#73. Första söndagen i fastan...

"Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: 'Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.' Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: 'Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.'" (Matt 16:21-23)

De lever under press, Petrus och de andra som har samlats runt och med Jesus. Man är dem på spåren och myndigheterna har inte för avsikt att låta de där bråkmakarna och uppviglarna komma undan. Så det är en både pressad och stressad Petrus som med de andra lärjungarna pratar med Jesus någonstans i närheten av Caesarea.

Jesus har just frågat dem om vem de tror att han är och Petrus har svarat att han är Messias, den levande Gudens Son. Och Jesus svarade Petrus: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." (Matt 16:17-19) Och av någon märklig anledning förbjöd han sedan lärjungarna att tala om för någon att han var Messias. 

Det är dramatiskt så det förslår och man kan ana att Petrus blir både omtumlad och kanske en aning överaskad när Jesus säger det han säger. Kanske blir han lite glad och lite stolt också. Det är ju onekligen ett erkännade av Petrus och om det är någon som verkligen försöker så är det ju Petrus. Sedan börjar Jesus prata om det där med att han ska plågas och dödas i Jerusalem. Och han återkommer till det där besynnerliga om att han ska bli uppväckt på den tredje dagen efter sin död. Det sprider sig en viss förstämning i gruppen. De var ju redan under både stress och press. Och så går Jesus omkring och pratar om att han ska dödas. Det är ju inte till uppbyggelse direkt.

Petrus märker att det skapar oro och han känner förstås ett visst ansvar. Så han drar Jesus åt sidan och förebrår honom för allt prat om att han ska dödas: "Något sådant ska aldrig hända dig." Jesus reagerar med besked: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors." Håll dig på din plats Satan? Det är starka ord. Jesus säger de orden till samma Petrus som han alldeles nyss gav himmelrikets nycklar till. Den ena stunden är Petrus förvaltaren av allt Guds goda, förvaltaren av Guds löfte om att döden inte ska övervinna livet, förvaltaren av förlåtelsens nycklamakt. Den andra stunden är han tillrättavisad med hårda ord om Satan och om tankar som inte har med Gud att göra. Hur går det ihop? Det är ju samma Petrus, samma människa, som får detta sagt om sig. Det må vara Petrus förlåtet om han blir lite konfunderad.

Det går inte riktigt ihop. Och det är det som är poängen. För Petrus är kyrkan och kyrkan det är vi – vi tillsammans och var och en för sig. Båda de där sidorna finns i oss, både som enskilda människor och som kyrkans gemenskap. Var och en och vi tillsammans är bärare av löftet, förvaltare av allt Guds goda, förkunnare av hopp och vittnen om förlåtelsens möjlighet. Samtidigt bär vi det där lilla sveket inom oss, både var och en enskilt och vi som gemenskap. Sveket i form av den där viljan att försöka undvika prövningen, det där som gör att vi håller oss fast vid det som är. Av rädsla för vad förändringen kan innebära. Båda de två möjligheterna finns i Petrus och båda finns i oss.

Men Petrus är inte en hel människa förrän han fått klart för sig att han bär både hoppet och löftet inom sig tillsammans med sveket. Som möjligheter. Det är först när vi själva, både enskilt och tillsammans, inser att vi bär båda möjligheterna inom oss som vi blir och är hela människor. Det är först med den insikten som vi kan bli och vara en hel och sann kyrka.

Det inte förrän båda dessa sidor av vårt inre har blivit belysta och exponerade som Jesus börjar prata om lärjungaskap och efterföljelse. Det är inte förrän med och i ljuset av den insikten som pratet om att ta sitt kors och följa Jesus, och pratet om att förlora sitt liv för hans skull blir begripligt. Det är den insikten som är det första steget på lärjungaskapets och efterföljelsens väg. Insikten om att jag, du och vi tillsammans bär allt Guds goda som en möjlighet inom oss. Samtidigt som vi bär det där lilla svekets möjlighet. Vi kan antingen säga som Petrus, "Ja, Jesus är Messias", och öppna oss för den okända framtidens förändrande och befriande möjligheter. Eller så kan vi som Petrus säga "Nej, inget får förändras" och med det stänga livet för den befriande förändringens möjligheter.

Vad som krävs av oss, både enskilt och som gemenskap, är att vi behöver välja. Vi måste välja vilken möjlighet som vi vill göra till vår, vilket alternativ som vi vill ska vara vägledande och rådande för våra liv. Antingen den svåra prövningens väg med hoppets, förändringens och förlåtelsens möjlighet. Eller den enkla vägen, då vi vill få allt att förbli vad det har varit, utan risk för förändring. Vi behöver välja, var och en för sig och vi alla tillsammans. Och det är ett val vi behöver göra på nytt varje dag. Vi bär båda möjligheterna inom oss.