#568. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

"Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ’Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?’ Jesus svarade: ’Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.’ Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ’Gå och tvätta dig i Siloadammen.’ (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende. För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ’Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.’ Han svarade: ’Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.’ De frågade honom: ’Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?’ Han svarade: ’Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?’ Då snäste de av honom och sade: ’Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.’ Han svarade: ’Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.’ Då sade de till honom: ’Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!’ Och de körde ut honom. Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ’Tror du på Människosonen?’ Han svarade: ’Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.’ Jesus sade: ’Du har sett honom. Det är han som talar med dig.’ Då sade han: ’Jag tror, herre’ och föll ner för honom. Och Jesus sade: ’Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.’” (Johannes 9:1–7, 24–39)

En sedan födseln blind man mötte Jesus och lärjungarna. Han blev utan egen förskyllan inblandad i ett drama som det berättas om fortfarande, så här två tusen år senare. Den blinde mannen var känd som den blinde tiggaren av grannarna och de andra som bodde där han bodde. Han hade ingen annan möjlighet än att försöka tigga ihop till livets nödtorft. Jesus fick syn på den blinde mannen och lärjungarna hade plötsligt en massa frågor och åsikter om honom. De undrade om han var blind på grund av hans egen eller hans föräldrars synd, det vill säga om hans blindhet var någon form av Guds straff för något som han eller hans föräldrar hade gjort sig skyldiga till.

Nej, så var det inte, sade Jesus. Det handlade inte om hans egen eller någon annans synd eller skuld. Istället menade Jesus att den blinde mannen och hans blindhet hade en av Gud given uppgift att vara ett levande exempel på Guds gärningar. Hela hans liv i blindhetens mörker ledde fram till uppgiften att vara ett synligt tecken och ett konkret exempel på Guds gärningar i, med och genom Jesus. Jesus gjorde en deg av markens stoft och sin egen saliv och strök den på den blinde mannens ögon som sedan gick och tvättade sig i Siloadammen. Miraklet skedde och mannens ögon fungerade för första gången i hans liv. Det måste ha varit en väldigt omtumlande upplevelse. Den som någon gång har blivit bländad kan kanske ana ett litet korn av vad han måste ha upplevt. Det hela var en högst påtaglig och konkret gestaltning av vad Jesus sade om sig själv: ”Jag är världens ljus.”

De som kände den nu före detta blinde mannen kände förstås igen honom när han kom gående efter det som hände. De hade ju sett honom blind och tiggande i alla år. De undrade om det verkligen var han. De kallade till sig hans föräldrar som försäkrade att visst var det deras son och visst hade han varit blind sedan födseln. De kunde inte förklarar hur eller varför han nu kunde se. Den före detta blinde mannen försäkrade grannarna och de andra att han var densamme som förut. Han berättade vad Jesus hade gjort och att han faktiskt kunde se trots att han hade varit blind i hela sitt liv.

De drog med honom till fariseerna som började förhöra sig för om vad som hade hänt. Han berättade om degen som Jesus lade på hans ögon och att han tvättat sig i Siloadammen och att han därefter kunde se. Det stora problemet för fariseerna var att det var sabbatsdag, en dag då inget arbete var tillåtet. De diskuterade sins emellan om vad allt det här handlade om och om hur de skulle förhålla sig till Jesus och vad han gjorde.

Fariseerna kallade till sig den före detta blinde mannen igen och gjorde vad de kunde för att han skulle vända sig emot Jesus genom att kalla Jesus för en syndare. Mannen svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” Fariseerna fortsatte att bråka med honom men han stod på sig. Han visste ju bokstavligen i sin kropp att det var Jesus som hade hjälpt honom. För fariseerna var det en maktkamp. Jesus gjorde mirakel och vittnade med dem om Guds rike utan fariseernas tillstånd eller tillåtelse. Det var ett problem för fariseerna för de var de religiösa auktoriteterna och de hade en viss makt över folket. En makt som de ogärna ville lämna ifrån sig.

När Jesus förkunnade, gjorde mirakel och fick människor att tro på Guds löften utan att blanda in fariseerna då underminerades deras positioner och deras makt. Det tyckte inte fariseerna om. Därför ville fariseerna begränsa Jesus inflytande genom att försöka vända folket emot honom. Men folket såg vad Jesus gjorde, de hörde vad han förkunnade och de flesta lät sig inte förledas av fariseernas maktspel.

I vissa delar är det inte helt olikt vår egen Svenska kyrkan. Maktens män och kvinnor på kyrkokansliet i Uppsala eller på stiftskanslier runt om i landet vill och försöker vidmakthålla sina egna positioner och sin egen makt genom att reducera Jesus betydelse för oss kristna och för kyrkan. Istället vill man få oss att tro att saker som klimataktivism eller religionsdialog är kyrkans högsta goda. Men det är Jesus som är den kristna kyrkan enda kärna och enda stjärna och inget annat. Den som lever i och med den kristna tron som kommer sig av att Jesus själv har öppnat ögonen låter sig inte förledas. Ett vet jag, jag som tillsammans med alla andra var blind kan nu se och det är ingen annan och inget annat än Jesus själv som har öppnat den kristna trons ögon för mig, dig och alla andra kristna syskon runt om i världen.

Jesus träffade på den före detta blinde mannen igen och gav sig till känna för honom som den han är. ”Jag tror, herre” sade mannen och föll ner för Jesus. Om eller när Jesus öppnar våra ögon och väcker den kristna tron i våra hjärtan då finns inte mycket annat vi kan göra än att falla ner inför honom och säga ”Jag tror, herre.” Med den tron följer tilliten till och vissheten om att allt i tillvaron – mitt, ditt och våra liv med allt de innehåller – vilar i Gud Faderns nåd, kärlek och barmhärtighet. 

Jesus fortsätter att verka med trons mirakel här och nu. Jesus envisas med att öppna människors ögon och han väcker ständigt den kristna tron i människors hjärtan. Och Jesus envisas med att alltid utmana den eller dem som gör anspråk på att vara någon form av religiös auktoritet – Ärkebiskop eller alla Svenska kyrkans alla ”chefer” lika. Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Den som tycker sig ha makt i kyrkliga ting ska bli och är blind. Men saliga är de saktmodiga och saliga är dem som tror. Jesus fortsätter att öppna ögonen på de blinda, de som är ännu inte tycker sig se något i den kristna tron och dess löften.

Jesus fortsätter att ge sig till känna för oss och för alla människor här och nu i vår kyrkas gudstjänst. Jesus ger sig själv till oss, högst konkret, i nattvardens bröd och vin. Det enda vi kan och behöver göra är att falla ner inför honom och i hjärtat säga: ”Jag tror, herre. Jag tror.”

#567. Tacksägelsedagen…

"Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.” (Matteus 15:29–31)

Innan Jesus gick utmed Galileiska sjön och upp på berget där han satte sig ner så var han nere vid kusten (Matteus 15:21–28). Där mötte han en kanaaneisk kvinna som bad om hjälp. Hennes dotter plågades av en demon. Lärjungarna försökte få Jesus att säga till henne att gå därifrån. Men Jesus bemödade sig inte ens med att tilltala henne. ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk” sade han och låtsades att hon inte fanns.

Men kvinnan gav sig inte. ”Hjälp mig” sade hon. Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Jesus kallade henne för en hund. Något av det elakaste man kan säga till någon. Men kvinnan lät sig inte nedslås. “Nej, herre”, svarade hon, “men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” I ett förtätat ögonblick hände det något i Jesus inre. Det var som om Jesus insåg att hans ärende, hans uppgift och hans uppdrag var mycket större än vad han dittills hade förstått. Han ändrade sig. Den envisa kvinnan fick Jesus att förstå att hans ärende inte bara gäller hans eget folk utan alla människor. Jesus lät miraklet ske och kvinnans dotter blev frisk.

Därefter begav sig Jesus upp på det där berget vid Galileiska sjön. Ryktet om honom hade gått i städerna och byarna. Det hade berättats att Jesus hjälper, helar, läker och botar dem som behöver hjälp. Det var många som behövde hjälp och det samlades mycket folk omkring honom. Lama, blinda, lytta och stumma.

Det finns en viktig poäng i det som hände som är lätt att förbise. ”Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom.” ”…de hade med sig…” I ljuset av hoppet och löftet om läkedom genom Jesus skedde ett medkänslans och medmänsklighetens mirakel. De som inte var lama, blinda, lytta och stumma bar och hjälpte de svaga och sjuka. På steniga vägar och grusiga stigar. Upp för branter och ner för backar. De starka och friska hjälpte de svaga och sjuka i hopp om läkedom för alla hos Jesus. Tron på Jesus väckte medkänsla och hjälpsamhet. Det var i sig inget annat och inget mindre än ett mirakel. 

Ryktet som fick människorna att hjälpa varandra visade sig vara sant. Jesus botade, helade och hjälpte alla svaga och sjuka som var där. Miraklen skedde. Stumma talade, lytta blev friska, lama kunde gå och blinda kunde se. Folket häpnade, trots att de hade hört berättelserna och ryktena. Det är ju en sak att höra en berättelse om något fantastiskt. Det är något helt annat att se det med sina egna ögon och uppleva det själv. ”Och de prisade Israels Gud.” De tackade den levande någon som botade, helade och hjälpte. Det lilla folket Israels Gud. Som har visat sig vara hela världens och alla människors Gud. Den ende sant levande Guden – Gud Fadern.

I tre dagar var de på det där berget vid Galileiska sjön. Drygt fyra tusen människor. Den medhavda maten började ta slut. Jesus kände medkänsla för alla. ”Det gör mig ont om folket. De har nu varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem” sade han när det var dags att bryta upp (Matteus 15:32–39). På något sätt fick han sju brödbitar och några fiskar att räcka till allihop. Han försåg dem med vad de behövde för att kunna och orka ta sig hem. Det välkända bröd- och fiskundret var inget annat än ännu ett regelrätt mirakel.

Jesus mirakel vittnar om Guds rike. I Guds rikes fullbordade framtid – där och när Guds rike är fullbordat – ska det bli och vara på det sätt som Jesus mirakel vittnar om. När Jesus utförde miraklen var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av det som ska bli. Alla människor ingår i Guds rike. Ingen är lämnad utanför. Där och då är demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga är mätta och döda är uppväckta till det levande livet. Miraklen är konkreta exempel på hur det ska bli och vara i det Guds rike som Jesus förkunnar och predikar om. När allt är fullbordat.

Miraklen hände på riktigt. Människorna där och då såg, upplevde och erfor Guds rikes närhet i Jesus och med hans gärningar. De berättade för andra och varandra om miraklen de bevittnade. De samlade berättelserna som blev texter som blev böcker som lästes och som har traderats ända fram till här och nu. Berättelserna om Jesus och hans mirakel är lika sanna idag som när det hände. Vittnesbördet om Jesus och miraklernas löften om Guds rikes kommande och fullbordade framtid är livs levande och alltihop är fortfarande sant.

I vår mörka samtid finns det anledning att känna stor tacksamhet för vad Jesus har gjort och för att han har visat oss att det finns en framtid fylld av hopp – en Guds rikes kommande tid där godheten, kärleken och livet segrar till slut. Trots allt. Vi behöver hjälpas åt för att hålla trons, hoppets och kärlekens flämtande låga vid liv i den skymningstid som vi nu ser omkring oss. Världen har alltid varit i ett skriande behov av ljus och hopp. I Jesus och med vittnesbördet om hans mirakel finns ett aldrig slocknande ljus och ett bergfast hopp. Låt oss hjälpas åt och gemensamt, i tacksamhet för Gud Faderns godhet och trofasthet, envist fortsätta att med vår kristna tro vittna om Jesus – världens, vår och alla människors frälsare.

#566. Den Helige Mikaels dag…

"Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: 'Vem är störst i himmelriket?' Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: 'Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.'"

(Matteus 18:1–10)

Lärjungarna kom till Jesus med en prestigefråga. "Vem är störst i himmelriket?" Alltså, vem har störst anseende i Guds rike? Den frågan ställer man kanske bara om man hoppas eller tror att man själv ska vara en del av svaret. Jesus gav ett svar som ställde deras invanda sätt att tänka på huvudet. Jesus pekade inte på någon av lärjungarna med bekräftande ord. Istället kallade han till sig ett barn och visade med det att relationen till Gud Fadern inte har med prestige eller prestation att göra. Att låta sig omvändas och bli som ett barn hänger inte ihop med prestige eller presterat anseende. Människans relation till Gud Fadern har inte med prestige eller anseende att göra över huvud taget.

Att göra sig liten som ett barn är inte att förminska sig själv eller att drapera sig i någon form av barnslig ansvarslöshet. Att bli som ett barn är att låta sig förundras inför tillvaron, att känna tillit till Gud Fadern och tillit till andra människor. Att låta sig omvändas och bli som ett barn är att varje dag börja om med sitt liv. Barn delar inte in människor i vi och dem, större eller mindre, bättre eller sämre. Barn ägnar sig inte åt frågan om vem som är störst i himmelriket. Barn ser ingen skillnad på människor. Ljus, mörk, kort, lång, stor eller liten spelar ingen roll. Barn bedömer inte andra människor och barn dömer ingen. Därför är barn alltid rättfärdiga inför Gud Fadern. Barnens änglar är så nära Gud Fadern att de alltid ser Guds eget ansikte.

Barnen och barnets förundran inför och tillit till Gud och världen är så oerhört viktiga att Jesus tar i med stålskodda ord för att få oss förstå. Det är så viktigt och allvarligt att det bästa för den som förleder ett barn bort från tillitens förundran är att sänkas i havets djup med en kvarnsten om halsen. Det är ord och inga visor. Det är ord som vi kanske inte vill höra att Jesus faktiskt säger. Men likväl säger han just så. Han använder kraftiga ord för att vi ska ta det till oss och verkligen förstå att det han säger är viktigt – barnen och barnets väl är viktigare än nästan allt annat.

Jesus pratar inte så ofta om helvetet. När han gör det då gör han det för att poängtera allvaret i det han säger. Nu talar han om helvetet i relation till den som eventuellt förleder en av dessa våra minsta som i förundran och tillit lever i en nära relation till Gud Fadern. Jesus gör sig inga illusioner, han har inga naiva föreställningar om hur världen är beskaffad. "Ve dig, värld, med dina förförelser” säger han. Jesus vet att förförelserna finns och att de kommer att dyka upp i en eller annan form. Med våra händer kan vi göra oss skyldiga genom att lyfta fram förförelserna. Med våra fötter kan vi ge oss av i förförelsens riktning. Med våra ögon kan vi förledas att se världen utan förundran inför och tillit till Gud Fadern.

Det Jesus säger – att riva ut ögat som förleder, att hugga av handen eller foten som förleder – det säger han för att vi ska förstå allvaret och för att vi ska ta ansvar för det vi säger och gör i relation till barnen, i relation till oss själva, till andra och varandra. Att förleda ett barn är att säga eller göra något som tar ifrån någon annan förundran inför skapelsen och tilliten till Gud Fadern. Att ta ifrån någon glädjen. Om vi på så sätt gör illa ett barn, någon annan eller varandra är det så allvarligt att Jesus börjar prata om helvetet som en konsekvens. Vi har alla ett stort och gemensamt ansvar för våra barn och för varandra. Vi står till svars inför Gud Fadern själv för våra handlingar och ord i relation till andra och varandra. Jesus säger att Guds dom blir hård över den som inte tar sitt ansvar i relation till barnen och sitt ansvar i relation till andra människor.

Jesus använder starka och hårda ord därför att det är nödvändigt. Barnen är så högt värderade att deras änglar är nära nog för att alltid skåda Gud Faderns eget ansikte. Vi behöver påminnas om det så att vi värderar barnen, andra och varandra högt och hjälps åt att ta ansvar. Det gäller inte bara våra egna barn. Det gäller alla barn och alla andra människor. Alla barns väl och ve är allas vårt gemensamma ansvar. Vi har ett gemensamt ansvar för varandras väl.

Om barn drabbas av orätt och lider då gråter barnens änglar inför Gud Faderns ansikte. Guds dom över oss som låter oss förledas in i oväsentligt och irrelevant nonsens om prestige och anseende samtidigt som verkligt lidande pågår kommer att bli hård. Vi behöver tillsammans på de sätt vi kan ställa oss upp och ta vårt gemensamma ansvar för världens barn och för varandra. Alla barn är våra barn. I ljuset av omvändelsen och den kristna kyrkans tro är vi alla – utan undantag – Gud Faderns barn. Vi behöver förstå att vi är varandras syskon. Vi är alla systrar och bröder som tillsammans är Guds barn. Vi behöver hjälpas åt och ta hand om varandra.

Jesus säger med eftertryck och med kraftiga ord: ta ert ansvar – för världens alla barn, för andra människor och för varandra.

#565. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

"Ni har hört att det blev sagt: öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matteus 5:38–48)

Jesus befann sig på ett berg någonstans i Galileen. Han hade ganska nyligen blivit döpt av Johannes döparen och han hade samlat ihop den första lilla gemenskapen med de första lärjungarna Han hade börjat förkunna, undervisa och bota människor. Ryktet om honom hade spridit sig och folkskaror började samlas för att söka upp honom och följa honom. Jesus gick upp på det där berget och undervisade dem som hade kommit dit. Senare skulle det han sade där på berget samlas ihop och minnas som hans Bergspredikan.

Han började med att tala om lagen och om sig själv i relation till lagen. Han sade att han inte hade kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla lagen. Lagen är förknippad med förbundet som Gud Fadern har ingått med sitt folk. Lagen stipulerar förbundsvillkoren och lagen är garantin för att Gud Faderns förbund fortfarande gäller. Så länge lagen gäller gäller förbundet. Jesus var tydlig med att han inte upphävde eller ersatte Gud Faderns befintliga förbund med Israel. Han bekräftade att det ursprungliga förbundet och dess lag fortfarande gäller. Jesus själv förkroppsligar förbundet mellan Gud Fadern och Guds folk. Senare förstod man att den uppståndne Jesus utvidgade Guds förbund till att gälla inte bara Israel utan alla människor. Men det är fortfarande ett och samma förbund. Jesus kom inte med något nytt förbund, han uppfyllde förbundet som redan fanns och som fortfarande finns.

När Jesus talade till folkskarorna skärpte han förbundets och lagens villkor. Det välkända uttrycket ”öga för öga, tand för tand” är en del av den förbundslag som Mose tog emot från Gud på berget i Sinai. ”Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.” (Exodus 21:23-25) Vi förstår ofta "öga för öga, tand för tand" som en uppmaning att ge igen. "Om någon ger dig en blåtira så ska du ge igen med en blåtira" ungefär. Men det är ett missförstånd. "Öga för öga, tand för tand" är en uppmaning till besinning och barmhärtighet. "Sker skada, ska du ge liv för liv…" Det vill säga – om du orsakar skada då ska du kompensera den som skadats i motsvarande grad. Förbundslagen är en uppmaning till ansvarstagande, inte en uppmaning till hämndlystnad.

Om eller när någon förorättas höjs ofta röster för hämnd och hämnden orsakar mer hämnd i våldspiraler som aldrig tar slut. Förbundslagen sätter en gräns för våldet och lagen säger att du ska inte utkräva en hämnd som orsakar mer hämnd. Och viktigast av allt, om du har orsakat någon skada då har du ett ansvar för att kompensera den som har drabbats. Om alla människor tog det ansvaret skulle världens alla våldspiraler ebba ut på en vecka.

Jesus skärper det påbudet när han säger ”om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Jesus uppmanar oss att bryta våldspiralerna genom att helt och hållet avstå från att ge igen och hämnas. Tvärtom, säger Jesus, om någon kräver att få din skjorta så ge honom din mantel också, om någon tvingar dig att gå en mil så gå två mil med honom. Det här är kanske något av det som är mest provocerande med Jesus.  Det är lätt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill oss väl. Det är nästan omöjligt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill och gör oss illa. Det finns kanske ingenting som är svårare att tillämpa i praktiken. Men, det är precis det som Jesus uppmanar oss till.

”Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig” säger Jesus. Men vad ska man göra om någon tar istället för att be om hjälp? Vad ska man göra om någon vill en illa? Om någon faktiskt är fientlig, ond och elak? ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner.”

I vår del av världen är tanken på att be för sina fiender mest en intellektuell övning. Men vi lever i en tid när våra kristna systrar och bröder runt om världen förföljs, fördrivs och mördas för att de är kristna. Alldeles på riktigt. 1,5 miljoner kristna i Irak är idag färre än 120 000. Av 1,7 miljoner kristna i Syrien finns ungefär 450 000 kvar. Miljoner kristna i världen lever idag under förtryck och förföljelser. Varje enskild kristen människa som har drabbats och som fortfarande drabbas är vår syster och vår bror. Det är våra syskon som förföljs, fördrivs och mördas. Deras fiender är våra fiender. Jesus uppmanar oss: ”älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Den som påstår att det är lätt att vara kristen har inte förstått vad som händer i världen och har inte lyssnat på vad Jesus säger.

Vi vill gärna att Gud ska straffa de som gör ont mot oss och andra. Men Guds kärlek till livet och Guds kärlek till människorna är obegripligt stor. Den kärleken omfattar även de som gör oss och andra illa. Gud Fadern låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Det trotsar våra uppfattningar om rätt och fel, om brott och straff och om offer och gärningsman. Guds oändligt stora kärlek är provocerande och just därför är Jesus så oerhört provocerande. ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?” Att vara snäll och omtänksam mot de snälla och omtänksamma är inte så svårt. Att vara snäll och omtänksam mot de elaka och onda är nästan omöjligt. Den som påstår att det är lätt att vara kristen har inte lyssnat på vad Jesus säger.

Jesus uppmanar oss att vara fullkomliga, så som vår fader i himlen är fullkomlig. Fullkomligt kärleksfulla som Gud Fadern är fullkomligt kärleksfull. Det, kära vänner, är en uppmaning och förväntan som är svår att leva upp till. Men så vill Jesus att det ska vara. Det handlar inte om någon form av banal moralism. Det handlar om att högst konkret avstå från viljan att slå tillbaka med kraft för att krossa den som har gjort oss illa och istället önska och vilja den onde gott. Jesus vet att det är svårt. Gud Fadern vet att det är nödvändigt. Världens destruktiva våldspiraler behöver och måste brytas. Det vi kan göra är att börja här och börja nu, i det lilla och i de sammanhang där vi står och går.

Du, jag och vi som är kristna här i vår församling och i vår kyrka behöver lita på att Gud Fadern är den dömer den som ska dömas och straffar den som ska straffas. Vi behöver lita på att Jesus förbarmar sig över de som har drabbats och över de som drabbas. Vi behöver tro och lita på att Jesus löften om upprättelse, befrielse och frälsning för de förtryckta och förföljda är sanna. Ytterst behöver vi tro och lita på att vår kristna kyrkas löfte om att döden inte är livets slut är sant. Världens ondska och världens onda människor har redan förlorat. Gud Faderns oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet övervinner allt och alla i Jesus Kristus.

#564. Mission är bättre än dialog…

Nedanstående publicerads i Dagen den 13/9.

Det var glädjande att Helene Egnell och Sofia Nordin på Stockholms stifts Centrum för religionsdialog gjorde sig mödan att skriva ett svar på min frågande debattartikel. Det är tydligt att det råder delade meningar om vad stiftet är till för och vad stiftet ska ägna sig åt. Det är bra att det blir synligt. Här några avslutande reflektioner.

Egnell och Nordin menar att stiftets undervisning om islam är en del av stiftets främjandeuppdrag i relation till någon form av abstrakt reflektion om ”att vara folkkyrka i ett mångreligiöst samhälle.” Ingenstans i Svenska kyrkans normerande texter framgår att något sådant är en del av stiftets uppdrag och uppgift. Det är en påhittad och självpåtagen uppgift som inte har någon förankring vare sig i kyrkoordningen, i Bibeln eller i Svenska kyrkans bekännelse. 

De skriver att det inte handlar om en ”kurs i islam” samtidigt som de själva kallar det en kurs och påpekar ”…att ’Allt du velat veta om islam …’ är endast en av ett drygt 50-tal kurser…” Är det en kurs eller inte? En språklig petitess kan man tycka. Men, att inte kunna hålla ordning på orden och vad man egentligen menar belyser begreppsförvirringen som råder hos Centrum för religionsdialog. Det spelar förstås ingen roll vad det kallas – att bedriva undervisning om islam ingår inte i stiftets uppgifter.

Egnell och Nordin går vidare med tomma ord om ”religionsmöten” och ”att möta denna verklighet” och så vidare. Det är det sedvanliga språket och perspektivet från de höga höjderna som saknar markkontakt. Två stiftsanställda med en budget är inget ”centrum för religionsdialog.” Av den enkla anledningen att religionsdialog inte har något centrum. Religionsdialog pågår varje dag mellan människor i våra församlingars vardag. Om man t.ex. bor och verkar i Botkyrka och har frågor om muslimerna där då är det fullt möjligt att samverka genom att knacka på hos den lokala moskén eller helt enkelt tala med människorna man har framför sig. Stiftets Centrum för religionsdialog tillför ingen förmåga eller kompetens som inte redan finns ute i kyrkans lokala församlingar.

Det är symptomatiskt att Egnell och Nordin helt utelämnar missionsbefallningen ur sitt resonemang om dialog med de som ännu inte är kristna. Den kristna kyrkans mission – den kristna kyrkans förkunnelse till omvändelse, tro och förlåtelse – existerar inte i den verklighet där Centrum för religionsdialog positionerar sig. Men Svenska kyrkans huvuduppgift är mission enligt missionsbefallningen. Den som menar att det inte är så eller menar att det är på något annat sätt har ställt sig utanför den kristna kyrkan och har gjort sig själv till en del av en annan gemenskap, oklart vilken. ”Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.” (Matteus 15:14)

”Dialog är bra, mission är bättre” svarade Jürgen Moltmann när han fick frågan om hur kristna teologer och kyrkan kan förhålla sig till utövare av andra religioner. Dialog för dialogens skull leder ingenstans. Svenska kyrkan behöver ägna mindre tid åt ”religionsdialog” av det institutionella slag som Egnell och Nordin förespråkar och mer tid åt att stärka förmågan att evangelisera så att människor kommer till tro på Kristus och lever i sin tro. Så att kristna gemenskaper skapas och fördjupas, Guds rike utbreds och skapelsen återupprättas.

#563. Elfte söndagen efter Trefaldighet…

”’Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ”Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.” Han svarade: ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ”Jag skall gå, herre”, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?’ De svarade: ’Den förste.’ Då sade Jesus till dem: ’Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.’" (Matteus 21:28–31)

Jesus befinner sig i Jerusalem. Igår red han in i staden på den där trippande åsnan till folkets jubel. Han gick till templet. Där blev han rasande. Han välte omkull bord och drev ut alla som sålde och köpte där. Han botade blinda och lytta. Han bråkade med de skriftlärda och ställde till en scen. När han hade bråkat färdigt gick han till Betania och övernattade där. Han kom tillbaka till Jerusalem nu på morgonen och på vägen hit fick han ett fikonträd att vissna för att det inte bar frukt. För att visa lärjungarna allvaret. Nu är han tillbaka på tempelplatsen och undervisar. Översteprästerna och folkets äldste ifrågasätter honom och Jesus lyfter fram Johannes döparens förkunnelse och dop till stöd för sin sak. Johannes döparen har folket med sig och översteprästerna vill inte stöta sig med folket.

Det är nu Jesus ställer frågan om vilken av de två sönerna som egentligen gjorde som deras fader ville. Fadern ville ha hjälp med arbetet i vingården. Den ena sonen svarade att han inte ville men gick ut och arbetade i alla fall. Den andre sonen sade att han skulle gå och arbeta men lät bli och gick inte ut. Lärjungarna svarar att det var den förste sonen som gjorde som fadern ville och så är det förstås. Fadern ville ha hjälp med arbetet i vingården och den första sonen hjälpte till, om än motvilligt. Den andre sonen verkar mest vara en ögontjänare och odugling när han säger att han ska gå ut och arbeta men låter bli.

Jag gissar och tror att de flesta av oss här håller med både Jesus och lärjungarna om att det är bättre med någon som får jobbet gjort, om än motvilligt, än med någon som pratar och lovar men inget gör. Den tanken går igen och håller i de flesta sammanhang. Ingen blir glad av en snackpåse som inte bidrar till arbetet när det finns saker som behöver göras. Jesus bekräftar den tanken med att säga att de som motvilligt ändå gör det som behöver göras, de ska komma före till och med lärjungarna till Guds rike. Som exempel tar Jesus tullindrivare och horor.

Jesus och lärjungarna är överens. De flesta av oss är förmodligen också överens med Jesus och lärjungarna. Men, frågan är nu – vad är det som behöver göras? Vad är det för vingårdsarbete som Jesus menar är det som behöver bli gjort? Oavsett om man gör det motvilligt eller inte? Vad var det som behövde göras och vad är det som fortfarande behöver göras? Vi får svaret av Jesus själv. När han ställde frågan om de två sönerna och lärjungarna svarade honom då sade han: ”Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.” Vingårdsarbetet som behöver göras har alltså med Johannes döparens förkunnelse om vägen till rättfärdighet och med tro att göra. Så, vad var det som Johannes döparen förkunnade ?

Johannes döparen sade: ”Omvänd er. Himmelriket är nära” och han döpte de som bekände sina synder. Berättelsen om Johannes döparen fortsätter: "När han såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta sade han till dem: ’Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.’” (Matteus 3:7–12)

Johannes döparen förkunnade att Jesus är den som kan och ska döma världen och han inskärpte allvaret med ord som inte är några visor. Om inte det räcker som motivation till att ta ansvar för vingårdsarbetet då vet jag inte vad som behövs. Johannes predikade omvändelse till tro på Jesus och förlåtelse för den som bekänner sina synder. Förkunnelsen till omvändelse, tro och förlåtelse var vingårdsarbetet som Jesus förväntade sig att lärjungarna skulle ägna sig åt. Det är samma vingårdsarbete som Jesus förväntar sig att vi som är den kristna kyrkan idag ska ägna oss åt. Varken mer eller mindre. Vi har två alternativ i relation till Jesus förväntningar på oss. Vi kan som den förste sonen i hans fråga vara lite motvilliga men ändå ge oss i kast med att förkunna omvändelse, tro och förlåtelse. Eller, vi kan som den andre sonen säga att ja det ska vi göra för att sedan låta bli och istället ägna oss åt annat. Jesus är tydlig med vilket alternativ det är som gäller om vi menar oss vara den kristna kyrka som är hans gemenskap.

Den kristna kyrkans tro och uppgift är på allvar. Det spelar roll vad vi gör som kristna och som kristen gemenskap. Förkunnelsen till omvändelse, tro och förlåtelse är inget vi kan välja bort eller kompromissa med. Det är det som är uppgiften. Det är på riktigt. Lika mycket nu som då. Vi behöver kavla upp ärmarna. Vi behöver kliva ut ur vår bekvämlighet och förkunna omvändelse till kristen tro för en fallen och trasig värld som är i ett desperat behov av förlåtelse. En värld som behöver hitta hem till sin Gud Fadern. Vägen till Fadern går genom Sonen Jesus Kristus. Johannes döparen förstod att det är så och han insåg allvaret. Det är fortfarande sant.

Så låt oss, var och en efter förmåga och med gemensamma krafter, vara den kristna kyrkans villiga vingårdsarbetare som tillsammans med Johannes döparen envist pekar på Jesus och som utan tvekan med starka och tydliga röster förkunnar omvändelse, tro och förlåtelse för världen. ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

#562. Varför islamkurs för präster…?

Nedanstående publicerades i tidningen Dagen den 28/8.

Svenska kyrkans stifts uppgifter regleras i och av Kyrkoordningen (KO). Ingenstans i KO framgår det att ett stift har i uppgift att undervisa präster och diakoner om islam under ledning av en imam. Ändå är det vad Stockholms stifts Centrum för religionsdialog har ägnat och ägnar sig åt. Man kan fråga sig varför. Under våren 2019 genomfördes en rad undervisningstillfällen i Stockholms stifts regi där präster och diakoner gavs tillfälle att lära sig ”allt du velat veta om islam men aldrig vågat fråga om". Undervisningen leddes av en imam. Under hösten ska undervisningen genomföras igen.

Det är bra att präster och diakoner fortsätter att utbilda sig. Kunskap är alltid bra. Men, det finns ingen anledning att stiftet ska undervisa om islam under egen flagg. Den som vill utbilda sig om islam har möjlighet att söka akademiska kurser på högskolor och universitet. Den som vill ta del av imamledd undervisning om islam har möjlighet att kontakta en moské för att ta del av den undervisning som erbjuds där. Varken akademisk utbildning eller imamledd undervisning om islam ingår i stiftets uppgifter. Stiftsorganiserad undervisning om islam saknar all teologisk, ecklesiologisk, pastoral och akademisk förankring.

Stiftsorganisationen ska främja församlingarnas arbete i deras uppgift enligt KO: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.” Det kan omöjligt betraktas som överensstämmande med stiftets uppgifter att bedriva en imamledd undervisning om islam för stiftets präster och diakoner. Undervisning i stiftets regi ska rimligen vara förankrad i Svenska kyrkans tro och lära. Dit hör inte en imams undervisning om islam.

Det hela väcker frågor riktade inåt kyrkan. Man kan fråga sig om ansvariga och deltagare redan kan allt om kristen teologi? Behärskar de redan allt som har med den kristna kyrkans evangelium att göra? Har de läst sig mätta på kyrkofäderna, Augustinus, Tomas av Aquino, Luther, Calvin och Barth? Är de fullärda om den kristna kyrkans dop och nattvard? Behärskar de gammaltestamentlig hebreiska och nytestamentlig grekiska? Har de uttömt alla källor om bibelns texter och världar? Är de fullärda om den kristna kyrkans judiska rötter och historia? Kanske kan och vet de redan allt om den kristna kyrkan. Det är fullt möjligt att det är så, men det är inte troligt. Varför prioriterar då stiftet undervisning om islam?

Det väcker även frågor om Svenska kyrkans funktion riktad utåt. Varför ordnar inte stiftet undervisning för präster och diakoner som rustar oss som kristna i mötet med muslimer och andra? Varför ordnas inte utbildningar som stärker församlingarnas utåtriktade undervisning? Till exempel: ”Allt du som muslim vill veta om kristen tro men aldrig vågat fråga om", ”Grundkurs i kristen tro för imamer och andra", ”Den kristna kyrkan i Sverige för andra trosbekännare", ”Svenska kyrkans historia för nyanlända muslimer", ”Välkommen att bli kristen i Svenska kyrkan", ”Allt du behöver veta om du vill lämna islam och bli kristen", ”Vi är kristna, välkommen att leva sida vid sida med oss". För att nämna några alternativa förslag på utbildningar.

Varför inte rusta oss som kristna så att vi blir bättre på att undervisa andra om det som är vårt? Betyder inte Svenska kyrkan, den kristna tron och kristen teologi någonting som är viktigt även för andra? Är inte den kristna kyrkans evangelium om den uppståndne och levande Jesus Kristus angeläget och viktigt för alla människor? Har inte vi kristna något viktigt att berätta för andra om vem den kristna kyrkans Gud är? Är det inte förkunnelse av och undervisning om evangeliet som vi ska ägna oss åt i Svenska kyrkans stift och församlingar? Även i Stockholms stift?

#561. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

"Petrus frågade: 'Herre, gäller din liknelse oss eller alla?' Herren svarade: 'Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.'" (Lukas 12:41–48)

”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer.” (Lukas 12:35-36) Jesus gav lärjungarna en liknelse som uppmanade till ansvarstagande, om hur en tjänare som tar ansvar uppskattas av tjänarens herre. Det var den liknelsen som Petrus frågade om. ”Herre, gäller din liknelse oss eller alla?” Det är ju en ganska bra fråga. Vem eller vilka är det egentligen som har ansvar för att ta hand om Guds hus och skapelse i väntan på att Herren kommer tillbaka? Jesus svarade Petrus med liknelserna om kloka förvaltare och om tjänare med större eller mindre förmåga att ta ansvar.

Jesus pratade på det där sättet som ingen av oss riktigt tycker om att han gör. Han var kärv, provocerande och utmanande. Jesus stod inte och sade någonting av allt det där som vi så gärna vill höra. Inget av de många banala och förenklade idéer som gör Jesus lite mysig och oproblematisk. Han var och är ingen mjukis-Jesus. Det han sade stämmer inte ens in på den där favorit-tanken som vi gärna återkommer till, som vi så ofta säger: "Gud är kärlek". Istället sade han det vi behöver höra. Jesus sade – och Jesus säger – att du, jag och vi tillsammans har ett allvarligt, stort och gemensamt ansvar för Guds hus, skapelsen och Evangeliet. Jesus ställer konkreta krav och han förväntar sig att vi tar vårt ansvar.

De som har fått mycket är du, jag och vi tillsammans. Vi har fått mycket och Jesus förväntar sig att vi lever upp till de krav på ansvarstagande som det innebär att ha fått mycket. Det myckna vi har fått är Kyrkans bräckliga men oändligt rika vittnesbörd om att Gud Fadern har uppenbarat sig för världen i Jesus Kristus. Det krävs ett stort mått av enskilt och gemensamt ansvar av oss för att vi ska kunna förvalta det glada budskapet om att Gud Fadern lever, att Jesus är uppstånden från de döda och att Gud ger sig till känna i den Heliga Anden. Evangeliet är inte mitt och inte ditt, det är inte ens vårt. Men den kristna kyrkan har fått den konkreta uppgiften att förvalta Guds Evangelium och vittnesbörd här i vår tid. Och den kristna kyrkan, det är vi tillsammans med världens alla kristna.

Det vi har fått till vår hjälp är våra enskilda gåvor och våra gemensamma resurser. Var och en behöver ta ansvar för sin del av vittnesbördets förvaltning. Var och en har den konkreta uppgiften att vara kristen på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi behöver visa för världen att Guds glada budskap i Jesus Kristus spelar roll i våra liv. Det duger inte att skjuta upp vittnesbördet till en annan dag. Jesus liknar det vid att vara en ansvarslös förvaltare och det får förödande konsekvenser både för den enskilde och för vårt gemensamma. Det spelar med andra ord roll om vi tar vårt ansvar eller inte. Jesus skräder inte orden – "den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera." Det kanske inte är vad vi vill höra, men det är onekligen någonting vi behöver lyssna på.

Vår uppgift och vårt ansvar är att vara Evangeliets vittnen. I den uppgiften har vi ett ansvar för varandra. Evangeliets vittnesbörd och det konkreta ansvarstagandet för andras och varandras väl och ve hör oupplösligt ihop. Det ingår i Evangeliets vittnesbörd att vi tar hand om för varandra som systrar och bröder. Att vi tar ansvar för det gemensamma och för varandra är en del av den kristna kyrkans vittnesbörd. Det går inte att vara en trovärdig kristen och ett trovärdigt vittne utan att både känna empati för och visa omsorg om andra människor. Jesus pratar om det med kärva, provocerande och utmanande ord – för att vi ska förstå det allvarliga med att vi har ett personligt och ett gemensamt ansvar.

Jesus sade: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Vi har fått mycket. Vår Svenska kyrkan är rik och fylld av möjligheter. Vi har anförtrotts mycket pengar, många byggnader, många människor och stora resurser. En dag ska vi få stå till svars för det i motsvarande mån. Det är på riktigt och det gäller här och nu.

Vi behöver hjälpas åt att bära den del av den kristna kyrkans ansvar som vi har fått oss tilldelade. Vi behöver börja med att ta ansvar där vi står och går i vardagen. Vi behöver vara öppna, ärliga och trovärdiga kristna som med det vi säger och gör vittnar om att den kristna kyrkans Evangelium är sant och på riktigt. Så, ta ditt ansvar så långt du förmår och låt oss hjälpas åt så att vår kyrka är en trovärdig och sann förvaltare av Guds hus och Evangelium.

Låt oss tillsammans – i förtröstan på Guds kärlek, nåd och barmhärtighet – tjäna vår Herre med glädje varje dag och vara trovärdiga förvaltare som vittnar om den kristna kyrkans tro på den uppståndne Jesus Kristus. Här i vår församling. Här i vardagen. Här i vår stad och här i vårt land. Så att vår Herre finner oss och alla andra vakna när han kommer åter.

#560. Stockholms stift och islam…

I kyrkoordningen kan man läsa om Svenska kyrkans stifts grundläggande uppgifter: ”Stiftet ska främja och ha tillsyn över församlingarnas uppgift att fira guds- tjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Stiftet ska också främja en god förvaltning i församlingar och pastorat och ha tillsyn över förvaltningen och över hur uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten fullgörs. […] Stiftet får lämna bidrag till internationell diakoni och mission. Det finns särskilda bestämmelser i kyrkoordningen om övriga uppgifter som stiftet, biskopen, domkapitlet och stiftsstyrelsen ska fullgöra. Stiftet ska anställa och avlöna den personal samt anskaffa och underhålla den egendom som behövs för stiftets verksamhet.” (KO 6 kap. 4 §)

Ingenstans anger kyrkoordningen att det ingår i stiftets uppgifter att undervisa präster och diakoner om islam under ledning av en imam. Ändå är det vad Stockholms stifts Centrum för religionsdialog har ägnat och ägnar sig åt. Man kan fråga sig varför. Under våren 2019 genomfördes en rad undervisningstillfällen i Stockholms stifts regi där präster och diakoner gavs tillfälle att lära sig ”allt du velat veta om islam men aldrig vågat fråga om”. Undervisningen leddes av en imam. Under hösten ska undervisningen genomföras igen, med början den tolfte september.

Det är bra att präster, diakoner och andra fortsätter att utbilda sig. Men det finns ingen anledning att stiftet ska genomföra en ”utbildning” av det här slaget. Stiftsorganisationen ska främja församlingarnas arbete, inte bedriva undervisning om islam – ledd av en imam – under egen flagg. Det kan rimligen inte betraktas som överensstämmande med stiftets uppgifter enligt kyrkoordningen. För utbildning om islam finns högskolor och universitet.

Det hela väcker frågor riktade inåt kyrkan. Man kan fråga sig om den präst som kom på idén, de som leder verksamheten och de som deltar redan kan allt om kristen teologi? Är de redan pålästa och inlästa på allt som har med den kristna kyrkans teologi att göra? Har de läst sig mätta på kyrkofäderna, Tomas av Aquino, Luther, Calvin och Barth? Är de fullärda vad det gäller den kristna kyrkans dopteologi, nattvardens teologi, reformationens teologiska konflikter, kyrkohistorien och samtidens teologi? Behärskar de nytestamentlig grekiska och gammaltestamentlig hebreiska klanderfritt? Har de uttömt alla källor om Bibelns värld och verklighet? Är de fullärda om den kristna kyrkan judiska rötter? Är det enda som återstår att ge sig i kast med islam eftersom de redan kan allt om kyrkan och om sitt eget? Det är fullt möjligt att det är så. Men varför inte gå kurser på högskolor och universitet i så fall?

Det väcker även frågor om Svenska kyrkans funktion riktad utåt. Varför ordnar inte stiftet fortbildning och utbildning för präster och diakoner som rustar oss som kristna i mötet med muslimer och andra istället? Varför ordnas inte utbildningar som stärker församlingarnas utåtriktade undervisning? Till exempel: ”Allt du som muslim vill veta om kristen tro men aldrig vågat fråga om." ”Grundkurs i kristen tro för imamer och andra." ”Den kristna kyrkan i Sverige för andra trosbekännare." ”Svenska kyrkans historia för nyanlända muslimer." ”Välkommen att bli kristen i Svenska kyrkan." ”Allt du behöver veta om du vill lämna islam och bli kristen." ”Vi är kristna, välkommen att leva sida vid sida med oss." Bara för att nämna några andra perspektiv än den ensidighet som Centrum för religionsdialog lyfter fram.

Hur kommer det sig att perspektivet från Stockholms stift – med Centrum för religionsdialog – är att kristna präster och diakoner ska vara passiva mottagare för en imams undervisning om islam? Är inte det religionsmonolog snarare än religionsdialog? Varför inte rusta oss som kristna så att vi blir bättre på att undervisa andra om det som är vårt? Betyder inte Svenska kyrkan, den kristna tron och den kristna kyrkans teologi någonting som är viktigt även för andra? Har inte vi som kristna något viktigt att berätta för andra om vem den kristna kyrkans Gud är? Är det inte det vi ska ägna oss åt i Svenska kyrkans stift och församlingar?

#559. Kristi förklaringsdag…

”Och han sade: ’Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.’ Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ’Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.’ Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ’Detta är min älskade son. Lyssna till honom.’ Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus. När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå från de döda. Och de frågade honom: ’Varför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?’ Han svarade: ’Visst kommer Elia först och återställer allt. Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad? Jag säger er: Elia har redan kommit, men med honom gjorde de som de ville, som det står skrivet om honom.’” (Markus 9:1–13)

Jesus gav lärjungarna ett löfte. Några av de skulle få se Guds rike komma med makt innan de skulle dö. Det var nog en hisnande tanke. De skulle inte bara få klart för sig vad Guds rike var och är för något. De skulle få se Guds rike komma. Kraften i det löftet kan vi kanske ana oss till om vi betänker att det gavs till lärjungarna som var judar och om vi påminner oss om att det judiska folket var hårt förtryckta av romarna. Om de skulle få se sin Guds rike komma med makt, då fanns det rimligen en möjlighet att den här världens förtryckare skulle omkullkastas och besegras av detta Guds rike.

Om några av dem skulle få se detta Guds rike komma med makt innan de skulle dö då innebar det att befrielsen från det romerska förtrycket fanns inom räckhåll. Det är kanske svårt för oss att förstå vidden av ett sådant löfte i relation till romarnas förtryck av det judiska folket. Den som aldrig har levt under förtryck har möjligen svårt att förstå den frihetslängtan som ett förtryckt folk har. Men Jesus löfte om Guds rikes kommande med makt väckte hoppet om en folkets världsliga befrielse.

Petrus, Jakob och Johannes blev kanske överraskade och förvånade när löftet om Guds rikes kommande infriades sex dagar senare högt uppe på det där berget. Det blev och var något helt annat än vad de trodde att det skulle vara. Det som hände var oförutsett och oväntat både i form och innehåll. Guds rikes kommande var inte ett omstörtande av den världsliga och politiska ordningen. Det dök inte upp några härskaror från himlen som gav sig i kast med att krossa folkets förtryckare. Romarriket stod kvar. Det världsliga förtrycket försvann inte.

Jesus förvandlades inför dem uppe på berget. Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Jesus gudomlighet gav sig till känna som en lysande himlakropp mitt framför deras ögon. Jesus var och är alldeles unik. Han var en alldeles på riktigt vanlig människa samtidigt som han alldeles på riktigt var och är Gud Fadern själv. Det var Guds väsen i honom som gav sig till känna där och då. På ett radikalt annorlunda och fullständigt unikt sätt. Inget liknande har skådats varken före eller efter den stunden. Där och då kom Guds rike till den här världen. Det var ögonblicket då Guds rike kom med makt till vår verklighet.

I ett ögonblick av fullständig uppenbarelse såg de Mose och Elia tala med Jesus. Mose var den som bar löftet om folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten. Den arketypiska händelse som definierar Gud Faderns relation till sitt folk och folkets relation till sin Gud Fadern. Gud Fadern är sedan dess en någon som befriar sitt folk. Elia bar den profetiska gåvan. Genom Elia talade Gud Fadern till och för sitt folk och konfronterade förtryckarna och maktmissbrukarna. När Jesus talade med Mose och Elia var Jesus samma Gud som talade med Mose i den brinnande busken. Samma Gud som talade genom profeten Elia. Uppenbarelsen sluter cirkeln. Guds relation till sitt folk manifesterades i ljuset av Jesus när Jesus en gång för alla uppenbarade sig som varande just den Gud som har levt med det judiska folket i århundraden.

Lärjungarna blev skräckslagna och visste inte vad de skulle säga. Guds rike var något alldeles nytt och någonting radikalt annorlunda. Den handlingskraftige Petrus föreslog att de skulle bygga hyddor så att uppenbarelsen skulle ha någonstans att ta vägen. Det är mänskligt att vilja och försöka att stoppa in Guds uppenbarelse i något som är bekant och hanterbart för oss. Vem av oss har inte någon gång gjort likadant?

Ett moln sänkte sig över dem och uppenbarelsen blev ännu mer intensiv. Som om allt detta inte var nog hördes en röst som sade: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Det var inget annat och inget mindre än den totala uppenbarelsen av Gud Fadern själv. Gud Faderns absoluta och totala närvaro i ljudet av Guds egen röst. Med orden pekade Gud Fadern på Gud Sonen och sade ”lyssna till honom.” Det är som om Gud Fadern med Andens ord pekade på sig själv i Sonens gestalt och sade: ”Lyssna till honom, i hans ord hör ni min röst.”

På ett ögonblick upphörde uppenbarelsen. Kvar stod ingen annan än Jesus. Han – personen Jesus själv – är Guds rikes epicentrum. En Guds rikes singularitet i vilken allt som har varit, allt som är och allt som ska bli finns samlat och koncentrerat. Guds rike i världen finns i sin helhet i Jesus, hos Jesus och med Jesus. Utan Jesus finns inget Guds rike, vare sig i den här världen eller någon annan stans. Lärjungarna kände sig lite omtumlade efter förstahandsupplevelsen av stunden när Guds rikes kom till världen.

När de gick ner från berget sade Jesus åt dem att inte berätta för någon om vad som hade hänt innan han uppstått från de döda. Det blev liksom bara konstigare och konstigare för lärjungarna. Efter de märkliga händelserna på berget började Jesus att tala om något så obegripligt och orimligt som en uppståndelse från de döda. De undrade förstås vad han menade med det. De relaterade till Elia, som i berättelsen sveptes bort och upp till himlen utan att dö, och de undrade om uppståndelsen hade med Elias återkomst att göra. Jesus gav ett kryptiskt svar. Han menade att Elia på något sätt redan hade kommit tillbaka med och i Johannes döparens profetiska gärning.

Jesus ställde sedan en fråga till lärjungarna, en fråga som är lika mycket ställd till oss: ”Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad?” Varför berättas det att Människosonen led mycket och blev föraktad? Varför blev Guds Sons liv här, med och hos människorna, ett lidande? I Jesus från Nasaret sammansmälte Gud Faderns väsen med skapelsens och människans väsen så att världen och vi skulle kunna se, höra och beröras av den levande Guden som skapar allt som finns och allt som lever. Varför tog vi människor emot vår Gud med förakt när han gav sig till känna för oss? Varför utsatte vi honom för lidande? Om och när vi ställer de frågorna behöver vi även fråga oss – varför möter vi människor så ofta varandra med förakt? Varför utsätter vi varandra för ett så stort och omfattande lidande? Historien och nyheterna påminner oss om de frågorna varje dag.

Guds rike gav sig till känna på det där berget den där dagen för länge sedan. Men Guds rike var och är inte en politiskt omstörtande makt. Romarriket blev kvar och historien lider ingen brist på förtryckare sedan dess. Trots det finns Guds rike kvar här. Guds rike frodas i den kristna kyrkans sakrament, i kyrkans förkunnelse och i kyrkans gemenskaper. Guds rike har överlevt historiens alla förtryckare och Guds rike ska överleva alla förtryckare som kommer. 

Guds rikes makt är inte tvingande. Makten i Guds rike består av livets vilja till livets levande, av godheten i världen, av Guds omtänksamhet och människors välvilja. Och faktiskt, av kärlek. Guds kärlek till sin skapelse och till sin mänsklighet. Kärleken oss människor emellan. Vår kärlek till Gud Fadern som med Anden ger sig till känna i Sonen. Livets kärlek till livet. Guds rikes makt är kärleksfull, varsam och befriande. Guds rike etablerades på det där berget där och då. Om vi tittar oss omkring med den kristna trons ögon ser vi att vi lever mitt i Guds kärleksfulla och barmhärtiga rike här och nu. Alldeles på riktigt.