17 september 2023

#642. Femtonde söndagen efter Trefaldighet…

”Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ’Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.’ Herren svarade henne: ’Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.’” (Lukas 10:38–42)

Jesus var ute på landsbygden och i byarna runt om i Galileen. Han förkunnade Guds rikes snara ankomst och han botade sjuka. Han predikade om ansvar, etik och moral och han hade nyss berättat den för oss välkända liknelsen och den barmhärtige samariern. Det berättades och pratades om honom förstås och när han kom till byn där Marta och Maria bodde så bjöd Marta hem honom till sig. Jesus gick dit. Anmärkningsvärt i sig kanske med tanke på hur relationerna mellan män och kvinnor var reglerade, såg ut och fungerade då. Men Jesus är välkänd för att bryta mot eller helt enkelt bortse från våra mellanmänskliga konventioner och regler för när, var hur och vem till förmån för enskilda människors väl.

Marta och Maria var systrar till Lasaros som Jesus senare skulle uppväcka från de döda. Men det här var första gången de mötte varandra. Lasaros död och uppståndelse låg ännu i deras framtid. För stunden var Jesus en ny och välkommen gäst i deras hus. Marta, som hade bjudit in Jesus, gjorde sig upptagen med bestyren som man kan tänka sig hör till när man bjuder hem någon som man har hört mycket både gott och spännande om. Det är väl inte så svårt att tänka sig att Marta plockade i köket, dukade fram, tog fram matvaror och började ordna med något ät- och drickbart att bjuda på. Som man gör när man vill vara en god värd till en ny bekantskap som är på besök.

Men hennes syster Maria kände inga sådana förpliktelser. Maria satte sig med Jesus för att lyssna till vad han hade att säga. De hade förstås hört om mycket av det fantastiska som han hade gjort och att han hade en hel del att säga om mycket som var både angeläget och viktigt. Så Maria var av förklarliga skäl nyfiken på honom och hon gjorde Jesus sällskap. Marta blev irriterad när hon såg sin syster sitta där med gästen som ju hon hade bjudit in. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ’Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.’

Det är kanske inte inte så svårt att förstå syskonrivaliteten. Det är klart att Marta ville att Maria skulle hjälpa till. Dels för att allt det praktiska skulle bli klart och dels för att Maria tog sig rätten att ge deras gäst den uppmärksamhet som Marta förmodligen själv ville ge honom. Det var ju hon som hade bjudit in honom, inte utan anledning. Man kan ganska enkelt föreställa sig Martas frustration. Jesus svarade henne: ’Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.’

Kanske blev Marta förvånad av vad Jesus sade. Kanske blev hon irriterad. Kanske blev hon ännu mer frustrerad där hon stod och försökte ordna så att det skulle bli så trevligt som möjligt för dem när hon nu hade bjudit hem honom men hon var den som stod upptagen med de praktiska bestyren. Kanske blev hon tillsammans med oss lite fundersam på vad Jesus egentligen menade med vad han sade.

De världsliga bekymren behöver ju tas om hand. Maten ska lagas, våra hem ska städas, ekonomin ska skötas och tillvaron håller ju inte ihop av sig själv. Vi behöver ju vara som Marta för att vår egen och vår gemensamma vardag ska hålla ihop. Hur skulle det se ut om vi alla satte oss ner för att som Maria försöka lyssna efter vad Jesus har att säga oss istället för att ta ansvar för allt det som faktiskt behöver och måste göras för att våra liv ska fungera? Om det inte fanns några Martor i världen då skulle ju ingenting bli gjort och mycket skulle falla samman.

Men vad Jesus sade handlade inte så mycket om att Marta stökade med praktiska saker utan mer om hennes sinnelag. 'Du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket' sade han. Att ta ansvar är inte samma sak som att bekymra sig och oroa sig. När man är bekymrad och orolig då går man omkring med en lättare känsla av upprördhet, rädsla och olust. Det är motsatsen till att känna lugn och ro. Maria valde och kände en lugn och ro stillsam nog för hon skulle kunna sätta sig ner med Jesus en stund. Det var Marias inre lugn och ro som inte skulle tas ifrån henne. Och det var lugn och ro i hjärtat och i sinnet som Jesus önskade för Marta.

Att känna ett inre lugn och en inre ro stillsam nog för att ta sig tid att sätta sig en stund med Jesus trots att det finns praktiska problem och bestyr som behöver tas om hand är ibland lättare sagt än gjort. Det vet var och en som har försökt att ha ett regelbundet böneliv i sin vardag. Allt det där som behöver eller 'måste' göras verkar nästan alltid vara viktigare än att sätta sig en stund i lugn och ro, knäppa sina händer och vända sin uppmärksamhet mot Jesus. Men att faktiskt göra det med regelbundenhet är att välja det som är bäst. För en själv och för världen.

I ljuset av gemenskapen med Jesus får världen nya och andra nyanser. Tillvaron blir rikare och mer färgrik. Fler frågor får färre enkla svar och verkligheten visar sig ha tidigare osedda djup på oväntade platser och i oväntade sammanhang. När man lär känna sig själv på ett nytt sätt genom vänskapen med Jesus då lär man också känna andra människor på ett nytt sätt. Ingenting blir enklare av att vara kristen eller av att ha en levande relation till Jesus. Men världen, tillvaron och verkligheten blir mer nyansrik, mer färgrik och mer fylld förunderliga djup i till synes vardagliga ting. Tillvaron blir vackrare och i bästa fall infinner sig en kvarvarande trons tillit och förtröstan som skapar ett lugn och en ro i sinnet.

I Jesu närhet får livet och livets innehåll nya och andra betydelser. Våra världsliga bekymmer får andra nyanser i ljuset av den radikalt annorlunda verklighet som Jesus förkunnar och manifesterar. Jesus påminner oss om att livet och verkligheten är mer än det vi ser framför oss och har för handen just nu. Det levande livets verklighet sträcker sig genom och förbi döden mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. De liv som vi lever här och nu är delar av det fullkomnade liv som vi lever och ska leva i den Guds rikes verklighet som Jesus förkunnar och manifesterar. Den kristna trons löften är sanna.

Marta bjöd in Jesus till sitt hem och in i sitt liv men var för orolig och bekymrat upptagen med annat för att bry sig om honom. Maria tog emot Jesus när han kom och valde att i lugn och ro sätta sig med honom för att lyssna till vad han hade att säga. Även om vi i vår vardag ofta kanske mest är som Marta så behöver i påminna oss själva, andra och varandra om att Jesus faktiskt är här hos oss och med oss. Vi gör då gott i att tillsammans försöka vara lite mer som Maria och sätta oss ner med honom för att lyssna till hans ord.

3 september 2023

#641. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteus 7:12)

Jesus predikade för folkskarorna på det där berget någonstans i Galileen. De som var där skulle senare minnas det han sade som hans bergspredikan. Han predikade teologi, om vem Gud är och om sådant som har med vår relation till Gud att göra. Och han predikade etik och moral, om sådant som har med våra relationer till varandra att göra. Han predikade om att vi inte ska döma varandra och om att se flisan i andras ögon utan att se bjälken i sitt eget. Han predikade om att Gud öppnar dörren för den som bultar, om att Gud låter den som söker finna och om att Gud aldrig sviker den som ber. Han predikade om att alltid förlita sig på att Gud Fadern aldrig sviker sitt folk.

Sedan sade han: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” De där orden känner vi alla igen. Ofta kallas de orden för ’den gyllene regeln.’ Ganska ofta används de orden som någon form av sammanfattning av religiösa uppfattningar i allmänhet och av kristen tro i synnerhet. Men att hävda att kristen tro kan eller ska sammanfattas med den så kallade 'gyllene regeln’ det är som att hävda att all världens samlade kunskap om astronomi kan sammanfattas med orden ’blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.’ Det blir och är för banalt för kunna tas på allvar. Lika banalt är det att hävda att ’den gyllene regeln’ är något som, på något märkligt sätt, skulle förena världens religioner och olika religiösa uppfattningar. Den som hävdar det har missförstått mycket av vad religion är och allt om vad kristen tro innehåller.

När Jesus sade ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” då fanns det ingenting gyllene i det han sade. Att försöka göra de orden till någon form av gyllene och sammanfattande regel som på något sätt ska vara den kristna trons kärna är att helt ha missförstått vad Jesus vill sagt. För han sade också: ”det är vad lagen och profeterna säger.” 

Sanningen är ju den att den som gör orden ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” till ett gyllene rättesnöre för livet har ställt sig själv inför en fullständigt omöjlig uppgift. Och det är just vad lagen gör – ställer oss inför vår otillräcklighet och inför våra tillkortakommanden. Lagen är inte den kristna trons gyllene kärna. Lagen berättar för oss att hur mycket vi än vill och försöker så kommer vi aldrig av egen kraft kunna ställa oss till rätta inför Gud. Inte ens om vi försöker att göra allt för alla andra.

Det är ju bara att tänka efter ett kort ögonblick så förstår väl alla hur omöjligt det är att följa en sådan ’gyllene regel.’ Var och en kan ju själv fundera på allt som man genom livet har önskat eller önskar att andra skulle ha gjort eller göra för en själv. Alla önskningar som man genom åren har velat att andra skulle ha uppfyllt. Alla tjänster man velat ha, all obesvarad åtrå man har upplevt, all längtan och saknad, alla förhoppningar och drömmar. Alla brister som skulle ha lagats. Allt det där som man har burit inom sig genom åren och önskat att någon annan skulle ha hjälpt till med eller tagit hand om.

Sedan kan man börja fundera på hur mycket av allt det där man själv skulle ha varit beredd och villig att uppfylla och göra för någon annan. Den ’gyllene regelns’ omöjlighet bör framträda med all önskvärd tydlighet för den som ärligt rannsakar sig själv. Sådan är lagen och det är lagens funktion, att vi ska komma till någon form av insikt om att vi själva aldrig av egen kraft kan göra någonting för att ’förtjäna’ något som ställer saker och ting till rätta mellan oss själva och Gud.

”Det är vad lagen och profeterna säger” sade Jesus. Profeterna förkunnade lagens dom över folket som inte förmådde att uppfylla lagens krav. Profeterna talade starkt och klart om att folket och folkets ledare kom till korta inför lagen. Profeterna förkunnade att folket och folkets ledare behövde vända om från uppfattningen om att de skulle kunna åstadkomma sin befriande rättfärdiggörelse av egen kraft. Profeterna predikade den kärva omvändelsens budskap, att det skulle gå folket illa om folket och deras ledare inte vände om och förlitade sig på Guds vilja och förmåga istället för på sin egen. Vi gör gott i att lyssna på profeternas förkunnelse om folkets omvändelse snarare än på den som talar om en ’gyllene regel’ som den kristna trons riktmärke.

Så nej, "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” är inte någon gyllene regelns sammanfattning av vare sig den kristna tron eller av någon form av alla ’religioners’ gemenskap. ”Det är vad lagen och profeterna säger” påminner oss om omvändelsens allvar och om att kristen tro varken kan eller ska reduceras till någon form av banal gyllene-regel-moralism.

Efter att Jesus hade talat om vad lagen och profeterna säger sade han: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Den vida och lättillgängliga porten det är att förenkla, banalisera och reducera innehållet i kristen tro till varianter av den ’gyllene regelns’ moralistiska uppmaningar. Den breda vägen som leder till fördärvet är uppfattningen att den kristna tron på Jesus Kristus som världens frälsare kan kokas ner och reduceras till banal moralism.

Den trånga och lite svårare porten som få finner är insikten om att lagen leder oss fram till vår egen förmågas omöjlighet i relation till vår rättfärdiggörelse inför Gud Fadern. Den smala vägen som leder till livet är den kristna tro som inser, förstår och förlitar sig på att den uppståndne och levande Jesus tar vid där vår egen förmåga inte längre räcker till.

Det är bara Jesus som förmår att göra allt för oss och för alla andra. Det är bara med och genom Jesus som vår relation till Gud Fadern blir helad, läkt och upprättad. Människans, människors och vår egen rättfärdiggörelse, frälsning och befrielse bärs av Jesus kärlek, nåd och barmhärtighet, inte av vår egen oförmåga och ofullkomlighet. Den kristna trons gyllene kärna är insikten om att tron på Jesus är det enda vi har att verkligen lita på när det gäller livet. Den kristna trons evangelium är det glada budskapet om att detta enda är mer än nog och allt vi behöver.

20 augusti 2023

#640. Elfte söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade: ’De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.’” (Matteus 23:1–12)

Jesus talade till lärjungarna, till folket och till oss. ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol” sade han. Jesus talade om sin tids religiösa makthavare. De som kunde läsa i en tid då de flesta inte kunde det. De hade fördjupat sig i de religiösa texterna och betraktades som auktoriteter. De tyckte sig förstå lite mer och tog sig rätten att sätta upp gränser för hur folket och människorna skulle bete sig. Så att de agerade i enlighet med texternas och berättelsernas lagar och regler.

De gjorde inte det för att vara elaka. Tvärtom. De menade att det var nödvändigt att reglera folkets beteenden så att folkets sätt att vara och göra låg i linje med vad de uppfattade som Guds vilja. De gjorde det för folkets bästa, som de förstod det. Vi missuppfattar de skriftlärda och fariseerna på Jesu tid om vi ser dem som medvetet elaka förtryckare. De hade bara goda avsikter, från sitt perspektiv. Samtidigt är det just de som tycker sig ha de bästa avsikterna som ofta gör den största skadan. Just för att de uppfattar att de gör det som är gott, även om eller när och trots att konsekvenserna blir allt annat än goda.

Jesus bannade de skriftlärda och fariseerna för att de hade ”satt sig på Mose stol.” Det vill säga för att de tog sig rätten att uppfatta sina uppdrag som direkt givna av Gud, som Mose fick sin uppgift direkt av Gud. De agerade mot folket som om de hade ett gudomligt mandat. Den uppfattningen är alltid ett recept på auktoritärt förtryck. Människor som tycker sig agera med gudomligt mandat blir ofta farliga för sin omgivning. Jesus varning för sin tids skriftlärda och fariseer kan onekligen tillämpas på ”religiösa” företeelser och människor även i vår tid. De som tycker sig agera på Guds direkta uppdrag och tvingar andra människor att anpassa sig efter just deras uppfattning om Gud och världen är ofta mycket farliga att ha att göra med.

”Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat” sade Jesus om de skriftlärda och fariseerna. De var pålästa om texternas och berättelsernas och lagar, regler och riktlinjer för folket. De hade kunskaper om vad som var sant och falskt om Gud. Det fanns därför anledning att lyssna på vad de hade att säga. Men de sade ett och gjorde annat. Så gör inte som de gjorde. Tala inte om för andra människor hur de ska leva sina liv samtidigt som ni gör på annat sätt själva. Hyckleri är ingenting nytt och religiöst motiverat hyckleri har genom århundradena visat sig ha en säregen förmåga att ständigt dyka upp i nya och olika skepnader.

”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem” sade Jesus och pekade med det på den förkvävande moralismen som de självgoda och självrättfärdiga gärna lastar på andras axlar. De som ständigt väcker det dåliga samvetet för än det ena än det andra. Du ska inte göra si och du ska inte göra så. Det moralistiska hyckleriet kan anta många former och känner inga gränser. Moralism och hyckleri kväver människors livsglädje, ersätter hopp med förtvivlan och framtidstro med misströstan. Som om Martin Luther aldrig skrivit sin lilla text om ”En kristen människas frihet.”

”Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor.” Jesus talade om sin tids skriftlärda och fariseer och samtidigt om delar av vår tids kyrkliga ledare, biskopar och andra, som gör allt för att synas i det offentliga, bli hälsade på de sociala och mediala torgen med en strävan efter att vara ”relevanta” i samtidens ögon. Ämnet för de dagsaktuella frågornas moralism och hyckleri varierar men det är ständigt samma glädjedödande och förkvävande anda som talar, alltid om något annat än Guds frälsande, befriande och livgivande Ande. Vi gör gott i att inte göra som de gör.

Jesus vände sig sedan till lärjungarna, till folket och till oss och sade: ”Ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder.” Ingen av oss är förmer än någon annan i relation till vår Herre. I Guds ögon är vi alla bröder och systrar utan inbördes jämförelse eller åtskillnad och vi gör gott i att betrakta varandra som jämlika syskon. Vi behöver hjälpas åt så att ingen av oss faller i fällan att tro sig vara andra människors mästare. Vi är varandras herdar, inte varandras herrar. Vi ska ta hand om varandra, inte styra och ställa med andra. 

Vi behöver hjälpas åt och påminna varandra om vem det är som är vår Gud. Jesus sade ”Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen” och han menade just det och inget annat. Vi löper ständigt löper risken att göra våra dagsaktuella världsliga frågor till vår avgud. Vi gör ofta något annat än Gud Fader i himlen till vårt högsta goda och tillvarons mening och mål. Det är ingen liten sak att blanda ihop våra världsliga frågor med den kristna kyrkans centrala fråga om vem den levande Guden är. Det är förödande på många sätt att vi så ofta, så lätt och så gärna blandar ihop de sakerna med varandra.

Den kristna kyrkans uppgift är att vittna för världen om vem Gud är i enlighet med Bibelns, profeternas och apostlarnas vittnesbörd och det är vår centrala uppgift som kristna att vara en del av det vittnesbördet. För att det vittnesbördet ska vara sant då måste vi hålla ordning på vem vi faktiskt talar om. Förkunnar vi om något annat eller om någon annan än den Gud Fader i himlen som Jesus talar om då ägnar vi oss åt något annat än den kristna kyrkans uppgift i världen.

”Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus” sade Jesus och gav oss riktningen som vi behöver hålla oss till om eller när vi vill vara den kristna kyrkans vittnen. Vi behöver peka på Jesus med det vi säger och gör, inte peka på någon annan eller på något annat som samtiden för dagen tycker är aktuellt. Av den enkla anledningen att vi och världen lär känna vem Gud är i, med och genom Kristus – ingen annan och inget annat.

”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” sade Jesus som en uppmuntran till lärjungarna, folket och oss. En tjänare gör något för andra. Att göra något för andra kan vara många olika saker. Var och en av oss har att ta ansvar för hur det gestaltas där vi befinner oss i livet. Vi har alla olika gåvor, förmågor och vi befinner oss i olika sammanhang.

Uppgiften har vi fått av Jesus. Det är upp till var och en att lösa den uppgiften på bästa sätt efter bästa förmåga där vi står och går. Det finns inget facit för hur det ska gå till. Men den som tror sig vara förmer än den till synes enkla uppgiften att vittna om Kristus genom att vara andra till stöd och hjälp har att vänta sig ett bryskt uppvaknande. Men den som finner en vittnesbördets glädje i det enkla och synbart lilla har mycket glädje att se fram emot. Lina Sandell har kanske sagt det bäst:

Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly! Efter vår kommer höst, och på dag följer natt. Då kanhända ej morgon skall gry.
 O, var flitig att så, medan ännu är tid. Att din skörd måtte mogna i frid!



Gör det lilla du kan och se icke därpå, att så ringa, så litet det är! Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå, dit din Mästare sänder dig här? Är det uppdrag du fått än, så ringa i sig. O, var nöjd, att han gav det åt dig!


Gör det lilla du kan, lägg ditt hjärta däri. Gör det allt för din Frälsare blott, och var viss, att han skall icke döma som vi, blir det fråga om stort eller smått! Se, han själv gör ju allt, vad betyder det då, om han ställt dig i led med de små?


Gör det lilla du kan och besinna, att Gud hos oss alla blott trohet vill se! O, så gläds att få gå med hans ringaste bud, och att själv han all hjälp vill bete. O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig: Vad du gjorde, det gjorde du mig!

6 augusti 2023

#639. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

”Han sade också till sina lärjungar: ’Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ”Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.” Förvaltaren tänkte: ”Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.” Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ”Hundra krus olja”, svarade mannen. Då sade han: ”Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.” Sedan frågade han näste man: ”Och du, hur mycket är du skyldig?” — ”Hundra tunnor vete.” Då sade han: ”Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.”’ Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. ’Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er? Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.’” (Lukas 16:1–13)

Jesus gav lärjungarna och oss en liknelse som handlar om livet här och nu. En förvaltare hos en rik man beskylldes för att förskingra sin arbetsgivares pengar. Han fick därför sparken. Mannen blev rädd för att han skulle bli utan pengar och för att han skulle falla utanför den sociala gemenskapen när han blev arbetslös. Så han passade på att skaffa sig vänner genom att skriva ner skulderna för några av dem som var skyldiga hans arbetsgivare pengar. Han förskingrade pengar på det sätt som han hade blivit beskylld för att göra för att på så sätt tillförskansa sig lite socialt kapital innan han blev arbetslös. Jesus berömde liknelsens ohederlige förvaltare för att han hade handlat klokt.

Jesus skapade en liknelse för att illustrera att han menade att det finns en hedervärd ohederlighet. Liknelsens förvaltare agerade ju både oetiskt och omoraliskt. Han beskylldes för att vara opålitlig och oärlig och fick sparken för det. Därefter fortsatte han att vara just opålitlig och oärlig av rent egoistiska skäl. Och Jesus berömde honom för att han hade agerat klokt. Det hela verkar ganska konstigt och det går på tvärs emot de flesta av våra vanliga föreställningar om etik och moral och om att man ska vara plikttrogen, pålitlig och ärlig. Menade Jesus verkligen att det är berömvärt att förskingra förmögenheter med opålitlighet och oärlighet? Det verkar ju så.

Jesus förklarar sig: ”Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.” Den ohederliga mammon är vår egentliga och gemensamma motståndare. Mammon är ett samlande uttryck för ohederliga rikedomar som finns där bara för rikedomens egen skull. Mammon är ohederlig därför att mammon använder sig av metoder som inte är etiskt och moraliskt god­tagbara för att samla rikedomar på hög på bekostnad av människors väl. Mammon är mammon om och när pengar och rikedomar tillskrivs ett egenvärde som är frikopplat från människans och människors väl. Mammon är egocentriska pengar och rikedomar som strävar efter att förmera sig själva till varje pris och som bortser från att människor kanske far illa därav. Liknelsens förvaltare är ohederlig mot den i allt väsentligt destruktiva och ohederliga mammon och han handlar därför klokt och berömvärt.

”Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde?” frågade Jesus lärjungarna. Trogna mot vem eller vad kan man undra. Trogna mot andra människor och mot varandra kanske? Jesus uppmanar lärjungarna och oss att vara solidariska, lojala och trogna mot andra människor och mot varandra snarare än mot den egocentriska och ohederliga mammon. Det vill säga, våra medmänniskors väl är viktigare än pengars förmerande och ansamlandet av rikedomar för rikedomens egen skull. Om vi inte kan vara trogna mot varandra i det avseendet hur ska vi då kunna ha förtroende för andra och varandra i relation till de verkligen viktiga frågorna om livet och döden? Det finns ett etiskt imperativ nedlagt här, en uppmaning till ett gemensamt etiskt och moraliskt ansvarstagande här och nu i det liv som vi delar med varandra.

”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?” Jesus ger oss den i det romerska riket gällande rättsprincipen Falsus in Uno, Falsus in Omnibus. Den som är falsk i det lilla är falsk i det stora. Om vi som den kristna kyrkans gemenskap inte är pålitliga i relation till en förhållandevis okomplicerad sak som världsliga pengar, hur ska vi då kunna vara pålitliga i relation till de stora frågorna som handlar livet och döden?

Om vi sätter ett orimligt stort värde på mammon då nedvärderar vi betydelsen av det evangelium vars förkunnelse är den kristna kyrkans enda egentliga ärende i världen. Om vi som kristen kyrka verkligen menar det vi säger när evangeliet förkunnas rent och klart då är värdet av den här världens pengar och rikedomar betydligt mindre än vad vi så ofta gör gällande. Våra världsliga tillgångar är verktyg och medel som ska användas till människans och människors bästa. De har inget inneboende värde för sin egen skull. Evangeliets trovärdighet visar sig i hur vi agerar i relation till mammon i smått och stort. Om vi håller för hårt i mammons tillgångar och så förankrar oss själva i den här världen då går trovärdigheten i evangeliets löfte om ett liv större än döden oss och andra förbi.

”Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” Jesus ger oss ett antingen eller val. Ingen av oss kan äta kakan och ha den kvar. Jesus liv, förkunnelse, död och uppståndelse vittnar om att livet är större än livet i världen som vi känner det. Antingen så är den här världens mammon det viktigaste eller så är Jesu löften om livets levande trotsar döden det viktigaste. Om mammon är det viktigaste då ägnas livet åt att så tomhet för vinden, ingenting av verkligt värde finns då kvar på räkenskapens dag. Om Jesus löften är det viktigaste då betyder det att det finns ett etiskt och moraliskt imperativ som riktas till oss kristna – att vi lever med andra och varandra på ett sådant sätt att Jesu löften blir synliga i världen. Vi har ett ansvar att manifestera vår gemenskap med Jesus i, med och genom gemenskapen med varandra. Antingen eller. Ingen kan tjäna både Gud och mammon.

Här i världen är mammons resurser våra gemensamma verktyg som vi gör gott i att nyttja för andras och varandras bästa. Inte för mammons egen skull, utan för människans, för människors och för vår egen skull. För livet här och nu. Mammons världsliga tillgångar och rikedomar är oss till ingen hjälp när vi kliver över tröskeln och lämnar den här världen. Vi får inte ta med oss något materiellt dit vi ska. Den sista skjortan har inga fickor. 

24 juli 2023

#638. Intervju i Kyrkans Tidning…

Den 14/4 blev jag intervjuad av Kyrkans Tidnings journalist Josefin Linderås med anledning av de aktuella bränningarna av koranen. Jag fick några frågor i förväg via mail och vi talades vid i drygt fyrtio minuter och det resulterade i artikeln Två präster om förbud mot koranbränning som publicerades på Kyrkans Tidnings hemsida den 21/7. Av vårt samtal blev det ett fåtal citat kvar, som det blir. För att nyansera frågan ytterligare följer nedan en transkribering av hela vårt samtal. Jag har bortsett från en del fyllnadsord som är vanliga i talspråk men som inte har något eget semantiskt innehåll, som t.ex. "liksom", för att samtalet ska bli mer läsbart. Det är ett samtal vilket gör att det ibland låter lite 'stolpigt' när man läser det som text. I ett samtal blir ju ofta tankarna till i samma ögonblick som man uttalar dem. Jag ber om ett visst överseende och hoppas att poänger och tankar går fram ändå.

Josefin Linderås (JL): Vi kan väl börja med det första där, den första frågan som jag skrev, om du tycker att man ska få bränna koranen eller inte?

Patrik Pettersson (PP): Ja alltså, inledningsvis så tycker jag ju att bränna böcker generellt, och bränna religiösa böcker, för att provocera andra är idiotiskt. Det är ett idiotiskt tilltag och det är bara kontraproduktivt på alla sätt. Så jag har ingen som helst respekt för dem som håller med sådana dumheter, oavsett vilken bok man bränner eller varför. Det är ju en inledande ståndpunkt. Men, om man tänker huruvida det ska påverka vår lagstiftning, då kommer man in på en annan bog. För det är ju trots allt inte ett brott att bränna en bok i Sverige, oavsett innehåll. Och det är ju den sekulära lagstiftningen som  finns som reglerar det. En sekulär lagstiftning är ju också, tänker jag själv i alla fall, viktig att bibehålla eftersom en sekulär lagstiftning, på något sätt, är ju en ganska stabil garant för likabehandling inför lagen. Att inga grupper ska särbehandlas på det sättet. Inga religiösa grupper ska kunna göra anspråk på att ha religiöst definierad särlagstiftning som gäller just dem.

Paradoxalt nog så är ju Svenska kyrkan… har ju en särlagstiftning i det att det ju faktiskt finns en lag om Svenska kyrkan som reglerar Svenska kyrkan varande. Och den borde ju förstås avskaffas eftersom inga religiösa samfund ska regleras av och i lag på det sättet. Eftersom Sverige är en sekulär stat och lagstiftningen bör, och jag tycker ska, vara sekulär i det avseendet. Och därför så blir det lite svårt tycker, eller svårt, det blir komplicerat och olyckligt när biskop Åke Bonnier uttrycker det som så att man bör utreda om ett förbud att bränna eller skända alla heliga böcker är möjligt. Vad han efterfrågar då är ju per definition en hädelse- eller blasfemilagstiftning som vi ser i teokratiska diktaturer. Och det är ju långt ifrån önskvärt att börja vandra på den vägen. Så, ska man få bränna koranen och andra religiösa böcker? Ja, lagstiftningsmässigt så är det tillåtet och det bör få fortsätta att vara det.

Men sedan kan man ju tycka att det moraliskt och etiskt är helt förkastligt, och det tycker jag. Jag tycker det är både moraliskt och etiskt och teologiskt och pastoralt helt värdelöst att folk håller på så där. Och man kan önska att folk hade bättre omdöme. Men uppenbarligen har ju en del människor inte det. Men att det är omoraliskt och oetiskt betyder inte per definition att det ska lagstiftas på det sättet som Åke Bonnier hävdar att det ska. Ungefär så. Ett långt svar på en kort fråga. Ska man få bränna böcker i Sverige? Ja, det får man gör och jag tycker att man ska få fortsätta att göra det. Sedan så, innehållet i böckerna är ju inte reglerat. Bokens innehåll är någonting annat liksom, än att få bränna en bok. Sedan återigen, det är ju helt vansinnigt korkat och dumt och idiotiskt på alla sätt att göra det. Men det är ju en en annan fråga. Ungefär så kanske. Jag vet inte om det hänger ihop som svar.

JL: Absolut. Men ser du liksom någon skillnad på att bränna koranen, som det ju pratas mycket om, och att bränna till exempel Toran eller Bibeln?

PP: Nej, för mig är det ingen skillnad. Det är lika moraliskt och etiskt förkastligt oavsett vilken bok man bränner i det avseendet. Det är liksom fullständigt idiotiskt, ett tomt och idiotiskt tilltag oavsett vilken religiös bok man vill bränna för att provocera andra. Så, nej för mig är det ingen skillnad. Koranen har ju liksom en särställning bland muslimer, men jag är inte muslim så jag kan inte… Men som kristen kan jag tycka att man borde ju uppmuntra alla människor att visa gott omdöme och inte hålla på med sådana där dumheter. På något sätt. Så nej, för min del är det ingen skillnad. Bok som bok.

JL: Hur tänker du om det nu liksom fortsätter att vara tillåtet att bränna koraner till exempel. Hur tänker du att skyddet mot hets mot folkgrupp påverkas när koranbränningar fortsätter tillåtas?

PP: Det här är någonting som är… det är en intressant fråga tycker jag. Eftersom det finns ju en befintlig lagstiftning om hets mot folkgrupp. Och det här är ju… brottet hets mot folkgrupp är uppbyggt av tre rekvisit. Det är ju tre saker som behöver uppfyllas. Att det behöver vara ett offentligt uttalande eller någon annan form av meddelande som då sprids och att detta på något sätt hotar eller uttrycker missaktning mot någon grupp, mot folkgrupp eller annan sådan liknande grupp. Det är tre rekvisit – ett uttalande eller meddelande som sprids som hotar eller uttrycker missaktning mot en folkgrupp aller annan grupp. Lagstiftningen finns ju där. Jag läste på lite. Det här är ju något som skulle vara intressant om du pratade med en åklagare om, för det är de som kan det här mycket bättre.

Men, jag läste på just i relation till det här, att du skulle ställa frågan. Det finns ju riktlinjer som åklagarna har, hur de ska tänka kring de här sakerna. Det finns ju rättsfall som reglerar det här. Ett ’meddelande’ kan ju vara något annat än… det kan vara muntligt och det kan vara skriftligt. Men enligt lagstiftningen så omfattas även gester, tecken, märken, bilder och liknande uttryck av just begreppet ’uttalande eller meddelande’ och då är ju det förstås en intressant rättslig fråga om man kan pröva det att bränna en specifik bok, är det liksom ett uttalande eller meddelande som faller under hets mot folkgrupp, till exempel? Som jag förstod det jag läste där, att bedömningen av om ett visst meddelande utgör hets mot folkgrupp, att det då ska ske utifrån sammanhanget och motiven för gärningen som sådan. Och att innehållet på något sätt ska vid en objektiv bedömning framstå som hot eller uttryck för missaktning. Och att det här meddelandet då, vad det nu består av, det kan ju vara gester. Till exempel sådana där heilhälsningar har ju bedömts som en sådan gest till exempel. Det är väl värt att pröva det då inom den befintliga lagstiftningen om brännandet av en specifik bok ska betraktas som hets mot just den folkgruppen som betraktar just den boken som sin heliga text.

Och det öppnar ju upp litegrann en… Om ett sådant domslut skulle falla så öppnar ju det upp litegrann en Pandoras ask, kan man ju lugn säga. I relation till att finns ju rikligt med texter som betraktas som heliga av olika grupper av människor. Och om en specifik grupp, om det blir någon form av prejudicerande rättsfall som går hela vägen upp då, för det kommer ju kunna överklagas och prövas hela vägen upp till Hovrätten [och Högsta Domstolen]. Om det blir prejudicerande att just en specifik grupp ska kunna hävda att brännandet av just deras, en bok som innehåller just deras text, är hets mot folkgrupp. Då kan man ju fundera på konsekvenserna kring det, för möjligheterna generellt att uttrycka åsikter och tankar som kanske är kritiska mot specifika grupper till exempel. Det finns ju… det finns ju goda skäl att, och det finns legitima skäl att, framföra rationell kritik mot delar av muslimsk, islamistisk praxis till exempel. Det blir ju spännande då att se om en sådan kritik skulle begränsas av ett sådant domslut.

För, är det just den specifik bränningen som är problemet? Att boken brinner upp? Och det finns ju rikligt med exempel på att det är inte det som är poängen utan att det är den upplevda skändningen av bokens innehåll som är problemet. Till exempel Salman Rushdie brände ju ingen bok, han skrev ju en bok. Lars Vilks brände ingen bok, han ritade en teckning. Samuel Paty i Frankrike han varken skrev eller ritade, han visade en bild i undervisningssyfte och fick huvudet avskuret. Charlie Hebdofolket ritade skämtteckningar och mördades. Så att det är ju… Hur påverkas skyddet mot hets mot folkgrupp av Koran… ja den stora frågan är ju vad blir de större konsekvenserna av att det skulle vara otillåtet? Det är en liten liten pusselbit i ett större, ganska totalitärt anspråk som radikala islamister har, att skända inte vår bok. Men det är ju bara en pusselbit. Därför att det kommer ju till uttryck på en massa andra sätt. Det handlar ju inte bara om att bränna en bok, på något vis.

Så den viktiga frågan är väl snarare att fråga hur påverkas Sverige och det svenska samhället och alla andra människors möjligheter att leva ett liv där åsiktsfrihet, yttrandefrihet och demonstrationsfrihet är oss tillskrivna? Hur påverkar…Hur skulle alla vi andra påverkas av att just en specifik enskild grupp, att de särbehandlas om just deras bok inte får brännas, när alla andra böcker får brännas? Konsekvenserna är ju mångfaldiga av det där. Men det är ett ganska så ensidigt perspektiv, tycker jag, i den allmänna debatten. Det är liksom… Utfallet av ett sådant här rättsfall skulle bli omfattande. Så att det handlar inte bara om islamisters uppfattning om att just deras text, innehållet i deras bok, har en särställning. Det handlar också om alla oss andra och det samhälle som vi genom historien och våra förfäder och våra samtida politiker har valt att formulera som vårt samhälle, som präglat av stor individuell frihet under ansvar, på något sätt. Det finns många perspektiv i det här, tycker jag, som bara försvinner. Det blir som ensidigt att… 

Ja, hets mot folkgrupp, den lagstiftningen finns och det är värt att pröva, pröva rättsfallet inom den lagstiftningen som finns och sedan se vad det leder till då, hela vägen upp i rättskedjan. Men som sagt, om det skulle få någon form av prejudicerande roll så är det verkligen en Pandoras ask som är fylld av massa saker som jag tror att vi är glada om vi slipper, faktiskt. Ja, långt svar på en kort fråga.

JL: Om man då tar ställning till om koranen ska få brännas eller inte, vilken lagstiftning tycker du är liksom viktig då?

PP: Alltså, vi har ju lagstadgad åsikts-, yttrande och demonstrationsfrihet och det är ju grunden för, det är någon form av berggrund som det svenska samhället står på. Eller i alla fall en stor del av berggrunden. Och jag själv är ju en varm anhängare av åsikts-, yttrande- och demonstrationsfrihet. Att den ska vara väldigt väldigt… den friheten ska vara oinskränkt. I samma ögonblick som man inskränker människors rätt att yttra sina åsikter då har man inskränkt människors rätt att tänka fritt och självständigt. Och då är vi inne på ett väldigt sluttande plan som slutar någonstans där vi inte vill vara. Så åsikts- och yttrande- och demonstrationsfrihet är en grundbult som måste värnas till varje pris.

Men sedan så finns det ju andra lagar som kuggar i, i relation till de här sakerna. Och då, till exempel om man vill demonstrerar så behöver man ansöka om tillstånd hos polisen för att anordna en allmän sammankomst. Och där har ju förstås polisen en möjlighet att göra en bedömning från fall till fall, och det har man gjort. Och det kan jag till viss del bli lite förvånad att polisen har… inte att man… man ska inte begränsa uttrycket för åsikten. Men jag tycker ändå att det finns en bedömningsgrej där som man kan fundera kring, att man tillåter att det görs på en specifik plats. Det var ju förvånande tycker jag – och olyckligt i någon slags mening – att demonstrationen, den senaste demonstrationen när irakiern eldade en koran, att det skedde utanför moskén. Och det, förstås, behöver då tas i beaktande i relation till om man då ska göra ett rättsfall inom ramen för hets mot folkgrupp.

JL: Så där tänker du att liksom de här ordningslagarna som finns borde nyttjas mer då?

PP: Jag kan någonstans… Jag lämnar ju det förstås till polisen att bedöma. Jag saknar den kompetensen att göra en bedömning utifrån polisens kriterier, det måste ju de göra förstås. Men jag kan bli lite förvånad över att man ändå inte tar den större bilden i beaktande och låter honom… Det var som god vän sade: ”Jamen han kan väl stå i ett hörn av Gärdet och elda sin bok då.” Så får han uttrycka sin åsikt, men han kanske inte… Polisen kanske behöver göra en annan bedömning taget andra saker i beaktande, som du skrev om, rikets säkerhet eller samhällets ordning eller vilka kriterier nu polisen har när de gör sina bedömningar. De har väl någon form av… De har ju sina riktlinjer för vad de ska ta i beaktande när de gör en bedömning. Men där kanske man behöver… det kanske behöver förändras, vad vet jag. Men det är ju inte min sak att… Jag vet ju inte och jag kan ju inte uttala mig om det eftersom jag inte vet hur det ser ut och vilka kriterier som de använder och har. Och samtidigt så finns det någon form av grej… ja det är ju en del i friheten också att man ska för göra vad man vill, men där behöver ju någon form av ansvarsmänniska göra en sammantagen bedömning som gör att åsikten kan få komma till uttryck men att man kanske kan fundera kring plats eller sådär.

Men det är återigen en sak som… det skulle var intressant att höra en…hur en polis… någon som gör de bedömningarna…vad är det de tar med i sitt bedömande till exempel? Eller vad en åklagare skulle säga om det. Eller någon annan person som har större insikt i hur just den delen går till än vad jag har. Men jag förlitar mig på att polisen har gott omdöme. Jag har stort förtroende för svenska polisen och litar på att de gör en klok bedömning. Även om jag kanske kan ifrågasätta den grejen. Men de hade väl sina kloka och bra skäl till varför… De ska ju vara… Polisen är ju en del av, så att säga, författningsskyddet. De har ju att värna om våra friheter och rättigheter. Och det gjorde väl de i det här avseendet på ett sätt som de bedömde var det korrekta just där och då. Och det var ju bra. Men man kan ju fundera kring om det kan justeras. Hellre det då än att man börjar föra in särlagstiftning för särskilda typer av böcker med specifikt innehåll av religiös karaktär, som Åke Bonnier var inne på. Så, det är väl en fråga som någon som är klokare än jag kan ge ett bättre svar på.

JL: Det har ju pratats lite om att till exempel koranbränningarna har lett till ett ökat terrorhot mot Sverige och så. Mot bakgrund av det, tycker du då att rikets säkerhet borde få spela en större roll när man bestämmer om en koran får brännas eller inte?

PP: Där tänker jag att om man låter sig… vad ska man säga, hur ska jag formulera det där? Jag skrev en tanke om det där som jag tyckte var… Ge mig en sekund ska jag hitta en tanke där. Jo, i relation till det som jag uppfattade att Sofia Camnerin skrev. Hon menade att jag missuppfattade henne men jag tycker ändå att min tanke där håller – att om man låter det vara stipulerande då blir det ju våldskapitalet, eller våldspotentialen, som tillåts vara normerande för vilka… för hur våra friheter ska se ut här i Sverige. Och det är ju helt fasansfullt att det finns människor som både uppmuntrar till och legitimerar, både uppmuntrar andra till och är själva beredda till att börja mörda svenska människor för att vi har de friheterna som vi har. Det är ju … Och vi har ju ett konkret exempel på det. Det var ju Akilov, han mördade sju människor på Drottninggatan för att hans islamistiska övertygelse gjorde att han hatade Sverige som det öppna samhälle det är och därför ville mörda svenskar. Men ska vi låta Akilov och hans gelikar… ska vi låta deras våld reglera vår frihet och vårt samhälles öppenhet? Jag tänker ju att i samma ögonblick som man ger efter för det där då har man gett dem rätt. Då har man på något sätt sagt att ’ni har rätt, vi ska vara tysta.’

Charlie Hebdo, vad var det första de gjorde efter det där, efter tolv av deras redaktionsmedlemmar blev mördade? Ja det kom ju… de gjorde ju ett nytt nummer med Mohammed på där Mohammed var ledsen. Att ge efter för sådana oerhört destruktiva våldsfixerade ideologiska övertygelser… jag tycker att vi har någon form av plikt faktiskt att stå emot det där. Genom att envisas att vara ett öppet och fritt samhälle där människor får vara sig själva, där människor får välja att leva i relationer med varandra oavsett sexuell läggning, att människor ska få uttrycka sina åsikter oavsett åt vilket håll och att samhället präglas av en fri och öppen debatt där våra olikheter inte begränsar, eller låter sig begränsas av sådana våldsgrejor. Så att det blir… och det är ju svårt liksom.

Det var ju som… det blir ju en sådan banal grej, det kanske du inte behöver citera mig på men det var som Mike Tyson sade någon gång: ”Everybody’s got a gameplan, until he gets punched in the mouth.” Det är lätt att ha en plan för friheten men vad händer när någon plötsligt börjar mörda oss? Vi hade han den där dåren, den andra, han som sprängde sig själv på Drottninggatan julen där några år tidigare innan Akilov. Han var ju också en övertygad islamist som tyckte att det svenska samhället med dess friheter är så anskrämligt så att han ville mörda människor. Men ska vi anpassa oss efter dem då? Jag vet inte. Friheten behöver försvaras, inte försakas. Och hur gör man det i ett öppet samhälle? Ja, det är ju en bra fråga som jag inte har något bra svar på. Men att vi på något sätt ska ge efter för våldsverkarna, det blir ett sluttande plan, igen då, som för oss till ett samhälle och en plats i tillvaron där jag inte tror att vi vill vara. Det handlar ju om en väldig massa friheter som radikala islamister har synpunkter på.

Som sagt, det här med att bränna en bok är bara toppen på ett isberg, det är bara en liten pusselbit. För då blir ju genast frågan, jamen kvinnors friheter då? Och samkönade pars rättigheter? Andra religiösa minoriteters rättigheter? Ska man ta i beaktande den antisemitism som frodas i de här sammanhangen? Där man hatar judar mer än alla andra? Ska man ta hänsyn till de grejerna också då? Ska vi plötsligt börja begränsa kvinnors och homosexuellas rättigheter för att tillmötesgå de radikala islamisternas uppfattning om verkligheten? Listan kan göras lång på friheter som vi har som de avskyr. Det här med att bränna en bok har bara blivit en symbol för allt det som de hatar med oss och med det västerländska samhället och med de demokratiska fria samhällena, som inte dikteras av en islamistisk världsuppfattning. Men jag är ju av den uppfattningen att det vi har faktiskt är värt att försvara och värna om. Det har tagit hundratals år för Sveriges, Europas och västvärldens samhällen att komma till en punkt där frihet, jämlikhet och broderskap faktiskt är på riktigt. Men ska vi bara kasta bort det då, för att radikala islamister tycker att vi har fel? Nej, jag kan inte riktigt förlika mig med den tanken faktiskt. Det är mycket som står på spel. Och det är mycket värdefullt som står på spel.

JL: Hur tänker du kring, vi har ju också en lagstadgad rätt till religionsfrihet, hur tänker du att det spelar när man pratar om man ska tillåta koranbränningar eller inte?

PP: Religionsfrihet. Men att någon bränner en bok, det påverkar ju inte muslimers rätt och frihet att utöva sin tro på något sätt. Det är ingen som hindrar en muslim i Sverige att utöva sin tro. Och det är ingen som ska begränsa den friheten heller. Men den religionsfriheten påverkas ju inte endaste dugg av att någon bränner en bok. Oavsett vilken bok det är. Den friheten finns ju kvar. Den lagstadgade friheten är ju inte… Religionsfriheten säkerställer ju att människor har rätt att i frihet utöva sin religiösa tro. Men det innebär ju inte att man står fri från andra människors uppfattningar, eller andra människors kritik eller andra människors uttryck för sin kritik av de uppfattningarna.

Den kristna kyrkan är ju inte befriad från det här. För några år sedan så var det ju… Åke Green predikade ju för massa år sedan i någon kyrka någonstans på ett sätt som gjorde att väldigt många reagerade negativt mot honom. Och jag kommer inte exakt den storyn men då var ju delar av den kristna kyrkan utsatt för en väldig massa hård kritik. Och i vissa fall så är ju den kritiken berättigad. På samma sätt så är ju viss kritik mot muslimsk trosutövning berättigad. Och man måste ju få ha rätt att ha de åsikterna. Sedan att någon uttrycker de åsikter, det påverkar ju inte någon… det hindrar ju inte någon från att gå till moskén och fira gudstjänst där eller att utöva sin tro med sina dagliga böner och sina allmosor och det som ingår i deras trosutövning. Precis på samma sätt som att det hindrar ju inte mig från att vara kristen och fira gudstjänst i kyrkan om någon skriver en hånfull debattartikel om vad kristendomen handlar om. Men det står ju mig fritt att förhålla mig till det. Men jag har ju inte rätt… Ingen skulle ju argumentera för att det skulle ge mig rätt att börja ha ihjäl folk. Men på något konstigt sätt så är det att radikala islamister tar sig rätten att ha ihjäl folk som inte håller med dem, det tas som någon form av legitimt argument för att vi ska ändra eller begränsa våra friheter. Det är ganska konstigt på något vis tycker jag. Så att det blir väl…

Religionsfriheten är ju också en frihet från religion. Att människor också har rätt att säga nej tack till religion av olika slag. Det är ju en frihet i det också. Och den friheten måste man ju också få ha. Då kan man ju ställa motfrågan: på vilket inverkar radikala islamisters anspråk på det svenska samhället på den friheten, friheten från religion? Om det svenska samhället ska inrätta lagstiftning som på något sätt tar i beaktande att Koranen ska ha en särställning, men vad händer då med friheten från religion då? Den frågan har ingen ställt heller.

JL: Jag tänker du var inne lite på det, eller du nämnde det någon gång, men hädelselagstiftning, vad tänker du kring det? Det finns ju inte i Sverige idag längre som du vet. Men det är ju någonting som skulle kunna instiftas då för att begränsa till exempel koranbränningar.

PP: Ja jag är ju, som du förstår, som du kanske har läst, ingen vän av hädelselagstiftning. Sverige är ju en sekulär stat. Det är inget sekulärt samhälle eftersom det finns massor med religiösa människor. Och jag är ju kristen och en del av samhället och många med mig. Så att det är ju inget sekulärt samhälle men staten är sekulär, lagstiftningen är sekulär. Det vill säga lagarna är stiftade utifrån ett religiöst neutralt perspektiv och så måste det få fortsätta att vara. Av den anledningen att en sekulär lagstiftning är på något sätt den tydligaste garanten för religionsfriheten. I samma ögonblick som vi skriver in lagstiftning som relaterar till en specifik religiös uppfattning då har man begränsat andra människors frihet i det avseendet.

Det är bland annat därför som jag tycker att lagen om Svenska kyrkan bör avskaffas så snart det är möjligt. Det är ju också en sådan paradoxal grej att de enda människorna i Sverige som… vars trosutövning är stipulerad i lag, det är kungafamiljen. De får inte ha vilken tro de vill eller vilken tro de nu är övertygade om. De är enligt lag ålagda att besitta en viss typ av kristen tro. Så det finns ju spår kvar av att staten inte är sekulär i det avseendet.

Men hädelselagar syftar ju till att begränsa människors handlingsfrihet utifrån religiösa föreställningar. Dels är det förkastligt därför att det begränsar människors frihet och dels så har man ju också skaffat sig ett ganska så delikat problem då därför att… vilka avgränsningar ska man då göra? Vilka religiösa texter…? Om hädelselagstiftning, till exempel, ska reglera vilka böcker som ska fredas från skändning… Ok, om man utgår från det då behöver man ju inledningsvis… då har ju lagstiftaren ett gediget arbete med att definiera vilka böcker, vilka texter. Är det specifika upplagor, är det innehållet som sådant, är det Karl den tolftes Bibel, är det Bibel 2000, är det… Jag menar världens kristna samfund kan ju inte ens komma överens om en gemensam kanon. Är det katolska kyrkans kanon eller är det den Lutherska kyrkans kanon och i så fall vilken Luthersk kyrkas kanon? Är det Svenska kyrkans kanon eller tyska Lutherska kyrkan eller är det presbyterianernas eller… du vet. Jag menar, vilken eller vilka av alla dessa religiösa texter specifikt är det som ska omfattas av lag? Man kan ju bara önska den lagstiftaren lycka till att hitta rätt i den snårskogen. Och vilka religiösa samfund…

Jag vet att Åke Bonnier vid något tillfälle undslapp sig att han menade att det handlade om de stora abrahamitiska religionerna. Jaha, men då plötsligt har man ju begränsat det hela. Men alla andra då? Hinduernas heliga texter och vilka andra… Ska sikhernas heliga texter omfattas också och vilka då i så fall? Vilka upplagor och exemplar av Bhagavad Gita ska omfattas och vilka auktoriteter ska avgöra vilka delar…du vet. Vem ska bestämma? Vilka auktoriteter ska man hänvisa till för att bestämma vilka specifika texter? För lagtexten måste ju vara specifik i så fall, om man nu ska freda vissa religiösa böcker eller texter. Då behöver det vara specifikt. Om det är Bibel 2000 som ska fredas, jamen okej då, men då är det ok att någon bränner en gammal Karl den tolftes Bibel, eller? Var drar man gränserna?

Då är det återigen, man öppnar en Pandoras ask till i det avseendet. Och det finns ju ingen brist på människor runt om i vår värld som gärna känner sig kränkta om just deras text inte behandlas med just precis deras sätt att betrakta världen. Så, att skriva in… att börja formulera hädelselagstiftning på så sätt, då ska man också definiera hädelse och skändning och allt det där. Att bränna en bok per definition är väl inte att skända den? Man gör ju sig av med biblioteksböcker genom att bränna dem. Om en Bibel eller Koran åker med då, är den skändad då? Nja, kanske inte? Är den skändad om det är kontexten som avgör? Måste man säga någonting när man bränner den? Eller vad? Ja du förstår ju själv. Det är ju… Att börja fippla med hädelselagstiftning det är ett ormbo av elände för alla inblandade, och inte minst för samhället i stort. Och lycka till då med lagföringen. Med tanke på alla dårar som skulle vilja pröva det där då. När polisen är överbelastad som den är och rättsväsendets begränsade resurser och hej och hå.

En annan intressant sak det är ju att hets mot folkgrupp, det finns ju ingen riktig målsägande i de fallen som företräds av… hur det nu funkar i juridiken. Vem är det som ska avgöra vem som är kränkt av vilken gärning i relation till en religiös text? De radikala islamisterna och den iranska regimen blev ju arga på, och uttalade en fatwa över, Salman Rushdie för att han skrev en helt annan text som använde delar av stoffet som finns i delar av Koranen. Han använde delar av ett idégods som man kan hämta fram ur Koranen och han skrev en helt ny bok om det och det betraktades som en skändning av Koranen. Det är liksom… det blir helt… Att Åke Bonnier menar att det skulle vara en framkomlig väg det är ju helt uppseendeväckande i många avseenden. Så att nej, jag är inget större fan av hädelselagstiftning i någon form faktiskt.

28 maj 2023

#637. Pingstdagen…

"När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: 'Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.'" (Apg 2:1–11)

Med ett dån som av en stormvind drabbade den Heliga Anden de församlade. Vi lever på botten av ett lufthav och vinden är rörelsen av själva elementet vi lever i. Vinden i sig är svårgripbar. En vind inte bara rör sig själv – vinden sätter annat i rörelse. Vindens mystiska kraft blir synlig först när den sätter annat än sig själv i rörelse. En stormvind är dessutom inte vilken vind som helst. En stormvind är mer än när det blåser hårt. En stormvind sveper med sig allt löst – och mycket som sitter fast. En stormvind skakar om, river ner och rycker upp. Allt förändras!

Det handlade inte om vilken stormvind som helst. Det handlade om det det fenomen som människan sedan urminnes tider har känt som Ruach Elohim och Pneuma te Theo – manifestationen av Guds Heliga Ande. Det var Guds eget väsen som fyllde huset där de alla var samlade. Det var som att de stod mitt i Guds andedräkt. De drabbades av Guds absoluta närvaro och totala närhet.

Att andas är vitalitet och liv. Den Heliga Anden är Guds egen vitalitet och Guds eget liv. En överväldigande kraft som fyller och griper tag i den som drabbas av dess närvaro och närhet. En kraft som skakar om, rycker upp och sveper med. En kraft som sätter hjärtan i brand. Allt förändras!

De såg tungor av eld. De såg eldsflammorna från de hjärtan som den Heliga Anden satte i brand. Andens eld spred sig bland dem. De talade som de aldrig talat förut. Dånet av stormvinden drog till sig andra människor. Guds Heliga Ande drar människor till sig. När den Heliga Anden verkar på riktigt fungerar den på människor som en lampa i natten för nattens flygfän. De kan inget annat än att ta sig dit.

Det uppstod förvirring. Som det så ofta gör när människor samlas. Men det som förvirrade var inte att de var olika. Det som var förvirrande var att de förstod varandra trots att de var olika. Någonting spräckte den grundmurade uppfattningen om ”vi” och ”dem”. De blev utom sig av förvåning när de märkte att de förstod varandra. De talade med varandra om Guds stora gärningar – så att alla förstod. Den Heliga Anden raderar språkens, de mänskliga uppdelningarnas och de förutfattade meningarnas gränser. Allt förändras!

Det är klart att det fanns några som hånade. Man hånar ofta det man inte förstår. Och vem kan helt förstå den Heliga Anden? Den Heliga Anden är inte en teologisk idé. Den Heliga Anden är ett levande väsen, en livsform som är invävd i och med allt levande på den här planeten. En livsform vars liv genomsyrar allt annat levande. Mötet med denna manifestation av Guds absoluta närvaro skakar om hela livet. Allt förändras!

Så vad du än gör – gå hem och stormsäkra ditt hus! Skruva fast alla lösa tankar och gjut fast dina uppfattningar i betong. Så att Andens stormvind inte förmår rubba något av allt det du vet, kan och håller för sant. Om du känner att Anden sätter ditt hjärta i brand så dra på brandlarmet och släck elden illa kvickt! Om det inte hjälper så svep in dig i en brandfilt så att lågorna inte slår ut och sätter eld på någon annan. Gör allt du kan för att undvika att tala om Guds stora gärningar med andra människor, så att andra förstår. Annars tar du en stor risk.

Risken är att den Heliga Anden griper tag i dig, skakar om hela ditt liv och förändrar allt.

16 april 2023

#636. Andra söndagen i Påsktiden…

”En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ’Vi har sett Herren’, men han sade: ’Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.’ En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’ Därefter sade han till Tomas: ’Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!’ Då svarade Tomas: ’Min Herre och min Gud.’ Jesus sade till honom: ’Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.’ Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Johannes 20:24–31)

Tomas Tvillingen tvivlade och blev Tomas Tvivlaren. Av Tomas tvivel lär vi oss tre saker om oss själva som människor och tre saker om Jesus som den han är.

Det första vi lär oss av Tomas är att vi människor gärna vill ha synliga och konkreta bevis för sådant som vi säger oss tro på. Vi sätter gärna upp egna villkor för den kristna trons sanningar och för hur den kristna trons innehåll ska manifestera sigVi gör gärna den kristna tron beroende av vår egen personliga och privata upplevelse. Om inte just jag får se, höra eller uppleva det där som kristen tro påstår på just det sätt som jag själv tycker och vill att det ska vara, då kan det ju inte vara sant. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte” sade Tomas.

Men den kristna trons innehåll blir inte till av vad vi själva tycker, tänker eller upplever. Kristen tro är en naturkonstant som kommer till oss utifrån. Kristen tro väcks i oss av Jesus när han på olika sätt uppenbarar sig för oss. När han plötsligt står mitt ibland oss och säger: "Frid åt er alla." Ibland på ett överväldigande sätt. Ofta stillsamt, nästan obemärkt. Uppenbarelsen händer alldeles oavsett vad vi tänker eller tycker eller tror om saken.

Det andra vi lär oss om oss själva hänger ihop med det första. Tillsammans med Tomas Tvivlaren sätter vi gärna upp villkor för uppenbarelsen och vi vill gärna kontrollera när, var och hur Jesus ska ge sig till känna. Ibland vill och försöker vi rent av att bestämma hur uppenbarelsen ska manifesteras för att vi ska vilja betrakta den som sann. Som Tomas sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”

Vi gör ett stort misstag om vi sätter upp begränsande villkor för Guds uppenbarelse. Det är ett stort misstag och en stor missuppfattning om vi tycker att vi ska kunna bestämma när, var och hur Jesus ska uppenbara sig som förutsättning för att vi ska tro. Vi är inte de första i världshistorien som i så fall vill och försöker att kontrollera Gud men det är likväl ett stort misstag. Kontroll över Guds uppenbarelse ligger bortom all mänsklig förmåga.

Det tredje vi lär oss om oss själva av Tomas Tvivlaren är att vi gärna misstar kristen tro för att vara en bekräftelse på våra egna förväntningar. Jesus gick Tomas till mötes och gav sig till känna på det sätt som Tomas ville och förväntade sig. Först då erkände Tomas Jesus och sade: ”Min Herre och min Gud.” Det är förstås begripligt att Tomas tvivlade och att han ville ha bevis för det som andra hade påstått om Jesus. Men om kristen tro bara väcks när de egna förväntningarna infrias då finns det inte mycket i kristen tro att tro på. Vi gör ännu ett misstag om vi knyter vår kristna tro till bekräftelsen av våra egna föreställningar.

Alltså, av Tomas lär vi oss om oss själva: 1) att vi gärna sätter upp egna villkor för den kristna trons sanningar, 2) att vi gärna vill och försöker att kontrollera Jesus uppenbarelse och 3) att vi missförstår innehållet i kristen tro om vi tror att den är och ska vara en bekräftelse av våra egna föreställningar.

Det första vi lär oss om Jesus är att den uppståndne och levande Jesus är fullständigt fri att uppenbara sig när, var och hur som helst. ”Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’” Jesus låter sig inte begränsas av vare sig tid eller rum. Jesus uppenbarade sig en vecka efter att Tomas hade uttryckt sina tvivel i ett sammanhang som till synes inte hade med det att göra. Jesus gav sig till känna för lärjungarna utan att någon kunde ana eller föreställa sig det i förväg. Jesus uppenbarade sig för dem där och då av den enkla anledningen att han själv valde att göra det. Jesus är absolut och fullständigt självständig och fri att uppenbara sig när, var och hur som helst.

Det andra vi lär oss om Jesus är att han är kroppsligt uppstånden från de döda. Han uppenbarade sig inte för lärjungarna i det låsta rummet som någon form av abstrakt idé eller känsla. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida” sade han. Han var fysiskt och kroppsligen där. Det var samma Jesus som avrättades på korset, dog och begravdes, som stod där mitt ibland dem. De kroppsliga såren fanns kvar, det var samma Jesus. Det finns bara en Jesus.

Det tredje vi lär oss om Jesus är att hans uppenbarelsen inte alltid är så konkret och påtaglig som den var i det där rummet. Jesu uppenbarelse märks ofta inte för någon annan än den som drabbas. Uppenbarelsen syns inte alltid för andra. Jesus sade: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Jesus uppenbarar sig när, var och på det sätt som Jesus själv väljer att låta sig uppenbaras. Ibland på ett överväldigande sätt. Ofta stillsamt, nästan obemärkt. Om eller när Jesus uppenbarar sig då väcks kristen tro i oss och andra. När det händer då förändras allt.

Alltså, vi lär oss om Jesus 1) att han är fri att uppenbara sig när, var och hur som helst, 2) att Jesus är kroppsligt och konkret uppstånden från de döda och 3) att Jesus kan uppenbara sig när, var och hur som helst. Ibland nästan utan att det märks, syns eller hörs.

Att som Tomas betvivla det som någon annan har sagt om Jesus är inte att inte tro. Tvivel i sig är inte frånvaro av tro och hopp. Tvivel är ett uttryck för en uppriktig tro som lever och som söker trons sanningar. Tvivel är en konsekvens av en levande kristen tro. Att betvivla som Tomas är att tvivla med bibehållen tro och med bibehållet hopp.

Men den som tvivlar utan tro och utan hopp förtvivlar snart. Vi behöver hjälpas åt att tro med våra egna och med våra gemensamma tvivel och bistå varandra så att vi inte förtvivlar. Vi behöver prata med varandra om vår tro och om våra tvivel. Och vi behöver påminna varandra om att den uppståndne och levande Jesus inte är beroende av vår egen förmåga att tro. Oavsett hur vi tror och tvivlar eller tvivlar och tror så är Jesus kroppsligen uppstånden från de döda, han är fri att uppenbara sig när, var och hur som helst och han envisas med att fortsätta att uppenbara sig för människor. Även om det inte alltid märks, syns eller hörs.

Så, låt oss i förtröstan på och tillit till att Jesus de facto är uppstånden från de döda och lever med oss här och nu hjälpas åt med att fortsätta att tro och tvivla tillsammans med varandra.

7 april 2023

#635. Långfredagen…

”Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ’Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung.’ Pilatus svarade: ’Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.’ Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ’Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.’ Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.  Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ’Kvinna, där är din son.’ Sedan sade han till lärjungen: ’Där är din mor.’ Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ’Jag är törstig.’ Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ’Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten — det var en stor sabbat — bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.” (Johannes 19:17–37)

Romarna hade ingen brist på obehagliga sätt att orsaka lidande. Påhittigheten när det gällde att plåga människor var lika omfattande som den var fasansfull. Av alla sätt att utsätta en människa för ett långt utdraget lidande och en ond bråd död var korsfästelsen ett av de mest utstuderade. Den outhärdliga smärtan var ofattbar. Plågan och förnedringen som den korsfäste utsattes för var tillgänglig för allmän beskådan. Den offentliga förnedringen var en del av poängen med korsfästelsen. Som en del av det fick offret själv bära korset till sin egen avrättning.

Den Romerske ståthållaren Pontius Pilatus är en dokumenterad världslig makthavare. Med Pilatus är Jesus korsfästelse förankrad i tid och rum. Det är något av en anomali i religiösa hjälteberättelser att den gudomliga gestaltens baneman har och får en framträdande plats i berättelsen. Det är unikt för kristen tro att Gud ens är inom räckhåll för de världsliga makthavarna. Men Pontius Pilatus verkställande dom och hans anslag på korset är avgörande för vem Jesus faktiskt är och för den kristna tron som är konsekvensen av hans död och uppståndelse. 

Att Jesus är underkastad Pilatus dom innebär och betyder att den levande Guden inkarnerad i Jesus är förankrad i och lever med människan här i den tid och det rum som är vårt eget livsutrymme. Gud befinner sig inte någon annanstans, i någon tänkt låtsasvärld bortom eller utanför tiden och rummet som vi lever i. Med och genom Jesus visar Gud att han är med oss här i tid och rum och delar livets villkor fullt ut med oss människor. Pilatus vittnar om att Jesus och kristen tro är förankrade i det faktiska livet som vi lever tillsammans här och nu.

Soldaterna kastade lott och delade upp Jesus kläder mellan sig. Med andra ord, Jesus korsfästes alldeles naken. Det var så Romarna gjorde. För att förnedra sina offer så långt det gick. Men, om vi tittar på varje krucifix i varje kyrka i hela världen så är Jesus på korset alltid försedd med ett klädsamt litet höftskynke. Trots att vi vet att Romarna korsfäste sina offer nakna och trots att evangelierna berättar att soldaterna kastade lott och delade upp hans kläder mellan sig. Inte ens den kristna kyrkan själv står ut med att konfronteras av den totala och kompromisslösa förnedring som Jesus utsattes för på Golgata.

Inte ens den kristna kyrkan själv står ut med tanken på att Gud själv i, med och genom Jesus låter sig utsättas för livets, lidandets och dödens fasansfulla villkor som en dödlig människa bland dödliga människor. Att Gud själv underkastar sig det mänskliga livets yttersta villkor så till den milda grad att Gud själv lider och dör som en utsatt människa på Golgatas kors är en tanke som är så svår att ta till sig att till med den kristna kyrkan själv hänger på Jesus ett lite förmildrande skynke runt höften när vi avbildar det som hände. Men Jesus var alldeles naken på korset.

Mitt i den djupaste smärtan på korset förde Jesus samman sin mor Maria med lärjungen han älskade. Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Även i skuggan av den oundvikliga döden visar Jesus oss att våra mellanmänskliga relationer är ovärdeliga. I dödens närhet såg han till att hans mor var omhändertagen och trygg när han själv inte längre kunde ta hand om henne. När Jesus hade försäkrat sig om sin mors trygghet då visste han att allt var fullbordat. Han drack det sura vinet, böjde sitt huvud och överlämnade sin ande.

Jesus död på korset var inte en metaforisk död, en symbolisk död eller en skenbar död. Jesus kroppsliga död bekräftades med lansen i hans sida. Hans alldeles på riktigt kroppsliga död var inte av något annat slag än alla andra människors faktiska kroppsliga död. Han avled som en av oss, som en sann människa bland verkliga människor.

En öronbedövande, dov och stum tystnad föll över hela skapelsen, världen och verkligheten. Hela tillvaron stannade i steget och drog efter andan. Det otänkbara och alldeles oerhörda hände när Jesus dog, alldeles naken och utsatt på korset på Golgata utanför Jerusalem. Med Jesus från Nasaret dog Gud själv alldeles på riktigt. I den stunden var Gud själv alldeles på riktigt död. Med Jesus på korset på Golgata dog Gud själv till en verklig och sann död av samma slag som alla människors död. Gud själv slutade att andas, livets puls upphörde.

Det är ofattbart och alldeles oerhört. Gud är död. Skapelsen, världen och människan är lämnade alldeles ensamma i ett oändligt stort, mörkt och livsfientligt universum. Människorna är lämnade utan hopp i en stum tillvaro som är alldeles öronbedövande tyst.

2 april 2023

#634. Palmsöndagen…

"Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ’Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?’ Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ’Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.’ En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus. Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.’ Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ’Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.’ (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)" (Johannes 12:1–16)

Marta och Maria var Lasaros systrar och alla tre var nära och kära vänner till Jesus. Lasaros blev allvarligt sjuk en gång. Systrarna skickade bud efter Jesus men Lasaros hann dö innan Jesus kom dit. När han väl kom fram då hade Lasaros varit död i fyra dagar. Marias sorg och förtvivlan skakade om Jesus i hans innersta och han kallade tillbaka Lasaros till livet. Lasaros uppstod från de döda och steg av egen kraft ut ur sin egen grav. Lasaros är en av få människor som har upplevt sin egen faktiska uppståndelse här, i den här världen.

Sex dagar före påsken kom Jesus tillbaka till Betania och träffade Marta, Maria och Lasaros igen. De ordnade med en måltid och de åt tillsammans. När de låg till bords då kom Maria och smorde Jesus fötter med nardusbalsam och hela huset fylldes av väldoft. Maria hade sett när Jesus uppväckte Lasaros från de döda. Vad hon och de andra såg och upplevde när Jesus uppväckte Lasaros från döden och kallade ut honom ur hans grav, det var inget annat än ett alldeles verkligt och sant mirakel. Maria uttryckte sin tacksamhet för vad Jesus hade gjort och smorde hans fötter med dyrbar nardusbalsam.

Miraklen som Jesus gjorde var och är ögonblick av vittnesbörd om hur verkligheten kommer att bli och vara i Guds fullbordade framtid. Det är som om Jesus med miraklen visade människorna och sade: ”Så här ska det bli och vara i Guds fullbordade rike.” När Jesus botade sjuka då vittnade miraklen om att i Guds rike är ingen längre betryckt av kroppens sjukdomar. När Jesus tog sig an de minst ansedda, de svagaste och de mest utsatta då vittnade miraklen om att i Guds fullbordade framtid omfamnar Guds omsorg och kärlek alla människor, utan undantag. När Jesus uppväckte Lasaros från döden då vittnade miraklet om att när tiden är fullbordad då är uppståndelsens liv i Guds rike ett liv utan död.

De låg till bords och åt tillsammans. Där och då, i den tiden, var bordsgemenskapen något mer än att bara äta mat tillsammans. Den gemensamma måltiden var en stark symbolisk ritual som etablerade och befäste förbund och överenskommelser. Att Jesus lade sig till bords och åt och drack med den uppståndne Lasaros är svindlande och alldeles oerhört i all sin rituella och symboliska kraft. Det som hände var inget mindre än att Gud själv i Sonens gestalt med bordsgemenskapen etablerade och befäste förbundet mellan sig själv och uppståndelsens mänsklighet i Lasaros gestalt. Att Jesus låg bords med Lasaros var och är ett vittnesbörd om att människans och människornas uppståndelse från de döda ingår i Gud Faderns förbund med mänskligheten.

Här och nu finns Guds fullbordade framtid som ett orubbligt löfte omvittnat i Jesus mirakel. Vid tidens horisont finns Guds fullbordade framtid som en faktisk och sann möjlighet. Där och då är ingen längre betryckt av kroppens sjukdomar. Där och då omfamnar Guds omsorg och kärlek alla människor utan undantag. Där och då är uppståndelsens liv i Guds rike ett liv utan död. Lasaros uppståndelse ska bli vår och alla människors uppståndelse. Alldeles på riktigt.

Judas Iskariot reagerade negativt på vad Maria gjorde. ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Det har alltid funnits människor som värderar världsliga skatter högre än de rikedomar som finns i den kristna trons hopp och löften. Det har alltid funnits hycklare som likt Judas har sagt sig vilja göra gott med kyrkans resurser och pengar men använt dem för egen vinnings skull. De finns fortfarande. De som likt Judas egentligen inte bryr sig om de fattiga. Tjuvar som har hand om kyrkans kassa och tar av det som läggs dit och använder pengarna i egna intressen. Det har alltid funnits och det finns alltid småsinta typer som i Judas anda tittar snett på och baktalar den eller dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots småsinthet lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.

Översteprästernas och överhetens vilja att ha ihjäl alla levande vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller främmande för den som är bekant med kyrkans inre liv. Även i vår egen kyrka förekommer det mer eller mindre ofta att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att släcka de flämtande lågor av uppriktig kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i världens och kyrkans mörker. Den kyrkliga maktens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk följer Jesus istället för att följa den kyrkliga överhetens nycker och pekpinnar. De har hellre ihjäl både Lasaros och Jesus än att de förlorar makten över och i kyrkan. Det är lika ledsamt och sant nu som då.

Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Ett kyrkans folk som följer Jesus låter sig inte styras eller kuvas. Oavsett vad den världsliga maktens överstepräster och den kyrkliga överheten tycker om saken så tar vi tillsammans med kyrkans alla kristna våra palmkvistar och ger oss ut på gatorna för att möta och hylla Jesus när han kommer ridande rakt in i våra liv. Tillsammans med Jerusalems invånare och alla våra kristna syskon runt om i världen tar vi med glädje emot Jesus när han kommer till oss som den någon vi känner igen som vår Gud. Vi tar emot honom i våra liv och ropar: ”Hjälp oss! Rädda oss! Du som kommer i Herrens namn! Du som är Israels konung!”

”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” Vi har ingenting att frukta i den här världen. Varken världsliga makthavare eller den kyrkliga överheten har någon egentlig eller faktisk makt över den kristna kyrkans folk. Tillsammans med våra kristna syskon runt om i hela vår värld har vi blott en Herre – den uppståndne och levande Jesus från Nasaret. Ingen annan och ingenting annat.

5 mars 2023

#633. Andra söndagen i Fastan…

”Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ’Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.’ Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ’Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.’” (Markus 14:3–9)

Jesus och lärjungarna befann sig i Betania, en mindre by straxt utanför Jerusalem. Jesus hade med sin förkunnelse om befrielse för de fångna och med sina många välgärningar mot de i samhället som var mindre ansedda skaffat sig många motståndare och några fiender bland de religiösa och politiska makthavarna. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att gripa honom och försöka få honom dödad. De romerska myndigheterna hade tröttnat på vad de uppfattade som ett begynnande uppror bland dem som tog till sig av vad Jesus sade och gjorde. Det började att dra ihop sig, Jesus och hans lärjungar var eftersökta. 

De världsliga makterna och makthavarna gör alltid vad de kan för att undanröja den eller dem som undergräver deras anspråk på makt över människor. Men påsken var bara två dagar bort och med så mycket människor i rörelse omkring högtiden ville makthavarna vänta med att ge sig på Jesus tills efter helgen för att undvika oro bland folket. Jesus och lärjungarna lämnade Jerusalem och begav sig till Betania, utom synhåll för myndigheterna.

Jesus var hemma hos och åt tillsammans med Simon den spetälske. Att ens vara i närheten av en spetälsk var befläckande och var socialt helt oacceptabelt. Att dessutom sitta till bords och äta tillsammans med en spetälsk var under alla omständigheter fullständigt orimligt enligt alla gängse sociala regler och normer.

Att dela bordsgemenskap och att äta ihop var någonting som var väldigt viktigt. Den rituella och symboliska innebörden av att äta tillsammans var mycket betydelsefull. Att äta tillsammans var en gemenskapshandling som skapade och vidmakthöll ett förbund mellan dem som delade måltidsgemenskapen. Man visade att man hörde ihop med varandra genom att äta tillsammans. Att Jesus åt tillsammans med Simon den spetälske i hans eget hus positionerade Jesus allra längst ut i ytterkanten på den sociala gemenskapens skala, tillsammans med de föraktade.

Att Jesus – som skulle visa sig vara Guds son – åt tillsammans med en spetälsk berättade någonting avgörande och kanske för många provocerande om vem Gud är och hur Gud betraktar människan och människor. Jesus visade att det inte finns några mänskligt konstruerade gränser över huvud taget som stänger ute någon enda människa från gemenskapen med honom. I, med och genom Jesus är Gud en någon som inkluderar hela mänskligheten och alla människor i förbundet med sig själv. Alla människor – även var och en och alla de som av olika anledningar föraktas av andra, och kanske av oss.

Så kom då kvinnan som hade en flaska av det dyrbaraste som fanns. Nardus, en väldoftande parfym som extraherats från en sällsynt växt från högt uppe bergen i norra Indien och i Nepal. Den lilla förslutna flaskan innehöll den mest potenta och fantastiska vällukt som tänkas kan. En droppe på en fingertopp fyllde hela rummet med en alldeles fantastisk och underbar doft. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut allt innehåll över Jesu huvud. Det rann ner längs tinningen på honom, ner i pannan, ner i nacken. Hon gav sin största skatt till Jesus, det mest dyrbara hon hade, och den mest ljuvliga och makalösa doft man kan tänka sig fyllde rummet till övermättnad. Hon anade och förstod vad som komma skulle och gav honom det vackraste hon hade innan han skulle dö.

Ett förtätat ögonblick uppstod när kvinnans ögon mötte Jesu blick och doften från nardusdropparna fyllde rummet med den fantastiska doften. Som ett ögonblick av människans intima gemenskap med den levande Guden som har skapat allt. Som om människan med och genom kvinnans ögon såg sin levande Gud i Jesus från Nasaret. Det var som om hennes ömhet och omtanke var hela mänsklighetens bekräftelse på Guds uppenbarelse i Jesus. Som om hela mänskligheten med kvinnans kärlekshandling såg Gud själv uppenbarad i Jesus och sade: ”Vi ser dig, vi vet att du är här. Vi förstår att du ska offra ditt liv för oss så att vi ska få leva.”

Det oerhörda, stora och vackra i det ögonblick som hände gick lärjungarna förbi. De blev istället arga och började tjafsa om pengar. De såg bara det ekonomiska värdet i den nardusbalsam som kvinnan hällde över Jesus och de började moralisera över att hon slösade bort något av värde som kunde användas till annat. Skuldbeläggande moralism är ingenting nytt i kyrkans värld. Men Jesus tog henne i försvar. ”Låt henne vara!” sade han. ”Varför gör ni henne ledsen?” Jesus förstod det som lärjungarna inte hade förstått.

Jesus visste att hans tid var ute. Han visste att när de gav sig iväg till Jerusalem för att fira påsken så skulle han att gripas, dömas och dödas. Han förstod att han skulle dödas som en brottsling. Och brottslingars döda kroppar blev inte smorda inför begravningen. Jesus förstod att kvinnan förstod vem han var och vem han är. ”Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Vi ska komma ihåg henne, den namnlösa kvinnan som såg Gud själv uppenbarad i Jesus från Nasaret. Vi ska berätta för andra och varandra om vad hon gjorde och varför. Vi ska berätta om vem hon såg där hemma hos Simon den spetälske – Jesus från Nasaret. Och vi ska berätta om vem Jesus är. Han som med sin död på korset och genom sin uppståndelsen visade sig vara Gud själv i mänsklig gestalt. Jesus, han som på ett outgrundligt och mirakulöst sätt fortfarande lever här. Hos oss, med oss och för oss.