#260. Att sortera…

Hur kommer det sig att vi så ofta och så gärna använder oss av avhumaniserande etiketter när vi ska hantera våra mellanmänskliga olikheter? Hur kommer det sig att uteslutning ur gemenskapen så ofta betraktas som en legitim metod för att lösa konflikter? Är vi så dåligt rustade för att leva i gemenskap med andra och varandra att lösningen när vi har olika åsikter verkligen behöver bestå av ett nedvärderande av den andra och/eller av en uteslutning av den andre ur den gemenskap vi betraktar som ”vår”? Förresten, vilka är de där ”vi” som ligger bakom ”vår” när vi talar om ”vår” kyrka eller ”vårt” samhälle? Menar vi verkligen, som det ofta verkar, att det finns andra som inte ingår i det ”vi” som kan säga ”vår” om kyrkan eller ”vårt” om samhället? Det verkar faktiskt som om vi ofta menar att det alltid finns någon eller några som inte får eller ska ingå i den gemenskap som är vårt gemensamma ”vi”. Att och när det händer så är det inget annat än djupt bedrövligt.

Vissa grupper och gemenskaper bygger på ett sådant exklusivitetsanspråk. Vissa mer än andra. Gemenskaper kring fotbollslag bygger på strikta regler av sådant slag. Yttre identitetsmarkörer i form av tröjor, flaggor och färger förstärker både det exklusiva anspråket och känslan av tillhörighet till den exklusiva skaran. Det finns ett tydligt innanför och ett lika tydligt utanför. Politiska partier fungerar ungefär på samma sätt. Symboler och färger kopplade till åsikter och ”värderingar” skapar en tydligt avgränsad gemenskap – ”vi som står för det här” – med tillhörande identitetsmarkörer. Det finns ett tydligt ”i gemenskapen” och det finns ett tydligt ”utanför gemenskapen”. HBT-rörelsen under regnbågsflaggan verkar ha rört sig åt det hållet. Regnbågsflaggan som tidigare var en symbol för tolerans och inklusivitet verkar ha omformats till att anta en mer exklusiv och exkluderande form. Åtminstone används symbolen tidvis och delvis på det sättet i kyrkliga sammanhang.

Gemenskaper av det slaget har ofta verktyg för att likrikta åsikter, värderingar och beteenden. Det finns ofta olika former av sanktioner som kan användas för att likrikta medlemmarnas åsikter, värderingar och beteenden. Sanktionerna fungerar som uttryck för gemenskapens självbevarelsedrift, en överlevnadsstrategi om man så vill. Därför att åsikterna, värderingarna och beteendena är de faktorer som konstruerar och konstituerar gemenskapen som sådan. Om man inte ställer upp på gemenskapens krav så kommer sanktionssystemen att aktiveras och så kräva rättning i ledet. Om det inte hjälper så kan och kommer gemenskapen att utesluta den som inte anpassar sig ur gemenskapen. En uteslutning som kan anta olika former. Gemenskaper sorterar på så sätt människor i ”de som hör till” och ”de som inte hör till”.

Allt det där är begripligt och i någon mening legitimt vad det gäller klubbar, politiska partier, intresseorganisationer, föreningar och en lång rad liknande gemenskaper. Men det finns åtminstone två gemenskaper som inte kan, får eller ska sortera människor på ett det sättet. Den ena gemenskapen är samhället som sådant och den andra är kyrkan.

Samhället vi lever i är den mest grundläggande gemenskapen som vi har att ingå i. Här, i vårt lilla hörn av världen, har vi lyckan av att leva i ett någorlunda stabilt samhälle. Det är ett samhälle där varje människa och alla människor som befinner sig här har en självklar rätt till en plats i gemenskapen. Samhället får under inga omständigheter stöta ut människor ur gemenskapen. Det finns inga kategorier alls som kan eller får användas för att definiera ut människor som ”icke tillhöriga” den gemenskap som är allas vår gemensamma. Det finns inget ”vi” som kan eller får utesluta någon till att vara ”dem”. Det finns inga legitima yttre identitetsmarkörer som i vårt gemensamma samhälle kan ligga till grund för att sortera ”vi som hör till” från ”dem som inte hör till”. Det finns heller inga legitima sanktioner som kan, får eller ska exkludera någon enda människa ur den samhällsgemenskap som är allas vår gemensamma. Alla våra olikheter ingår i det gemensamma "vi" som vi alla är en del av.

Kyrkan är likaså en gemenskap från vilken människor inte kan, får eller ska uteslutas. Dopet konstituerar tillhörigheten. Den som är döpt hör till och dopet är ovillkorligen öppet, kostnadsfritt och alldeles gratis för alla och envar som vill vara med. Den som är med är med genom vått och torrt. Ingen har rätt att efter dopet sätta upp några villkor som kan ligga till grund för sortering i kategorierna ”hör till” och ”hör inte till”. Kyrkan innehåller förvisso yttre identitetsmarkörer som gestaltar och stärker gemenskapens identitet. Det finns även kluster av åsikter, värderingar och beteenden i kyrkan. Men ingenting av allt det som finns i kyrkan kan, får eller ska användas för att definiera en exklusiv och exkluderande gemenskap. Kyrkans gemenskap är alltid helt öppen och inkluderande – alltid och under alla omständigheter ovillkorligen öppen och inkluderande. Ingen människa får nekas tillträde och ingen människa får ställas utanför. Inte av någon anledning alls.

Hur kommer det sig att vi både i samhället som sådant och i kyrkan ägnar oss åt att hitta på olika sätt att sortera för att exkludera? Hur kommer det sig att vi så ofta försöker lösa konflikter genom att försöka få de andra, vars åsikter, ursprung eller utseende vi av någon anledning inte tycker om, att försvinna ur den gemenskap vi betraktar som ”vår”? Hur kommer det sig att vi är så dåligt rustade för att leva i gemenskap med andra och varandra?