#558. När vänner dör…

Livet går sönder när någon som står en nära dör. När någon tas ifrån en. När vänner dör. Hastigt. Oväntat. Det blir som ett tomrum i tillvaron, med formen av den som har lämnat. Och livet går liksom sönder. Spricker. Krackelerar.

Jag minns er båda tydligt. På restaurangen sista gången vi sågs. Vi skrattade mycket den kvällen. Du skrattade så ofta, nästan alltid. Jag hör ljudet av glädjen som du spred omkring dig. Jag ser ditt leende. Dina fina glada ögon. Livsglädjen som alltid fanns och lyste där. Jag var så glad att ni funnit varandra. Så här lite senare i livet. Vi var så glada att ni hade varandra och delade hoppet om framtiden. Gemensamt hem och en stor fin familj av två.

Och du var så varm i ditt sätt att vara, fast vi nyss lärt känna varandra. Det var märkligt hur du var som en nära vän efter så kort tid. När vi skiljdes åt efter den kvällen var det som om vi känt varandra i årtionden, fast vi bara möts några gånger. Nu hade ni varandra. Min kära vän var trygg med dig. Det gjorde mig så glad.

När vi skiljdes åt efter vår fina kväll fanns bara glädje och tacksamhet. Nu är tårarna fyllda av sorg och saknad. Ett stort bedövande vemod vid tanken på allt som inte fick bli. Framtiden som ni inte fick. Vi bestämde att vi skulle ses oftare. Vi skulle höras efter sommarens semestrar. Äta tillsammans igen. Lyssna på varandras tankar om allt och skratta igen. Så gick livet sönder. Hastigt. Oväntat.

Vi ska ta avsked snart. Ni ska överlämnas till gravens vila. Frid ska lysas över er. Ni ska få lämna tiden tillsammans och vi ska släppa taget. Vi ska sörja och gråta och ta avsked av er. Vi ska krama varandra, hålla om varandra och sakna er.

Vi ska lämna kapellet och gå ut i solen. Sommarens vind ska torka tårarna från våra kinder. Jag ska hålla hårt i hoppet och löftet i Jesus Kristus om att döden inte är livets slut. Jag ska försöka tro att ni har varandra, att ni är hos och med varandra nu.

På något sätt. Någonstans.

Det måste få vara så.

#557. Om P1-intervjun med biskop Eva Brunne…

Biskop Eva Brunne intervjuades i Människor och tro i P1 den 30/5. En transkribering av den intervjun finns här. Ett av biskop Evas uttalanden väckte viss uppmärksamhet. Jag frågade henne om det hon sagt via Twitter och hon responderade utan att svara på frågan. Det var lite ledsamt när biskop Eva antydde att jag kanske inte hade lyssnat ordentligt utan bara tagit en mening ur sitt sammanhang. Lite nedvärderande sådär. Tråkigt nog är det ganska vanligt att personer som har ledande befattningar i vår kyrka bemöter oss andra – vi som står lägre ner i de kyrkliga hierakierna men som ändå uttrycker åsikter eller ställer frågor – på det sättet. Som om vi inte riktigt förstår eller är lite mindre vetande.

Jag hade lyssnat på intervjun två gånger och börjat transkribera den. Just för att jag tar det våra biskopar säger på allvar och för att jag tog det biskop Eva sade på allvar. Det finns anledning att kommentera fyra ämnen som berördes i intervjun av biskop Eva Brunne i P1 – dopteologi, abortfrågan, politikens höger-vänster och islam.

Dopteologi

De uppfattningar om dopet som biskop Eva uttryckte saknar förankring i den kristna kyrkans grundläggande dopteologiska dogmatik. Det hon uttryckte i relation till dopet var ett politiskt resonemang kopplat till det luddiga begreppet ”människovärde”. Det har lite eller ingenting alls med den kristna kyrkans dopteologi att göra. Biskop Eva sade bland annat:

Och när jag går vidare som kristen så blir jag döpt och där grundas människovärdet ytterligare. […] Så dopet är det mest jämlikhetsgrundande vi har som kristna. […] Men redan där, säger vår kyrka och människor ber för oss och prästen döper till ett jämlikt liv utifrån det människovärde vi har. […] Dopet är ju ett tecken för oss människor.

Biskop Eva utgår från sin egen politiska övertygelse sammanfattad i en tanke om jämlikhet tillsammans med idén om "människovärde". Hon pressar sedan in kyrkans dop i sin politiska övertygelse genom att påstå att dopet handlar om just det som är koncentratet av hennes egen politiska övertygelse. Men det kristna dopet handlar inte om ”människovärde” eller om jämlikhet i den politiska betydelse som Brunne vill få det till. Dopet skulle kunna sägas relatera till människans värdighet, men då i relation till förhållandet mellan människan och Gud Fadern. Den värdigheten är någonting helt annat än den politiska jämlikhetens ”människovärde” som biskop Eva talade om. Dopet är ett tecken för oss människor bara i den meningen att det är ett tecken som vittnar om att någonting händer i dopet. Det sker en förändring med och i dopet. Den av synden skadade människan omfamnas i dopet av Guds nåd och barmhärtighet och får värdighet inför Gud och blir värdig att ingå det förbund som Gud Fadern har ingått med sin mänsklighet. Med Martin Luthers och Karl Barths ord:

Vi uppfattar det så enkelt som möjligt: dopets kraft, uppgift, nytta och ändamål är att saliggöra. Vi döper ingen för att han ska bli till exempel en furste, utan – som orden säger – för att han ska räddas. Att bli räddad innebär som vi vet inget annat än att vi befrias från syndens, döden och djävulen och får komma in i Kristi rike och leva med honom för evigt. […] Jag tror att han har fört in sitt ord i dopet och har gett oss den yttre dophandlingen som ett medel att nå den skatt som vi har talat om. […] Det är alltså uppenbart att dopet inte handlar om något som vi människor gör, utan om en skatt som Gud skänker och som vi tar emot genom att tro. (Luther)

Det som inträffar med människan i den delaktighet i Jesu Kristi död och uppståndelse genom den helige Andes verk, som uttryckes i dopet, är ju hennes pånyttfödelse till ett nytt liv i den kommande tidsåldern. Denna pånyttfödelse fullbordas genom människans fullständiga rättfärdiggörelse inför Gud, den fullständiga förlåtelsen av hennes synder och hennes fullständiga helgande till Guds tjänst. […] Dopet är sålunda ett skeende, i vilket människan visserligen icke spelar huvudrollen men tvivelsutan den näst viktigaste. Detta är dopets väsen: att vara denna bild, detta vittnesbörd och detta tecken. (Barth)

Dopet har med andra ord ingenting med något politiskt formulerat ”människovärde” eller med en politisk idé om jämlikhet att göra. Dopet är en händelse och ett skeende som förändrar relationen mellan den enskilda människan och Gud. Att påstå något annat är att förvanska kyrkans dop till oigenkännlighet och att kliva utanför den kristna kyrkans teologiska förståelse av vad dopet är. Biskop Evas resonemang är ett försök att omformulera innehållet i kyrkans dop till politiskt stoff som helt saknar teologisk och kyrklig förankring. Det är väl känt att socialdemokraterna sedan länge arbetar för att tömma Svenska kyrkan på teologiskt innehåll för att istället fylla henne med partipolitiskt tankegods. Biskop Evas resonemang om dopet är ett nästan övertydligt exempel på hur den processen går till i praktiken.

Abortfrågan

Abortfrågan bär med sig många komplexa frågor och väcker ofta mycket känslor. Biskop Eva resonerade om de etiskt och moraliskt komplicerade frågorna som omger frågan och problematiserade delar av det omgivande tankeklustret. Hon sade bland annat:

Alltså, om jag säger – och det menar jag också – att Gud har skapat oss så kommer ju skapelsen innan vecka tolv också. […] Och jag är noga med att betona att jag inte är för abort. […] Ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas.

Den som har läst psaltarpsalm 139 anar kanske att biskop Eva hade rätt när hon sade att skapelsen börjar innan vecka tolv. Gud Fadern väver samman människan i moderlivet, formar människan i det fördolda och flätar samman människan i jorden djup. När börjar då livet och hur kan vi tänka om och förhålla oss till abort? Här finns många komplexa teologiska, medicinska och etiska frågor med stora nyanser som Svenska kyrkan borde ta på större allvar och bearbeta grundligt i ljuset av många olika aspekter. Hur ska vi förhålla oss till det faktum att de medicinska vetenskaperna går framåt och ger oss fler och större möjligheter att framgångsrikt hantera prematura tillstånd? Hur kan vi i ljuset av kyrkans teologi förstå hur vi på bästa sätt bör agera både för att värna kvinnors rätt till sina egna kroppar och för att värna det ofödda livets helighet? Hur kan kyrkan på bästa sätt vara till stöd och hjälp för den och dem som behöver stöd och hjälp oavsett vilket beslut som har fattats i den enskilda frågan? Hur ser de pastorala och själavårdande frågorna ut i relation till abort och hur hanterar vi dem på bästa sätt?

Biskop Eva tog en liten smitväg förbi alla svåra frågor när hon kokade ner det hela till att vara ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas. Här behöver Svenska kyrkan göra ett gediget och genomtänkt teologiskt, pastoralt och själavårdande arbete för att rusta oss som står i församlingars tjänst så att vi tillsammans kan vara till stöd och hjälp för kyrkans folk på bästa sätt. Andra uppfattningar om saken än biskop Evas kan man ta del av i Kvartals fredagsintervju med Thomas Idergard. Mer och öppna samtal om saken behövs.

Politikens höger-vänster

När intervjun kom in på politik körde biskop Eva fast i gamla hjulspår. Det blev tydligt att Eva Brunne sitter intellektuellt fast i ett politiskt höger-vänster paradigm som de facto innebär att hon gör våld på sitt eget valspråk och själv faktiskt gör skillnad på människor. Biskop Eva:

Jag menar ju också att jag har kristna värderingar, men det kan jag knappt säga idag efter att populisterna har tagit, ja faktiskt kidnappat, det begreppet. […] Går vi utomlands, med Brasiliens president som säger att detta ska inte vara ett gay-turistland. Och han har till och med sagt att om min son skulle visa sig vara homosexuell så kan jag inte älska honom. […] Det handlar om människovärde och det handlar också om demokrati. […] Vi har faktiskt samma värde allihop. […] Samma skyldigheter men framför allt samma rättigheter. Och jag säger att jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna.

Ett sammelsurium av politiska polariseringar. En biskop i den kristna kyrkan behöver inte bemöda sig med att tävla om ”kristna värderingar”, vad det nu är, med ”populister”, vilka de nu är. När någon talar om ”kristna värderingar” handlar det bara om att legitimera politiska uppfattningar med kyrkligt språkbruk, inget annat. Sådant behöver en biskop inte hålla på med. En kyrkans biskop ska – rimligen – med sitt görande och sägande vittna om den kristna kyrkans tro och dess teologiska innehåll, inte hålla på att tjafsa om ”kristna värderingar”.

Biskop Eva sträckte sig ända till Brasilien för att hämta hem ett exempel på en av sexualitet definierad politisk konflikt. Det var kanske att springa över ån efter vatten men det illustrerar sexualitetens avgörande betydelse i Eva Brunnes politiska tänkande. Hon kopplade sedan ihop den sexuellt definierade politiska konflikten med ”människovärde”, demokrati, rättigheter och skyldigheter på ett tämligen oklart sätt. Intressant nog verkar Brunne mena att rättigheter är överordnade skyldigheter i relation till demokratin. Det skulle man kunna diskutera.

Sedan sade biskop Eva det som väckte en viss uppståndelse. Hon menade att hon ibland har mer gemensamt med de muslimer hon träffar än med ”högerkristna”. Vilka de ”högerkristna” är och vad som definierar dem framgår inte. Av resonemanget i övrigt kan man kanske dra slutsatsen att de ”högerkristna” är sådana kristna som har andra åsikter om homosexualitet och abort än vad Eva Brunne själv har. Kanske menas kristna som har andra partipolitiska åsikter än Eva Brunnes, det vill säga kristna som inte är socialdemokrater eller vänsterpartister. Det skulle vara bra om vår biskop gjorde sig besväret och förklarade vilka hon syftade på, varför och vad hon egentligen menade med det där.

Islam
Vilka muslimer syftade biskop Eva på? Shia eller sunni? Wahabister, salafister eller sufister? Iranfinansierade eller Saudifinansierade? Afghanska talibaner eller turkiska nationalister? Nyanserna spelar roll. Vad som kanske spelar ännu större roll är om de muslimer som biskop Eva känner större samhörighet med än med sina kristna syskon delar hennes uppfattningar om abort och homosexualitet. Det var ju frågorna med vilka hon sorterade bort de "högerkristna". Det skulle vara välgörande om de muslimer som biskop Eva talade om gav sig till känna och uttryckte sitt ömsesidiga stöd i relation till de frågor som biskop Eva tog upp, om de nu delar Eva Brunnes syn på homosexualitet och abort. Finns det någon muslimsk ledare som är villig att tillsammans med biskop Eva ta kampen för homosexuellas rättigheter, för aborträtten och för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar?

Intervjun fick en märklig vändning när biskop Eva sade det hon sade och återstoden av intervjun kom mest att handla om islam. Dessvärre grävde vår biskop sig ännu längre ner i polariseringens konfliktgrop när hon skulle förklara vad hon egentligen menade med det hon just hade sagt. Biskop Eva sade:

Ja, men alltså varje trossamfund har ju ytterligheter. […] Vi hör mycket om terrorism och tänker att det är muslimer som utövar det här, vilket det ju är, men det är ju ändå en minoritet av alla de muslimer som vi, en liten liten minoritet av alla de muslimer som vi känner. Och det måste vi komma ihåg och måste också problematisera och prata om. Jag vill ju inte bli ihopbuntad med alla kristna, med högerkristna, bara för att jag är kristen och bli inputtad i ett fack. Lika lite vill ju muslimer bli det.

Biskop Eva ägnade sig mer eller mindre åt renodlad apologetik till förmån för islam och åt att tona ned islamistisk terrorism med hänvisning till att terroristerna är ”en liten liten minoritet” av alla muslimer och med någon form av kålsuparteori – ”varje trossamfund har ju ytterligheter” och en gång i tiden ägnade sig kristna åt häxbränning. I ljuset av de senaste årens framväxt av en kraftfull, militant och våldsam islamism vars terror skördar offer i hela världen – en terrorism som har drabbat världens kristna mycket hårt – är det en fullständigt orimlig och oacceptabel relativisering av ett mycket stort, våldsamt och globalt problem.

Men, biskopens erkännande av att muslimer står bakom mycket av dagens terrorism och uppmaningen att problematisera och prata om det var välgörande. Hittills har de som har försökt att problematisera och prata om terrorismens muslimska rötter blivit brunsmetade och kallade allt från ”islamofober” till rasister, nazister och fascister. Vi kan nu alla vila i att den som vill och försöker att problematisera och prata om islam, muslimer och terrorism har biskop Eva Brunnes uttryckliga stöd och uppmuntran bakom sig.

Därefter sade biskop Eva något som borde väcka många kritiska röster. Hon vill inte bli förknippad med ”högerkristna”, vilka det nu är, på samma sätt som de muslimer som biskop Eva träffar inte vill bli förknippade med muslimska terrorister. Hon likställde med andra ord ”högerkristna” med islamistiska terrorister. De är lika avskyvärda, kan man tänka. Här gör biskop Eva våld på sitt eget valspråk. Hon gör skillnad på människor och kategoriserar kristna syskon på ett sätt som gör det omöjligt för henne att vara deras herde som biskop. I praktiken söndrade hon kyrkan i ett ”vi mot dem” och motarbetade kyrkans enhet i Kristus. Det är faktiskt ganska allvarligt, om man tar biskopens uppgift i en episkopal kyrka på allvar.

• Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag. S 140-142.
• Barth, Karl, 1949: Det Kristna Dopet. Stockholm: Ernst Westerbergs Boktryckeri och Förlags AB. S 9-12.
• Biskop Eva Brunnes citat kommer från transkriberingen av P1-intervjun.

PS. Jag har sökt kontakt med biskop Eva och erbjudit henne möjligheten att publicera en replik här. Edit 13/6: Biskop Eva har meddelat att hon avstår från att replikera.

PPS. Anonyma kommentarer publiceras inte.

#556. Biskop Eva Brunne intervju i P1 30/5…

Biskop Eva Brunne (EB) intervjuad av Antonio de la Cruz (AC) i Människor och Tro i P1 den 30/5 2019 (2:10-16:55). Min transkription. Avsnitt i fetstil kommenteras i #557. Om P1-intervjun med biskop Eva Brunne…

EB: (2:10) …på väg in i Klara kyrka, Santa Klara kyrka. Och här gör man ju ett fantastiskt arbete bland människor som lever i utsatthet på olika sätt. Både med mat och kläder men också samtal och bön och gudstjänst. Jag har stor respekt och beundran för det arbete  som görs här. Denna katedral, kloss inpå centralstationen i Stockholm och Sergels torg. Den är ju magnifik den här och det här med att komma in i en kyrka med högt i tak blir också en symbolik för mig, att här får allting plats. Och samtidigt är jag själv en av de här en av de där tegeltravarna från sjuttiotalet som byggdes för att staden växte mycket och byggdes med församlingshus intill och så. Jag gillar ju dem. Men det händer nånting med mig när jag kommer in i en kyrka med högt i tak.

AC: Kan det bli lite för mycket av det här sakrala?

EB: Nej, för mycket kan det aldrig bli. Det kan det inte. Och jag vet ju alltså vilken förundran som både jag och många människor känner när man kommer in i sådana här rum. Den är viktig. Det är inte så mycket förundran i en sådan här sjuttiotalskyrka men en funktion som är viktig. Och Gud finns där också. […] Som kristen är det ju så att jag grundar mitt och andras människovärde i att vi alla är skapade av Gud och det är där det börjar. Det handlar också om att andra trosbekännare är skapade av Gud. Sen uttrycker man det på olika sätt. Och när jag går vidare som kristen så blir jag döpt och där grundas människovärdet ytterligare. I dopordningen läser vi ofta texten ”här är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är ett i Kristus Jesus.” Och numera med vår nya kyrkohandbok så, alldeles i början på dopordningen, säger vi också ”Gud gör inte skillnad på människor.” Så dopet är det mest jämlikhetsgrundande vi har som kristna.

AC: Och varför just dopet?

EB: Ja, i vår tradition är det ju bland det första som sker, i alla fall traditionellt. Sen döps människor vid olika åldrar. Och det är viktigt att bland det första som sker med en människa är att säga att ”du har ett alldeles unikt värde.” Jag och många är ju döpt som mycket små barn innan vi har hunnit prestera nått som helst, varken goda gärningar eller mindre goda gärningar. Men redan där, säger vår kyrka och människor ber för oss och prästen döper till ett jämlikt liv utifrån det människovärde vi har. Det är en ganska stor sak för mig. Jag återvänder gärna till mitt dop och firar min dopdag för att ytterligare känna att jo, människovärdet bärs ända från skapelsen men genom dopet.

AC: Hur känner du då när du håller i ett barn, säger vi, och döper det? Tänker du då på det här med människovärdet då?

AB: Jomen, det gör jag för att jag också läser de här texterna som är så viktiga i dopet. Och för att ju vet att detta barn ska växa upp i en värld som inte alldeles självklart håller människovärdet högt. När jag döptes så bad prästen – jag kan det utantill, jag har läst det senare för jag var tre månader när jag döptes, jag hörde ju ingenting då – ”Du ska vandra genom en farlig värld. Gud var med henne genom hela livet.” Och det är ju en oerhörd styrka och det tänker jag också på när jag döper barn, att det här barnet ska vandra genom en farlig värld men Gud kommer att vara med hela vägen. Och dopet är lika för alla. Om en prinsessa döps så är det samma dop som om ett barn i nått fattigt område döps, precis samma dop.

AC: Men, om man inte är döpt då?

EB: Man är ju lika mycket skapad av Gud och lika mycket älskad av Gud. Dopet är ju ett tecken för oss människor. Men ingen är ju mindre skapad av Gud eller mindre älskad av Gud för att det inte har blivit av med dopet. Gud har skapat oss människor till sin avbild och det tror jag och det lever jag och det berättar jag om.

AC: Du pratar om dopet, att man får nån slags människovärdet belyses eller stärks eller bekräftas. Det finns även såna som menar att det här människovärdet kommer ännu tidigare, innan vecka tolv. Hur ställer du dig till det?

EB: Alltså, om jag säger – och det menar jag också – att Gud har skapat oss så kommer ju skapelsen innan vecka tolv också.

AC: Kan man då göra abort?

EB: Det kan man. Och jag är noga med att betona att jag inte är för abort. Men jag vet att det i vissa speciella sammanhang är helt nödvändigt. För inte så länge sen, och det var ju min mormors generation så det är inte långt tillbaka, så utsatte kvinnor sig för väldigt farliga ingrepp, ofta utomlands, på grund av att man inte hade rätt till abort. Och det är inte rimligt. Men att med det säga att jag är för abort, när jag menar att ibland är det helt nödvändigt…

AC: Men blir det en konflikt där med människovärdet?

EB: Nej, det blir inte det. Jamen alltså, vilken människa ska vi försvara i det här sammanhanget? Är det den som är född och har börjat leva eller är det den som inte är född och uppenbart inte har börjat leva? Och det finns ju en mängd olika sammanhang och olika orsaker till att kvinnor går igenom en abort. Och det måste vi ta på allvar och ha en väldig respekt för. Jag har mycket svårt att förstå abortmotståndare som jagar kliniker som genomför aborter och så vidare. Ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas. Och finns inte den friheten rent legalt så kommer kvinnor att genomgå aborter under mycket mycket svåra omständigheter och har alltid gjort. Och det vill vi inte ha tillbaka.

AC: Vi lämnar det magnifika Klara kyrka och kommer in på det här med ”kristna värderingar” som flera högerpopulistiska partier i Europa och världen har kidnappat för egen vinnings skull. Ja, det menar biskop Brunne när vi är på väg till hennes arbetsrum bara ett stenkast ifrån Klara kyrka.

EB: Jag menar ju också att jag har kristna värderingar, men det kan jag knappt säga idag efter att populisterna har tagit, ja faktiskt kidnappat, det begreppet. Så att jag får uttrycka mig på annat sätt. Det är ungefär som att säga att jag står för en klassisk kristen tro. Och då menar man ju ofta att man är emot en del modernitet. Och jag menar också att jag står för en klassisk kristen tro, men det begreppet har också kidnappats på något sätt. Det gäller ju att hitta nya begrepp då.

AC: Nu har du varit biskop i tio år.

EB: Det blir snart tio år, ja.

AC: Du ska avgå nu.

EB: Jag ska lämna den rollen som biskop i tjänst. Sen är jag alltid biskop. Alltid präst.

AC: Och då tänkte jag, ditt valspråk: ”Gör inte skillnad på människor.” Hur kommer det sig att du valde det valspråket när du…?

EB: Ja, det brukar jag berätta. Det var genom en kollega som innan allting var klart med att jag skulle bli biskop så ringde han och sa ”om du blir biskop ska du titta på det här bibelordet ur Jakobsbrevet.” Sen när jag hade varit igång ett tag och vi använde det på olika sätt, för det är ju ett rätt bra bibelord och begripligt bibelord offentligt, så kände jag att det här kommer vi att slita ut inom loppet av tre år. Att människor blir väldigt trötta på att inte göra skillnad på människor. Men det har ju, tyvärr säger jag ibland, varit nödvändigt och viktigt att använda i nya tider som vi inte såg för tio år sen med en devalvering av människovärde, en åtskillnad av människor och så vidare. Och då ska det här bibelordet fram i alla sammanhang.

AC: Har det blivit så, tycker du?

EB: Ja, det har det. Jag tycker att det hårdnar politiskt på ett sätt som jag inte har sett under min livstid. Visserligen uppvuxen i Skåne där det fanns rätt gott om nazister, och det gör det historiskt sett. Men det var ju inte så offentligt och så okej som jag tycker att det börjar bli nu. Går vi utomlands, med Brasiliens president som säger att detta ska inte vara ett gay-turistland. Och han har till och med sagt att om min son skulle visa sig vara homosexuell så kan jag inte älska honom. Det är ju ett oerhört kraftfullt uttalande. Och det har inte heller hörts, inte nått mina öron så tydligt förut. Så är det och det oroar mig en hel del. Det handlar om människovärde och det handlar också om demokrati. Människovärde och demokrati hänger ihop för mig. Och jag tänker att demokrati mår väldigt bra av mångfald. För då måste vi alla fundera på vilka människor är vi och vilka är de vi lever tillsammans med. Vi har faktiskt samma värde allihop. Även om vi inte pratar samma språk eller ber till Gud på samma sätt eller ser likadana ut så har vi samma värde. Och vi ska leva i ett land tillsammans och ha samma rättigheter. Samma skyldigheter men framför allt samma rättigheter. Och jag säger att jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna. (13:45)

AC: Ojdå!

EB: Ja, men alltså varje trossamfund har ju ytterligheter. Jag menar, som kristna får vi ibland stå till svars för korstågen för många hundra år sedan för det var ju ändå den kristna kyrkan. Och vi kan säga att men det är ju ingenting vi står för idag, det var ju ytterligheter då. Eller häxbränningarna. Och jag säger, men det är ju ingenting jag står för eller ens skulle komma på tanken att säga att det är bra. Och det finns bland muslimer, det finns bland andra kristna, det finns, ja bland alla trossamfund. Hela spektrat egentligen. Vi hör mycket om terrorism och tänker att det är muslimer som utövar det här, vilket det ju är, men det är ju ändå en minoritet av alla de muslimer som vi, en liten liten minoritet av alla de muslimer som vi känner. Och det måste vi komma ihåg och måste också problematisera och prata om. Jag vill ju inte bli ihopbuntad med  alla kristna, med högerkristna, bara för att jag är kristen och bli inputtad i ett fack. Lika lite vill ju muslimer bli det.

AC: Och hur känner du då när folk gör hemska saker i Guds namn? Det förekommer ju.

EB: Ja, och jag blir upprörd naturligtvis och då är det ju ännu viktigare att sluta sig samman med dem som ibland blir utpekade för de här dåden. Det var ju en väldig uppslutning kring, efter attentatet på Drottninggatan för ett par år sedan. Och också…

AC: Det var ju inte långt härifrån. Det är bara några hundratal meter.

EB: Årsdagen efter med representanter för många många trossamfund som sade, säger att det här ber vi för gemensamt och låt inte terrorismen vara det som skrämmer livet ur människor. Inte bara dödar utan skrämmer livet ur människor. Jag tänker att präster ska, både som nya och som de som har varit med ett tag, de ska närma sig bibelberättelserna riktigt rejält och gräva i dem. Och sen ska man göra översättningsarbetet till vår tid och se om, om denna situation hade varit idag, var är det då någonstans och så predika utifrån det. Och det handlar om människovärdet. Det handlar om att vara en kyrka som säger ifrån när människovärdet minskas. Vi har inte varit riktigt vana vid att göra det i vår kyrka, såsom man har varit i kyrkor världen över. Grunden är inte för mig att jag säger ”Jesus” så många gånger om dagen som jag kan. Utan att jag ser var är det människovärdet kränks. Och då spelar det ingen roll om den människan är kristen eller inte. Vi hävdar ju människovärdet för att vi är kristna inte för att den andre är det, utan det är grundläggande alldeles oavsett tro eller inte tro. (16:55)

#555. Bönsöndagen…

"En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ’Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.’ Då sade han till dem: ’När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.’ Han sade till dem: ’Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ”Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.” Då kanske han där inne säger: ”Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.” Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?’” (Lukas 11:1–13)

Lär oss att be, bad lärjungarna Jesus. Hur ber man? Hur talar man med någon som man förväntar sig vara där utan synas? Hur ber man till Gud, som man förväntar sig vara där men som man inte ser? Lärjungen satte ord på den allmänmänskliga erfarenheten av trons relation till Gud. Hur talar man egentligen med Gud? Den Gud som man inte ser men som tron menar är närvarande, trots allt. Jesus är ganska krass när han svarar på lärjungens fråga. ”När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.” Alltså, gör och säg så här. Jesus ger lärjungen och oss ett ganska okomplicerat exempel på hur man kan be och vad man kan säga när man ber till Gud Fadern.

Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något som man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Jesus är osentimental, krass och rättfram när det gäller bönen till Gud Fadern. Bönens form är ganska tydlig. Vi ska be om att Gud ska låta sitt eget namn bli helgat genom och med det som ska ske. Bönen ska handla om att Guds namn ska bli tydligt i det som sker. Vi ska be om att Guds rike ska bli synligt i det som är och det som som ska bli.

Bönen ska också handla om vad vi själva behöver. Ge oss det bröd vi behöver. Vad det brödet nu kan vara i våra liv. Bönen ska även handla om vår egen skuld och andras skuld i relation till oss själva. Vi ska be om den förlåtelse som vi själva visar andra. Var och en behöver rannsaka sig själv och sitt eget liv om hur det ser ut med den saken. Och vi ska be om att få undkomma prövningar. Det vill säga, vi ska be för den tid som ska komma och be om att vi ska slippa de prövningar som kommer med den tid som ska bli. Var och en som har mer än lite erfarenhet av livet vet att den där sista delen av bönen som Jesus uppmanar till kan vara en källa till besvikelse. Livet har en tendens av att vara fyllt av prövningar.

Jesus gav sedan exempel på hur även den som är småsint hjälper om den hjälpbehövande är envis och påträngande nog. ”Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?” Jesus verkar mena att om även småsinta figurer hjälper den som enträget ber om hjälp då kan vi lita på att Gud, som vill oss alla väl, lyssnar och hjälper när vi ber. ”Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Det verkar så enkelt. Men återigen, den som har ett visst mått av livserfarenhet vet att så enkelt är det sällan.

Många söker genom ett helt liv utan att finna. Många är vi människor som i trångmål och svårigheter har bultat på den där dörren utan att den har öppnats. Bönens liv konfronteras ofta av livets verklighet. Därför blir det ofta ganska kärvt. Jesus ägnar inte så mycket tid åt hur det känns eller om vad man egentligen ska tycka om det där med bön. Jesus är inte särskilt sentimental. Det är han inte i relation till bön och bedjande heller. Människans relation till Gud handlar i första hand inte om känslor. Bön handlar inte om upplevelser eller om hur det ”känns.” Bönen handlar om att vända sig till någon i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att denna någon hör och vill lyssna, kan och vill hjälpa. Ingen ber om något där ingen finns som lyssnar eller där ingen hjälp finns att få. Att be någon om något är att lita på att någon kan göra något. Det är att lita på att det finns ett löfte om något som någon kan infria. Ett hopp om någons vilja och förmåga att åstadkomma något.

Gud vill åstadkomma något med sitt folk och med oss människor. Bönen är samtalet med den levande Guden som är öppen för förhandling. Vi ber därför att vi kan få, inte för att vi alltid får. Vi ber för att vi kan finna, inte för att vi alltid finner. Vi ber därför att någon kan öppna den där dörren, inte för att den alltid är öppen. Det finns en levande någon där som lyssnar och som vill oss alla väl – Gud Fadern som vill ge Helig Ande åt dem som ber honom. Helig Ande är inget annat och inget mindre än Guds absoluta närvaro.

När vi ber får vi inte alltid vad vi ber om. Vi finner inte alltid det vi söker. Den dörr vi bultar på öppnas inte alltid. När vi ber möts vi ofta av tystnad, en upplevd frånvaro av Guds närvaro. Men det är just tystnadens upplevda frånvaro som är Guds absoluta närvaro. Det är en tankens kullerbytta för oss. För oss är det ofta så att ju mer väsen desto tydligare närvaro. Med Guds Heliga Ande är det tvärtom. Ju djupare tystnad, desto starkare närvaro. Tystnaden är den Heliga Andens livselement. Guds Andes innersta väsen är tystnad. När vi ber och möts av tystnad, då är själva tystnaden Guds Heliga Andes absoluta närvaro.

#554. Fjärde söndagen i Påsktiden…

”’Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.’ Tomas sade: ’Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’ Jesus svarade: ’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.’ Filippos sade: ’Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.’ Jesus svarade: ’Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.’” (Johannes 14:1–14)

”Känn ingen oro” sade Jesus. Det är ibland kanske lättare sagt än gjort. Vem av oss har aldrig känt oro? Finns det ens en enda människa som aldrig har varit åtminstone lite orolig för något litet någon enda gång? Det låter så enkelt. Men var och en som har lite erfarenhet av livets svårigheter vet att det inte är möjligt att helt gå fri från oro. Jesus vet dessutom att varje människa innerst inne bär en oro inför sin egen död. ”Tro på Gud och tro på mig” sade han. Den kristna tron på Gud Fadern och Sonen kan lindra den där oron. Att tro på Gud och på Jesus är att tro att löftena och hoppet som Jesus liv, död och uppståndelse vittnar om är sanna. Löftena och hoppet som säger och på riktigt menar att döden inte innebär livets slut. En rotad och uppriktig tro på Gud och Jesus får döden att stå fram i ett nytt ljus. Den kristna trons löfte är att kroppens död inte är slutet. Den kroppsliga döden ska vara början på något annat, något nytt och annorlunda.

Jesus sade att han ska ”komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Ingen ska lämnas kvar här. Jesus kommer tillbaka och hämtar oss alla. Alla ska tas med för att tillsammans vara där Jesus nu är. Jesus är uppstånden från döden som vi känner den och lever nu uppståndelsens liv i Guds fullbordade framtid. Var det är, vad det är och hur det är – det är en väl förborgad hemlighet. Men den kristna trons löften säger att det är så och att var och en ska hämtas dit. Och vägen dit, ”den känner ni” säger Jesus. Visst känner vi alla till den vägen. De flesta av oss har fått bekanta sig med den vägen på ett eller annat sätt. Det finns bara en väg som leder dit Jesus nu är – den vägen går genom döden och den kommande uppståndelsen.

Tomas Tvivlaren sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" Tomas Tvivlaren satte ord på varje människas oro och erfarenhet. För oss och för alla andra människor är döden en väg som leder till något för oss okänt. Vi ser bara döden från vårt håll. Vi ser att människor bryter upp och lämnar den här världen men vi ser inte var de tar vägen. Vi vet inte vart de går. Vi kan från vårt håll omöjligt känna till var den vägen leder och vart den för oss. Tomas Tvivlarens ord är kanske de enda rationella orden när man bara kan se döden från vårt perspektiv.

Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Jesus har gått vägen genom döden till uppståndelsens liv. Han bröt ny mark och anlade en tidigare obefintlig stig mellan livet här och livet där, i Guds fullbordade framtid. Jesus själv är vägen som leder från liv, genom döden, till livet. När vi dör ska vi färdas med honom, i honom och genom honom till en annan och en ny verklighet där döden inte finns mer. Jesus är sanningen om livet som trotsar, övervinner och besegrar döden. Det levande livet som envisas med att leva. Mot alla odds och trots allt som talar om motsatsen. Jesus levande och livgivande livsande skapar och upprätthåller allt levande liv i varje ögonblick. Det levande livets skapelseakt som aldrig upphör. Jesus är livets väg, sanningen om livet och livets själva levande.

Jesus sade: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom." Han gav lärjungarna och oss en stor pusselbit till det stora pusslet med bilden av vem Gud är. Jesus är Sonen som är så intimt förbunden med Gud Fadern att de är en och samma. Det är alldeles oerhört. Gud Fadern, skaparen av allt som är – galaxer, stjärnor och svarta hål, gravitation, gammastrålning och magnetism, mikroskopiska celler, tigrar och blåvalar, små människobarn, pojkar, flickor, män och kvinnor – har i Jesus gjort sig synlig och påtaglig för oss. Som en av oss. I och genom Jesus är Gud Fadern tillgänglig och nåbar. Det är alldeles oerhört och fantastiskt bortom allt förstånd.

Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Filippos satte ord på svårigheten att omfamna tanken på att Gud Fadern själv skulle kunna vara konkret närvarande i den här verkligheten, som vi känner den. Jesus stod mitt framför näsan på Filippos och ändå såg han inte det uppenbarade. Jesus svarade honom: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är inte svårt att känna sympati med Filippos. Vem av oss skulle med självklarhet säga ”jamen nu ser jag ju det” om någon som stod mitt framför oss påstod sig vara Gud Fadern själv. I vår tid har vi en lång rad diagnoser som vi förmodligen skulle sätta på ett sådant anspråk.

”Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull” sade Jesus. Gärningarna som Jesus talade om var förstås miraklen som han gjorde. Miraklen var små ögonblick av uppenbarelser där Jesus gav människorna en kort och liten glimt av hur det ska bli och vara i Guds fullbordade framtid. Den som nu är sjuk ska få bli frisk. Den som är blind ska se. Den som är skyldig ska förlåtas. Den som är förtryckt ska upprättas. Den som är död ska leva. Tro för gärningarnas skull, det betyder: tro att den kommande verkligheten, som ni har fått se glimtar av, är sann och på riktigt. Det som ska bli och vara sant där har uppenbarats här. Tro att Gud Fadern är i Jesus och att Jesus är i Gud Fadern. Tro att de två är en och densamme.

”Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det” sade Jesus. När vi förstår vad vi behöver och ber om det då ska Jesus bifalla vår bön. Men det är något annat än att be om det man vill eller önskar. Mången besvikelse har växt fram ur bönen om det man vill eller önskar för sin egen skull. Men bönen som förhärligar Gud Fadern genom Sonen ska bifallas. Den bönen växer fram ur hjärtats visshet om vad vi faktiskt behöver. Den bönen växer fram ur den djupt liggande oron för hur det ska bli när hjärtat slår sitt sista slag. Där någonstans, i den oron, börjar bönen om det vi verkligen behöver. Där den bönen börjar finns Jesus ord till stöd, tröst och hjälp. ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”

#553. Act Svenska kyrkan…

”Till lanseringen av Act Svenska kyrkan har kyrkostyrelsen beslutat om ett bidrag på 10 miljoner kronor per år fram till 2021. Budskapet som det nya namnet kommer föras ut under blir: ’Under samma himmel’.”

(Kyrkans Tidning 2/5 2019)

Trettio miljoner ska det alltså kosta ”att öka kännedomen om organisationen och genom det få fler att vilja engagera sig och skänka pengar.” Vidare säger chefen för ”organisationen” Erik Lysén: ”Man ska se oss och komma ihåg oss. Vi har ett internt mål om att mot slutet av året nå tio procent kännedom redan. Men det viktiga är det långsiktiga arbetet med att höja kännedomen och förtroendet.” Alltså, för tio miljoner kronor ska man ”nå tio procents kännedom” innan året är slut för att sedan lägga ytterligare tjugo miljoner på marknadsföring fram till 2021. För att få folk att skänka pengar till något kyrkligt, trots att de inte vet vad pengarna ska gå till när de skänks. Besluten om vilka projekt som finansieras förändras ju.

Om man undrar hur det låter när kyrkokanslianställda chefer för någon inomkyrklig avdelning i Uppsala har förlorat kontakten med den kristna kyrkans församlingsliv, själ och hjärta och i någon konstig mening ser sig själva som ”chefer” för en del av kyrkan som sådan då kan man med fördel lyssna på Erik Lysén. Som om det engagemang som kyrkans folk känner för omvärlden kan styras uppifrån, avskilt från livet i kyrkans lokala församlingar. Som om det bara handlar om pengar som ska samlas in, som Lysén och hans kollegor ska fördela till olika projekt. Som om det är något som Erik Lysén ens kan chefa för.

Det som nu ska lanseras som ”Act Svenska kyrkan” är ännu en i raden av toppstyrda och hopplösa kansliprodukter som värkts fram runt skrivbord på ett kyrkokansli i Uppsala som tillsammans med kyrkostyrelsen verkar förstå sig själva som självständiga enheter avskilda från den kristna kyrkans lokalt förankrade församlingsliv i Svenska kyrkan. Kyrkostyrelsen har fattat beslut om namnbyte på den del av den kyrkliga organisationen som handlägger internationellt bistånd och slantar upp trettio miljoner för att marknadsföra just den delen av kyrkan som en självständig organisation med ett eget existensberättigande.

”Tio procent kännedom”? Det hela är faktiskt ganska dumt. Allt annat än det som växer fram ur hundra procents kännedom i vår kyrkas församlingar saknar kyrklig legitimitet. Hela idén om Act Svenska kyrkan är ännu ett symptom på den kontraproduktiva centraliseringen av vår kyrka – tjänstemän på kyrkokansliet i Uppsala tilldelas ”chefskap” för centralstyrda verksamheter som saknar livskraft eftersom de inte har några rötter i församlingarnas liv och gemenskap. Om man måste lägga trettio miljoner kronor på att få folk att känna till någonting kyrkligt då saknas förankringen i kyrkans församlingar. Därmed saknas den kyrkliga legitimiteten och själva basen för förtroendet man försöker skapa med marknadsföring för trettio miljoner. Även om Erik Lysén vill få Act att låta som en folkrörelse med egen livskraft.

Vad ska Lysén ha pengarna till kan man undra. ”Vi kommer behöva satsa mer på teologisk utbildning och reflektion i framtiden. Att stödja våra systerkyrkor att växa i sina holistiska missionsuppdrag. Att hålla ihop bibeltolkning, människovärde och mänskliga rättigheter." Det ger en fingervisning om riktningen och villkoren. Men vad i hela friden är ”holistiska missionsuppdrag” för något? Har något av allt det där med förkunnelsen om Jesus och den kristna kyrkans mission att göra? Det återstår väl att se.

Vi får hjälpas åt att hålla koll på vilka de där holistiska missionsuppdragen är när pengarna som ska kosta trettio miljoner att samla in har samlats in och fördelats. Vi kanske får hjälpas åt att hålla koll på om de där tio procentens kännedom förändras också. Och om det förändras till det bättre eller till det sämre.

#552. Önsketänkande låtsasteologi…

Joakim Kroksson, ordförande i Miljöpartiet Upplands Väsby och politisk sekreterare i Miljöpartiet Solna, hävdade i Kyrkans Tidning den 24/4 tillsammans med Anna Ardin, styrelseledamot i Socialdemokrater för tro och solidaritet, att Greta Thunberg är en profet av samma slag som Bibelns profeter. Nedanstående replik publicerades i Kyrkans Tidning den 30/4.

Kroksson och Ardin hävdar att Greta Thunberg är en profet jämlik med Bibelns profeter. De anför hemsnickrade argument med vilka de knyter Thunberg till de bibliska profeterna. Det är ett banalt försök att skriva in Thunberg i en teologisk kontext där hon och hennes gärning inte hör hemma. Ty Greta Thunberg är ingen biblisk profet. Hur gärna man än önskar att det var så.

Den profetiska rösten är inte vad som helst riktat ut till världen i allmänhet. Profeternas ord är riktade inåt, mot och till kyrkan. Profetens röst är driven av Guds heliga Ande och ifrågasätter kyrkan själv. Den profetiska rösten vill korrigera riktningen så att Guds folk riktar in sig mot och lyssnar till Gud Fadern själv i första hand. Det var de bibliska profeternas ärende. Någon annan form av profetisk röst finns inte och har aldrig funnits.

Med Luthers Stora Katekes är Krokssons och Ardins missförstånd begripligt. Om det första budet skriver Luther: ”Vad betyder detta bud, och hur ska vi förstå det? Vad menar man egentligen med att ha en Gud, och vad innebär begreppet Gud? Svaret är följande: din Gud kallas den eller det som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud.”

Om klimatfrågorna sätts högst i tillvaron har man gjort dem till sin Gud. Eller med Luthers ord – till sin avgud. Kulten, dyrkan och PR-industrin som har växt fram runt fenomenet Greta är mer än något annat en dans runt en guldkalv, om nu ett bibliskt tolkningsmönster ska läggas på det hela. Fenomenet Greta har blivit en tjurkalv, gjuten av folkets gyllene förhoppningar, på vars rygg avguden ”Klimatfrågorna” bärs fram och hyllas med sång och dans.

Krokssons och Ardins inlägg är ett bra exempel på att det mest bara blir dålig teologi när politiska ideologer draperar sina politiska hjärtefrågor i den kristna teologins språkdräkt. Det gagnar vare sig Greta Thunbergs gärning eller arbetet med klimatfrågorna att göra Greta till något som hon inte är.

Klimatfrågorna handlar om vett och vetenskap, inte om biblisk profetteologi. De frågorna är viktiga och allvarliga och får inte reduceras till banal och önsketänkande låtsasteologi. Det är mer konstruktivt att fokusera på och arbeta med konkreta lösningar på miljö- och klimatproblemen. Ungefär just det som Greta uppmanar oss att göra.

#551. Andra söndagen i Påsktiden…

”När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ’Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?’ Simon svarade: ’Ja, herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’För mina lamm på bete.’ Och han frågade honom för andra gången: ’Simon, Johannes son, älskar du mig?’ Simon svarade: ’Ja, herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’Var en herde för mina får.’ Och han frågade honom för tredje gången: ’Simon, Johannes son, har du mig kär?’ Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ’Har du mig kär?’ och han svarade: ’Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.’ (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ’Följ mig!’” (Johannes 21:15–19)

Simon Petrus, Tomas, Natanael, bröderna Sebedaios och två andra lärjungar var tillsammans vid Tiberiassjön. De hade haft stora förhoppningar på Jesus. Men Romarna hade ihjäl honom på det där hemska korset. Förhoppningarna grusades och lärjungarna skingrades. Några påstod att de hade träffat Jesus trots att alla visste att han var död. Alltihop var mycket märkligt. Det var svårt att få det hela att gå ihop. De försökte återgå till livet som det var innan Jesus dök upp tre år tidigare. Lärjungarna återgick till vardagen så gott de de kunde. Några var ju fiskare så de gav sig ut på sjön för att fiska igen.

Just den här natten fick de ingen fisk. När morgonen kom och de var på väg in till land stod den uppståndne Jesus på stranden. De kände inte igen honom först. Han ropade att de skulle kasta i nätet igen och när de gjorde det fick de mycket fisk. Då såg och förstod de att det var Jesus själv som stod där på stranden. Simon Petrus blev utom sig av glädje och hoppade i vattnet. Han simmade till stranden så fort han kunde. När de steg iland hade Jesus gjort en glödbädd och det fanns färdiglagad fisk och färdigt bröd att äta. Där på stranden åt de tillsammans med varandra och med Jesus. Det var den tredje gången som Jesus gav sig till känna efter sin död.

När de hade ätit sade Jesus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon Petrus svarade så gott han kunde. ”Ja, du vet att jag har dig kär.” Men, det var ju inte svaret på Jesus fråga. Frågan var om Simon Petrus älskade Jesus mer än de andra gjorde. Kanske var Simon Petrus ödmjuk. Han tyckte sig kanske inte kunna säga att han älskade Jesus mer än någon annan eftersom han visste att det var många som älskade Jesus. Eller så förmådde han inte att vara den som älskade mest. Hur vet man om man älskar någon mer än alla andra? Hur mycket man än älskar så finns det kanske någon annan som älskar mer. Möjligen är det så att kärleken inte går att kvantifiera. Kanske är det poängen med Jesus fråga – antingen så älskar man eller så älskar man inte. Det finns kanske inget älskar mer eller älskar mindre.

Oavsett vad som fanns i Jesus fråga så räckte kärleken till Jesus som Simon Petrus lyckades få fram. ”För mina lamm på bete” sade Jesus. Det vill säga – ta hand om mina små. Ta hand om dem som står mig nära och som jag värnar om. Det lilla korn av kärlek till Jesus som Simon Petrus kunde formulera räckte. Att hålla Jesus kär räcker.

Jesus ställde samma fråga en andra och en tredje gång och fick samma svar av Simon Petrus. Jesus sade ”Var en herde för mina får. För mina får på bete” när Simon Petrus svarade den andra och tredje gången. Att vara en herde för vuxna får är ett större ansvar än att släppa ut de unga lammen på bete. En herde delar livet med fåren. En herde kan behöva riskera livet för fårens skull. En herde behöver offra sin bekvämlighet för fårens skull. Herden behöver vandra över berg och genom dalar, sova under bar himmel och skydda fåren mot rovdjur, hunger och törst. ”Var en herde för mina får” är en uppmaning att ta ansvar. Ett stort ansvar dessutom. En herde står i annans tjänst. en herde rår om sin herres får.

Jesus inskärpte allvaret och ansvaret i herdens uppgift när han sade: ”när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” När man står i annans tjänst råder man inte alltid över omständigheterna. Livets förutsättningar och omständigheter råder vi inte alltid på. Livet för oss ibland dit vi inte vill. Vi lever inte alltid de liv vi kanske önskar och vill leva. När vi dör så dör vi den död vi får oss tilldelad. Vi kan inte och får inte välja. Någon annan spänner bältet om var och en av oss när det är dags.

Sedan sade Jesus: ”Följ mig!” Detta okomplicerade och till synes enkla "följ mig" är nyckeln. Det var en möjligheternas uppmaning där och då. Det är en möjligheternas uppmaning här och nu. Jesus säger fortfarande: ”Följ mig!” till dig, till mig och till alla sina lärjungar. Att följa Jesus är att sälla sig till hans flock. Det är att göra sig till en av dem som låter sig leva livet med och i den kristna kyrkan. Att sälla sig till Jesus flock är att leva med och i den kristna kyrkans gemenskap. Med allt vad det innebär av tro, hopp, glädje, gemenskap och tillhörighet. Med allt det där som är bra och med allt det där som är påfrestande i kyrkans och i den kristna trons gemenskap tillsammans med andra och med varandra.

Det började på en strand där och då för länge sedan. Den uppståndne och livs levande Jesus gav sig till känna för sina lärjungar. Det fortsätter i vår lilla kyrka här och nu. Om vi lyssnar noga då hör vi att den uppståndne och levande Jesus Kristus fortfarande uppmanar oss och alla andra människor: "Följ mig! För mina lamm på bete. Var en herde för mina får. Följ mig!” Låt oss hjälpas åt att på riktigt försöka följa Jesus tillsammans. Låt oss stödja, uppmuntra och hjälpa varandra när det behövs. Låt oss i gemenskap med varandra  fortsätta att vara den lärjungaskara som samlades runt Jesus på den där stranden för länge sedan. Om någon frågar hur vi har det med vår tro och med Jesus, låt oss då tillsammans med Simon Petrus svara: "Vi har Jesus kär."

#550. Palmsöndagen…

"Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ’Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?’ Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ’Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.’ En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus. Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.’ Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ’Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.’ (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)"

(Johannes 12:1–16)

Marta och Maria var Lasaros systrar. De tre syskonen var nära och kära vänner till Jesus. Lasaros blev svårt sjuk en gång. Sjukdomen var allvarligare än de först förstod. Systrarna skickade då bud efter Jesus. Men Lasaros hann dö innan Jesus kom dit. Lasaros hade varit död i fyra dagar när Marias sorg och förtvivlan vid graven skakade om Jesus i hans innersta. Jesus kallade tillbaka Lasaros till livet. Han uppstod från de döda och steg av egen kraft ut ur sin egen grav. Lasaros är en av få människor som har upplevt sin egen faktiska uppståndelse här, i den här världen där vi lever tillsammans. Att Jesus bringade den döde Lasaros tillbaka till livet det var förstås inget annat än ett tvättäkta mirakel.

Jesus kom tillbaka till Betania och träffade Marta, Maria och Lasaros igen. De ordnade en måltid och åt tillsammans. Maria smorde Jesus fötter med dyrbar nardusbalsam. Det var förstås ett uttryck för hennes stora tillgivenhet, värme och kärlek. Det var kanske inte så konstigt att Maria gjorde som hon gjorde. Ett kort tag tidigare hade hon sett när Jesus uppväckte hennes bror från de döda. Det är onekligen svårt att föreställa sig hur det skulle vara. Men det kan nog med viss säkerhet sägas att om någon kom förbi och bringade en av våra nära, kära och saknade tillbaka till livet då skulle tacksamheten förmodligen vara påtaglig. Kanske rentav lika översvallande som Marias tacksamhet.

Vad de hade sett och upplevt när Jesus kallade ut Lasaros ur hans grav var inget annat än ett alldeles verkligt mirakel. Miraklen som Jesus gjorde var och är ögonblick av vittnesbörd om hur verkligheten kommer att bli och vara i Guds fullbordade framtid. Det är som om Jesus med miraklen visade människorna och sade: ”Så här ska det bli och vara i Guds fullbordade framtid.” När Jesus botar sjuka vittnade miraklen om att i Guds fullbordade framtid är ingen längre betryckt av kroppens sjukdomar. När Jesus tog sig an de minst ansedda, de svagaste och de mest utsatta då vittnade miraklen om att i den fullbordade framtiden omfamnar Guds omsorg och kärlek alla människor på lika villkor. När Jesus uppväckte Lasaros från döden då vittnade miraklet om att livet i Guds fullbordade framtid är ett liv utan död.

Det är kanske inte så konstigt att Marias tacksamhet flödar över i översvallande tillgivenhet, ömhet och varm omtänksamhet.

De låg till bords och åt tillsammans. Där och då, i den tiden, var bordsgemenskapen något mer än att bara äta mat tillsammans. Den gemensamma måltiden var en stark symbolisk ritual som etablerade och befäste överenskommelser och förbund. Att Jesus lade sig till bords och åt med den uppståndne Lasaros är svindlande och alldeles oerhört i all sin rituella och symboliska kraft. Det var inget annat och inget mindre som hände än att Gud Fadern i Sonens gestalt med bordsgemenskapen etablerade och befäste förbundet mellan sig själv och uppståndelsens mänsklighet i Lasaros gestalt. Jesus kom tillbaka till Lasaros och lade sig till bords med honom som ett vittnesbörd om att människans och människors uppståndelse från de döda ingår i Gud Faderns förbund med mänskligheten.

Det är inte så konstigt att Marias tacksamhet flödar över. Det är inte heller så konstigt att Judas Iskariot reagerar. Det har alltid funnits och det finns alltid människor som värderar världsliga rikedomar högre än det som finns i trons hopp och löften. Det har alltid funnits och det finns alltid hycklare som säger sig vilja göra gott med kyrkans resurser och pengar men som använder dem för egen vinnings skull. Det har alltid funnits och det finns alltid småsinta typer som tittar snett på och baktalar den eller dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots småsinta anda lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.

Översteprästernas och överhetens vilja att ha ihjäl alla levande vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller främmande för den som är bekant med kyrkans inre värld och liv. Inte minst i vår egen kyrka förekommer det mer eller mindre ofta att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att ha ihjäl de flämtande lågor av uppriktig kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i mörkret i vår kyrka. Överheten och den kyrkliga maktens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk går ifrån dem och istället tror på Jesus. Det är lika sant nu som det var då.

Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Oavsett vad maktens överstepräster och överheten tycker, tänker och vill så tar vi tillsammans med kyrkans alla kristna våra palmkvistar och ger oss ut på gatorna för att möta och hylla Jesus när han kommer ridande rakt in i våra liv på den där lilla åsnan. Vi vet ju hur det låter när han kommer ridande – tapp tapp tapp tapp… ”Hjälp oss! Rädda oss! Du som kommer i Herrens namn! Du som är Israels konung!” ropar vi tillsammans med alla våra kristna syskon runt om i världen. Frukta inte! Där borta vid tidens horisont finns Guds fullbordade framtid som en faktisk och sann möjlighet. Här och nu finns Guds fullbordade framtid som ett orubbat löfte omvittnat i Jesus mirakel. Glöm aldrig Lasaros. Tro och lita på att Guds löften i Jesus Kristus är sanna. Alldeles på riktigt.

#549. Psaltarpsalm 23…

"Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever."

(Psaltaren 23)

Herren är vår herde. Gud är vår herde. Jesus själv är vår herde. Ofta, när vi ser en bild på en herde i kyrkan då är herden en snäll och oförarglig figur. Han är ju snäll eftersom han tar hand om sina får. Men, en riktig herde är ingen oförarglig och rosenkindad figur. Jag mötte en riktig herde en gång för länge sedan i Libanon. Han gick omkring med sina får och getter i bergen där det berättas att Jesus själv också gick en gång för ännu längre sedan. En bit från staden Tyr vid kusten och inte långt från byn Qana, där Jesus gjorde vinundret på bröllopsfesten.

Herden jag träffade var väderbiten och solbränd. Ansiktet har bitits av nattens kyla. Han svettades i dagens sol och värme. Hans händer var kraftiga och fulla av valkar. Han hade några ärr, ett på kinden och ett på ena handen. På fötterna hade han rejäla och slitna skor. Han hade gått långt i de skorna. Han var alltid på vandring ute i bergen. Han gick ständigt upp och ner för branta sluttningar. Det gjorde herdens hela kropp muskulös och stadig. Hans ben hade stora muskler. Han såg stark och stadig ut. Han bar med sig allt han behövde för att leva och överleva i en ryggsäck.

En riktig herde har ögon som har sett mycket. Han har sett allt mellan födsel och död. Han vet hur man förlöser en födande tacka. Han vet hur lammen och livet föds till världen. Han vet hur man tar hand om ett får som inte orkar längre. Herden vet hur man tar till vara allt som går att ta vara på. Hans ögon har sett livet i döden. Han har sett döden i livet. En riktig herde är stark, klok och vis. En sann herde är härdad av livets utsatthet.

Då, för länge sedan, bar herden sin käpp och sin stav för att de behövdes. Med käppen, som var en stor och rejäl påk, skyddade han sina får. Då fanns det björnar, lejon och vargar i de där bergen. När rovdjuren visade sig då tvekade inte herden. Han försvarade sina får och han drog sig inte för att ta strid. Om björnarna, vargarna eller lejonen försökte att ge sig på hans får då slog han hårt för att skydda sina får. Den långa staven hade en krok i ena änden. Den behövdes när fåren gick bort sig och fastnade bland snår och stenar. Med staven räddade han sina får när de hade fastnat och var i fara. Herden är inte rädd för någonting när han behöver skydda och rädda sina sin hjord. Herden skyddar och räddar alla sina får.

Sådan är vår Herre. Sådan är vår Gud. Sådan är Jesus. Han är stark och pålitlig. Han är erfaren, klok och vis. Vår Gud skyddar, och räddar alla sina får. Jesus skyddar och hjälper varje får. Det finns ingenting som Jesus inte kan eller vill göra för att rädda och skydda sina får och sin flock. Jesus får, det är du, jag, vi och alla andra människor. Det finns ingenting som Jesus inte kan eller vill göra för att rädda och skydda dig, mig, oss och alla andra människor från allt ont. Jesus älskar dig. Jesus älskar oss. Jesu älskar varje människa och alla människor. Jesus är vår pålitliga och trofaste herde. Lita på att det är sant.