”’Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’” (Matt 23:37–24:2)
Varken världen eller den kristna kyrkan uppskattar Guds profeter, budbärarna som Gud sänder ut i världen och in kyrkan för att förkunna dom och omvändelse. Guds sanna profeter har alltid förkunnat sådant som vare sig världen eller kyrkan egentligen vill höra. Världen och kyrkan har i alla år varit alltför självupptagna för vilja lyssna på den som påstår att vägarna som världen och kyrkan har slagit in på leder till fördömelse och att det krävs omvändelse av både världen och kyrkan.
Guds profeter förkunnar att världen och kyrkan behöver vända om från sin egocentriska självupptagenhet för att istället vända sig till den levande Guden som har skapat och som upprätthåller allt. Världen har helt enkelt slagit ihjäl Guds profeter för att få tyst på dem och kyrkan stenar dem med tystnad och har slutat att lyssna på dem. Så att både världen och kyrkan ska kunna fortsätta att vara självupptagna.
Vår Herre har alltid försökt att samla sitt folk omkring sig, som hönan samlar sina kycklingar. Men människan, världen och inte minst den kristna kyrkan har alltid varit envist bångstyriga. Genom århundradena har människan, världen och kyrkan vägrat att vända om från sin självupptagenhet. Världen och kyrkan vägra konsekvent att vända sig till Gud Fadern med tillit, förtroende och förtröstan. Inte ens för Gud finns det någon anledning att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. Så huset har lämnats tomt. Templet, Guds boning och platsen för manifestationen av Guds uppenbarelse i folket närhet är övergiven och tom. Det är en plågsamt sann bild av vår tids avkristning av samhället i stort och i vissa fall av den inre avsakraliseringen av kyrkan själv. Guds närvaro har lämnat folkets närhet och Guds hus är tomt.
Jesus sade att Gud inte skulle ge sig till känna i folkets närhet igen förrän folket gemensamt hade vänt om från sin självupptagenheten, för att istället förenas tro och gemensamt uttrycka sin tillit till Gud Fadern med orden ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ Det vill säga, för att Gud ska ge sig till känna i vår närhet så behöver vi vända om från vår självupptagenhet och gemensamt bekänna oss till den kristna tro som menar att Jesus är den som kommer i Herrens namn. Det är vår del av ansvaret för förbundets villkor. Förbundet mellan Gud och Guds folk är ett ömsesidigt åtagande. Vi har ett ansvar för vår del av människans, kyrkans och världens relation till Gud Fadern.
Här, i den här lilla kyrkan, har människor tagit sitt ansvar och samlats för att bekänna ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn’ i snart två hundra år. Den här kyrkan har varit Guds hus i nästan en tiondel av den kristna kyrkans livstid. Här har Jesus uppenbarat sig och väckt tro i människors hjärtan år efter år. Här har den kristna kyrkans tro och traditioner förts vidare av människor till människor, från generation till generation. Kyrkan lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som har gått före oss. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra. När vi på så sätt är en levande kristen gemenskap då är huset inte tomt. Då är Jesus närvarande här mitt ibland oss alldeles på riktigt.
I närmare tvåhundra år har en liten del av den världsvida kyrkan samlats här i Djurgårdskyrkan. Vi samlas här i gemenskap med alla dem som har gått före oss. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans som vi. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och den kristna tron som vi. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss och berätta för varandra om oss. Då är vi dem som har gått före. En dag, efter ytterligare en tid, ska allt brytas ner. Jesus sade: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’ En dag kommer människor att gå förbi ruinerna av Oscarskyrkan på andra sidan Djurgårdsbron. De ska se ruinerna och säga ’här fanns en gång en kristen församling.’ Ty allt är förgängligt. Allt ska brytas ner. Det enda som verkligen består genom tid och rum är Guds ord och Guds löften.
Men det här är vår tid. Just det här är vår plats i den kristna kyrkans stora och levande tradition. Tillsammans är vi en liten pusselbit i den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Många har gått före oss och många ska komma efter oss. Just här och just nu är vår tid och vår plats i den stora berättelsen om Gud Faderns relation med sitt folk, med mänskligheten och med sin skapelse.
Javisst, allting här är förgängligt och allt ska förgås. Men vi har vår stund på jorden. Det levande livet här och och nu och med varandra. Och vi har den kristna trons hopp och löfte om att var och en och alla har en plats i det eviga livet i Guds fullbordade framtid. En dag ska vi alla upptas i Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande och livgivande liv. Ett liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Det levande livet här och nu, och det eviga livet i ljuset av Guds löften är samma liv. Det är stort och det är mycket vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar