Q: ”How would you advice theologians, especially those who are looking at Karl Barth seriously, to engage with the religions today, in the reality in which we live?” Jürgen Moltmann: ”Dialogue is good, mission is better. Evangelize the muslims, and the buddhists and everybody, believers and non-believers. Because dialogue has no goal. If you convince your partner the dialogue is over. You must not convince your partner, so the dialogue goes on and on and on. And therefore I and my friends are fed up a little bit with the inter-religious dialogues and we want to evangelize these foreigners. If I may say so.”
Dialog är bra, mission är bättre. Evangelisera muslimerna, buddhisterna och alla andra. Troende och icke-troende. Dialog har inget mål. Om du övertygar din samtalspartner så är dialogen avslutad. Men du behöver inte övertyga din samtalspartner, så dialogen bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Därför är jag och mina vänner ganska trötta på de interreligiösa religionsdialogerna och vi vill bringa Evangeliet till dessa utlandsfödda. Om jag får säga så. Ungefär så svarade Jürgen Moltmann på frågan som han fick om hur kristna teologer och kyrkan kan förhålla sig till andra religioner.
Kanske är Moltmanns svar det enda rimliga för en kyrka som tar sin uppgift och sitt uppdrag seriöst. Mission, vittnesbörd och evangelisation är oundvikliga och omistliga konsekvenser om eller när kyrkan tar sin egen tro, sig själv och trons anspråk på allvar. Bara den kyrka som har slutat att tro och slutat leva slutar att missionera, vittna och evangelisera. Även om Jürgen Moltmann med en sådan hållning möjligen drar på sig en bannbulla från Uppsala så är han inte ensam. Justin Welby, ärkebiskopen av Canterbury, menar att evangelisation, mission och vittnesbörd är kyrkans just nu enskilt viktigaste uppgifter. Om man tar det på allvar så föranleder det funderingar om vad som menas med de där orden. Från Canterbury kommer förslag på semantiskt innehåll:
Evangelisation betyder att visa andra – med våra ord, handlingar, attityder och våra ömsesidiga relationer – att Gud har erbjudit var och en av oss en ny start. Eftersom det budskapet handlar om personen Jesus Kristus så är det budskapet alltid kärleksfullt, alltid vänligt och alltid partikulärt. Ytterst är det Guds verk, men det här arbetet fordrar av oss att i varje ny situation överväga hur vi kan visa andra att de är älskade av Gud.
Att vittna handlar om vad vi gör med det har sett: Guds kärlek i Jesus Kristus. Det flödar från vårt personliga möte med Jesus: vi är i första hand vittnen om hans kärlek och nåd, hans förlåtelse och barmhärtighet, hans godhet och ljus, hans välkomnande och liv. Vi är de som har hört honom tilltala oss, vi känner honom som den som har tagit bort vår skuld. Han har kallat oss vid namn och satt oss att vara vittnen för de som finns omkring oss. Vittnesbörd är varje kristen lärjunges uppgift. Som bottnar i en tillit till att det bästa beslut en människa kan ta är att bli en Jesu Kristi lärjunge. (Min översättning.)
Är vår kyrka på väg att glömma bort att vi i första hand är en vittnesbördets gemenskap? En gemenskap som genom sitt sätt att tala, göra och vara – i allt – ska vittna om Jesus från Nasaret? Har vår kyrka kanske rent av redan glömt? Har vår kyrka alldeles glömt hur man skapar en kristen gemenskap som fostrar, uppmuntrar och stärker lärjungar att leva ut en vittnesbördets tro? Har vi glömt att kristen tro behöver synas och höras som kristen för att vara en kristen tro som spelar roll? Har vi glömt vår egentliga uppgift i det kyrkliga etablissemangets iver att vara en allas dialogpartner som för dialog om allt och inget i alla sammanhang? Istället för att vara ett missionerande och evangeliserande vittne i världen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar