Det jag skrev var en fråga, med frågetecken i rubriken och allt. Förvisso spetsigt, delvis formulerat som antaganden och delvis i påståendeform, men likväl en fråga. Med ett PS som öppnade för samtal om saken. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag ville ha hjälp med att förstå och att jag förstod att jag kunde ha missförstått. Jag fick inledningsvis två svar. En anynom administratör av twitterkontot @svenskakyrkan skrev:
Till min förvåning har jag förstått: att ställa kritiska frågor om vår kyrkas ärkebiskop är som att slå på ett getingbo med en pinne. Varför en sådan svärm av kyrklig irritation? När getingar sticks gör de det för att försvara sig och sitt bo. Vad är det som ska försvaras med den indignerade irritation som frågorna om vår ärkebiskops relation till en extern pr-byrå väckte? Varför rycks det ut som om jag har satt eld på en kyrka? Är det något som inte får komma i dagen? En vanlig församlingspräst ställde frågor om sin kyrkas ärkebiskop och plötsligt var det kris och katastrof? Är förtroendebygget kring vår ärkebiskop verkligen så ömtåligt och bräckligt? Varför är vilka frågor farliga? Finns det något som inte tål dagens ljus och som därför inte får ifrågasättas eller frågas om? Jag undrar uppriktigt. För det verkar vara ganska tydligt att delar av makten i vår kyrka inte tycker om att frågorna ställdes.
Agendan… Jag har ingen dold agenda. Om jag alls har en agenda så är det att vi i kyrkan inte ska ha några dolda agendor, att vår kyrka ska vara öppen och sann inför sin Gud, att kyrkan i sig ska ägna sig åt att på olika sätt berätta för samtiden om bibelns Gud, att kyrkan i allt ska vittna om evangeliernas Jesus, att kyrkan i allt ska förkunna befrielsen, hoppet och löftet som finns för alla människor i relation till den uppståndne Kristus, att kyrkan i allt och alltid ska vara öppen och sann inför sig själv och att kyrkan alltid ska vara öppen och sann inför alla människor. Välkommen med frågor om det – jag har ingen dold agenda.
Jag försöker att vara ärlig, uppriktig, öppen och sann. Jag försöker att skriva det jag menar och mena det jag skriver. Jag misslyckas ibland. Jag är inte engagerad i eller för någon av nomineringsgrupperna i kyrkans beslutande organ, inte heller i eller för något politiskt parti. Jag ingår inte i något ”gäng” men delar gärna tankar med andra som också är intresserade av och engagerade i frågor som är viktiga för kyrkan. Jag är anställd som komminister och i min tjänst ingår ingenting som ger mig något inflytande över kyrkans beslutandeprocesser, varken på församlings-, stifts- eller riksnivå. Allt som publiceras här skrivs på min fritid, ingenting här skrivs inom ramen för den tjänst jag har i församlingen. Jag får inga bidrag eller kollekter från något stift för att skriva. Ingen stiftelse utan möjlighet till insyn eller annan organisation står bakom det jag skriver. Jag har inte tillgång till tidningars debattsidor, har inga kontakter i radio- eller TV-branschen. Jag är heller inte tjenis och hej varken med någon biskop eller med någon annan som har makt och inflytande i vår kyrka. Jag är, kort sagt, en vanlig församlingspräst som försöker betrakta och beskriva verkligheten ur ett teologiskt perspektiv med kyrkan och församlingen i centrum som tycker att det är viktigt att kyrkan ständigt ställer frågor till och ifrågasätter sig själv. Jag är dessutom tacksam för att få vara just en vanlig församlingspräst och har varken ambition eller önskan att få vara något annat i kyrkan än en vanlig församlingspräst.
Jag skriver det för att öppet redovisa min position och mina förutsättningar. Det där kan vara bra att ha med sig i bakhuvudet när vår kyrkas mediala maktelit och partipolitiska överklass tar plats på den offentliga arenan med sina överväldigande resurser för att ta makten över problemformuleringsprivilegiet. Det var en vanlig församlingsprästs uppriktiga frågor om hur kyrkans affärsmässiga relationer till en extern pr-byrå och det som händer i offentligheten hänger ihop och om hur det påverkar förtroendet för vår ärkebiskop. Varken mer eller mindre. Det är onekligen intressant att det triggar kyrkopolitiska försvarsmekanismer.
Ärkebiskopen… Det finns en osund personfixering kring vår kyrkas nya ärkebiskop. En personfixering som under tillsättningsprocessen dessutom var könsfixerad på ett konstigt sätt. Det tycks fortfarande råda något av en strukturell personfixering som betraktas som normerande. Därför undvek jag att skriva Antje Jackelén och försökte istället ställa frågor om ärkebiskopen. För att ställa frågor om ämbetet och ämbetets utövande snarare än frågor om personen. Jag har inte och kan inte ha några åsikter om Antje Jackelén, vi har aldrig träffats och vi känner inte varandra. Den som har fått för sig att jag var ute efter henne som person har inte förstått någonting. Från mitt perspektiv är ärkebiskopens ämbete och ämbetsutövning mer intressanta att ställa frågor kring, personen i sig mindre. Den distinktionen verkar många ha svårt att förstå och tolkar ifrågasättande som personangrepp på den som alla ska tycka om. Jovisst, ämbetet fylls av personen. Men det är fortfarande mer intressant att fråga om ämbetet och ämbetets utövande än att fråga om personen i sig.
Om man kan hålla isär de där två sakerna så kanske det blir lättare att tala om det som har bubblat upp till ytan av frågorna kring det där priset. Då kanske vi faktiskt kan börja tala om hur pr-cirkusens alla tricks och relationer påverkar förtroendet för vår kyrkas ärkebiskop? Då kanske vi också kan börja tala om hur vår ärkebiskops relationer till politiska partier och andra organisationer ser ut? Hur de mediala och politiska maktstrukturerna runt ärkebiskopen ser ut? Hur de kan se ut? Hur de kanske inte bör se ut? Då kanske vi även kan börja tala om de frågor som väcktes under val- och tillsättningsprocessen men som ännu inte har fått några svar? Något annat än öppenhet, ärlighet, tydlighet och svar på frågor kan det väl inte handla om – om det är viktigt att ärkebiskopen har hela kyrkans förtroende.
Trovärdigheten… Det handlar i grund och botten om trovärdighet. I första hand om kyrkans och kyrkans ämbetsbärares trovärdighet inför kyrkans Gud. I andra hand om kyrkans och kyrkans ämbetsbärares trovärdighet inför andra och varandra. Trovärdighet hänger ihop med integritet. Det är olyckligt för ärkebiskopens trovärdighet om ämbetets integritet kan ifrågasättas på grund av konstiga relationer till externa pr-byråer, lobbyister eller politiska partier. Det borde inte finnas några skäl att ens ställa frågor om ärkebiskopen och jäv, varken i relation till andra organisationer eller i relation till affärsdrivande företag. Det borde heller inte finnas någon anledning att behöva fråga om vad som är sant och vad som är falskt, vad som är på riktigt och vad som är påhitt vad det gäller vår kyrkas ärkebiskop. Redan det att frågorna ens kan och behöver ställas borde stämma till eftertanke och leda till någon form av omprövning och omvärdering. Det borde även föranleda en genomlysning av de kyrkliga och politiska maktstrukturerna som finns runt ärkebiskopen. Allt det där och alla de där som alldeles uppenbart inte tycker om att det ställs kritiska frågor om vår ärkebiskop.
”@KyrkligaTing Många gissningar men fel! Svk kund hos @Westander, klimatfrågor o punktinsatser men EJ pr-plan för ärkebiskopen el biskopsbrev”Patrik Westander, vd för pr-byrån Westander, klargjorde deras perspektiv i en kommentar till inlägget och Westander kompletterade med ytterligare ett förtydligande av deras perspektiv i ett inlägg på SvD Brännpunkt. Gott så, kanske. Men responsen i övrigt och reaktionerna runt det hela väcker en hel del övriga frågor och funderingar.
Till min förvåning har jag förstått: att ställa kritiska frågor om vår kyrkas ärkebiskop är som att slå på ett getingbo med en pinne. Varför en sådan svärm av kyrklig irritation? När getingar sticks gör de det för att försvara sig och sitt bo. Vad är det som ska försvaras med den indignerade irritation som frågorna om vår ärkebiskops relation till en extern pr-byrå väckte? Varför rycks det ut som om jag har satt eld på en kyrka? Är det något som inte får komma i dagen? En vanlig församlingspräst ställde frågor om sin kyrkas ärkebiskop och plötsligt var det kris och katastrof? Är förtroendebygget kring vår ärkebiskop verkligen så ömtåligt och bräckligt? Varför är vilka frågor farliga? Finns det något som inte tål dagens ljus och som därför inte får ifrågasättas eller frågas om? Jag undrar uppriktigt. För det verkar vara ganska tydligt att delar av makten i vår kyrka inte tycker om att frågorna ställdes.
Agendan… Jag har ingen dold agenda. Om jag alls har en agenda så är det att vi i kyrkan inte ska ha några dolda agendor, att vår kyrka ska vara öppen och sann inför sin Gud, att kyrkan i sig ska ägna sig åt att på olika sätt berätta för samtiden om bibelns Gud, att kyrkan i allt ska vittna om evangeliernas Jesus, att kyrkan i allt ska förkunna befrielsen, hoppet och löftet som finns för alla människor i relation till den uppståndne Kristus, att kyrkan i allt och alltid ska vara öppen och sann inför sig själv och att kyrkan alltid ska vara öppen och sann inför alla människor. Välkommen med frågor om det – jag har ingen dold agenda.
Jag försöker att vara ärlig, uppriktig, öppen och sann. Jag försöker att skriva det jag menar och mena det jag skriver. Jag misslyckas ibland. Jag är inte engagerad i eller för någon av nomineringsgrupperna i kyrkans beslutande organ, inte heller i eller för något politiskt parti. Jag ingår inte i något ”gäng” men delar gärna tankar med andra som också är intresserade av och engagerade i frågor som är viktiga för kyrkan. Jag är anställd som komminister och i min tjänst ingår ingenting som ger mig något inflytande över kyrkans beslutandeprocesser, varken på församlings-, stifts- eller riksnivå. Allt som publiceras här skrivs på min fritid, ingenting här skrivs inom ramen för den tjänst jag har i församlingen. Jag får inga bidrag eller kollekter från något stift för att skriva. Ingen stiftelse utan möjlighet till insyn eller annan organisation står bakom det jag skriver. Jag har inte tillgång till tidningars debattsidor, har inga kontakter i radio- eller TV-branschen. Jag är heller inte tjenis och hej varken med någon biskop eller med någon annan som har makt och inflytande i vår kyrka. Jag är, kort sagt, en vanlig församlingspräst som försöker betrakta och beskriva verkligheten ur ett teologiskt perspektiv med kyrkan och församlingen i centrum som tycker att det är viktigt att kyrkan ständigt ställer frågor till och ifrågasätter sig själv. Jag är dessutom tacksam för att få vara just en vanlig församlingspräst och har varken ambition eller önskan att få vara något annat i kyrkan än en vanlig församlingspräst.
Jag skriver det för att öppet redovisa min position och mina förutsättningar. Det där kan vara bra att ha med sig i bakhuvudet när vår kyrkas mediala maktelit och partipolitiska överklass tar plats på den offentliga arenan med sina överväldigande resurser för att ta makten över problemformuleringsprivilegiet. Det var en vanlig församlingsprästs uppriktiga frågor om hur kyrkans affärsmässiga relationer till en extern pr-byrå och det som händer i offentligheten hänger ihop och om hur det påverkar förtroendet för vår ärkebiskop. Varken mer eller mindre. Det är onekligen intressant att det triggar kyrkopolitiska försvarsmekanismer.
Ärkebiskopen… Det finns en osund personfixering kring vår kyrkas nya ärkebiskop. En personfixering som under tillsättningsprocessen dessutom var könsfixerad på ett konstigt sätt. Det tycks fortfarande råda något av en strukturell personfixering som betraktas som normerande. Därför undvek jag att skriva Antje Jackelén och försökte istället ställa frågor om ärkebiskopen. För att ställa frågor om ämbetet och ämbetets utövande snarare än frågor om personen. Jag har inte och kan inte ha några åsikter om Antje Jackelén, vi har aldrig träffats och vi känner inte varandra. Den som har fått för sig att jag var ute efter henne som person har inte förstått någonting. Från mitt perspektiv är ärkebiskopens ämbete och ämbetsutövning mer intressanta att ställa frågor kring, personen i sig mindre. Den distinktionen verkar många ha svårt att förstå och tolkar ifrågasättande som personangrepp på den som alla ska tycka om. Jovisst, ämbetet fylls av personen. Men det är fortfarande mer intressant att fråga om ämbetet och ämbetets utövande än att fråga om personen i sig.
Om man kan hålla isär de där två sakerna så kanske det blir lättare att tala om det som har bubblat upp till ytan av frågorna kring det där priset. Då kanske vi faktiskt kan börja tala om hur pr-cirkusens alla tricks och relationer påverkar förtroendet för vår kyrkas ärkebiskop? Då kanske vi också kan börja tala om hur vår ärkebiskops relationer till politiska partier och andra organisationer ser ut? Hur de mediala och politiska maktstrukturerna runt ärkebiskopen ser ut? Hur de kan se ut? Hur de kanske inte bör se ut? Då kanske vi även kan börja tala om de frågor som väcktes under val- och tillsättningsprocessen men som ännu inte har fått några svar? Något annat än öppenhet, ärlighet, tydlighet och svar på frågor kan det väl inte handla om – om det är viktigt att ärkebiskopen har hela kyrkans förtroende.
Trovärdigheten… Det handlar i grund och botten om trovärdighet. I första hand om kyrkans och kyrkans ämbetsbärares trovärdighet inför kyrkans Gud. I andra hand om kyrkans och kyrkans ämbetsbärares trovärdighet inför andra och varandra. Trovärdighet hänger ihop med integritet. Det är olyckligt för ärkebiskopens trovärdighet om ämbetets integritet kan ifrågasättas på grund av konstiga relationer till externa pr-byråer, lobbyister eller politiska partier. Det borde inte finnas några skäl att ens ställa frågor om ärkebiskopen och jäv, varken i relation till andra organisationer eller i relation till affärsdrivande företag. Det borde heller inte finnas någon anledning att behöva fråga om vad som är sant och vad som är falskt, vad som är på riktigt och vad som är påhitt vad det gäller vår kyrkas ärkebiskop. Redan det att frågorna ens kan och behöver ställas borde stämma till eftertanke och leda till någon form av omprövning och omvärdering. Det borde även föranleda en genomlysning av de kyrkliga och politiska maktstrukturerna som finns runt ärkebiskopen. Allt det där och alla de där som alldeles uppenbart inte tycker om att det ställs kritiska frågor om vår ärkebiskop.
- Dag Sandahl: "Detta visste jag inte – om påhittsbranschen" (10/7).
- Signe Hassler: "PR-byrås pris till ÄB ifrågasatt" (KT 11/7).
- Karl-Johan Byttner: "Kyrkans män anklagar Westander för jäv" (Resumé 11/7).
- Dag Sandahl: "Intressanta tider" (12/7).
- Sofia Jönsson: "Nya biskopen bör lyssna på kyrkans kritiker" (SvD 12/7).
- Josefin Lilja: "Almedalspris till ärkebiskopen kritiseras" (Dagen 14/7).
- Patrik Westander: "Äran tillfaller ärkebiskopen själv" (SvD 14/7).
PS. Det är olyckligt att Resumé använder "kyrkans män" och "anklagar" i rubriken till sin artikel. Dels för att det förstärker en onödig och osann bild av kyrkan som befolkad av maktfullkomliga män. Dels för att det inte handlade om någon anklagelse mot Westander utan om frågor riktade till kyrkan själv. Därav inledningen: "Ingen skugga faller på folket på Westander pr-byrå." Att Westander behöver svära sig fria för att inte tappa förtroende i sin egen bransch är en annan sak.
”Jag kanske har missuppfattat alltihop. Hjälp mig gärna att förstå hur det verkligen hänger ihop i så fall.”
SvaraRaderaSå skrev du i PS till ditt förra blogginlägg. Och jag trodde dig förstås. Jag tog för givet att du menade vad du skrev och att ditt blogginlägg om ”det där påhittade och köpta priset” faktiskt var baserat på en missuppfattning.
När du så hade blivit informerad om fakta kring Westanders externa jury – med ledamöter från ideella organisationer, media och näringsliv – tog jag också för givet att du skulle be om ursäkt för missförståndet, och självklart ta tillbaka påståendet om att priset och därmed juryn skulle vara ”köpt”. I stället slingrar du dig nu och menar ”att det inte handlade om någon anklagelse mot Westander”.
Det är de här sex personerna du har anklagat för att vara ”köpta” när de utnämnde ärkebiskopen till Hetast i Almedalen 2014:
• Fredrik Kron, verksamhetschef, Ideell Arena
• Hanna Berheim, pr-konsult, Westander (juryns ordförande)
• Maria Wetterstrand, grön debattör och föreläsare
• Rolf van den Brink, journalist, Dagens Opinion
• Stina Morian, opinionsrådgivare, PromeMorian
• Ulrica Klettner, kommunikationschef, Hjärt-Lungfonden
Jag tycker det är trist att du inte kan backa från dina felaktigheter.
Patrik Westander, vd för pr-byrån Westander
Patrik, tack för din kommentar.
SvaraRaderaSom jag har skrivit, det hela var frågor riktade till kyrkan själv. Ett försök till inomkyrklig kritik och ett ifrågasättande av vår kyrkas maktstrukturer. Jag använde en spetsig penna. Som du vet är det vad som behövs för att någon ska lyssna. Och jag spetsade frågorna till sina ytterligheter så att några formulerades som påståenden. Det kan man ha åsikter om. Men det var den retoriska modell jag valde. Frågetecknet i rubriken var signalen om att det handlade om en enda stor fråga. Det får bli en lärdom för mig att vara tydligare med det till en annan gång.
I ljuset av kyrkans kund-förhållande till Westander fanns det anledning att ställa frågan om partiskhet i relation till det där priset. Ditt sakliga och tydliga svar i kommentaren klargjorde att från ert perspektiv så var mina frågors påståenden om priset felaktiga på den punkten. Jag fann ingen anledning att kommentera det ytterligare eftersom ditt svar var tydligt och klart. Svaret på frågan var nej. Det var inte ett köpt pris. Det var en missuppfattning. Vilket därmed var utrett. Som jag skrev ovan – gott så. Med det lät jag mig nöjas eftersom det intressanta för mig inte handlade om Westander utan om kyrkan själv. Ska jag be om ursäkt för att jag aktualiserade frågan? Jag har tagit emot och accepterat ditt svar. Vad ska jag backa från?
Jag har förståelse för att den negativa uppmärksamheten kan vara besvärande för er. Priset i sig är ju en viktig del i er egen marknadsföring och en viktig del av ert varumärke och det är förstås angeläget att förtroendet för priset återställs snarast. Det handlar ju om förtroende, om framtida kunder och i förlängningen om stora pengar för er del. Inget av det är ju betjänt av negativ uppmärksamhet. Jag har därför förståelse för behovet av att gjuta olja på vågorna. Jag förstår om det finns ett intresse av att kritiken tystnar och att det därför kanske även finns ett intresse av att jag slutar att skriva om saken. Jag hade heller ingen avsikt att skriva något mer om Westander.
Därför förstår jag inte varför du med ditt uttalande i Dagens Media gav dig in och tog ställning i kyrkans – din kunds – inre angelägenheter. Med det klev du rakt in och tog en position i den kyrkliga maktstruktur jag försökte ställa frågor om. Jag hade släppt Westander i tanken och var nöjd med att ha fått ett klargörande svar. Jag uppskattade dessutom din tydlighet, det ingav förtroende. Men nu, när du – självaste vdn på den stora pr-byrå som har min arbetsgivare som kund – försöker att trycka in mig i ett hörn så väcker det i sammanhanget fler och nya frågor om dig och din pr-byrås relationer till kyrkans folk i Uppsala. Så många att de kanske behöver ett eget inlägg här. Jag återkommer till dig i så fall.
PS. Att ställa frågor är inte att anklaga.
Som utomstående (inte engagerad i kyrkan) måste jag ändå reagera på ditt ordval: "Då kanske vi faktiskt kan börja tala om hur pr-cirkusens alla tricks och relationer påverkar förtroendet för vår kyrkas ärkebiskop?"
SvaraRaderaI detta ligger ett fördomsfullt antagande om att PR är något suspekt (annars hade du gjort ett annat ordval än "alla tricks och relationer". Var har du fått den bilden från? Du skrev ju i din kommentar till Patrik Westander att det han skrev ingav förtroende, och ändå fortsätter du att kritisera och misstänkliggöra. Är det inte bra att kyrkans främsta företrädare syns och möjliggör att kyrkan kan bli aktuell och intressant även för oss som inte till vardags har en relation till den?
Du ställer retoriska frågor som därmed blir anklagelser. Om du inte förstår skillnaden är det märkligt, om du inser det men försöker att ljuga dig till att inte anklagat ett antal personer för både jäv, korruption och lögner så är du verkligen illa ute.
SvaraRaderaMats, tack för din kommentar. Det är bra att vår ärkebiskop syns. Pr är inte suspekt i sig. "Pr-cirkus" var ett mindre bra ordval. Men det var vad en bekant använde om sin upplevelse av årets Almedalen. Relationerna behöver belysas, inte minst av demokratiska skäl.
SvaraRaderaPatrik, tack för din kommentar och tack för länken. Jag förväntar mig inte att du ska förstå vilket stort problem det är för en enskild kyrkligt anställd att du som inflytelserik vd för ett stort pr-företag som betalas av kyrkan offentligt nedvärderar en annan kyrklig medarbetare för åsikter du tillskriver honom. Men det är ett mycket stort problem. Inte för dig förstås. Men för kyrkan själv, för kyrkans demokratiska ordning och för kyrkans inre samtal med sig själv. Vi ser det från olika håll och kommer nog inte att komma överens.
Niclas "Deeped" Strandh, tack för din kommentar.
Nej, jag förstår inte. Tvärtom tror jag att det är bekymmersamt när man inom en organisation ser det som ett problem att människor utanför organisationen deltar i debatten om hur organisationens företrädare agerar. Särskilt om organisationen gör anspråk på att vara en aktiv röst i samhällsdebatten.
SvaraRaderaVad tycker du själv om Dag Sandahls syn på kvinnliga präster och samkönade äktenskap?
Patrik Westander
Patrik, tack för att du tar dig tid att föra dialog.
SvaraRaderaSvenska kyrkan torde vara en av de öppnaste organisationerna som finns i landet vad det gäller debatt och diskussion om organisationen själv. En ovärderlig öppenhet som alltid jag värnar om.
Men, om du inte förstår att det finns ett problem i att du som köpt resurs tar ställning i din kunds inre konflikter och offentligt nedvärderar din kunds medarbetare, då kan vi nog inte komma närmare varandra i den frågan.
För övrigt, jag röstade på Eva Brunne som min biskop. Jag antar att det är svar på din fråga. Att du ens ställer den frågan visar hur lite du har förstått av sammanhanget.
Edit: Rättade ett stavfel.
Nu blir jag än mer konfunderad. Om jag tolkar ditt svar på min kommentar så har du alltså helt bytt åsikt? Det är bra att ärkebiskopen syns i media och det är bra med PR (eller i alla fall inte suspekt). Bra där. Inte mycket kvar att kritisera i så fall av att ärkebiskopen utsågs till årets opinionsbildare av en oberoende jury? Kanske läge att be såväl årkebiskopen som Westander PR om ursäkt för ditt inlägg. Du verkar ju i alla fall ha ta tagit tillbaka de årsikter som låg till grund för din kritik.
SvaraRaderaKan f ö också rekommendera den här artikeln om kyrkans förmåga att driva PR på ett utomordentligt skickligt sätt: http://www.stateofdigital.com/pope-francis-marketing/
Mats, tack för respons och länk. Även jag blir konfunderad. Har inte kritiserat att ärkebiskopen syns i media och har inte varit ute efter att kritisera pr i sig. Återigen, har försökt ställa frågor om strukturerna kring vår kyrkas ärkebiskop.
SvaraRaderaJag försöker hänga med i din argumentation, men det är inte lätt... Om du hävdar att du inte kritiserat att ärkebiskopen får pris för hennes opinionsbildning (och därmed syns i media) eller haft negativa synpunkter om PR-branschen bör du läsa dina senaste inlägg några gånger till.
SvaraRaderaDet finns annat i din argumentation som inte hänger ihop, t ex frågan om alla priser är "påhittade". Nja, det är nog inte riktigt rätt ordval enligt min ordbok, eftersom påhittat antyder att de inte finns. Priser är instiftade av någon, och du skrev själv om Cecilia-priset i Stockholms stift i ett tidigare inlägg. Det var då ett "riktigt" pris, men det är väl lika mycket "påhittat" som alla andra pris, eftersom någon har instiftat det och skapat kriterier för att välja pristagare?
Och tillbaka till kärnfrågan - är det bra att ärkebiskopen syns i media? Om du tycker att det är bra så förstår över huvud taget inte vilka problem du har med priset hon fick i Almedalen? Det har ju påtalats ett antal gånger att det inte handlar om ett "köpt" pris utan ett pris utsett av en oberoende jury som värdera ärkebiskopens insats högre än t ex Gudrun Schyman. Med andra ord ett lika "riktigt" pris som Cecilia-priset till medarbetarna i Stockholms stift, och med en motsvarande beslutsprocess. Vad är skillnaden?
MIn poäng är att diskussion är bra, men den bör föras med fakta som grund. Insinuationer och faktafel är en dålig debatteknik.
Mats, tack för din kommentar. Några tankar om ett annat pris finns i #268. Visst är det bra att ärkebiskopen syns i media. Sammanhanget väcker frågor. De har jag försökt att ställa.
SvaraRadera