”Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ’Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.’” (Uppenbarelseboken 12:9–12)
Blodtörsten. Besinningslösheten. Barbariet. Våldet. Dödandet. Hänsynslösheten. Föraktet för livet. Död. Dödande. Förstörelse. Djävulska krafter som förför med illusionen om att förstörelse och dödande är makt. Allsmäktighet. Dödandets allsmäktighet. Djävulskt. Sataniskt. Ondskans hantlangare säljer sina själar till djävulen för en kort stund av att vara till i den skräckslagnes blick. Ondskans hantlangare lever av döden. Och dör därför.
Den enda kraft och verkliga makt som i sanning kan möta, hindra och bekämpa ondskans djävulska hantlangare är den frälsande kraften i det frälsningens rike som en gång för alla har etablerats i, med och genom Jesus Kristus. Frälsningens och det levande livets eviga rike som våra ögon ännu inte ser. Där de många vars levande här togs ifrån dem nu är. Där Jacques Hamel nu är. Det levande livets eviga rike som trotsar all ondska och död.
Inför livets Herre är ondskan, döden och dödens hantlangare maktlösa. Jesus har en gång för alla besegrat döden och all världens ondska med livets uppståndelse. Döden är inte livets slut. Tidens martyrer vittnar om tro, hopp och tillit burna av den uppståndne Jesus själv. En tro, ett hopp och en tillit som vi behöver för att inte gå under av kampen mot ondskan. Vi får inte låta oss förföras. Vi får inte ge efter för hämndens begär. Då är allt förlorat.
När andens frukter verkar vara långt borta, det är då vi behöver dem som mest. Kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trofasthet. Ödmjukhet. Självbehärskning. (Gal 5:22–23) Det är den väg vi behöver gå. Trots allt. Vi måste och vi ska försvara oss själva och varandra om eller när det behövs. Men vi får inte gå över gränsen och låta oss förföras. Vi får inte själva bli som ondskans hantlangare i vår och världens kamp mot den verkliga ondskan.
Tack för dina kloka ord.
SvaraRaderaVänligen från Eva Solid, präst Nordölands församling
Eva, tack för uppmuntran.
SvaraRadera