#660. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"När han gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ’Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.’ Jesus sade: ’Skall då jag komma och bota honom?’ Officeren svarade: ’Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.’ Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ’Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.’ Och till officeren sade Jesus: ’Gå. Du trodde och det skall ske.’ Och i det ögonblicket blev pojken frisk." (Matteus 8:5–13)

En romersk officer var ingen småborgerlig figur i en klädsam uniform. En romersk officer var en beslutsam och handlingskraftig gestalt. Han hade makt, bestämde, fattade beslut och fick saker och ting gjorda. En officer var dessutom en militär, en soldat vars dagliga värv var allt annat än en tebjudning. Han var en någon som behövde litade på sin egen och sina underställdas förmågor i alla lägen. För en officer är tilliten till den egna förmågan och förtroendet för de underställda skillnaden mellan liv och död. Det är inte svårt att förstå varför Jesus uttryckte en viss förvåning när officeren frågade honom om hjälp. Officeren var en man med makt, resurser och inflytande. Men inför sin tjänares sjukdom stod han maktlös.

Den romerske officeren måste ha hört talas om Jesus. Han måste ha hört berättelserna om vad Jesus hade gjort. Berättelserna om att Jesus kunde hjälpa och bota. Han måste ha hört något som skakade om honom i hans innersta. Varför skulle han som officer annars underkasta sig Jesus och Jesus förmåga. Officeren var ju den som hade det världsliga maktövertaget. Någon hade berättat. Någon hade vittnat för officeren om Jesus på ett sådant sätt att han förstod att inför livet i sig, sjukdom och död – allt det där som han själv var maktlös inför – var Jesus den som hade makt och inflytande. Officeren blev omvänd från att lita på sin egen förmåga till att helt och hållet lita på Jesus förmåga. Han hoppades och trodde att Jesus kunde och ville hjälpa när hans egen förmåga kom till korta.

Jesus blev förvånad. Officerens tillit och tro förvånade Jesus därför att det inte fanns några egentliga skäl till att officeren skulle tro att Jesus kunde och ville hjälpa honom. De var varandras  världsliga motståndare. Jesus var en israelisk jude och officeren var en del av den förtryckande romerska ockupationsmakten. Men något hade hänt. Någon hade vittnat om Jesus förmåga och vilja att hjälpa även dem som i världens ögon inte förtjänade någon hjälp. Så han bad Jesus om hjälp för sin tjänares skull, trots att Jesus under inga omständigheter skulle kunna gå in under hans tak. Officeren jämförde sin egen världsliga förmåga att få sina soldater och tjänare att lyda order och instruktioner med Jesus förmåga att råda över livet i sig, sjukdom och död. Han trodde att Jesus kunde och skulle vara lika beslutsam i relation till livet, sjukdom och död som han själv var beslutsam i relation till världsliga ting. Han hoppades att Jesus skulle hjälpa, trots att han inte var värdig någon hjälp.

Jesus blev förvånad igen. Inte ens hos och bland sina egna hade Jesus sett eller upplevt en sådan tro som trotsade de yttre omständigheterna. En tro som har uttömt den egna viljans möjligheter och som har lagt ifrån sig tilliten till den egna förmågan för att istället helt och hållet lita på Jesus vilja och förmåga. När inget annat återstår, när den egna viljans och förmågans alla möjligheter är uttömda, då är hoppet och löftet som finns i Jesus det enda som återstår. Jesus känner sin mänsklighet och vet att livet förr eller senare för människor dit. Från öster och väster, överallt ifrån, ska många komma med tomma händer i hopp om och tro på att löftet ska vara sant. Att det ska vara sant att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla som inte längre av egen vilja och förmåga kan hjälpa sig själva.

Jesus ska ta emot var och en och alla som sina egna. Som han tog emot den romerske officeren. Men de som konfronteras av livets yttersta begränsningar och tror att ”jag kan själv” kommer att uppleva sig som lämnade utanför. De kommer att gråta och skära tänder av besvikelse när den egna förmågan kommer till korta inför livet i sig, inför sjukdom och död. Det är bara Jesus vilja och förmåga att hjälpa människan och människorna som bär när det faktiskt gäller livet och döden. När vår egen vilja och förmåga att kontrollera tillvaron har kommit till vägs ände då bär Jesus var och en och alla hela vägen in i evigheten. Jesus sade till officeren: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Miraklet skedde och pojken blev frisk. För att officeren trodde, för att Jesus kan och vill hjälpa oss och alla andra människor.

#659. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ’Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.’ Jesus svarade: ’Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.’ Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’”

(Matteus 3:13–17)

Johannes Döparen levde i utkanten av samhällsgemenskapen. Han var närmare vildmarkens kompromisslösa kärvhet än det välordnade livet i byar och städer. Han bar kläder av kamelhår och läder. Han levde på gräshoppor och vildhonung och var väderbiten och kärv. Johannes Döparen var allt annat än en välkammad figur som passade in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen. Men människor från vida omkring sökte upp honom för att låta sig döpas av honom. Många trodde och litade på att det Johannes sade och gjorde var viktigt och på riktigt. De trodde att han talade sant om vem Gud är och om vad det innebär för människorna. ”Omvänd er. Himmelriket är nära” predikade han för de som ville lyssna.

Johannes förstod att hans förkunnelse och hans dop var begränsade till denna världen. Och han förstod att den någon som han vittnade om har en makt och myndighet som går utanför ramarna för verkligheten som vi känner den. Med helig ande och eld ska han skilja agnarna från vetet vid själva existensens yttersta gräns. Johannes insåg allvaret och gjorde vad han kunde för att få folket att förstå att när Jesus väl ger sig till känna som den han är då är det på allvar. Då är det är på liv och död.

Johannes blev uppbragd när fariseer och saddukeer kom för bli döpta av honom. När de religiösa ledarna dök upp, de som konstruerade en välordnad och tillrättalagd ”religion” av Guds uppenbarelse då dundrade han av helig vrede. ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” Han utmanade och provocerade och han erbjöd ingen tillrättalagd och lättsmält variant av ”religion.” ”Omvänd er. Himmelriket är nära” predikade han högt och kompromisslöst.

Så kom Jesus för att döpas av den väderbitna, kärva och provocerande Johannes. Johannes och Jesus mödrar var släkt och de kände sannolikt varandra sedan barnsben. Johannes hade anat att det var något utöver det vanliga med Jesus. Han tyckte att det var lite konstigt att Jesus ville låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterade och sade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Jesus lät sig döpas av Johannes av en anledning. Jesus delade kompromisslöst människans och människornas livsvillkor. Det fanns ingen gräddfil vid sidan av det liv som alla andra människor levde där Jesus skulle glida förbi livets svårigheter. Jesus underkastade sig villkoren för Johannes dop som en människa bland människor.

Johannes döpte för omvändelsens skull. Omvändelse i meningen att vända om för att vända sig själv och hela sitt liv till Gud. När Johannes döpte Jesus skedde miraklet. Det Johannes hade anat bekräftades i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrade allt. För alla människor. I alla tider. ”Himlen öppnade sig och den heliga Anden kom ner över Jesus i en duvas skepnad. En röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’” Himmelriket var nära för en kort stund när Gud där och då uppenbarade sig för världen med hela sitt innersta treeniga väsen och sin djupaste identitet i Fadern och Sonen och Anden.

Gud gav sig till känna helt och hållet när himlen öppnade sig efter Jesus dop. Gud blottlade sitt innersta väsen när Faderns röst talade om Sonen i och med Andens manifestation. Det var den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten. Där och då uppenbarade Gud sitt innersta jag och sin treeniga identitet för världen. Det var som om Gud där och då förkunnade för hela sin mänsklighet 'det här är vem jag är' – Fadern och Sonen och Anden. Det är vem Gud är. Ingen annan och inget annat.

Det blir ingen välkammad och tillrättalagd ”religion” när den levande Guden uppenbarar sig. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig begränsas av människors ord och tankar. Vi behöver följa Johannes Döparens uppmaning varje dag. Vi behöver börja om varje dag och vända om från vår självupptagenhet för att vända oss själva och våra liv till vår Herre och Gud som ständigt uppenbarar sig på nya sätt.

Johannes döpte Jesus och ”himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’” Himmelriket öppnade sig när Gud uppenbarade sig med sitt innersta treeniga väsen. Det hände alldeles på riktigt där och då, det händer här och nu och det är fortfarande alldeles sant. 'Omvänd er. Himmelriket är nära.'