#548. Midfastosöndagen…

"När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: “Rabbi, när kom du hit?” Jesus svarade: “Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.” De frågade då: “Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: “Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” De sade: “Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.” Jesus svarade: “Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” De bad honom då: “Herre, ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: “Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” (Johannes 6:24–35)

Den som en gång har mött Jesus söker honom när det verkar som om han inte är i närheten. Den som en gång har blivit berörd av Jesus längtar tillbaka till den stunden om Jesus upplevs som frånvarande. Jesus själv är absolut fri från våra föreställningars begränsningar och han rör sig i frihet dit han själv vill. Jesus kan ge sig tillkänna på oväntade ställen. Han kan uppenbara sig när, var och hur som helst. När han uppenbarar sig blir man förvånad och undrar gärna hur och när han kom dit. Där och då steg de i båtarna och letade efter honom. "Rabbi, när kom du hit?" sade de när de mötte honom igen.

Vi söker och längtar efter Jesus eftersom han ger oss konkret och faktisk näring – bröd. Han ger oss inte innehållslösa tecken. Jesus ger oss bröd som mättar. Det Jesus genom och med den kristna tron ger varje människa är faktisk och livgivande näring för livet. Näring är något som tillförs en organism och som får den att fortsätta att leva och växa. Trons bröd som Jesus ger får oss människor att fortsätta att leva och växa.

Det är konkret och handgripligt. Den kristna trons bröd är faktisk näring som är lika påtaglig som livet självt, som våra kroppars hunger. Jesus talar inte om symboler eller tecken som tyder på att det finns bröd. Han talar om det faktiska brödet i sig, ett trons bröd som är lika konkret som det bröd vi stoppar i munnen, tuggar och sväljer. Den som en gång har fått äta sig mätt på det brödet vill aldrig gå hungrig igen.

Arbeta inte för den föda som är förgänglig, sade Jesus. Men vad av allt vi jobbar för är inte förgängligt? Det mesta, om inte allt,  av det vi betraktar som bestående är i grund och botten förgängligt. Ingenting förblir, allting förgås. En väns mamma sade en gång: "Always remember, your last shirt doesn’t have any pockets.” Din sista skjorta har inga fickor. Du får inte ta med dig något dit du ska. Om hundra år minns våra efterkommande att det en gång fanns en kristen församling här. Men var och en av oss ska bli skuggor i förflutenhetens glömska. Inte ens bergen ska bestå. Det finns ingenting i världen som vi känner den som är bestående. Allting blir och förändras. Allt som är vårt är förgängligt.

Jesus talade samtidigt om den föda som består och som skänker evigt liv, något som Människosonen ska ge oss. Vad i allt detta är det som ska bestå? Vad är det eviga livet som Jesus talar om? Den frågan har vi delat med varandra många gånger här. Sanningen är ju den att vi inte vet. Vad som finns på den andra sidan när vi kliver över tröskeln och dörren till det här livet stängs bakom oss vet vi ingenting om. Det som är bestående är ännu okänt för oss. Men det finns ett uppståndelsens löfte om att det finns något där och att detta något är av ett slag som inte ska dö. Här och nu finns ett liten glimt av det eviga och bestående i Guds trofasthet. Vad som än händer så står Guds kärlek till varje människa orubbat och evigt fast i Kristus Jesus. Det är det enda lilla korn av den bestående evigheten vi har.

Gud Fadern själv har satt sitt sigill på Sonen Jesus. Ett sigill är ett stämpelavtryck som an­bringas för att symbolisera en viss person vilket avses in­tyga att personen står bak­om dokumentet eller att försändelsen är orörd. Sigillet intygar att Gud Fadern själv står bakom Jesus och att innehållet i försändelsen av Sonen till världen är och förblir orört och detsamma genom tid och rum. Innehållet är inget annat och inget mindre än den faktiska och sanna frälsningen. Gud Faderns sigill på Sonen intygar och garanterar att tron, hoppet och kärleken som manifesteras i Jesus är och förblir fast förankrat i Gud Fadern själv. 

De frågade förstås ”vad ska vi göra för att utföra Guds verk?” Vi vill ju så gärna få klara besked om vad och hur vi ska göra. Vi vill ju så gärna tro att vi själva kan åstadkomma Guds verk. Men otaliga är historiens ruiner som vittnar om människornas misslyckade försök att utföra Guds verk. Saken är ju den att det inte finns något vi kan göra för att utföra Guds verk. Det finns bara en som kan utföra Guds verk och det är Gud Fadern själv. 

Och detta är Guds verk: att vi faktiskt och på riktigt tror att Jesus är sann. Att vi tror att Jesus faktiskt är den som Gud Fadern har sänt till och in i världen för berätta för oss att Gud själv i Kristus är här, med oss och hos alla. Det kan låta banalt och enkelt att tron är det enda som behövs. Men att det är enkelt betyder inte att det inte är sant. Det räcker oändligt långt att faktiskt tro att Jesus är alla människors frälsare. Om och när vi gör det så tar Guds verk plats och blir till här och nu. Vår tro – hur bräcklig den än är – är Guds verk. Att tro är egentligen det enda vi kan göra. Men detta lilla är mer än nog.

Där och då envisades de med att fråga efter tecken. Som om det Jesus gjorde och sade inte räckte. De såg vad han gjorde och hörde vad han sade, men det var inte nog. Hur ofta är vi inte som folket där och då? Hur ofta frågar vi inte efter fler och tydligare tecken som bekräftar att trons anspråk är sanna? Som om det inte var nog att Jesus levde, förkunnade, botade sjuka, dog på korset och uppstod på den tredje dagen. Inte ens allt som Jesus redan har sagt och gjort räcker. Vi vill gärna ha mer, något som vi själva kan bedöma och avgöra som sant. Som om det är vårt eget omdöme som avgör om Guds löften är sanna eller inte.

Jesus svarade med att knyta an till Mose och folkets gemensamma berättelse om hur Gud har verkat och agerat tidigare. Som för att säga ”men ni har ju redan fått alla tecken och det livgivande brödet som ni frågar efter. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. Ni har ju redan fått det.” De förstod fortfarande inte och bad: ”ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: “Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” 

Här finns nyckeln till och svaret på den kristna trons frågor. Jesus själv är det enda näringsrika bröd som mättar trons hunger och det enda som behövs. Det gällde då och det gäller nu. Jesus själv – den levande person han var, är och förblir – är det konkreta svaret på den kristna trons frågor. Den uppståndne och levande Jesus Kristus är det faktiska svaret på vår hunger och längtan efter livet självt. Jesus är livets bröd. Den som kommer till honom skall aldrig hungra, och den som tror på honom skall aldrig någonsin törsta. Lita på att det är sant och alldeles på riktigt.

#547. Andra söndagen i Fastan…

"En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ’Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.’ Då sade Jesus till honom: ’Simon, jag har något att säga dig.’ — ’Säg det, mästare’, sade han. ’Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?’ Simon svarade: ’Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’ — ’Du har rätt’, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ’Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.’ Och han sade till henne: ’Dina synder är förlåtna.’ De andra vid bordet sade då för sig själva: ’Vem är han som till och med förlåter synder?’ Men Jesus sade till kvinnan: ’Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.’ Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar."

(Lukas 7:36–8:3)

Fariseerna var skriftlärda. De kunde mycket och var auktoriteter i religiösa frågor. Jesus hade gjort sig ett namn och det var inte så konstigt om en av de religiösa makthavarna ville få möjlighet att tala med honom, kanske om just religiösa frågor. Jesus hade ju ställt till med en del uppståndelse omkring just de religiösa frågorna. Fariseen Simon bjöd in Jesus, han gick dit och lade sig till bords. In kom den namnlösa kvinnan och ställde till med en scen.

Hon kliver in och ställer sig och gråter. Någonting tyngde hennes hjärta så till den milda grad att hon oinbjuden klev in mitt under en middag och ställde sig och grät. Hennes förtvivlan var så stor. Hon grät och tårarna rann. Hennes tårar droppade ner på Jesus fötter och hon torkade varsamt bort tårarna med sitt eget hår. Hon kysste hans fötter och smorde dem med balsam. Allt medan tårarna fortsatte att rinna nedför hennes kinder. Vi vet inte varför. Men var och en kan fundera på vilket bottenlöst djup av förtvivlan som skulle krävas för att vi skulle kliva in och ställa oss och gråta hejdlöst under en middag bland människor vi inte känner.

Hennes förtvivlan handlade om henne själv. Hon visste vad hon bar på. Hon kände sin egen synd och skuld. I en annan tid kallades det hon upplevde för syndanöd. Medvetenheten om syndens skuld blev och var ett tillstånd av nöd. Den som befinner sig i nöd behöver hjälp. På något sätt förstod hon att hjälpen fanns hos Jesus. Kanske var det därför hon bröt ihop där och då – därför att det fanns hjälp att få, trots allt. När Simon tar till orda förstår vi vad hon hade haft att leva i. Hans ord var hårda och dömande. ”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” Med sina ord visar Simon att bara för att man kan saker om religiösa ting så betyder det inte att man har förstått.

Simons dömande förakt hade varit kvinnans verklighet. Men hos Jesus fanns en annan verklighet – den barmhärtiga förlåtelsens möjlighet. Kvinnan vänder sig till Jesus med den bottenlösa förtvivlan som finns i hennes tårar och kastar sig ut över sjuttio tusen famnars djup i hopp om att det trots allt finns en förlåtelse att få.

Jesus ser och förstår förstås vad som händer. Både vad det gäller kvinnan som har satt allt sitt hopp om förlåtelse till honom och vad det gäller den skriftlärde Simons dömande förakt. Jesus vände sig till Simon och sade: ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” ”Du har rätt” sade Jesus. Dummare än så var inte Simon. Han förstod liknelsens poäng, även om han kanske inte förstod att liknelsens udd var riktad mot honom.

Vad som sedan följde är något som borde eka rakt in i våra liv fortfarande. Jesus sade till Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Det där är något som ofta borde leda till rannsakan hos var och en av oss och hos oss alla.

Hur ofta är vi inte som Simon i relation till andra och deras möda? Hur ofta tittar vi inte lite snett på den som har gjort eller gör något mindre genomtänkt? Hur ofta dömer vi inte andra och varandra? Ofta tycker vi att vi kan mycket om ”kristna värderingar”, om moral och om hur andra borde bete sig. Men hur ofta rannsakar vi oss själva? Hur ofta är vi kompromisslöst ärliga och uppriktiga om vår egen brist, om vår egen skuld och om vår egen synd? Hur ofta låter vi oss drabbas av insikten om våra egna tillkortakommanden inför vår Gud så till den milda grad att det bara är bottenlös förtvivlan och tårar som återstår? Hur ofta kastar vi oss på riktigt ut för trons sjuttio tusen famnar djupa stup i hopp om att landa i Guds förlåtelses barmhärtiga famn? Bara du vet vad du bär med dig för erfarenheter. Men det tål att tänkas på och vi borde kanske tala om det oftare.

Kvinnan landade i Guds förlåtelses barmhärtiga famn. Jesus sade till henne: ”Dina synder är förlåtna. Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” Jesus ord skakar om hela tillvaron och hela existensen i sina grundvalar. Förlåtelsen är möjlig och sann. Utan kompromisser. Tron på att Jesus kan och vill förlåta hjälpte kvinnan och hjälper alla som uppriktigt ber om det. Alldeles på riktigt. Det är inte förlåtelse som ett teoretiskt resonemang. Det är en förlåtelse som förändrar verkligheten. Från skuld och förakt till befrielse och frihet. Frälsningen är en konkret och faktisk händelse som manifesteras i förlåtelsen. Därefter kan den förlåtne gå vidare genom livet i frid. Det som är förlåtet är förflutet. Skuldens boja är borttagen. Syndernas förlåtelse befriar den som tror till ett liv i frid och frihet. Alldeles på riktigt.

Den skriftlärde Simon grymtade. ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Visst finns det en liten Simon i oss alla i det avseendet. Visst är det lätt hänt att titta snett på den skyldige som tycker eller tror sig ha blivit förlåten. Det är lätt hänt att bli kvar i det lilla fördömandet av andra och varandra. Vi behöver hjälpas åt för att försöka låta bli med det. Vi behöver hjälpas åt att inse och förstå att vi tillsammans behöver bli och vara lite mer som kvinnan än som Simon. Hon förstod att det fanns något hon behövde få förlåtelse för. Hon litade på att Jesus var den hon kunde be om förlåtelse. Hon förtröstade på att det fanns en verklig och sann förlåtelse att få. Vi behöver uppmuntra varandra att vara lika uppriktiga, ärliga och sanna mot oss själva och mot Jesus som hon var.

Om vi på förmår att vara ärliga, sanna och uppriktiga mot oss själva, andra, varandra och mot Jesus om vår egen synd och skuld och faktiskt tror på förlåtelsens möjlighet, då kan vi kanske fortsätta att vara den kristna kyrkans gemenskap som tillsammans fortsätter att följa Jesus när han vandrar från stad till stad och från by till by och förkunnar budskapet om Guds rike. Här och nu som där och då. Alldeles på riktigt.