#88. No compassion...

"Swedish people don't know about death. Swedish people don't know death."

Min väns pappa överlevde Abu Grahib. På Saddam Husseins tid. Tre månader av tortyr. Han överlevde men gick sönder. De flydde till Libanon. Där överlevde min vän tjugo års inbördeskrig. Ett Beirut i ruiner. Mördade släktingar och vänner. Ständig rädsla. Kamp för överlevnad – kroppslig, existentiell och känslomässig. Den ständigt närvarande döden.

Min vän bor i Sverige sedan många år. Kämpar med språket. Med kulturskillnaderna. Med bristen på medkänsla. Jo, min vän ser den bristen tydligare än mycket annat. Det är så mycket som är så bra. Tryggheten. Samhällets relativa stabilitet. Samhällets organisation är relativt välfungerande. Människors relativa godhet. Det mesta fungerar. Men i allt som fungerar så bra finns en påtaglig brist. "Such a cold country. No compassion" sade min vän. Ingen medkänsla. I krigets Libanon var medkänsla skillnaden mellan liv och död. Där ingen medkänsla fanns, där fanns bara död. Kyla istället för känsla för varandra. Min vän har hjälpt mig att se det på ett annat sätt. Och min vän har delvis rätt.

Samtalen med min vän har kastat ljus på vårt offentliga samtal. Är det något som saknas i det offentliga samtalet så är det medkänsla, empati. En politiker gör bort sig ena veckan. Poliser agerar i enlighet med direktiv andra veckan. Den tredje veckan är det någon annan som säger något annat. Fjärde veckan går drevet. Det skrivs och tycks massor om allt. Domarna faller hårt. Någon nåd finns inte att få. Barmhärtigheten lyser med sin frånvaro.

På något sätt har det blivit legitimt att utsätta människor för det som inte är något annat än medial misshandel. Ibland blir det inget annat än vulgärt. Som när någon offentligen uttrycker en önskan om att skjuta (!) en annan. Och då finns det andra som uttrycker sitt gillande... Det är här någonstans som samtalen med min vän blir aktuella. För det spelar roll hur vi pratar och skriver om varandra. Våldet börjar alltid med att det pratas om våld. Då den brinnande politiska övertygelsen har fått medkänslan att svalna, fått hjärtat att kallna och bli till sten. Våldet börjar alltid där.

Min vän har sett och levt i konsekvenserna av sådana övertygelser. Övertygelser som brinner av självrättfärdighet. Övertygelser som har trängt undan all medkänsla för andra. Konsekvenserna är inget annat än destruktiva.

Stilla veckan påminner oss om den kommande döden. Om livets allvar. Stilla veckan påminner oss om det vi inte vill men behöver påminnas om. Att vi alla ska dö och förlora varandra. I dödens närhet växer medkänslan för andra fram. Antingen med sin skriande frånvaro. Eller som ett obändigt trots mot livets förgänglighet. Den medkänslan – den som trotsar döden och alltid värnar om varje människas oändliga värde – behöver vi påminna varandra om. Vi behöver hjälpas åt för att hålla medkänslan vid liv. Inte minst i det offentliga samtalet. Kanske alldeles särskilt när vi diskuterar vårt samhälle och politik.

På fredag påminns vi alla om varför.