”Vid den tiden sade Jesus: ’Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, Fader, så har du bestämt. Allt har min Fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.’” (Matt 11:25–27)
Jesus menade att Gud hade dolt betydelsen av underverken som han hade utfört i många städer för de lärda och kloka. De förstod inte att Jesu underverk vittnade om vem Gud är. Det är lättare att förstå för den som har barnasinnet kvar. Det sägs ibland att vi egentligen inte kan veta något om vem Gud är. Det är inte sant. Ibland sägs det att det viktigaste är att vi kan svara på frågan om vem Gud är för just mig själv. Det är heller inte sant. Vem Gud är för just mig eller dig är inte den viktigaste frågan. Den viktigaste frågan är: vem är Gud i sig själv? Det finns svar på den frågan. Det finns sådant som vi kan säga att vi faktiskt vet om vem Gud är.
Bibeln berättar för oss om vem Gud är. Bibelns Gud identifieras inte med tidlösa begrepp som ’allseende’ eller ’odödlig’. Bibelns Gud identifieras med och genom en berättelse, ett narrativ. Den berättelsen är inte en myt. Det vill säga, den tillskriver inte Gud vissa egenskaper och är inte en mytisk förklaring av ett ritual. Bibeln tar oss så nära sanningen om vem Gud är som det är möjligt att komma. Bibelns berättelser berättar för oss om vem Gud är.
Kristen tro identifierar den Gud som lever och som finns här hos oss och med oss genom Treenigheten. Guds treeniga väsen manifesteras på olika sätt genom den bibliska berättelsen. Gamla Testamentet identifierar Gud som ’Herren, som befriade er från fångenskapen i Egypten, ut från slaveriet’. Nya Testamentet identifierar Gud som ’den som uppväckte Jesus från de döda’. I båda fallen rör det sig om Israels Gud och det Israels folk som Jesus tillägnade sitt liv. När vi lever i den stora berättelsen som kretsar kring dessa två poler så möter vi den gestalt som bär och driver den bibliska berättelsen. Det är utgångspunkten till att vi leds till att tala om Gud som Fader, Son och Ande.
Att kyrkan identifierar Gud med Jesu uppståndelse ersätter inte Israels identifiering av Gud med uttåget ur Egypten. Uppståndelsen verifierar och bekräftar Israels utvaldhet och befrielse från fångenskapen. Israel hopp var att Gud skulle etablera sitt allomfattande välde genom en slutgiltig befrielse av folket och med en seger över döden. De bibliska berättelserna om befrielsen från Egypten och om Jesu uppståndelse från de döda identifierar, definierar och bekräftar inte bara Israels folk som sådant utan identifierar, definierar och bekräftar också vem folkets och vår Gud är. Vår Gud är den som befriade oss från fångenskapen i Egypten, som uppväckte Jesus från de döda och som sedermera ska befria och uppväcka mänskligheten och varje människa från döden.
I Bibelns berättelser är det inte bara Gud och folket som agerar. Vi möter också gestalter som inte är helt likställda med Herren Gud men som samtidigt inte är helt avskilda från Gud. Vi möter gudomliga gestalter i det bibliska dramat som är Guds verklighet. I Gamla Testamentet är änglarna manifestationer av Guds väsens närvaro i folkets absoluta närhet. Änglarna är Guds närvarande väsen samtidigt som de delar folkets liv och historia. Guds väsen och liv är så intimt sammanvävt med Israels folk att när han befriar folket från fångenskapen i Egypten och uppväcker Jesus från döden så befriar han sig själv från fångenskap och död.
Gud Ande är närvarande i och genom Gamla Testamentet som den någon som driver Israels liv och historia framåt med profeternas ord när folket stagnerar. Guds levande och livgivande Ande skapar genom profeternas en ständigt ny och möjlig framtid. Guds Ande är en manifestation av den kommande framtidens möjlighet. Allt och alla som lever har en möjlig framtid. Livet i sig är en framtidens möjlighet. Guds Ande är Guds skaparkraft manifesterad i Guds möjliga och kommande framtid.
Anden är en livets frihet manifesterad i den treeniga gemenskapen som utgör Guds eget väsen och i Guds gemenskap med och för mänskligheten och människor. Guds levande och livgivande Ande är närvarande även i oss som levande människor. Människans Ande är Guds Ande i den meningen att Anden levandegör andra i de mellanmänskliga relationerna och skapar en möjlig gemensam framtid. En människas Ande är hennes frihet i och öppenhet mot möjligheten i vår gemensamma framtid.
Sonen är en någon som Gud är identifierad med. Så att vad Gud gör för och med Sonen det gör Gud för och med sig själv. Gud är i sig själv relaterad till Sonen på ett sätt som är analogt med relationen mellan en förälder och dennes barn. Jesus uppenbaras i evangelierna som Guds profet, som Guds inkarnerade ord och som Guds tjänare i och för Israel. Sonen uppenbaras samtidigt som hela Israels och som alla folks profetiska tjänare. I Jesus manifesteras mönstret för Israels barnaskap inför Gud till vittnesbörd för världen i en enskild och individuell person.
”Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” sade Jesus. I, med och genom den kristna kyrkan uppenbarar sig Jesus som Sonen. Kyrkan säger och menar att vi tillber den levande någon som Jesus kallar sin Fader – Israels Gud. Vi tillber Fadern med Sonen levandegjorda av och med den Heliga Ande som utgör Faderns och Sonens ömsesidiga kärlek.
Bara genom att be till Fadern, med Sonen i Anden har vi att göra med den Gud som faktiskt lever. Den kristna kyrkans Gud är och blir till i den levande dynamiken mellan Sonen och Fadern i deras gemensamma Ande. Fadern, Sonen och Anden är en levande och livgivande Gud som vi kan förnimma när vi av nåd blir upptagna och införlivade i den levande relationen som är Guds treeniga väsen. Att Gud befriar och räddar oss betyder att Treenigheten upptar och införlivar oss i Guds levande och relationella treeniga väsen – en frälsning till ett liv som sträcker sig mot oändligheten, i en frid som övergår allt förstånd.
