#671. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”’Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’” (Matt 23:37–24:2)

Varken världen eller den kristna kyrkan uppskattar Guds profeter, budbärarna som Gud sänder ut i världen och in kyrkan för att förkunna dom och omvändelse. Guds sanna profeter har alltid förkunnat sådant som vare sig världen eller kyrkan egentligen vill höra. Världen och kyrkan har i alla år varit alltför självupptagna för vilja lyssna på den som påstår att vägarna som världen och kyrkan har slagit in på leder till fördömelse och att det krävs omvändelse av både världen och kyrkan.

Guds profeter förkunnar att världen och kyrkan behöver vända om från sin egocentriska självupptagenhet för att istället vända sig till den levande Guden som har skapat och som upprätthåller allt. Världen har helt enkelt slagit ihjäl Guds profeter för att få tyst på dem och kyrkan stenar dem med tystnad och har slutat att lyssna på dem. Så att både världen och kyrkan ska kunna fortsätta att vara självupptagna.

Vår Herre har alltid försökt att samla sitt folk omkring sig, som hönan samlar sina kycklingar. Men människan, världen och inte minst den kristna kyrkan har alltid varit envist bångstyriga. Genom århundradena har människan, världen och kyrkan vägrat att vända om från sin självupptagenhet. Världen och kyrkan vägra konsekvent att vända sig till Gud Fadern med tillit, förtroende och förtröstan. Inte ens för Gud finns det någon anledning att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. Så huset har lämnats tomt. Templet, Guds boning och platsen för manifestationen av Guds uppenbarelse i folket närhet är övergiven och tom. Det är en plågsamt sann bild av vår tids avkristning av samhället i stort och i vissa fall av den inre avsakraliseringen av kyrkan själv. Guds närvaro har lämnat folkets närhet och Guds hus är tomt.

Jesus sade att Gud inte skulle ge sig till känna i folkets närhet igen förrän folket gemensamt hade vänt om från sin självupptagenheten, för att istället förenas tro och gemensamt uttrycka sin tillit till Gud Fadern med orden ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ Det vill säga, för att Gud ska ge sig till känna i vår närhet så behöver vi vända om från vår självupptagenhet och gemensamt bekänna oss till den kristna tro som menar att Jesus är den som kommer i Herrens namn. Det är vår del av ansvaret för förbundets villkor. Förbundet mellan Gud och Guds folk är ett ömsesidigt åtagande. Vi har ett ansvar för vår del av människans, kyrkans och världens relation till  Gud Fadern.

Här, i den här lilla kyrkan, har människor tagit sitt ansvar och samlats för att bekänna ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn’ i snart två hundra år. Den här kyrkan har varit Guds hus i nästan en tiondel av den kristna kyrkans livstid. Här har Jesus uppenbarat sig och väckt tro i människors hjärtan år efter år. Här har den kristna kyrkans tro och traditioner förts vidare av människor till människor, från generation till generation. Kyrkan lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som har gått före oss. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra. När vi på så sätt är en levande kristen gemenskap då är huset inte tomt. Då är Jesus närvarande här mitt ibland oss alldeles på riktigt.

I närmare tvåhundra år har en liten del av den världsvida kyrkan samlats här i Djurgårdskyrkan. Vi samlas här i gemenskap med alla dem som har gått före oss. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans som vi. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och den kristna tron som vi. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss och berätta för varandra om oss. Då är vi dem som har gått före. En dag, efter ytterligare en tid, ska allt brytas ner. Jesus sade: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’ En dag kommer människor att gå förbi ruinerna av Oscarskyrkan på andra sidan Djurgårdsbron. De ska se ruinerna och säga ’här fanns en gång en kristen församling.’ Ty allt är förgängligt. Allt ska brytas ner. Det enda som verkligen består genom tid och rum är Guds ord och Guds löften.

Men det här är vår tid. Just det här är vår plats i den kristna kyrkans stora och levande tradition. Tillsammans är vi en liten pusselbit i den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Många har gått före oss och många ska komma efter oss. Just här och just nu är vår tid och vår plats i den stora berättelsen om Gud Faderns relation med sitt folk, med mänskligheten och med sin skapelse.

Javisst, allting här är förgängligt och allt ska förgås. Men vi har vår stund på jorden. Det levande livet här och och nu och med varandra. Och vi har den kristna trons hopp och löfte om att var och en och alla har en plats i det eviga livet i Guds fullbordade framtid. En dag ska vi alla upptas i Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande och livgivande liv. Ett liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Det levande livet här och nu, och det eviga  livet i ljuset av Guds löften är samma liv. Det är stort och det är mycket vackert.

#670. Tacksägelsedagen…

”Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ’Jesus, mästare, förbarma dig över oss!’ Då sade han till dem: ’Gå och visa upp er för prästerna!’ Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?’ Och han sade till mannen: ’Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.’” (Lukas 17:11–19)

Jesus befann sig i gränsområdet mellan Galileen och Samarien, vid gränsen mellan vi och dem. Relationen mellan judarna i Galileen och samarierna i Samarien var långt ifrån vänskaplig. En gammal infekterad religiöst definierad konflikt gjorde att de både folken höll sig ifrån varandra. Jesus befann sig i utkanten av Israels domäner i närheten av samarierna, som man inte skulle beblanda sig med.

Där mötte han en grupp med tio stycken spetälska. Förutom att spetälska var en svår sjukdom så var den stigmatiserande. Sjukdomar betraktades som någon form av rimliga Guds straff för synder som de sjuka gjort sig skyldiga till. Därför betraktades de spetälska som rituellt orena, de förkastades och stöttes ut ur den sociala gemenskapen. När de tio spetälska mötte Jesus då höll de sig på avstånd för de visste att de inte fick komma nära. De ropade: ’Jesus, mästare, förbarma dig över oss!’

Bara det att de spetälska tilltalade Jesus var ett brott mot de sociala reglerna. Åtminstone en av dem var samarier och en sådan kunde, skulle och fick inte ha någon relation till en jude som Jesus. Men de hade ett hopp om det fanns hjälp att få och att Jesus både kunde och ville hjälpa dem. Så de ropade. De bad inte om bot och bättring, det inte fanns någon bot mot spetälska. De bad om att Jesus skulle förbarma sig över dem, att han skulle visa dem medlidande. Det vill säga att han inte skulle fördöma och förkasta dem i enlighet med de sociala reglerna.

Jesus svarade: ’Gå och visa upp er för prästerna!’ Som spetälska, rituellt orena och förkastade skulle de aldrig kunna komma i närheten av vare sig tempelplatsen eller prästerna som var där. Det visste de förstås, men de gick ändå. Och på vägen ditt skedde miraklet. Deras sjuka kroppar blev friska mot alla odds. De blev kroppsligen rena från sjukdomen och med det blev de rituellt rena från den synd de antogs ha gjort sig skyldiga till.

Jesus förbarmade sig över de spetälska. Han dömde dem inte i enlighet med de bland människor rådande sociala och religiösa reglerna. Han botade dem från deras deras kroppsliga sjukdom och med det renade han dem från tecknet på deras synd och orenhet. Jesus gjorde det utan förväntan eller krav på någon motprestation. Boten och helandet var gratis – gratia, av nåd allena.

Jesus mirakel vittnar om Guds rike, om Guds fullbordade framtid. Alla Jesus mirakel är glimtar av Guds rikes framtid som ska bli och som samtidigt redan är. Miraklen vittnar om att Jesus löften om befrielse, frälsning och livets seger över döden är infriade i Guds rike, där människans och mänsklighetens frälsning och befrielse från döden är ett fullbordat faktum. Redan nu och ännu inte.

Guds rike, där livet inte längre rinner ifrån oss som sand mellan våra fingrar. Där och när du, jag och vi tillsammans med alla människor ska få bli och vara de som vi i Guds ögon är ämnade att vara. Helade människor. Hela människor. Befriade och frälsta människor. Helt och hållet burna av och i Guds oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet i en evighetens tid som sträcker sig mot oändligheten. Allt som nu är trasigt ska få bli helt.

En av tio vände tillbaka för att tacka Jesus. Han var en samarier, en av de där som inte kunde, fick eller skulle beblanda sig med vare sig Jesus eller någon annan jude. Han förstod förmodligen att han hade fått ta emot en nåd som trotsade de religiösa och sociala reglerna. Enligt de reglerna var han inte värdig någon nåd. Han var den enda av dem som insåg att nåden och barmhärtigheten som Jesus hade visat var något att vara tacksam för.

Hur kommer det sig att vi så sällan eller aldrig tackar vår Herre för nåden och barmhärtigheten? Guds nåd handlar ju inte alltid om stora saker som att bli botad från en sjukdom. Guds nåd och barmhärtighet kommer oss till godo i stort och smått varje dag. Bara det att vi lever, att vi existerar, att vi finns här tillsammans och förnimmer verkligheten omkring oss, det är kanske den mest fantastisk nådegåvan av alla.

Vi blandar gärna in Gud när det gäller frågor om livets möda och svårigheter, men sällan eller aldrig när det gäller livets glädjeämnen och välsignelser. Vi ifrågasätter gärna Gud i ljuset av livets svårigheter. När något är svårt då ligger det nära till hands att ifrågasätta varför Gud låter det ske. Men nio gånger av tio tackar vi inte vår Herre för att en svårighet har funnit sin lösning. Varför gör vi så sällan som den där tionde och stannar upp, vänder om och tackar vår Herre och Gud för nåden som visats oss?

Idag lär vi oss tre saker. För det första lär vi oss något om vem Gud är. Gud Fadern är en någon som vill människan och människor väl. Jesus är Sonen som manifesterar Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet i Andens relation till oss människor. Guds barmhärtighet i, med och genom Jesus trotsar mänskliga regler och sociala föreställningar.

För det andra lär vi oss något om vad Jesus mirakel handlar om. Jesus mirakel är ögonblicksbilder av hur det ska bli och vara i Guds rike och Guds fullbordade framtid. Jesus mirakel vittnar om att i Guds rike är mänskligheten människan och människor frälsta och befriade från förgänglighet, sjukdom och död.

För det tredje lär vi oss något om människan och oss själva. Nio gånger av tio så går Guds nåd och barmhärtighet oss förbi. Vi uttrycker tacksamhet för en tiondel av all den kärlek och barmhärtighet som Gud Fadern genom Sonen av nåd dagligen visar oss människor.

Vi lär oss också att Gud Fadern i, med och genom Sonen inte heller dömer oss för vår bristande tacksamhet. Även vår bristfälliga tacksamhet omfattas av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet, som ständigt är större och mer omfattande än vad vi ofta tror eller tycker. ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?’ Och han sade till mannen: ’Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.'

#669. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.” (Johannes 7:9-11)

Jesus bad för oss till Fadern i Anden. Jesu bön är som en Guds inre dialog, ett inre samtal i det innersta av Guds treeniga väsen. Sonen adresserade Fadern i Anden till förmån för oss. Med sin bön drar Sonen in människan och mänskligheten i den treeniga Gudens innersta, levande och livgivande dialog med sig själv. Människan adresseras av det levande och livgivande Guds ord som i varje ögonblick skapar livet i sig, alla som lever och allt som är.

Jesus bad för oss, som Fadern har gett till Sonen genom att skapa oss i den skapelsens värld och verklighet som är Sonens eget livselement. Jesus kastade om ordningen för hur vi ofta tänker oss vår egen och människans relation till Gud. Vi tänker ofta att skapelsen, mänskligheten och verkligheten skapades och fanns först och att Sonen därefter inkarnerades och blev till inom skapelsens ram. Men Jesus vände på alltihop när han sade: ”Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.” Sonen fanns till i Guds treenighet före skapelsen och före den tid då människorna blev till som Faderns gåva till Sonen. ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt” sade Jesus när han vände sig till Fadern och bad för oss i Anden. Fadern och Sonen i Guds väsen är likställda och jämställda.

”Jag har förhärligats genom dem” sade Jesus och pekade med orden på dem som har sett, hört och följt honom. Sonen förhärligas av och genom dem som ser hör och tror att Jesus är den han utger sig för att vara – att han är den hypostas och manifestation av Gud själv som hör den skapade verkligheten till. Jesus förhärligas av och genom den kristna kyrkans vittnesbörd.

Tiden för Sonens manifestation i Jesu gestalt led mot sitt slut i samband med att han bad för oss. Han var på väg någon annanstans för att leva på något annat sätt. ”Jag är inte längre kvar i världen” sade han. Han visste att den tid han hade kvar med lärjungarna var kort och att prövningarna skulle bli stora för dem som ser honom framför sig som den han är. ”De är kvar i världen och jag kommer till dig” sade han. Lärjungarna blev kvar och vi är kvar här i den skapelsens värld och verklighet som är vårt livselement och vårt livsutrymme i tiden. Sonen skulle förenas med Fadern och han skulle lämna kvar de troende i en förändrad värld och verklighet som skulle bli svår att leva i. Så blev det och så är det fortfarande.

”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig” bad Jesus. Han vände sig till Fadern som är helig i betydelsen att han är  okränkbar och bortom räckhåll för oss som är kvar här i skapelsens värld, som i sin tur är omgärdad av och begränsad i tiden. Men Sonen når Fadern med sin bön, ty Sonen och Fadern är av samma väsen. Tillsammans manifesterar de ett treenighetens väsen som överskrider tidens och rummets begränsningar. Om eller när vi i all vår mänskliga litenhet ber till Fadern med Sonen i Anden då förenas vi, på Jesu löfte, med den livgivande dialogen som ständigt och evigt pågår i Guds innersta treeniga väsen. Där bevaras vi i Faderns och Sonens och Andens namn. Där och då berörs vi av Gud själv.

Vi är delar av en stor mänsklighet som lever i tiden och mänskligheten i sin helhet är Guds egen skapelse. När tiden är fullbordad, när Guds avsikt med skapelsen är fulländad och tidens slut inträder då står mänskligheten i alla sina enskilda beståndsdelar slutgiltigt och gemensamt inför sin skapare. Vi vill gärna tro att vårt eget jag är det centrum kring vilket universum kretsar. Ibland lever vi som med en övertygelse om att mitt eget jag är den enda av betydelse som finns. Men Faderns skapelse är skapelsen av alla som har varit, alla som är och alla som ska bli. Då ska vi stå där som en enda mänsklighet. Ingen enda människa kan falla utanför den mänsklighet som är Faderns skapelse. Jesus ber att Fadern ska hjälpa oss att förstå att det är så när han ber ”så att de blir ett, liksom vi är ett.”

Det finns ingen åtskillnad mellan Faderns och Sonens liv i Anden. Det borde inte finnas någon åtskillnad mellan oss människor som lever i den Faderns skapelse som är Sonens livsutrymme. Det liv som vi har att leva tillsammans här är oss givet av det Andens levande och livgivande liv som är relationen mellan Fadern och Sonen. Om vi är kristna och verkligen tror att Jesu bön är sann, om vi faktiskt tror att världen är beskaffad på det sätt som Jesu bön vittnar om, då behöver vi försöka att leva som om det faktiskt är sant att det är så. Det behöver märkas på oss att vi är kristna. Vi behöver öva oss på att betrakta andra och varandra som jämlika inför Gud och inför varandra och på så sätt vittna om den kristna kyrkans Evangelium.

Vi behöver försöka att tillsammans vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi ska göra så gott vi kan i förtröstan på att det lilla är gott nog. Sådant är livet för den som är och vill vara kristen. För den som lever i ljuset av att Sonen i Jesu gestalt ber till Fadern i Anden för oss alla och för hela mänskligheten. För varje människa, utan undantag.

#668. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ’Effata!’ (det betyder: öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’” (Markus 7:31–37)

Jesus lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön. När Jesus var här som en av oss, som en människa bland människor, då befann han sig i ett specifikt geografiskt område. Platserna där Jesus levde och rörde sig existerar här i den högst konkreta världen som vi lever i. Jesus är med andra ord ingen mytologisk gestalt i en tänkt och konstruerad mytologisk verklighet som är avskild från vår värld. Jesus är förankrad här i vår tid, i vårt rum och i vår högst konkreta verklighet.

När Jesus närmade sig Galileiska sjön då kom de till honom med en man som var döv och som knappt kunde tala. De bad Jesus lägga sin hand på honom i hopp om att Jesus skulle kunna hjälpa honom. Ryktet om Jesus förmåga att hjälpa den som behövde hjälp hade gått bland byarna och städerna. De hade förmodligen hört talas om att Jesus kunde hjälpa den som var sjuk, bistå den som behövde hjälp och hela den som var trasig. Man ber om hjälp när man tror att det finns hjälp att få. Man ber den om hjälp som man tror kan hjälpa.

Jesus tog den döve mannen avsides och stack fingrarna i hans öron, han spottade och rörde vid hans tunga. Den läkedom och det helande som Jesus erbjöd var fysisk och högst konkret. Det var människors kroppar som läktes och blev friska. Den läkedom som Jesus åstadkommer är inte någon form av ”andlig”, mytologisk eller mystisk läkedom. Allting som har med Jesus att göra är kroppsligt, konkret och fysiskt. Det gällde helandet av den döve mannen och läkedomen då och det gäller frälsningen nu. Vi behöver påminna oss själva, andra och varandra om att Jesus existens och gärning både då och nu i allra högsta grad är kroppslig, påtaglig och konkret. 

När Jesus rörde vid den döve mannen såg han upp mot himlen, andades djupt och sade: ’Effata!’ Jesus uppenbarade Faderns och Sonens och Andens faktiska och konkreta verklighet för den döve mannen och för oss. När Jesus såg upp mot himlen då vände han sig till sin och vår Fader och öppnade så den här världens verklighet för Faderns närvaro. När han andades djupt då fylldes han av den Heliga Anden som är Faderns och Sonens djupaste relation och gemensamma liv. När Jesus såg upp mot himlen och andades djupt då uppenbarades Guds treeniga väsen. Då manifesterades Faderns och Sonens och Andens levande och livgivande liv här, mitt i den värld och verklighet som vi står och går i. Som ett treenighetens epicentrum.

Med den levande treeniga Gudens levande och livgivande Ande fyllde Jesus den döve mannen med nytt liv när han vände sig till honom, rörde vid honom och sade ’Effata!’ – ’Öppna dig!’ Guds treeniga väsen och livgivande liv uppenbaras för oss och för världen när Jesus möter och botar den döve mannen. Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Den döve mannen fylldes med det nya liv som är hans liv i Guds fullbordade framtid. Ett liv där dövhet, stumhet, sjukdom och död inte längre finns mer.

Miraklet som skedde är ett synligt vittnesbörd om det liv som ska bli och vara den döve mannens och vårt liv när tiden som vi känner den har kommit till sin ände. När Guds fullbordade rike vid tidens slut har bryter in och upptar oss alla i det liv som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv. Ett evighetens liv där allting som nu är trasigt ska få bli helt i förlåtelsens och försoningens helande ljus. Den döve mannens tillfrisknande är ett vittnesbörd om hur livet ska bli och vara för oss alla när var och en och alla människor upptas i, omsluts av och förenas med det liv som är Guds innersta treeniga väsen. Ett evighetens liv som är befriat från sjukdom och död.

Jesus förbjöd dem att berätta om det som hade hänt för någon, för att vi människor har en tendens att förlora oss i en längtan eller förhoppning om att det ska bli bättre sedan. Men Guds rikes fullbordade framtid är fördolt bakom den okända framtidens barmhärtiga slöja. Det är lätt att förlora sig i en dröm om en bättre värld och önska sig bort från livets svårigheter, begränsningar och tillkortakommanden. Men vi ska leva de liv som vi har att leva här och nu och trotsa livets mödor med hjälp av vår kristna tro och hoppet som miraklet vittnar om.

Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Det är väl ofta så vi gör, vi människor. Vi gör gärna tvärtom. Så de spred berättelsen om att Jesus hade helat den döve mannens dövhet och stumhet. De som hörde talas om det blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’ Det var fantastiskt och bra att den döve mannen fick tillbaka sin hörsel och sin förmåga att tala. Men det är viktigt att miraklet som sådant inte tar bort uppmärksamheten från vad miraklet vittnar om. Miraklet pekar bort från sig självt och vittnar om Guds fullbordade rike som är på väg och kommer oss till mötes från den okända framtiden.

När den dagen kommer då ska vi alla och allt som är svepas upp i Guds treeniga väsens eviga liv. Miraklet vittnar om att det ska vara ett liv där sjukdom och död inte finns mer. Ett liv där allting som är trasigt ska få bli helt. Ett evighetens liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Tills den dagen kommer ska vi ta vårt ansvar efter bästa förmåga, för våra egna liv och för allt det som är vårt gemensamma. Vi ska odla vår gemensamma trädgård och vi ska plantera våra träd. Och vi ska glädjas åt gemenskapen som vi har med andra och varandra här i den fantastiska, underbara och vackra skapelsen.

Jesus var inte och är inte någon form av mytisk gestalt vars existens på något sätt befinner sig i en tänkt eller påhittad mytologisk verklighet som är avskild från den värld som vi lever i här och nu. Jesus var och är lika fysiskt och konkret närvarande som vi är för varandra. Jesus är fortfarande lika närvarande här och nu och som han var där och då, när han helade den döve mannens kropp. Jesus berörde människor med konkret och faktiskt helande där och då, han berör oss med sin konkreta och faktiska frälsning här och nu. Den uppståndne och levande Kristus kommer oss till mötes alldeles på riktigt i Herrens heliga nattvard här i vår lilla kyrka.

Vi ska göra vad vi kan och leva våra liv tillsammans i ljuset av glädjen som finns i tilliten till att Fadern är här hos oss, i tron på att Sonens löften är sanna och i hoppet om att Andens livgivande liv aldrig ska överge någon enda av oss. Och vi ska hjälpas åt och berätta om detta det kristna Evangeliets fantastiska och glada budskap för alla som vill lyssna.

#667. Heliga Trefaldighets dag…

”Vid den tiden sade Jesus: ’Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, Fader, så har du bestämt. Allt har min Fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.’” (Matt 11:25–27)

Jesus menade att Gud hade dolt betydelsen av underverken som han hade utfört i många städer för de lärda och kloka. De förstod inte att Jesu underverk vittnade om vem Gud är. Det är lättare att förstå för den som har barnasinnet kvar. Det sägs ibland att vi egentligen inte kan veta något om vem Gud är. Det är inte sant. Ibland sägs det att det viktigaste är att vi kan svara på frågan om vem Gud är för just mig själv. Det är heller inte sant.  Vem Gud är för just mig eller dig är inte den viktigaste frågan. Den viktigaste frågan är: vem är Gud i sig själv? Det finns svar på den frågan. Det finns sådant som vi kan säga att vi faktiskt vet om vem Gud är.

Bibeln berättar för oss om vem Gud är. Bibelns Gud identifieras inte med tidlösa begrepp som ’allseende’ eller ’odödlig’. Bibelns Gud identifieras med och genom en berättelse, ett narrativ. Den berättelsen är inte en myt. Det vill säga, den tillskriver inte Gud vissa egenskaper och är inte en mytisk förklaring av ett ritual. Bibeln tar oss så nära sanningen om vem Gud är som det är möjligt att komma. Bibelns berättelser berättar för oss om vem Gud är.

Kristen tro identifierar den Gud som lever och som finns här hos oss och med oss genom Treenigheten. Guds treeniga väsen manifesteras på olika sätt genom den bibliska berättelsen. Gamla Testamentet identifierar Gud som ’Herren, som befriade er från fångenskapen i Egypten, ut från slaveriet’. Nya Testamentet identifierar Gud som ’den som uppväckte Jesus från de döda’. I båda fallen rör det sig om Israels Gud och det Israels folk som Jesus tillägnade sitt liv. När vi lever i den stora berättelsen som kretsar kring dessa två poler så möter vi den gestalt som bär och driver den bibliska berättelsen. Det är utgångspunkten till att vi leds till att tala om Gud som Fader, Son och Ande.

Att kyrkan identifierar Gud med Jesu uppståndelse ersätter inte Israels identifiering av Gud med uttåget ur Egypten. Uppståndelsen verifierar och bekräftar Israels utvaldhet och befrielse från fångenskapen. Israel hopp var att Gud skulle etablera sitt allomfattande välde genom en slutgiltig befrielse av folket och med en seger över döden. De bibliska berättelserna om befrielsen från Egypten och om Jesu uppståndelse från de döda identifierar, definierar och bekräftar inte bara Israels folk som sådant utan identifierar, definierar och bekräftar också vem folkets och vår Gud är. Vår Gud är den som befriade oss från fångenskapen i Egypten, som uppväckte Jesus från de döda och som sedermera ska befria och uppväcka mänskligheten och varje människa från döden.

I Bibelns berättelser är det inte bara Gud och folket som agerar. Vi möter också gestalter som inte är helt likställda med Herren Gud men som samtidigt inte är helt avskilda från Gud. Vi möter gudomliga gestalter i det bibliska dramat som är Guds verklighet. I Gamla Testamentet är änglarna manifestationer av Guds väsens närvaro i folkets absoluta närhet. Änglarna är Guds närvarande väsen samtidigt som de delar folkets liv och historia. Guds väsen och liv är så intimt sammanvävt med Israels folk att när han befriar folket från fångenskapen i Egypten och uppväcker Jesus från döden så befriar han sig själv från fångenskap och död.

Gud Ande är närvarande i och genom Gamla Testamentet som den någon som driver Israels liv och historia framåt med profeternas ord när folket stagnerar. Guds levande och livgivande Ande skapar genom profeternas en ständigt ny och möjlig framtid. Guds Ande är en manifestation av den kommande framtidens möjlighet. Allt och alla som lever har en möjlig framtid. Livet i sig är en framtidens möjlighet. Guds Ande är Guds skaparkraft manifesterad i Guds möjliga och kommande framtid.

Anden är en livets frihet manifesterad i den treeniga gemenskapen som utgör Guds eget väsen och i Guds gemenskap med och för mänskligheten och människor. Guds levande och livgivande Ande är närvarande även i oss som levande människor. Människans Ande är Guds Ande i den meningen att Anden levandegör andra i de mellanmänskliga relationerna och skapar en möjlig gemensam framtid. En människas Ande är hennes frihet i och öppenhet mot möjligheten i vår gemensamma framtid.

Sonen är en någon som Gud är identifierad med. Så att vad Gud gör för och med Sonen det gör Gud för och med sig själv. Gud är i sig själv relaterad till Sonen på ett sätt som är analogt med relationen mellan en förälder och dennes barn. Jesus uppenbaras i evangelierna som Guds profet, som Guds inkarnerade ord och som Guds tjänare i och för Israel. Sonen uppenbaras samtidigt som hela Israels och som alla folks profetiska tjänare. I Jesus manifesteras mönstret för Israels barnaskap inför Gud till vittnesbörd för världen i en enskild och individuell person.

”Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” sade Jesus. I, med och genom den kristna kyrkan uppenbarar sig Jesus som Sonen. Kyrkan säger och menar att vi tillber den levande någon som Jesus kallar sin Fader – Israels Gud. Vi tillber Fadern med Sonen levandegjorda av och med den Heliga Ande som utgör Faderns och Sonens ömsesidiga kärlek.

Bara genom att be till Fadern, med Sonen i Anden har vi att göra med den Gud som faktiskt lever. Den kristna kyrkans Gud är och blir till i den levande dynamiken mellan Sonen och Fadern i deras gemensamma Ande. Fadern, Sonen och Anden är en levande och livgivande Gud som vi kan förnimma när vi av nåd blir upptagna och införlivade i den levande relationen som är Guds treeniga väsen. Att Gud befriar och räddar oss betyder att Treenigheten upptar och införlivar oss i Guds levande och relationella treeniga väsen – en frälsning till ett liv som sträcker sig mot oändligheten, i en frid som övergår allt förstånd.

#666. Odjurets tal…

"Och jag såg ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon. Och draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Ett av dess huvuden såg ut att ha fått ett dödligt hugg, men det dödliga såret hade läkts. Hela jorden greps av beundran för odjuret och följde det, och man tillbad draken för att han hade gett odjuret makten, och man tillbad odjuret och sade: 'Vem är som odjuret? Vem kan strida mot det?' Och det fick en mun som skröt och hädade, och det fick makt att hålla på i fyrtiotvå månader. Och det öppnade sin mun för att häda Gud, häda hans namn och hans tält, alla som bor i himlen. Det fick rätt att strida mot de heliga och besegra dem, och det fick makt över alla stammar och länder och språk och folk. Och alla jordens invånare skall tillbe honom, var och en som inte från världens skapelse har sitt namn skrivet i livets bok hos Lammet som blev slaktat. Du som har öron, hör detta. Den som skall i fångenskap, han går i fångenskap, och den som skall dö för svärdet, han blir dödad med svärd. Här behövs de heligas uthållighet och tro.

Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade två horn som liknade ett lamms och det talade som en drake. Det utövar det första odjurets hela makt i dess åsyn. Det får jorden och dess invånare att tillbe det första odjuret, vars dödliga sår hade läkts. Och det gör stora tecken, det låter till och med eld falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. Och det förför jordens invånare med de tecken som det fått rätt att göra i odjurets åsyn. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt odjuret som har fått svärdshugget men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. Och det ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket, odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666."

(Uppenbarelseboken 13:1–18)

#665. Femte söndagen i Påsktiden…

”Jesus sade: Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.”

(Johannes 16:5–11)

Jesus försökte att förbereda lärjungarna för en framtid där han inte längre fanns kvar hos dem på samma sätt som han varit. Det var förstås ingen enkel uppgift. Det är intill omöjligt svårt att föreställa sig någon annans icke-existens och absoluta frånvaro. Det är dessutom smärtsamt att försöka föreställa sig att någon som vi håller av inte längre ska finnas kvar hos oss. Det var lika svårt för lärjungarna som det är svårt för oss. Det är klart att hjärtat fylls med sorg av tanken på att vi inte längre ska få ha kvar varandra. Så lärjungarna lyssnade på Jesus med hjärtan fyllda av sorg. De frågade inte vart han skulle ta vägen. Det är väl kanske inte den första frågan som dyker upp när man talar om döden. När man talar med någon som ska dö frågar man sällan ”vart ska du ta vägen, vart går du?"

Men Jesus pekade på en ny och radikalt annorlunda verklighet. En verklighet där den frågan faktiskt är relevant. Jesus talade om sin egen död på ett sådant sätt att döden inte innebär livets slut. Jesus sade att han skulle lämna dem. När han lämnade dem så skulle han ta vägen någonstans. Han skulle inte upphöra att existera. Därifrån, vart det nu var som Jesus skulle ta vägen, skulle han sända Hjälparen till lärjungarna. Han sade att han behövde lämna dem för att Hjälparen skulle kunna komma till dem. Jesus förberedde lärjungarna och oss inför framtidens möte med den Heliga Anden. Vare sig Gud eller den Heliga Anden är särskilt sentimentala. Den verklighet som ska uppenbara sig kan verka och kan kanske upplevas som ganska kärv. Så Jesus försökte att förbereda lärjungarna och oss på vad som komma skall.

Jesus talade om Hjälparen, den Heliga Anden. Denna levande någon är en livsform vars väsen trotsar allt vi kan, vet och förstår. Denna någon är Gud själv lika mycket som Fadern är det och lika mycket som Sonen är det. Denna någon skulle ge sig till känna för lärjungarna. När Jesus lämnar lärjungarna ska den Heliga Anden sändas till dem, till oss och till hela mänskligheten. Den Heliga Anden ska visa sig vara lika lite sentimental som Gud Fadern och livet självt. För att mötet med den Heliga Anden skulle vara lite mindre chockartat försökte Jesus att förbereda lärjungarna genom att berätta något om vad den Heliga Anden ska visa dem. Tre saker ska uppenbaras när det Heliga Anden uppenbarar sig – vad synd, rättfärdighet och dom är. De tre orden som rymmer en verklighet som är allt annat än sentimental.

”Synd: de tror inte på mig.” Det var vad Jesus sade om synden som den Heliga Anden ska uppenbara för lärjungarna och för oss. Synden orsakar en avgrund mellan människan och Gud. Att inte tro på att Jesus är den han utger sig för att vara orsakar en avgrund och ett avstånd mellan människan och Gud som människan inte kan överbrygga. En uppfattning om Jesus som inte är kristen tro ställer sig som en låst dörr mellan människan och Gud. Synden är som en låst dörr som bara kan låsas upp från Guds sida genom att Gud själv uppenbarar sig och väcker en levande kristen tro på att Jesus är Guds Son manifesterad. Talet om synd är ganska kärva ord och det är inte särskilt sentimentalt. Men det är sant och det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.

”Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre” sade Jesus. Den Heliga Anden ska uppenbara att Jesus är den som hos Fadern åstadkommer människans och människors rättfärdighet inför Gud. När lärjungarna inte längre ser Jesus, när han har lämnat dem, är Jesus hos och med Gud Fadern. Där manifesterar Sonen människans rättfärdighet inför Gud – människans färdighet att ställas inför rätten, färdigheten att rannsakas inför rätten. Jesus har med sin död på korset avtjänat det mänsklighetens straff som förbundsvillkoren utmäter som straff för synden. Därmed är mänskligheten rättfärdig och människan är färdig att ställas inför rätta. Genom Jesus uppståndelse från döden leder Gud Fadern människan och mänskligheten vidare till frälsningens frihet när straffet är avtjänat. Det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.

Jesus sade: ”Dom: denna världens härskare är dömd." Denna världens härskare är döden själv. Allt och alla dör obevekligen och döden tycks härska över allt och alla. Ingen och ingenting verkar komma undan döden som världens härskare. Förbundsvillkoren stipulerar att döden är straffet för synden. Men Jesus har med sin död och uppståndelse gjort mänskligheten och människan rättfärdig. Domen för mänsklighetens och människans synd är utdömd och Jesus har avtjänat straffet en gång för alla. Jesus har så gjort mänskligheten och varje människa rättfärdig inför Gud. Människans rättfärdighet inför Gud dömer döden till att dö. Jesus uppståndelse från döden vittnar om att existens och livets levande en gång för alla har besegrat dödens icke-existens och intighet. Döden är dömd till icke-existens. Döden som sådan ska inte finnas mer. Inte för någon. Det är vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.

Jesus försökte att rusta lärjungarna inför den okända framtiden. Han försökte att ingjuta tro och hopp i dem. Vi gör gott i att låta oss fyllas av samma tro och samma hopp. Med hoppet som finns i relation till Jesus och i tron på att Jesus är den som han utger sig för att vara kan frågan när vi närmar oss livets begränsning faktiskt ställas: ”Vart går ni?” Med hoppet som finns i Jesu löften och med tron på att Jesus är uppstånden från de döda kan vi svara: ”Döden innebär inte livets slut. När vi lämnar det jordiska livet bakom oss då följer vi Jesus och går vidare till det levande livets evighet hos vår Herre.” Det är något av vad den Heliga Anden uppenbarar.

#664. Påskdagen…

”Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ’Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ”Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.” Nu har jag sagt er detta.’ De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ’Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.’ Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: ’Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.’ Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag. De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.’” (Matteus 28:1–20)

Dagen efter korsfästelsen var stum och tom. Som det blir när någon som står en nära dör plötsligt. I Jesus fall var döden även våldsam och plågsam. Så dagen efter var sådär märkligt stum och tom som det blir när världen och verkligheten har förändrats för att aldrig bli sig lik igen. Så kom gryningen efter den första dagen efter Jesu död och Maria och Maria gick till graven. För att sörja. För att minnas. Vi behöver en plats att gå till när vi sörjer, en plats som påminner oss om den vi saknar. Så de gick till graven. Men det blev ingen stillsam stund i sorg och saknad. Det blev som ett jordskalv.

Med ett oväntat dunder och brak uppenbarade sig en Guds ängel för Maria och Maria. Ängeln rullade undan det stora stenblocket som täckte graven ingång och satte sig där. Ängeln var en imponerande gestalt. Det lyste om honom. Vakterna vid graven låg orörliga av skräck. Maria och Maria stod där omtumlade och rädda. Ängeln började att tala med en röst som talade från urtidens djup. Han sade: Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.”

Änglar är Guds budbärare. Ängeln vid graven bar bud från Gud Fadern att Sonen inte längre var död. Han var och är uppstånden från de döda. Det märkligaste och konstigaste, det mest osannolika, och mest otroliga, det mest fantastiska och det mest radikalt verklighetsförändrande som har hänt på den här planeten sedan livet blev till i urhavet var och är ett faktum. Jesus har uppstått från döden. Jesus är uppstånden från de döda. Jesus lever trots att han var alldeles på riktigt död. Det finns ett före och ett efter allt förändrades.

Maria och Maria undrade nog vad som hade hänt och vad som skulle hända. Maria och Maria är uppståndelsens första vittnen. De är de första som får uppgiften att berätta för världen att det omöjliga är möjligt. Den kristna kyrkans vittnesbörd om vem Jesus är började där och då. Med Maria och Maria som sprang så fort benen bar dem för att berätta för de andra om vad som hade hänt.

Jesus visste och förstod att Maria och Maria undrade, bävade, tvekade och tvivlade när de sprang på snabba fötter för att ta sig till de andra. Så han gav sig till känna och visade sig för dem. Plötsligt stod han där. De såg honom dö på korset. De såg honom bli lagd i graven. De gick till graven för att sörja och minnas. Ändå stod han där framför dem, alldeles livs levande. Obegripligt och mycket märkligt. Jesus kom emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ’Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.’ Glädjen, förvåningen och bävan som Maria och Maria upplevde är nog svår om inte omöjlig att föreställa sig. Men var inte rädda. Gå till Galileen, där ska vi få möta varandra igen.

Översteprästerna och de äldste gav soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: ’Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov.’ Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning ända till denna dag. Jesus uppståndelse från de döda har förklarats bort och bortförklarats på oräkneliga sätt av lika många anledningar ända sedan dagen det hände. Men den kristna kyrkans tro står och faller med det faktum att Jesus uppstod kroppsligen från döden – i den meningen att samma kroppsliga Jesus levde och lever igen efter att han varit alldeles på riktigt död. Det finns ingen genväg förbi eller mellanväg genom Jesus uppståndelse. Antingen så är det alldeles sant att Jesus uppstod från de döda som den han kroppsligen var eller så är allt som den kristna kyrkan har stått och står för en stor och falsk lögn. Att Jesus uppståndelse från döden är ett sant och konkret kroppsligt faktum, det är inte förhandlingsbart.

Lärjungarna tog emot Marias och Marias vittnesbörd och gav sig iväg till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Där fick de möta honom alldeles livs levande. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Förvåningen och glädjen glädjen blev stor förstås. Tvivlet fanns där också givetvis. Vem av oss hade inte tvivlat om någon sade sig ha träffat någon som vi vet är död? Vem av oss tvivlar inte åtminstone litegrann när vi hör det berättas om att Jesus som var död lever igen? Men tvivel gör inte Jesus uppståndelse mindre sann. Tvivel är trons fotspår.

Den uppståndne Jesus sade åt dem att gå till Galileen för att möta honom där. Galileen är platsen där Jesus har lovat att komma oss till mötes. Jesus är uppstånden från de döda. Jesus lever och har lovat att möta oss i Galileen. Var och en av oss har gett sig av hemifrån och begett sig till Galileen. Hit till kyrkan. Till gudstjänstens gemenskap och till nattvardens bröd och vin.

Den här lilla kyrkan är platsen Galileen där Jesus har lovat att komma oss till mötes. Jesus är här här. Osedd men påtagligt närvarande. Jesus lever och möter oss här, kroppsligen i nattvardens bröd och vin. Alldeles på riktigt. Det är ett märkligt, otroligt, radikalt och helt fantastiskt mirakel. Och det är alldeles sant. Den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus möter oss här och Jesus talar till oss, nu som då: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.’

#663. Jungfru Marie bebådelsedag…

”I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ’Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.’ Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ’Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.’ Maria sade till ängeln: ’Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.’ Men ängeln svarade henne: ’Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.’ Maria sade: ’Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.’ Och ängeln lämnade henne." (Lukas 1:26–38)

Ni måste förstå att jag var en alldeles vanlig ung kvinna. Inte tjugo år fyllda. Jag har sett hur ni har föreställt er mig. Jag känner inte igen mig. Ni hänger på mig guld och draperar mig i vackra färgrika tyger. Ofta har ni satt mig på någon form av piedestal. Som om jag skulle vara upphöjd på något sätt. Svåråtkomlig. Genom åren har jag hört mig beskrivas som någon jag inte alls känner igen. Ibland som någon jag faktiskt inte vill kännas vid. Ni måste förstå att jag var en helt vanlig ung kvinna. Lika vanlig som ni. Det var inget speciellt med mig. Jag var inte annorlunda jämfört med någon annan. Jag hade min familj och mina vänner. Jag åt, sov, tänkte, talade, funderade på min samtid och på min framtid och jag kämpade på med livets vardagliga bekymmer precis som ni. Ni måste verkligen förstå att jag var en vanlig människa, precis som ni. Om ni inte på riktigt förstår det då förstår ni inte heller innebörden av allt det oerhörda, fantastiska och – ja, mirakulösa – som hände när min son Jesus levde, dog och gav sig till känna igen efter sin död.

Allting började den där märkliga dagen. Jag skötte om de vardagliga sysslorna där hemma som vanligt när han plötsligt stod där. Det är klart att jag blev rädd. Jag var ensam hemma. Jo, det var en han och han var en reslig gestalt. Han namn var Gabriel – ’Gud är min krigare.’ Jag har lite svårt att beskriva hur han såg ut. En ängel liknar ingenting annat och ingen annan. Jag hade hört talas om att vår Gud hade sänt sina budbärare till oss vid olika tillfällen i vårt folks historia. Vi kände ju alla till berättelserna. Men jag hade aldrig sett någon ängel på riktigt med mina egna ögon. Förrän han stod där. Det är klart att jag blev rädd. Jätterädd faktiskt. När han talade gick det en rysning genom hela kroppen, genom märg och ben. Det var en röst som kom från en någon som har sett allt. En röst som har talat sedan urminnes tider. En röst som har dundrat som kriget. En röst som har viskat om döden. En röst som har skapat liv ur ingenting. Jag blev alldeles förskräckt och undrade vad det handlade om.

Han sade att jag inte skulle vara rädd. Det hjälpte förstås inte. Inte blev jag lugnare när han sade att jag skulle bli en mamma. Josef och jag hade valt varandra. Men vi hade ännu inte delat säng och jag kan inte påstå att jag kände mig särskilt redo för att bli förälder. Även om Elisabet och jag talade mycket med varandra om familjeliv så var det där med att bli föräldrar fortfarande en ganska obekväm tanke. Jag kände mig helt enkelt inte redo. Så när Gabriel sade att jag skulle bli mamma till en son som skulle få namnet Jesus då blev jag både rädd och orolig. Han verkade ju vara så säker på sin sak. Det var inte jag. Alltihop var verkligen konstigt. Det var overkligt. Jag var ganska omtumlad när Gabriel fortsatte att tala och började berätta om märkliga saker som hade med min blivande son att göra.

Jag förstod inte då vad allting handlade om. Det var först väldigt långt senare som det som Gabriel sade blev begripligt. Men just där och då förstod jag faktiskt inte vad det handlade om. I efterhand är jag glad att jag samlade ihop mig tillräckligt mycket för att få ur mig den mest pressande frågan. Hur det skulle kunna bli så som hade sade. Även om jag var ung så visste jag hur barn blir till. Och där hade Josef och jag inte varit med varandra ännu. Då började Gabriel att tala om en Helig ande och om den Högstes kraft. Den där rysningen kom tillbaka när han sade det. Ni förstår, jag trodde förstås att vårt folks Gud var verklig och sann. Josef och jag höll på vårt folks traditioner. Vi lyssnade på berättelserna om hur Gud en gång räddade oss ur en fångenskap för länge sedan. Vi hörde om profeterna och om vårt folks långa vandring genom tid och rum fram till där vi befann oss då. Att Gud var med oss var ju både tydligt och påtagligt i Jerusalem där templet fanns. Men att denna vårt folks Gud skulle vilja ha med mig att göra, det fick nackhåren att resa sig av rysning.

Jag blev överraskad när han nämnde Elisabet. Samtidigt blev det som en bekräftelse på att det han sade hade med verkligheten att göra. Jag visste ju att Elisabet var gravid trots att de sedan länge hade förlorat hoppet om att få bli föräldrar. Att Elisabet till slut blev gravid tog vi alla som ett mirakel och som ett vittnesbörd om att Gud faktiskt kan skapa liv mot alla odds. Och nu sade Gabriel att det som skulle hända mig var lika sant som att Elisabet var gravid. Vad skulle jag säga om det? Jag blev mest skärrad och rädd igen. Både för den där gestalten Gabriel och för vad han sade. För kom ihåg att jag var en vanlig ung kvinna när jag drabbades av det där. Jo, jag säger drabbades. För jag tycker att jag blev drabbad av något som jag inte valde själv. Ni säger ibland att jag var utvald. Men kom ihåg – att vara utvald är inte samma sak som att välja. Jag fick inte välja. Kom ihåg det när ni minns att jag svarade honom ”må det ske med mig som du har sagt.” Jag hade inget val.

Hade jag fått välja så hade jag kanske valt annorlunda. Om inte för något annat så för att få slippa det där hemska korset. Min lilla pojke växte upp och blev vuxen. Han växte in i allt det där som Gabriel hade talat om. Jag gladde mig så mycket åt honom. Han var så fin och jag var så stolt. Sådär stolt som bara en mamma kan vara. Det gjorde mig så ont när så många ville honom illa. När de tog upp honom till Golgata och spikade fast honom på det där hemska korset – då gick jag i tusen bitar. När han dog var det som om jag dog också. Hade jag fått välja då hade jag valt att inte behöva uppleva den dagen.

Jag vet att det inte tog slut där. Jag vet att min pojke Jesus visade sig vara en någon som var så mycket mer än jag någonsin kunde ana. Jag vet att allt det där som Gabriel sade blev sant. Jag vet att min son Jesus är en annan. En någon som på något märkligt sätt fortfarande lever. Jag vet att han på något oväntad och mirakulöst sätt uppstod från döden. Jag vet att han fortfarande är en någon som älskar oss alla. Jag vet allt det där. Men kom ihåg att jag var en alldeles vanlig människa. En ung kvinna som inte hade något val. Jag blev utvald men jag fick inte välja. Det är viktigt att ni verkligen förstår att jag var lika vanlig som ni är. Om ni inte på riktigt förstår det då kommer ni aldrig att förstå den oerhörda betydelsen av allt det fantastiska  och på riktigt mirakulösa som hände min son Jesus.

#662. Tredje söndagen i Fastan…

”En gång drev han ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: ’Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.’ Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen. Men han visste vad de hade i tankarna och sade: ’Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.’” (Lukas 11:14–26)

Demoner… Vi skruvar lite generat på oss och hittar gärna på någon ursäkt för att slippa prata om demoner. Ibland stoppar vi in demonerna i våra egna försök till nya tolkningsmönster för att göra de där demonerna som var högst konkreta för Jesus till någonting annat än demoner. Ibland betraktar dem som metaforer för existentiella tillstånd av personliga svårigheter. Ibland stoppar vi in demonerna i psykologins värld, vi ger de andra namn i terapeutiska förklaringsmodeller eller i den själsliga självhjälpens förlovade land. Vi reducerar gärna demonerna till att vara någon form av  tillfälliga känslomässiga defekter som kan behandlas bort med hjälp av några kloka ord och lite välvillig självinsikt.

Helst vill vi skaffa oss själva ett välordnat och snyggt inre landskap där svårigheter i allmänhet och ondskans demoner i synnerhet är bortstädade. Eller undangömda i alla fall så att vi slipper se dem. Ofta låtsas vi som ingenting och hoppas att demonerna ska försvinna genom att vi helt enkelt låter bli att tala om dem. Vi försöker gärna ignorera ihjäl demonerna, som så mycket annat som vi tycker är jobbigt eller svårt med Jesus och den värld och verklighet som han gestaltar.

Men demonerna som Jesus möter är av ett högst konkret slag. En sorts demoner som lever ett alldeles eget liv. Demonerna är dessutom en månghövdad skara. De dyker upp på olika sätt i olika sammanhang. Gemensamt för demonerna som Jesus möter, konfronterar och driver ut är att de är negationer. De är negativa antiteser som motverkar Guds avsikter med sin skapelse och sin mänsklighet. En demon gör till exempel en talande människa stum. Som sådana är demonerna lögnens, falskhetens och intighetens emissarier, som för någon annans talan med den där andres fulla auktoritet. Demonerna är emissarier för Guds motståndare. Den där gestalten vars existens vi har bestämt oss för att helt förneka eller bortse från. Lögnens furste som går under många namn. Beelsebul var ett, Satan är ett annat.

Att Jesus tog upp kampen mot Satans demoner var kontroversiellt redan då. Folket häpnade och ville sätta honom på prov. De krävde tecken och förklaringar. Jesus försökte att förklara det där som är så svårt att förstå. Det första Jesus behövde hantera var lögnen. Därför att lögnen är demonernas främsta verktyg. Om lögnen furste Beelsebul går emot sig själv med lögnen som vapen då blir Beelsebuls rike ödelagt och hus faller över hus. Den stora lögnen som demonernas furste bygger sitt världsliga rike på är att människan, livet, tillvaron och verkligheten klarar sig utan Gud Fadern. Alla de där uppfattningarna, beskrivningarna och konstruktionerna av verkligheten som bortser från att det är Gud Fadern som bär allt i sina händer är en del av den stora lögnen. Att göra en människa stum är en smal sak för en demon. Men det krävs en demonernas furste för att få människan och människor att tro sig vara oberoende av Gud.

Jesu konfronterade demonerna och genom det demonernas furste. Jesus konfronterade lögnen med Guds finger, sanningen. Guds sanning som säger att allt som har varit, är och ska bli helt och hållet ligger i Guds händer. Sanningen som säger att vi, tillsammans med hela skapelsen, alla människor och hela tillvaron är helt och hållet beroende av Gud Fadern. När Sonen Jesus konfronterade demonerna då var det Gud Fadern själv som konfronterade sin mest hänsynslösa motståndare – lögnens, falskhetens och intighetens furste. Det var och är en Guds kamp för sanningen om människans frälsning. Mot lögnen som säger att människan varken kan eller behöver frälsas. Det är en kamp om och för tillvarons och människans existens, en kamp på liv och död. Därför liknar Jesus konfrontationen med demonerna vid en väpnad kamp. Inom ramen för den kampen menar Jesus att den som inte är med honom är mot honom.

I, med och genom Jesus bryter Guds rike in i vår tid och vår verklighet. Jesus går i bräschen och konfronterar lögnen om att människan och skapelsen är totalt oberoende av och helt självständiga från den levande Gud Fadern som är alltings upphov och mål. Den lögnen ligger till grund för världens falskhet. När människan och människor lever med uppfattningen att det egna jaget är helt självständigt och oberoende och därmed utan ansvar för något annat än sig själv då växer egocentrismen och falskheten fram. Lögn är demoners livsluft och falskhet är deras näringskälla. Där människor tror att människan är sig själv nog och hela tillvarons centrum och mål där vandrar demoner som genom vattenlösa trakter och söker bosättning i en människas till synes städade och snygga inre. Där Guds sanning och sanningen om vem Gud är i relation till människan saknas, där får lögnen och falskheten fäste och slutet blir värre än början.

Med sin kamp mot demonerna öppnade Jesus en front mot intigheten. Mot dödens tomhet och intighet. Tanken att döden innebär en övergång till intighet – från ett existerande någonting till ett icke-existerande ingenting – är en falsk lögn. Hela Jesus liv och gärning, död och uppståndelse orsakade en total kollaps för lögnen om att döden är livets slut. Allt som lögnens furste och falskhetens demoner försöker säga om livet och döden är och förblir irrelevant i ljuset av Jesus uppståndelse från döden och fortsatta liv i Anden. Jesus utdrivande av den stumma demonen var ett litet men ovedersägligt vittnesbörd om att Guds rike en gång för alla etableras här i vår värld och verklighet i, med och genom Jesus uppståndelse från de döda. Om en människa möter sin förgänglighet utan en tro på Guds rike och ett hopp om att döden inte är livets slut då blir slutet värre än livets smärtsamma början.

Livet i sig är detta Guds rike. Att leva är att befinna sig mitt i det rike av levande liv utan slut som etablerades en gång för alla när graven visade sig vara tom. I Guds fullbordade rike är demonerna maktlösa. Ingen människa förblir stum, ingen människa förblir död och ingenting kan skilja någon enda människa från det levande liv som är Guds kärleksförklaring till var och en. Allt detta är möjligt, verkligt och sant i, med och genom Jesus från Nasaret. Paulus insåg och förstod det här för länge sedan och skrev till församlingen i Rom: "Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre." (Rom 8:38–39) Lita på att det fortfarande är sant.