Biskop Eva Brunne (EB) intervjuad av Antonio de la Cruz (AC) i Människor och Tro i P1 den 30/5 2019 (2:10-16:55). Min transkription. Avsnitt i fetstil kommenteras i #557. Om P1-intervjun med biskop Eva Brunne…
EB: (2:10) …på väg in i Klara kyrka, Santa Klara kyrka. Och här gör man ju ett fantastiskt arbete bland människor som lever i utsatthet på olika sätt. Både med mat och kläder men också samtal och bön och gudstjänst. Jag har stor respekt och beundran för det arbete som görs här. Denna katedral, kloss inpå centralstationen i Stockholm och Sergels torg. Den är ju magnifik den här och det här med att komma in i en kyrka med högt i tak blir också en symbolik för mig, att här får allting plats. Och samtidigt är jag själv en av de här en av de där tegeltravarna från sjuttiotalet som byggdes för att staden växte mycket och byggdes med församlingshus intill och så. Jag gillar ju dem. Men det händer nånting med mig när jag kommer in i en kyrka med högt i tak.
AC: Kan det bli lite för mycket av det här sakrala?
EB: Nej, för mycket kan det aldrig bli. Det kan det inte. Och jag vet ju alltså vilken förundran som både jag och många människor känner när man kommer in i sådana här rum. Den är viktig. Det är inte så mycket förundran i en sådan här sjuttiotalskyrka men en funktion som är viktig. Och Gud finns där också. […] Som kristen är det ju så att jag grundar mitt och andras människovärde i att vi alla är skapade av Gud och det är där det börjar. Det handlar också om att andra trosbekännare är skapade av Gud. Sen uttrycker man det på olika sätt. Och när jag går vidare som kristen så blir jag döpt och där grundas människovärdet ytterligare. I dopordningen läser vi ofta texten ”här är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är ett i Kristus Jesus.” Och numera med vår nya kyrkohandbok så, alldeles i början på dopordningen, säger vi också ”Gud gör inte skillnad på människor.” Så dopet är det mest jämlikhetsgrundande vi har som kristna.
AC: Och varför just dopet?
EB: Ja, i vår tradition är det ju bland det första som sker, i alla fall traditionellt. Sen döps människor vid olika åldrar. Och det är viktigt att bland det första som sker med en människa är att säga att ”du har ett alldeles unikt värde.” Jag och många är ju döpt som mycket små barn innan vi har hunnit prestera nått som helst, varken goda gärningar eller mindre goda gärningar. Men redan där, säger vår kyrka och människor ber för oss och prästen döper till ett jämlikt liv utifrån det människovärde vi har. Det är en ganska stor sak för mig. Jag återvänder gärna till mitt dop och firar min dopdag för att ytterligare känna att jo, människovärdet bärs ända från skapelsen men genom dopet.
AC: Hur känner du då när du håller i ett barn, säger vi, och döper det? Tänker du då på det här med människovärdet då?
AB: Jomen, det gör jag för att jag också läser de här texterna som är så viktiga i dopet. Och för att ju vet att detta barn ska växa upp i en värld som inte alldeles självklart håller människovärdet högt. När jag döptes så bad prästen – jag kan det utantill, jag har läst det senare för jag var tre månader när jag döptes, jag hörde ju ingenting då – ”Du ska vandra genom en farlig värld. Gud var med henne genom hela livet.” Och det är ju en oerhörd styrka och det tänker jag också på när jag döper barn, att det här barnet ska vandra genom en farlig värld men Gud kommer att vara med hela vägen. Och dopet är lika för alla. Om en prinsessa döps så är det samma dop som om ett barn i nått fattigt område döps, precis samma dop.
AC: Men, om man inte är döpt då?
EB: Man är ju lika mycket skapad av Gud och lika mycket älskad av Gud. Dopet är ju ett tecken för oss människor. Men ingen är ju mindre skapad av Gud eller mindre älskad av Gud för att det inte har blivit av med dopet. Gud har skapat oss människor till sin avbild och det tror jag och det lever jag och det berättar jag om.
AC: Du pratar om dopet, att man får nån slags människovärdet belyses eller stärks eller bekräftas. Det finns även såna som menar att det här människovärdet kommer ännu tidigare, innan vecka tolv. Hur ställer du dig till det?
EB: Alltså, om jag säger – och det menar jag också – att Gud har skapat oss så kommer ju skapelsen innan vecka tolv också.
AC: Kan man då göra abort?
EB: Det kan man. Och jag är noga med att betona att jag inte är för abort. Men jag vet att det i vissa speciella sammanhang är helt nödvändigt. För inte så länge sen, och det var ju min mormors generation så det är inte långt tillbaka, så utsatte kvinnor sig för väldigt farliga ingrepp, ofta utomlands, på grund av att man inte hade rätt till abort. Och det är inte rimligt. Men att med det säga att jag är för abort, när jag menar att ibland är det helt nödvändigt…
AC: Men blir det en konflikt där med människovärdet?
EB: Nej, det blir inte det. Jamen alltså, vilken människa ska vi försvara i det här sammanhanget? Är det den som är född och har börjat leva eller är det den som inte är född och uppenbart inte har börjat leva? Och det finns ju en mängd olika sammanhang och olika orsaker till att kvinnor går igenom en abort. Och det måste vi ta på allvar och ha en väldig respekt för. Jag har mycket svårt att förstå abortmotståndare som jagar kliniker som genomför aborter och så vidare. Ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas. Och finns inte den friheten rent legalt så kommer kvinnor att genomgå aborter under mycket mycket svåra omständigheter och har alltid gjort. Och det vill vi inte ha tillbaka.
AC: Vi lämnar det magnifika Klara kyrka och kommer in på det här med ”kristna värderingar” som flera högerpopulistiska partier i Europa och världen har kidnappat för egen vinnings skull. Ja, det menar biskop Brunne när vi är på väg till hennes arbetsrum bara ett stenkast ifrån Klara kyrka.
EB: Jag menar ju också att jag har kristna värderingar, men det kan jag knappt säga idag efter att populisterna har tagit, ja faktiskt kidnappat, det begreppet. Så att jag får uttrycka mig på annat sätt. Det är ungefär som att säga att jag står för en klassisk kristen tro. Och då menar man ju ofta att man är emot en del modernitet. Och jag menar också att jag står för en klassisk kristen tro, men det begreppet har också kidnappats på något sätt. Det gäller ju att hitta nya begrepp då.
AC: Nu har du varit biskop i tio år.
EB: Det blir snart tio år, ja.
AC: Du ska avgå nu.
EB: Jag ska lämna den rollen som biskop i tjänst. Sen är jag alltid biskop. Alltid präst.
AC: Och då tänkte jag, ditt valspråk: ”Gör inte skillnad på människor.” Hur kommer det sig att du valde det valspråket när du…?
EB: Ja, det brukar jag berätta. Det var genom en kollega som innan allting var klart med att jag skulle bli biskop så ringde han och sa ”om du blir biskop ska du titta på det här bibelordet ur Jakobsbrevet.” Sen när jag hade varit igång ett tag och vi använde det på olika sätt, för det är ju ett rätt bra bibelord och begripligt bibelord offentligt, så kände jag att det här kommer vi att slita ut inom loppet av tre år. Att människor blir väldigt trötta på att inte göra skillnad på människor. Men det har ju, tyvärr säger jag ibland, varit nödvändigt och viktigt att använda i nya tider som vi inte såg för tio år sen med en devalvering av människovärde, en åtskillnad av människor och så vidare. Och då ska det här bibelordet fram i alla sammanhang.
AC: Har det blivit så, tycker du?
EB: Ja, det har det. Jag tycker att det hårdnar politiskt på ett sätt som jag inte har sett under min livstid. Visserligen uppvuxen i Skåne där det fanns rätt gott om nazister, och det gör det historiskt sett. Men det var ju inte så offentligt och så okej som jag tycker att det börjar bli nu. Går vi utomlands, med Brasiliens president som säger att detta ska inte vara ett gay-turistland. Och han har till och med sagt att om min son skulle visa sig vara homosexuell så kan jag inte älska honom. Det är ju ett oerhört kraftfullt uttalande. Och det har inte heller hörts, inte nått mina öron så tydligt förut. Så är det och det oroar mig en hel del. Det handlar om människovärde och det handlar också om demokrati. Människovärde och demokrati hänger ihop för mig. Och jag tänker att demokrati mår väldigt bra av mångfald. För då måste vi alla fundera på vilka människor är vi och vilka är de vi lever tillsammans med. Vi har faktiskt samma värde allihop. Även om vi inte pratar samma språk eller ber till Gud på samma sätt eller ser likadana ut så har vi samma värde. Och vi ska leva i ett land tillsammans och ha samma rättigheter. Samma skyldigheter men framför allt samma rättigheter. Och jag säger att jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna. (13:45)
AC: Ojdå!
EB: Ja, men alltså varje trossamfund har ju ytterligheter. Jag menar, som kristna får vi ibland stå till svars för korstågen för många hundra år sedan för det var ju ändå den kristna kyrkan. Och vi kan säga att men det är ju ingenting vi står för idag, det var ju ytterligheter då. Eller häxbränningarna. Och jag säger, men det är ju ingenting jag står för eller ens skulle komma på tanken att säga att det är bra. Och det finns bland muslimer, det finns bland andra kristna, det finns, ja bland alla trossamfund. Hela spektrat egentligen. Vi hör mycket om terrorism och tänker att det är muslimer som utövar det här, vilket det ju är, men det är ju ändå en minoritet av alla de muslimer som vi, en liten liten minoritet av alla de muslimer som vi känner. Och det måste vi komma ihåg och måste också problematisera och prata om. Jag vill ju inte bli ihopbuntad med alla kristna, med högerkristna, bara för att jag är kristen och bli inputtad i ett fack. Lika lite vill ju muslimer bli det.
AC: Och hur känner du då när folk gör hemska saker i Guds namn? Det förekommer ju.
EB: Ja, och jag blir upprörd naturligtvis och då är det ju ännu viktigare att sluta sig samman med dem som ibland blir utpekade för de här dåden. Det var ju en väldig uppslutning kring, efter attentatet på Drottninggatan för ett par år sedan. Och också…
AC: Det var ju inte långt härifrån. Det är bara några hundratal meter.
EB: Årsdagen efter med representanter för många många trossamfund som sade, säger att det här ber vi för gemensamt och låt inte terrorismen vara det som skrämmer livet ur människor. Inte bara dödar utan skrämmer livet ur människor. Jag tänker att präster ska, både som nya och som de som har varit med ett tag, de ska närma sig bibelberättelserna riktigt rejält och gräva i dem. Och sen ska man göra översättningsarbetet till vår tid och se om, om denna situation hade varit idag, var är det då någonstans och så predika utifrån det. Och det handlar om människovärdet. Det handlar om att vara en kyrka som säger ifrån när människovärdet minskas. Vi har inte varit riktigt vana vid att göra det i vår kyrka, såsom man har varit i kyrkor världen över. Grunden är inte för mig att jag säger ”Jesus” så många gånger om dagen som jag kan. Utan att jag ser var är det människovärdet kränks. Och då spelar det ingen roll om den människan är kristen eller inte. Vi hävdar ju människovärdet för att vi är kristna inte för att den andre är det, utan det är grundläggande alldeles oavsett tro eller inte tro. (16:55)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar