#671. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”’Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’” (Matt 23:37–24:2)

Varken världen eller den kristna kyrkan uppskattar Guds profeter, budbärarna som Gud sänder ut i världen och in kyrkan för att förkunna dom och omvändelse. Guds sanna profeter har alltid förkunnat sådant som vare sig världen eller kyrkan egentligen vill höra. Världen och kyrkan har i alla år varit alltför självupptagna för vilja lyssna på den som påstår att vägarna som världen och kyrkan har slagit in på leder till fördömelse och att det krävs omvändelse av både världen och kyrkan.

Guds profeter förkunnar att världen och kyrkan behöver vända om från sin egocentriska självupptagenhet för att istället vända sig till den levande Guden som har skapat och som upprätthåller allt. Världen har helt enkelt slagit ihjäl Guds profeter för att få tyst på dem och kyrkan stenar dem med tystnad och har slutat att lyssna på dem. Så att både världen och kyrkan ska kunna fortsätta att vara självupptagna.

Vår Herre har alltid försökt att samla sitt folk omkring sig, som hönan samlar sina kycklingar. Men människan, världen och inte minst den kristna kyrkan har alltid varit envist bångstyriga. Genom århundradena har människan, världen och kyrkan vägrat att vända om från sin självupptagenhet. Världen och kyrkan vägra konsekvent att vända sig till Gud Fadern med tillit, förtroende och förtröstan. Inte ens för Gud finns det någon anledning att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. Så huset har lämnats tomt. Templet, Guds boning och platsen för manifestationen av Guds uppenbarelse i folket närhet är övergiven och tom. Det är en plågsamt sann bild av vår tids avkristning av samhället i stort och i vissa fall av den inre avsakraliseringen av kyrkan själv. Guds närvaro har lämnat folkets närhet och Guds hus är tomt.

Jesus sade att Gud inte skulle ge sig till känna i folkets närhet igen förrän folket gemensamt hade vänt om från sin självupptagenheten, för att istället förenas tro och gemensamt uttrycka sin tillit till Gud Fadern med orden ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ Det vill säga, för att Gud ska ge sig till känna i vår närhet så behöver vi vända om från vår självupptagenhet och gemensamt bekänna oss till den kristna tro som menar att Jesus är den som kommer i Herrens namn. Det är vår del av ansvaret för förbundets villkor. Förbundet mellan Gud och Guds folk är ett ömsesidigt åtagande. Vi har ett ansvar för vår del av människans, kyrkans och världens relation till  Gud Fadern.

Här, i den här lilla kyrkan, har människor tagit sitt ansvar och samlats för att bekänna ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn’ i snart två hundra år. Den här kyrkan har varit Guds hus i nästan en tiondel av den kristna kyrkans livstid. Här har Jesus uppenbarat sig och väckt tro i människors hjärtan år efter år. Här har den kristna kyrkans tro och traditioner förts vidare av människor till människor, från generation till generation. Kyrkan lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som har gått före oss. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra. När vi på så sätt är en levande kristen gemenskap då är huset inte tomt. Då är Jesus närvarande här mitt ibland oss alldeles på riktigt.

I närmare tvåhundra år har en liten del av den världsvida kyrkan samlats här i Djurgårdskyrkan. Vi samlas här i gemenskap med alla dem som har gått före oss. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans som vi. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och den kristna tron som vi. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss och berätta för varandra om oss. Då är vi dem som har gått före. En dag, efter ytterligare en tid, ska allt brytas ner. Jesus sade: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’ En dag kommer människor att gå förbi ruinerna av Oscarskyrkan på andra sidan Djurgårdsbron. De ska se ruinerna och säga ’här fanns en gång en kristen församling.’ Ty allt är förgängligt. Allt ska brytas ner. Det enda som verkligen består genom tid och rum är Guds ord och Guds löften.

Men det här är vår tid. Just det här är vår plats i den kristna kyrkans stora och levande tradition. Tillsammans är vi en liten pusselbit i den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Många har gått före oss och många ska komma efter oss. Just här och just nu är vår tid och vår plats i den stora berättelsen om Gud Faderns relation med sitt folk, med mänskligheten och med sin skapelse.

Javisst, allting här är förgängligt och allt ska förgås. Men vi har vår stund på jorden. Det levande livet här och och nu och med varandra. Och vi har den kristna trons hopp och löfte om att var och en och alla har en plats i det eviga livet i Guds fullbordade framtid. En dag ska vi alla upptas i Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande och livgivande liv. Ett liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Det levande livet här och nu, och det eviga  livet i ljuset av Guds löften är samma liv. Det är stort och det är mycket vackert.

#670. Tacksägelsedagen…

”Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ’Jesus, mästare, förbarma dig över oss!’ Då sade han till dem: ’Gå och visa upp er för prästerna!’ Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?’ Och han sade till mannen: ’Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.’” (Lukas 17:11–19)

Jesus befann sig i gränsområdet mellan Galileen och Samarien, vid gränsen mellan vi och dem. Relationen mellan judarna i Galileen och samarierna i Samarien var långt ifrån vänskaplig. En gammal infekterad religiöst definierad konflikt gjorde att de både folken höll sig ifrån varandra. Jesus befann sig i utkanten av Israels domäner i närheten av samarierna, som man inte skulle beblanda sig med.

Där mötte han en grupp med tio stycken spetälska. Förutom att spetälska var en svår sjukdom så var den stigmatiserande. Sjukdomar betraktades som någon form av rimliga Guds straff för synder som de sjuka gjort sig skyldiga till. Därför betraktades de spetälska som rituellt orena, de förkastades och stöttes ut ur den sociala gemenskapen. När de tio spetälska mötte Jesus då höll de sig på avstånd för de visste att de inte fick komma nära. De ropade: ’Jesus, mästare, förbarma dig över oss!’

Bara det att de spetälska tilltalade Jesus var ett brott mot de sociala reglerna. Åtminstone en av dem var samarier och en sådan kunde, skulle och fick inte ha någon relation till en jude som Jesus. Men de hade ett hopp om det fanns hjälp att få och att Jesus både kunde och ville hjälpa dem. Så de ropade. De bad inte om bot och bättring, det inte fanns någon bot mot spetälska. De bad om att Jesus skulle förbarma sig över dem, att han skulle visa dem medlidande. Det vill säga att han inte skulle fördöma och förkasta dem i enlighet med de sociala reglerna.

Jesus svarade: ’Gå och visa upp er för prästerna!’ Som spetälska, rituellt orena och förkastade skulle de aldrig kunna komma i närheten av vare sig tempelplatsen eller prästerna som var där. Det visste de förstås, men de gick ändå. Och på vägen ditt skedde miraklet. Deras sjuka kroppar blev friska mot alla odds. De blev kroppsligen rena från sjukdomen och med det blev de rituellt rena från den synd de antogs ha gjort sig skyldiga till.

Jesus förbarmade sig över de spetälska. Han dömde dem inte i enlighet med de bland människor rådande sociala och religiösa reglerna. Han botade dem från deras deras kroppsliga sjukdom och med det renade han dem från tecknet på deras synd och orenhet. Jesus gjorde det utan förväntan eller krav på någon motprestation. Boten och helandet var gratis – gratia, av nåd allena.

Jesus mirakel vittnar om Guds rike, om Guds fullbordade framtid. Alla Jesus mirakel är glimtar av Guds rikes framtid som ska bli och som samtidigt redan är. Miraklen vittnar om att Jesus löften om befrielse, frälsning och livets seger över döden är infriade i Guds rike, där människans och mänsklighetens frälsning och befrielse från döden är ett fullbordat faktum. Redan nu och ännu inte.

Guds rike, där livet inte längre rinner ifrån oss som sand mellan våra fingrar. Där och när du, jag och vi tillsammans med alla människor ska få bli och vara de som vi i Guds ögon är ämnade att vara. Helade människor. Hela människor. Befriade och frälsta människor. Helt och hållet burna av och i Guds oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet i en evighetens tid som sträcker sig mot oändligheten. Allt som nu är trasigt ska få bli helt.

En av tio vände tillbaka för att tacka Jesus. Han var en samarier, en av de där som inte kunde, fick eller skulle beblanda sig med vare sig Jesus eller någon annan jude. Han förstod förmodligen att han hade fått ta emot en nåd som trotsade de religiösa och sociala reglerna. Enligt de reglerna var han inte värdig någon nåd. Han var den enda av dem som insåg att nåden och barmhärtigheten som Jesus hade visat var något att vara tacksam för.

Hur kommer det sig att vi så sällan eller aldrig tackar vår Herre för nåden och barmhärtigheten? Guds nåd handlar ju inte alltid om stora saker som att bli botad från en sjukdom. Guds nåd och barmhärtighet kommer oss till godo i stort och smått varje dag. Bara det att vi lever, att vi existerar, att vi finns här tillsammans och förnimmer verkligheten omkring oss, det är kanske den mest fantastisk nådegåvan av alla.

Vi blandar gärna in Gud när det gäller frågor om livets möda och svårigheter, men sällan eller aldrig när det gäller livets glädjeämnen och välsignelser. Vi ifrågasätter gärna Gud i ljuset av livets svårigheter. När något är svårt då ligger det nära till hands att ifrågasätta varför Gud låter det ske. Men nio gånger av tio tackar vi inte vår Herre för att en svårighet har funnit sin lösning. Varför gör vi så sällan som den där tionde och stannar upp, vänder om och tackar vår Herre och Gud för nåden som visats oss?

Idag lär vi oss tre saker. För det första lär vi oss något om vem Gud är. Gud Fadern är en någon som vill människan och människor väl. Jesus är Sonen som manifesterar Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet i Andens relation till oss människor. Guds barmhärtighet i, med och genom Jesus trotsar mänskliga regler och sociala föreställningar.

För det andra lär vi oss något om vad Jesus mirakel handlar om. Jesus mirakel är ögonblicksbilder av hur det ska bli och vara i Guds rike och Guds fullbordade framtid. Jesus mirakel vittnar om att i Guds rike är mänskligheten människan och människor frälsta och befriade från förgänglighet, sjukdom och död.

För det tredje lär vi oss något om människan och oss själva. Nio gånger av tio så går Guds nåd och barmhärtighet oss förbi. Vi uttrycker tacksamhet för en tiondel av all den kärlek och barmhärtighet som Gud Fadern genom Sonen av nåd dagligen visar oss människor.

Vi lär oss också att Gud Fadern i, med och genom Sonen inte heller dömer oss för vår bristande tacksamhet. Även vår bristfälliga tacksamhet omfattas av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet, som ständigt är större och mer omfattande än vad vi ofta tror eller tycker. ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?’ Och han sade till mannen: ’Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.'