#258. Kristi himmelsfärds dag…

Av Karl Barth, min översättning:

”Se mot honom och stråla av glädje, sänk inte blicken i skam.” (Ps 34:6)

”Mina kära bröder och systrar, ’Se upp mot honom!’ Detta är vad vi firar på Kristi himmelsfärds dag: den angelägna inbjudan, tillståndet och befallningen, den frihet vi åtnjuter som kristna och lydnaden som förväntas av oss – att vi ska se upp mot honom, mot Jesus, som levde för oss, som dog och som uppstod igen. Han är vår Frälsare, som vakar över oss som en äldre bror vakar över sina yngre systrar och bröder, som med sitt beskydd samtidigt är deras exempel och deras mästare.

Han är ovanför, i himlen. Vi är nedanför, på jorden. När vi hör ordet ’himmel’ är vi benägna att tänka på den stora blåa eller gråa sfär som välver sig över oss med sitt solsken, sina moln och sitt regn, eller på den ännu högre stjärnornas värld. Det är vad vi kanske tänker på just nu. Men i Bibelns språk är denna ’himmel’ inget annat än ett tecken för en ännu högre verklighet. Det finns en verklighet ovanför och bortom människans verklighet, som är utom synhåll för oss, som är bortom vår förståelse och vårt skarpsinne, bortom vår makt och myndighet. Den är långt ovanför och bortom oss. I det bibliska språket är himlen Guds boning, Guds tron. Det är mysteriet som omsluter oss överallt. Där lever Jesus Kristus. Han är i centrum av detta mysterium bortom. Av alla människor är han den enda som, helt ensam, har färdats dit för att vara där och därifrån, från Guds tron, vara allas vår Herre och Frälsare. Därför: Se upp mot honom!

Att bara ’se upp mot’ räcker inte. ’Upp med hakan!’ brukar vi säga till vänner i trångmål. Du kanske har fått höra det där ’upp med hakan!’ själv. Men det här är något av ett problem. Kan det inte vara så att ovanför och bortom oss, i himlen, så konfronteras vi av en skarp och obarmhärtig spegel som reflekterar vårt eget mänskliga lidande? Vi kanske ser de oförätter som vår nästa har orsakat oss igen, och de oförrätter vi har orsakat dem, men nu förstorade och projicerade in i evigheten. Vi kanske ser vår skuld, vår inre ängslan och vår yttre nöd, vårt yttersta öde och slutligen döden själv. Allt detta kan inkluderas i mysteriet bortom, i himlen! Den himlen skulle ligga som ett mörkt moln över våra huvuden, eller vara som en sådan där fängelsehåla där de brukade fängsla fångar i gångna tider, eller till och med som ett kistlock som begraver oss levande under sin tyngd. Nej, vi gör bäst i att glömma ett sådant hot från ovan! Men vad hjälper det att inte tänka på det om det likväl är verkligt? Det kan till och med vara ännu värre. Gud själv kunde vara som en sådan himmel: en Helig Varelse som med rätta är vänd mot oss, en illvillig tyrann, mänskligheten yttersta fiende, eller kanske helt enkelt en likgiltig Gud som av okända anledningar vill sätta oss under detta moln, i denna fängelsehåla, under detta kistlock. Många av oss, till och med alla av oss i våra desperata stunder och år, håller fast vid denna mentala bild av himlen och av Gud. Nej, att ’se upp mot’ skulle i sig själv inte vara till någon hjälp alls.

Men att se upp mot honom, mot Jesus Kristus—det är vår hjälp! Han är ovanför oss. Han är i centrum av detta omslutande mysterium. Han är i himlen. Vem är Jesus Kristus? Han är människan i vilken Gud inte bara uttryckte sin kärlek, inte bara målade kärleken på väggen utan satte den i arbete. Han är den huvudsakliga aktören, som har tagit på sig och besegrat vårt mänskliga lidande, den orättfärdighet som vi själva och alla andra har orsakat, vår skuld och vår ängslan, vårt öde, till och med vår död. Dessa plågor kan inte inte längre hota oss från ovan. De är nedanför oss, till och med under våra fötter. Han är Guds Son, som blev människa som vi, som blev vår broder, så att vi tillsammans med honom kan vara Faderns barn, så att vi alla kan återförenas med Gud och få del av hans välsignelser: hans stränga välvilja och hans välvilliga stränghet och slutligen det eviga livet till vilket vi är menade och som är menat för oss. Denna Jesus Kristus, denna mäktiga människa, denna Guds Son är i himlen. Och Gud också. Sonens ansikte får Gud Fadern i himlens ansikte att skina.

’Se upp mot honom!’ Det betyder: Låt honom vara den han är, ovanför oss, i himlen. Bekänn och tro att han är där uppe och lever för oss! Håll i sinnet fast vid att han medlar med all sin kraft för er skull, men håll också i sinnet fast vid att ni tillhör honom och inte er själva. Säg helt enkelt ’ja’. Säg att han har rätt och att han vill ställa allt till rätta för er, sannerligen, han har redan ställt allt till rätta för oss alla. Är det här ett överdrivet anspråk? Har han verkligen ställt allt till rätta för oss? Även för de mest utsatta, de mest bedrövade och de mest bittra av människor? Ja! Även för de mest ohyggliga förbrytare? Ja! Även för de gudlösa—eller de som låtsas vara gudlösa, som det kanske förhåller sig med några av era medfångar som avböjde att vara med oss den här morgonen? Ja! Jesus Kristus har ställt allt till rätta för dem och för oss alla. Han är beredd och villig att göra det igen och igen. Att se upp mot Jesus betyder att acceptera hans rättfärdighet och att vara nöjd med det, att inte längre ifrågasätta att han har rätt. Detta är budskapet i Kristi himmelsfärd: vi är inbjudna till att se upp mot honom, mot denna Jesus Kristus, eller, för att använda ett mer bekant uttryck, att tro på honom.”

• Barth, Karl, 2001: Deliverance to the Captives. Eugene: Wipf and Stock Publishers. (Utg av Harper Collins 1959.) S. 44-46 (Ur Karl Barths predikan i fängelset i Basel på Kristi himmelsfärds dag 1956.)