”@KyrkligaTing Bra att kulturfolk utifrån intresserar sig för kyrkan, vår största kulturbärare.” (@bengtmalm på Twitter 23/5)
Björn Wiman skrev och DN publicerade den 22/5 ”Kyrkan är fortfarande vårt största kulturhus.” Lotta Lundberg skrev och SvD publicerade ”Ge oss en kyrka att mogna i” samma dag. Wimans text bekräftar Svenska kyrkan. Lundbergs är lite mer kritisk till Svenska kyrkan. Båda artiklarna är tänkvärda och man kan förstås ha synpunkter både på text och tankar. Men det är inte ärendet här och nu.
Det intressanta är hur kyrkeriets folk förhåller sig till att kulturens folk har synpunkter och åsikter om kyrkan. Bengt Malmgrens tweet sätter fingret på något som jag tror är ett problem för vår Svenska kyrkan, kanske även för andra samfund. Problemet ryms i ordet ”utifrån.” Det handlar om idén att det finns ett ”i kyrkan” och ett ”utanför kyrkan.” Idén om att det finns några som finns i – rent av ”är” – kyrkan och att det finns andra som är utanför – som därför inte ”är” – kyrkan. Vi som är anställda eller på andra och olika sätt är engagerade i Svenska kyrkan betraktar ofta oss själva som varande ”i” kyrkan och andra som är mindre eller inte alls engagerade som varande ”utanför.” Ett klassiskt ”vi och dem” tänkande alltså.
Därav kyrkfolkets glädje när ”de” bekräftar ”oss” (som i Wimans artikel) och den inte ovanliga irritationen när ”de” kritiserar ”oss” (som i Lundbergs artikel). Det hela blev osedvanligt tydligt när vår kyrkas ärkebiskop skrev ett öppet brev till Svenska Akademien härom veckan och drog lans mot Akademiens kritik av förslaget till ny Kyrkohandbok. Tankemönstret "vi mot dem" och "inifrån och utifrån" går igen även inom Svenska kyrkan själv. Det har blivit synligt och påtagligt i diskussionen om den nya Kyrkohandboken. Kritik mot det förslag som de ”innanför” har beslutat om har ofta betraktats som kommande från de som är ”utanför” och bemötts med irritation. Oavsett om kritiken kommit inifrån kyrkan själv eller inte.
Det sättet att tänka är ett resultat av att det teologiska samtalet om vad kyrkans väsen är och om vad kyrkans egentliga uppgift är lyser med sin totala frånvaro i vår Svenska kyrkan. Ett för kyrkan livsnödvändigt men nu obefintligt offentligt teologiskt samtal. Om kyrkans och Svenska kyrkans teologiska anspråk tas på allvar då finns det inget innanför och utanför. Om kyrkan tar sig själv på allvar är allt mänskligt tänkande, skrivande och skapande belyst av och satt i dialog med det glada budskapet om den uppståndne Jesus Kristus. Allt är i någon mening innanför och del av kyrkans samtal. Tankar och texter från och av kulturens, konsternas och vetenskapernas folk är bidrag till kyrkans pågående dialog med samtiden.
”In any case of the historical facts, conversation between the gospel and our sundry pursuits of worldly knowledge must be important to both sides—if, that is, the gospel is true. The gospel is the proclamation that the will and love named Jesus must win, for all persons and in all the hopes and fears of life. If the gospel is true, there can therefore be no human pursuit to which it is irrelevant… […] The gospel occurs as an act of mutual interpretation between the claim that Jesus is risen and must therefore triumph and the passionate hopes of communities and individuals.” (Jenson s. 77)
Om evangeliets berättelser och löften är sanna – som kyrkan menar att de är – då finns det ingen intellektuell verkamhet som är ointressant för kyrkan. Allt mänskligt som tänks, sägs och skrivs för att försöka förstå, förklara eller nyansera tillvaron, människan, livet och döden är av intresse därför att alltihop på något är sätt är belyst av Jesu uppståndelse. Ingenting är lämnat utanför konsekvenserna av vad Gud gjorde med, i och genom Jesus. Det finns då inget ”inifrån” eller ”utifrån” i relation till kyrkan eller Svenska kyrkan. Kyrkans folk behöver därför vara öppna, uppmärksamma och välkomnande i relation till olika och andra människors tankar, texter och idéer om kyrkan. Inte minst när kulturfolk eller andra visar genuint intresse – kanske alldeles särskilt när man formulerar och framför kritik.
”The bond of the academic community is the conviction of the unity of truth. Through Western higher education’s long history, the demand for ’synthesis,’ ’interdisciplinary studies,’ or just ’a place to meet’ has been one of academia’s chief imperatives. In the version of the medieval scholastics, ’unity’ and ’knowability’ are both transcendentals, whose final application is to the whole of reality as such. Or stating the aspiration more crudely: if two bodies of assertion and reflection have nothing helpful to say to each other, at least one of them is merely thereby proven false." (Jenson s. 82)
Så, ja, det är bra att kulturfolk intresserar sig för kyrkan. Men vi som på olika sätt är engagerade i kyrkan ska inte betrakta det som tänks, säg och skrivs som kommande utifrån. Vi gör gott i att betrakta det som delar av kyrkans egen och ständigt pågående dialog med sin samtid. Då blir det kanske en möjlighet för oss att lära oss något nytt om oss själva, om kyrkan och om varandra. I bästa fall kanske även något nytt om allas vår Herre.
- Kyrkan är fortfarande vårt största kulturhus, Björn Wiman (DN 22/5).
- Ge oss en kyrka att mogna i, Lotta Lundberg (SvD 22/5).
- Jenson, Robert W., 1995: What Academic Difference Would the Gospel Make?. I: Essays in Theology of Culture. Grand Rapids: Eerdmans Publishing. S. 77, 82. (Published in dialog 18 (Winter 1979): 24-27.)
PS. Bengt Malmgren, det här är inte kritik riktad mot dig. Dina ord aktualiserade bara ett vanligt förekommande problem i vår Svenska kyrkan.
Jag är helt med på noterna, tog det inte som kritik
SvaraRaderaBengt, jag förstod att du skulle förstå.
SvaraRaderaVille bara vara tydlig för att undvika missförstånd.