den retoriska modell som etablerades av Helle Klein med kamrater i Seglora Smedja för brännmärkning och nedtystande av meningsmotståndare runt det senaste kyrkovalet. Man använde ett politiskt och retoriskt format som bestod av insinuerande misstänkliggöranden, osakliga påhopp och anklagelser, svartmålningar och påklistrande av negativa åsikts-etiketter för att angripa och tysta ner meningsmotsåndare i det offentliga. Istället för att diskutera sakfrågor med välformulerade resonemang och förankrade argument. En verksamhet som till stor del finansierades av Lunds stift under biskop Antje Jackelén och av Stockholm stift under biskop Eva Brunne.

Med sin text den 14 februari positionerar sig Borås Tidnings chefredaktör i den ideologiska och retoriska fåran. Om Stefan Eklund vill bli tagen på allvar som en trovärdig och seriös deltagare i den kyrkliga debatten så gör han gott i att inte låta sig inspireras alltför mycket, eller enbart, av den förståelse av kyrkan som frodas där. Kyrkan och kyrkans inre liv är betydligt mer nyansrikt och mångfacetterat än så.

"Det islamfientliga tankekomplexet” är ärkebiskopens omskrivning av tillmälet ”islamofobi” och beskrivs som den omständighet som försvårar kyrkans diskussion om det pågående folkmordet på kristna. Det är inte helt sant. Det som försvårar vår kyrkas inre och offentliga diskussion är det allmänreligiösa tankekomplexet som vår ärkebiskop med kamrater försöker etablera som kyrkans paradigm. Den där tankemodellen som reducerar innehållet i kristen tro och innehållet i den identitet som formas av en kristen tro till ett oidefinierat, innehållslöst och formlöst allt och ingenting. Det allmänreligiösa tankekomplexet försvårar kultiveringen av vår kyrkas inre liv, försvårar både kyrkans offentliga samtal och vår kyrkas teologiska utveckling. Det försvårar vår kyrkas relationer till andra kristna samfund och försvårar kyrkans relationer till bekännare av annan tro. Inte minst försvårar det allmänreligiösa tankekomplexet utvecklingen av vår kyrkas identitet och praktik som kristen kyrka.

Vad det gäller vår kyrkas nationella lednings förbluffande oförmåga att tydligt uttrycka ett ställningstagande till stöd för kristna syskon som är utsatta för folkmord kan man bara förundras. Bara med en förståelse av kyrkan som lider av en stark partipolitisk distortion kan en uppmaning till uttalat stöd för, tydlig omsorg om och konkret hjälp till våra utsatta kristna systrar och bröder uppfattas som ett uttryck för mörka krafter, främlingsfientlighet och en avig inställning till islam. Uppfattningen om att en tydligt formulerad kristen identitet innebär att man på något sätt vänder sig mot någon annan är inget annat än en stor missuppfattning.

• En kristen kyrka för alla?, Stefan Eklund (BT 14/2).
• En svensk delseger, Rakel Chukri (Sydsvenskan, 14/2).
• Låt asyl betyda skydd (DN 15/2).
• Hör rösten, Svenska kyrkan!, Simon Matte (Dagen 17/2).
• En Jesus för alla tolkningar, Stefan Eklund (BT 27/3 2013).

#361. Första söndagen i Fastan…

”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ’Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.’ Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ’Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.’” (Matteus 16:21–23)

Jesus och lärjungarna var nere vid kusten kring Tyr och Sidon. Därifrån vandrade de tillbaka inåt land och passerade utmed Galileiska sjön. Jesus försåg fyra tusen människor med mat och de fortsatte till trakten av Magadan där de bråkade med fariseer och saddukeer. De tog sig över till andra sidan sjön och de befinner sig nu i området kring Caesarea Filippi. Jesus har ställt några frågor om sig själv till lärjungarna. Vem tror de att han är? Petrus svarade självsäkert och självklart att ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Jesus bekräftade det Petrus sade och lade till att Petrus är klippan som Jesus ska bygga sin kyrka på. Jesus sade dessutom att Petrus ska få nycklarna till himmelriket. Man kan tänka sig att Petrus nog är både stolt och ganska nöjd. Han är ju en riktig klippa. Så långt allt väl. 

Men sedan började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Det blev nog lite tryckt stämning när det där dök upp. De hade ju just fått höra allt det där om att Jesus var den levande Gudens son och att Petrus var en klippa som hade nycklarna till himmelriket. De hade dessutom, bara ett kort tag tidigare, sett att Jesus på något mirakulöst sätt fick maten att räcka till fler än någon trodde att det skulle göra. De hade hört när Jesus framgångsrikt diskuterade med de skriftlärda. De tyckte nog att de på något sätt tillhörde vinnarlaget. Så börjar Jesus att tala om att han ska lida och dö.

Petrus hörde nog inte riktigt det där om att Jesus skulle bli uppväckt på tredje dagen. Så han blev upprörd. ”Något sådant skall aldrig hända dig.” Petrus reagerade väl som de flesta av oss skulle reagera om vi fick höra att någon som står oss nära ska råka illa ut. Han blev upprörd och tänkte att han minsann skulle se till att det där som gör illa inte ska få hända. Petrus reagerade och agerade som många av oss gör om eller när tillvaron visar sig vara utanför vår kontroll. Vi säger nej, nej, nej. Det kan får ska inte hända. Det är högst mänskligt och fullt förståeligt. Men det skeende som Jesus är inblandad i ligger långt utanför Petrus eller någon annan människas kontroll. Det som ska ske behöver ske. Trots allt.

Jesus använder kraftfulla ord när han tillrättavisar Petrus. ”Håll dig på din plats, Satan.” I Petrus ord, i det som Petrus tror är omtanke, har Jesus hört samma röst som frestade honom i öknen efter att han blivit döpt. Den där Satans röst som utmanade honom att göra bröd av stenar. Som frestade honom att utmana Gud genom att kasta sig ner från tempelmuren. Som frestade honom med makt över alla riken i världen och deras härlighet. Den där Satan som frestade honom att ta kontroll över livet genom att ta kontroll över den makt som Gud nedlagt i honom. ”Gå din väg, Satan” sade Jesus då. ”Håll dig på din plats, Satan” säger han nu. Så lömsk är Satan, att han till och med använder sig av Jesus närmaste lärjunges röst för att försöka obstruera Guds verk till frälsning för människan och för alla människor. Men Jesus lät sig inte luras. Skeendet avbröts inte.

Guds frälsningsverk var och är sedan dess enträget pågående. Men Guds pågående frälsning av människan är ingen picknick i det gröna. Om inte förr så blev allvaret tydligt för lärjungarna där och då. Det handlar kompromisslöst om de yttersta tingen – om själva livet och om livets begränsning i den påtagliga döden. Det där som Petrus försökte och ville väja för. Men det finns ingen genväg och ingen väg förbi. Var och en av oss måste konfronteras av livets yttersta gräns på ett eller annat sätt. Inför att den dagen kommer finns det anledning att minnas det Petrus kanske inte riktigt hörde – att Jesus skulle bli uppväckt på tredje dagen. Jesus skulle lida och Jesus skulle bli dödad. Men Jesus skulle bli uppväckt på tredje dagen. Livet ska segra trots allt. Löftet om livets seger över döden är lika sant som det verkar osannolikt. Där och då. Här och nu.

#360. Ärkebiskopar talar klarspråk...

8. Our gaze must firstly turn to those regions of the world where Christians are victims of persecution. In many countries of the Middle East and North Africa whole families, villages and cities of our brothers and sisters in Christ are being completely exterminated. Their churches are being barbarously ravaged and looted, their sacred objects profaned, their monuments destroyed. It is with pain that we call to mind the situation in Syria, Iraq and other countries of the Middle East, and the massive exodus of Christians from the land in which our faith was first disseminated and in which they have lived since the time of the Apostles, together with other religious communities.

9. We call upon the international community to act urgently in order to prevent the further expulsion of Christians from the Middle East. In raising our voice in defence of persecuted Christians, we wish to express our compassion for the suffering experienced by the faithful of other religious traditions who have also become victims of civil war, chaos and terrorist violence.

10. Thousands of victims have already been claimed in the violence in Syria and Iraq, which has left many other millions without a home or means of sustenance. We urge the international community to seek an end to the violence and terrorism and, at the same time, to contribute through dialogue to a swift return to civil peace. Large–scale humanitarian aid must be assured to the afflicted populations and to the many refugees seeking safety in neighbouring lands.

We call upon all those whose influence can be brought to bear upon the destiny of those kidnapped, including the Metropolitans of Aleppo, Paul and John Ibrahim, who were taken in April 2013, to make every effort to ensure their prompt liberation.

11. We lift our prayers to Christ, the Saviour of the world, asking for the return of peace in the Middle East, "the fruit of justice" (Is 32:17), so that fraternal co–existence among the various populations, Churches and religions may be strengthened, enabling refugees to return to their homes, wounds to be healed, and the souls of the slain innocent to rest in peace.

We address, in a fervent appeal, all the parts that may be involved in the conflicts to demonstrate good will and to take part in the negotiating table. At the same time, the international community must undertake every possible effort to end terrorism through common, joint and coordinated action. We call on all the countries involved in the struggle against terrorism to responsible and prudent action. We exhort all Christians and all believers of God to pray fervently to the providential Creator of the world to protect His creation from destruction and not permit a new world war. In order to ensure a solid and enduring peace, specific efforts must be undertaken to rediscover the common values uniting us, based on the Gospel of our Lord Jesus Christ.

12. We bow before the martyrdom of those who, at the cost of their own lives, have given witness to the truth of the Gospel, preferring death to the denial of Christ. We believe that these martyrs of our times, who belong to various Churches but who are united by their shared suffering, are a pledge of the unity of Christians. It is to you who suffer for Christ’s sake that the word of the Apostle is directed: "Beloved … rejoice to the extent that you share in the sufferings of Christ, so that when his glory is revealed you may also rejoice exultantly" (1 Pet 4:12–13).

• Joint Declaration of Pope Francis and Patriarch Kirill (News.va 12/2).
• Franciskus och Kirill möttes i Havanna (Signum 12/2).

#359. Bunkermentalitet…

Vår kyrkas ärkebiskop är inte landets utrikesminister. Ändå låter de slående lika när de uttalar sig om folkmordet och den utrotning av kristna som pågår i Mellanöstern. Vår ärkebiskop låter nästan som utrikesministern. Med skillnaden att utrikesministern är mindre arrogant när hon bemöter frågor och frågeställare. Johann von Eck skulle ha varit stolt om han läst hur vår ärkebiskop hanterar och bemöter den senaste tidens kritik via DN.

Men vår kyrkas ärkebiskop är varken Wallström eller von Eck och verkar i sammanhanget ha missuppfattat sin uppgift som ärkebiskop. Inte minst verkar ärkebiskopen ha missförstått de roller vi har i relation till varandra. Det blir synligt när hon talar om kritiken som ett ”angrepp på Svenska kyrkan.” Kritik mot våra biskopars oförmåga att stå upp mot orättfärdighet och för våra kristna syskon i världen är alltså ett angrepp på Svenska kyrkan. Som om det är ärkebiskopen och biskoparna som är Svenska kyrkan. Förstår inte ärkebiskopen att det är Svenska kyrkan själv som ifrågasätter ärkebiskopens och övriga biskopars ledarskap med och i den kritik som förs fram av kyrkans medlemmar?

Om ärkebiskopens svar i DN – tillsammans med biskop Modéus och biskop Tyrbergs försvar för biskoparnas tystnad i frågan om det pågående folkmordet på kristna – representerar biskopsmötets inställning till vår kyrka, vår kyrkas medlemmar och vår kyrkas plats i den världsvida kyrkan då verkar det, i det närmaste, råda en bunkermentalitet hos våra biskopar. ”Vi vet bättre, ni ska foga er under tystnad.” Man måste vara imponerande tondöv som biskop i en kristen kyrka för att försvara positionen att det bästa är att vara tyst när våra kristna systrar och bröder i världen mördas i en bedövande katastrofal omfattning.

En biskop i en kristen kyrka måste kunna stå upp för sina kristna syskon utan att fastna i en tanke om att det betyder att man står upp mot någon annan. Det är inget annat än våra biskopars absoluta skyldighet att stå upp och göra sina röster hörda till stöd för våra utsatta kristna systrar och bröder i skenet av all den orättfärdighet, det folkmord och den utrotning som pågår. Förstår man inte det då kanske man helt enkelt inte ska vara biskop i en kristen kyrka.

• Med ögon känsliga för arrogans, Dag Sandahl (12/2)
• Diskussion försvåras av det islamfientliga…, Antje Jackelén (DN 11/2).
• Respekt är grunden, Fredrik Modéus (Barometern 11/2).
• Svenska kyrkan måste värna om kristna…, Ann Heberlein (DN 9/2).
• Pudla, Svenska kyrkan, Annika Borg (Barometern 9/2).
• Hur rimligt är det..., Leo Holtter (9/2).
• Folkmord, Carolina Johansson (9/2).
• Förföljda kristna, Johan Tyrberg (7/2).

#358. Böner under ofred…

Evige, barmhärtige Gud, du har i dina händer alla hjärtan. Tag bort ur dem fiendskap och hat och allt missförstånd. Bered snart väg för fred och försoning. Vi hava förtjänat att komma under våra synder straff. Herre, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare. Hjälp oss, Gud, vår frälsnings Gud, för ditt namns och din äras skull. Rädda oss, och förlåt oss våra synder. Du, o Herre, är den Högste över hela jorden. Därför står jordkretsen fast och vacklar icke. Du är långmodig och stor i mildhet. Därför vänta vi efter dig. Vi vilja tacka dig evinnerligen och förtälja ditt lov från släkte till släkte. Amen.

- - - - - - - - - - - -

Herre, du är fredens och fridens Gud. Du ensam förmår att på denna jord förtaga hat och avund, split och strid. Herre, vi bedja dig: förhjälp sanningen och rätten till seger i världen. Borttag misstro och oförsonlighet, och främja alla företag, som kunna tjäna en rättfärdig och varaktig fred på jorden. Led folken efter din heliga vilja, genom mildhet och tuktan, till de mål som du allena känner. Gör oss fasta i tron på att du i nåd låter allt samverka till det bästa för dem dig älska. Giv oss att, frigjorda från all fruktan, leva i trygghet under ditt beskärm. Hjälp oss, milde Herre Gud. Amen.

- - - - - - - - - - - -

Käre himmelske Fader. Du har nådeligen lovat oss, att vi få komma till dig med allt vad som vållar oss oro och betryck. Därför nalkas vi dig i förtröstan på din stora barmhärtighet och bedja dig att du ville sätta en gräns för våld och blodsutgjutelse och varkunna dig över alla krigets offer. Bryt själviskhetens sinne hos de enskilda och hos folken. Ingiv folken och deras styresmän fredens och försonlighetens tankar. Du kan bereda en utväg, också där människor stå rådlösa. Till dig sätta vi allt vårt hopp, Gud, vår Gud. Amen.

• Biskoparna ber, Dag Sandahl (8/2).
• Biskoparna uppmanar: be för de lidande i Mellanöstern (5/2).
• Fältandaktsbok. 1941. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. S. 43-45.

#357. Att sitta på bänken…

Det centrala när Europaparlamentet och Europas regeringar tar ställning till huruvida ett folkmord äger rum i Irak och Syrien är att snäva partipolitiska intressen och diplomatisk formalia underordnas grundläggande fakta. Av FN:s aktuella och oberoende dokumentation framgår hur verkligheten ser ut.

(Ebba Busch Thor och Lars Adaktusson, GP 4/2)

Idag röstar EU-parlamentet om folkmordet på kristna och andra i mellanöstern ska betraktas som ett folkmord. Frågan är nästan absurd. Som om EU-parlamentet egentligen kan ha en åsikt om saken. Folkmordet är ett faktum. Oavsett hur rösterna om resolutionen faller. Det är förvisso bra att det finns kriterier och formalia kring frågan. Men att folken har mördats och mördas kan ingen förneka eller betvivla. Resolutionen handlar inte om huruvida det har hänt eller inte. Morden och övergreppen är fakta oavsett hur röstningen går. Resolutionen handlar om hur EUs parlamentariker förhåller sig till det som händer. Det finns bara ett rimligt utfall om EUs parlamentariker fortsatt ska kunna betraktas som legitima väktare av mänskliga och människors rättigheter. Allt annat än ett bifall är en etisk och moralisk katastrof.

Samtidigt som frågan – denna vår tids stora ödesfråga för världens kristenhet – går in i ett avgörande skede så sitter Svenska kyrkans nationella ledning självvalt på bänken och tittar på. Den där förmågan att bilda och skapa opinioner genom nätverk och kampanjer som vår kyrka ibland stolt lyfter fram som ett eget framträdande karaktärsdrag lyser med sin frånvaro. Ingen, inte ens en liten, del av den ganska stora informations- och kommunikationsapparaten som vår kyrkas nationella nivå förfogar över verkar ha avsatts för att bidra till att lyfta frågan på olika nivåer i olika sammanhang. Lars Adaktusson och Nuri Kino med ”A Demand for Action” har dragit hela lasset. Vår kyrka har inte ens på en direkt fråga och på en direkt uppmaning förmått att uttrycka sitt stöd för ett bifall. Man har valt att säga ingenting.

Historien kommer att minnas det. Oavsett resultat i dagens omröstning. Historien kommer att minnas att Svenska kyrkan inte gav något formellt och uttryckligt stöd till bifall för resolutionen om folkmord på mellanösterns kristna och andra. Historien kommer att minnas att Svenska kyrkan på så sätt lät bli att uttrycka sitt stöd till de av sina kristna systrar och bröder som de senaste åren har förslavats, fördrivits, misshandlats och mördats av den islamiska staten. Jag är ofta stolt över vår kyrka. Men just idag skäms jag faktiskt lite. För att vår nationella ledning inte uttryckligen har stått upp till stöd för våra kristna syskon som drabbats och drabbas av islamiska statens skövling. För att vår kyrka inte stod upp för en resolution om rättvisa och upprättelse när det verkligen gällde. När det verkligen betydde något. Ett avgörande skede i spelet om vår tids stora ödesfråga för världens kristna. Vår kyrkas nationella ledning satt självmant kvar på bänken. Och gjorde ingenting.

• IS dödande av kristna är inget mindre än folkmord, Ebba Busch Thor, Lars Adaktusson (GP 4/2).
• Historiskt beslut…, Lars Adaktusson (4/2).
• Hear the roar of joy over the recognition!, A Demand For Action (FB 4/2).
• EU-parlamentet: IS begår folkmord (Dagen 4/2).
• Stoppa folkmordet på Iraks kristna, Ivar Arpi (SvD 5/2).
• #354. Folkmord pågår...

#356. Nihilismens triumf…

”The only cult that can truly thrive in the aftermath of Christianity is a narrow service of the self, of the impulses of the will, of the nothingness that is all that the withdrawal of Christianity leaves behind. The only futures open to post-Christian culture are conscious nihilism, with its inevitable devotion to death, or the narcotic banality of the Last Men, which is a kind of death in life.” 

(Hart s. 15)

När biskop emerita Tuulikki Koivunen Bylund satte sitt namn under DN-debattartikeln som argumenterar för dödshjälp klev hon långt utanför det rimliga. Menar en biskop i vår kyrka verkligen att vi ska börja döda varandra? Det låter ju hårt. Men det är de facto kontentan av vad hon skrivit under på – att vi under vissa omständigheter ska hjälpa varandra att dö genom att döda varandra. Är det verkligen en rimlig hållning för en biskop i vår kyrka?

Jag är väl medveten om människors lidande under sjukdomar och andra svårigheter. Jag är även medveten om de etiskt och moraliskt svåra frågor som omger vård av svårt sjuka människor. Men den etiska och moraliska nihilism som ligger till grund för tanken att vård av svårt sjuka ska inkludera avlivning är inte försvarbar. Att en av vår kyrkas biskopar ställer sig bakom och argumenterar för den tanken är inget annat än en teologisk och pastoral skandal.

Hur har vi hamnat här? Vad det gäller biskopens etiska, moraliska, teologiska och pastorala totalhaveri så kanske en del av en förklaring kan vara att den sedan länge pågående teologiska, ecklesiologiska och doktrinära nedmonteringen av vår kyrkas tros- och bekännelseinnehåll helt enkelt har banat väg för en sådan etiskt, teologiskt, pastoralt och episkopalt förkastlig hållning. Vad det gäller ett samhälle som uppmuntrar och tillåter att vi under vissa omständigheter dödar varandra så har David Bentley Hart en tanke om saken:

”It is in the will – in the liberty of choice – that we place primary value, which means that we must as a society strive, as far as possible, to recognize as few objective goods outside the self as we possibly can. Of course, we are prepared to set certain objective social and legal limits to the exercise of the will, but these are by their very nature flexible and frail, and the great interminable task of human ’liberation’ – as we tend to understand it – is over time to erase as many of these limits as we safely can. What is irreducibly ’good’ for us is subjective desire, self-expression, self-creation; the very notion that the society we share could be an organically moral realm, devoted as a whole to the formation of mind or the soul, or that unconstrained personal license might actually serve to make society as a whole less free by making others powerless against the consequences of the ’rights’ we choose to exercise, runs contrary to all our moral and (dare one say?) metaphysical prejudices. We are devoted to – indeed, in a sense, we worship – the will; and we are hardly the first people willing to offer up our children to our god.”

(Hart s. 88)

När friheten att välja upphöjs till det högsta goda betraktas alla eventuella begränsningar av friheten att välja som ett angrepp på det högsta goda. Om vi dessutom misstar friheten att välja för att vara den fria viljan i sig blir begränsningar ett angrepp på den idé som i mångt mycket är vår tids gudom – idén om den fria viljan. Frihet att välja och idén om den fria viljan är i vår antropocentriskt narcissistiska tid medel och mål för människans självförverkligande. Bara genom en etiskt och moraliskt oförsvarbar total nihilism kan döden och dödande betraktas som det högsta goda och som ett självförverkligande. En nihilismens triumf.

För en biskop borde egentligen det femte budet räcka som motargument. För en kristen och för kyrkan borde det snarare än att döda den som lider handla om att vittna om ett hopp där inget hopp finns. Att vittna om Kristi löften när allt hopp är ute. Den kristna kyrkans tro har alltid varit ett litet flämtande ljus i en värld av mörker. Men ett ljus som trots allt och alltid övervinner mörkret. Vi ska hjälpa och stödja människor att leva i trots mot döden. Trots döden. Vi ska hjälpa livet på traven, inte döden. Jag vet att inget av det här varken är enkelt eller lätt. Men allt annat är att svika det uppdrag som vi och kyrkan har fått.

• Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp (DN 30/1).
• Riskabelt tillåta aktiv dödshjälp, R. Isaksson & M. Johansson (DN 3/1).
• Dödshjälp ingen rättighet, Annika Borg (Barometern 4/2).
• Döden, Carolina Johansson (4/2).
• Aktiv dödshjälp devalverar människovärdet, Biskop Ragnar (5/2).
• Dödshjälp ett sluttande plan, Helena Edlund (Kristen Opinion 7/2).
• Hart, David Bentley, 2007: Christ and nothing (No other God). I: In The Aftermath; Provocations and Laments. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 15.
• Hart, David Bentley, 2007: The Pornography Culture. I: In The Aftermath; Provocations and Laments. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 88.

PS. Jag fick en synpunkt på att första stycket är lite väl hårt uttryckt. Det kan man kanske tycka. Men är det inte just det dödshjälp rent krasst handlar om, egentligen? Om man bortser från de olika eufemismerna som gärna används i sammanhanget? Om det uppfattas som hårt att uttrycka vad det faktiskt handlar om så kanske man behöver tänka ett varv till på konsekvenserna av förslaget som debattartikeln argumenterar för.