#681. Elfte söndagen efter Trefaldighet…

”’Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ”Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.” Han svarade: ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ”Jag skall gå, herre”, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?’ De svarade: ’Den förste.’ Då sade Jesus till dem: ’Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.’" (Matteus 21:28–31)

Jesus ställde en fråga till lärjungarna med en liknelse. I liknelsen fanns det två söner vars far ber dem om hjälp med arbetet i en vingård. Den första sonen vill inte hjälpa till men gör det ändå. Den andra vill hjälpa till men låter bli. Jesus frågade vem av dem som gör vad fadern vill. Lärjungarna svarade den första sonen, han som sade att han inte ville men hjälpte till ändå. Jesus svarade lite oväntat med att tullindrivare och horor ska komma före lärjungarna till Guds rike.

Man kan förstå lärjungarna. De menade väl att den ovillige sonen ändå fick jobbet gjort och att det var det viktiga. Det verkar ju rimligt. Men Jesus menade något annat. Varken tullindrivarna eller hororna var några föredömen om att få saker och ting gjort för Guds rike. Ändå menade Jesus att just tullindrivarna och hororna skulle komma före lärjungarna till Guds rike.

Jesus förklarade varför. När han hade ställt frågan med liknelsen och lärjungarna svarat honom då sade han: ”Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.” 

Vingårdsarbetet som Jesus med sin liknelse talade om hade med Johannes döparens förkunnelse om vägen till rättfärdighet och tro att göra. Johannes döparen sade: ”Omvänd er. Himmelriket är nära” och han döpte de som bekände sina synder. Johannes döparen förkunnade att Jesus är den som kan och ska döma världen. Han predikade omvändelse till tro på Jesus och förlåtelse för den som bekänner sina synder.

Det vill säga, Johannes förkunnade förlåtelse för dem som vill tro, även om de deras gärningar kommer till korta. Som liknelsens son, som sade att han ville och skulle hjälpa till men som inte förmådde och inte gick. Som tullindrivarna och hororna, som ville tro att rättfärdiggörelsens förlåtelse var möjlig även för dem.

Med liknelsen om fadern, de två sönerna och vingården tog Jesus fasta på att det är viljan att tro, inte förmågan att göra, som är det viktiga. Det är viljan att tro på Jesus som är befriande, frälsande och upprättande, inte några gärningar. Att vilja tro är att tro och det räcker.

”Jag tror att jag kanske kommer att vara litet säkrare på att vara lite närmare. Det är allt. Evigheten finns i insikten att detta lilla är mer än nog.” R.S. Thomas

#680. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer.” (Lukas 12:35-36) "Petrus frågade: 'Herre, gäller din liknelse oss eller alla?' Herren svarade: 'Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.’" (Lukas 12:41–48)

Jesus första liknelse uppmanade till ansvarstagande. Han talade om tjänarna som håller sig vakna tills deras herre kommer hem efter en bröllopsfest som ett föredöme. Det kommer att bli sent och men tjänarna håller sig vakna och är redo att ta emot honom vad klockan än blir. Saliga är de tjänare som tar sitt ansvar oavsett när Herren kommer tillbaka.

Petrus frågade: ”Herre, gäller din liknelse oss eller alla?” Det är en bra fråga. Vem eller vilka är det som har ansvaret för att ta hand om Guds hus och skapelse i väntan på att Herren ska komma tillbaka? Gäller det oss – det vill säga lärjungarna, judarna och oss kristna – eller gäller det alla människor? Jesus svarade Petrus med liknelsen om kloka förvaltare och om tjänare som har större eller mindre förmåga att ta ansvar.

Jesus var kärv, provocerande och utmanande. Jesus sade ingenting av allt det där som vi så gärna vill att han ska säga. Inget av de förenklade idéerna som gör Jesus oproblematisk allmänt snäll. Jesus var inte, har aldrig varit och är inte någon myspysig mjukis-Jesus. Det han sade stämmer inte in på något av allt det där banala som vi så gärna återkommer till – som ”Gud är kärlek” eller någon annan av alla kyrkliga plattityder som vi så ofta reducerar kyrkans ärende till. Han sade inte något av det vi kanske helst vill få höra. Men han sade något av det vi behöver höra.

Jesus sade, och Jesus säger, att du, jag och alla vi tillsammans har ett allvarligt, viktigt, stort och gemensamt ansvar för Guds hus och för förkunnelsen av Evangeliet. Jesus ställer krav och han förväntar sig att vi tar vårt ansvar. Att ha och ta ansvar för tjänstefolket det innebär att vi har ett gemensamt ansvar för varandra, för alla andra kristna och för våra judiska syskon. Det betyder att vi ska bry oss om varandra och att vi ska värna våra judiska och kristna syskon. Det innebär i sin tur konkret att vi inte kan eller får förbli tysta när våra judiska och kristna systrar och bröder förföljs och mördas i Mellanöstern, Nigeria, Kongo och på andra platser i vår värld. Det är en plikt som kristen att stå upp för världens judar och kristna.

Jesus är tydlig med att av den som har fått mycket ska ett större ansvar utkrävas. De som i vår tid har fått mycket det är du, jag och vi tillsammans. Som kristna lever vi trygga här i Sverige. Här har de flesta av oss tillgång till trygghet, livets nödtorft och lite till. Det myckna vi har fått – förutom den materiella tryggheten – det är den kristna Kyrkans vittnesbörd om att Gud Fadern lever med och är för oss människor, att Sonen Jesus är uppstånden från de döda och att den heliga Anden uppenbarar sig i världen. Det krävs ett visst mått av enskilt och gemensamt ansvarstagande att förvalta detta Evangeliets fantastiska budskap. 

Evangeliet är inte mitt och inte ditt, det är inte ens vårt. Men den kristna Kyrkan har fått uppgiften att förvalta Guds Evangelium och vittnesbördet därom här i vår tid. Det vi har fått till vår hjälp är våra enskilda gåvor och våra gemensamma resurser. Var och en behöver ta ansvar för sin del av vittnesbördets förvaltning. Var och en har uppgiften att vara kristen på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi behöver visa för världen att Evangeliets budskap spelar roll i våra liv.

Jesus skräder inte orden – ”den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Jesus talar om att den som är ansvarslös ska få dela lott med de trolösa och om prygel av den som är ansvarslös. Det kanske inte är vad vi vill höra, men vi behöver ta till oss allvaret. Jesus använder kärva och hårda ord för att inskärpa allvaret i det ansvar som vi med och i den kristna kyrkan har fått oss tilldelade att förvalta. Den kristna kyrkans Evangelium är på liv och död, det är på allvar och det är på riktigt.

Jesus sade: ”Den tjänaren som vet vad hans herre vill men inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp.” Vår Svenska kyrkan har anförtrotts mycket pengar, många byggnader och stora resurser. En dag ska vår kyrka stå till svars för det i motsvarande mån. Att vår kyrkas biskopar förra söndagen uppmanade till att kyrkans klockor skulle ringa för någonting annat än samling till kyrkans gudstjänst eller klockringning för de hädangångna, kan möjligen betraktas som en okunnighet som, med Jesus ord, förtjänar prygel. Kanske får våra biskopar, i sin omättliga längtan efter världslig ’relevans’ och bekräftelse, en dag dela lott med de trolösa. Oavsett vilket så har våra biskopar att stå till svars inför vår Herre för otyget att låta vår kyrkas klockor bli ett verktyg för något annat än den kristna kyrkans vittnesbörd om Evangeliets ärende i världen.

Vi som vanliga kristna behöver tillsammans hjälpas åt att bära den del av den kristna kyrkans ansvar som vi har fått oss tilldelade. Vi behöver börja med att ta ansvar här, där vi står och går i vardagen. Vi behöver vara ärliga, öppna och trovärdiga kristna som vittnar om den kristna kyrkans Evangelium med det vi säger och gör. Det är vår uppgift att vara Evangeliets vittnen. I den uppgiften har vi ett ansvar för andra och varandra. Det ingår i Evangeliets vittnesbörd att vi tar hand om andra och varandra som systrar och bröder.

Så, låt oss ta vårt ansvar efter förmåga och låt oss hjälpas åt så att vår Svenska kyrkan är en trovärdig och sann förvaltare av Guds hus och Evangelium. Låt oss tillsammans – i förtröstan på och i tillit till Guds kärlek, nåd och barmhärtighet – vara trovärdiga förvaltare som vittnar om att den kristna Kyrkans tro är något som är sant och på riktigt. Här i vår församling. Här i vår stad och här i vårt land. Så att vår Herre finner oss och alla andra vakna den dag som han kommer åter.