26 maj 2021

#598. Nej, Åke Bonnier…

Martin Luther skrädde inte orden när han drog lans mot den dåvarande kyrkliga överhetens påbud och villfarelser om rättfärdiggörelse genom gärningar. Det finns all anledning att i vår tid vara kritiska i Luthers anda när tankar och påbud från kyrkans makthavare inte ligger i linje med den kristna kyrkans tro, lära och bekännelse. Jakob Wiréns idé om att islams Muhammed på något sätt skulle vara relevant för kristna är en sådan tanke. Biskop Åke Bonnier gör Wiréns tanke till ett påbud med en debattartikel i Kyrkans Tidning där han ger stöd till Wiréns idé, i relation till det som går under benämningen ’religionsdialog.’

Åke Bonniers stöd till Jacob Wiréns synkretistiska 'religionsteologi' är ett påbud som går emot kyrkans tro och bekännelse. Det finns till exempel ingen anledning att ta Muhammed i beaktande i relation till den kristna kyrkans teologi, ecklesiologi och pastorala liv. Att göra det är att göra våld både på kyrkan och på islam. Muhammed och texterna som växte fram i rörelsen han initierade tillhör islam, de ingår varken i den kristna kyrkans kanon eller i den kristna kyrkans bekännelse. Den som påstår att islams Muhammed är relevant för kristna far med osanning om vad den kristna kyrkan är, om vem den kristna kyrkans Gud är och, inte minst, om vem Muhammed var. Förutom detta finns det fler problem med Bonniers artikel.

Biskop Bonnier skriver: ”Men Gud visar oss ständigt att Gud är större. Inte minst vittnar förbundstanken i Bibeln om detta. Gud sluter förbund med oss människor, på olika sätt, vid olika tillfällen och i relation till våra olikheter.” Guds förbund med människan, som omvittnat i Bibeln, är ingenting annat än Guds förbund med Israels folk. Det finns bara ett förbund mellan Gud och människan – förbundet som Gud har ingått med Israel, till vittnesbörd för världen och för världens alla folk. Det finns ingenting av ”olika sätt” eller ”olika tillfällen” i relation till det bibliska förbundet. Att förbundet aktualiseras gång på gång både i Gamla och Nya testamentet betyder inte att det handlar om förbund ”på olika sätt, vid olika tillfällen och i relation till våra olikheter.” Det finns bara ett bibliskt förbund och det är inte vad som helst. Åke Bonnier förringar den mest centrala tanken i Gamla testamentets förbundsteologi.

Bonnier skriver: ”Kanske kan det då vara så att Jesus helt och fullt uppenbarar sanningen om Gud men inte hela sanningen om Gud.” Förutom att det är en självmotsägelse i sig så motsäger det treenighetens teologi om förhållandet mellan Fadern och Sonen och Anden. I treenighetens teologi är Guds uppenbarelse i Sonen lik- och jämställd med uppenbarelsen av Fadern och uppenbarelsen av Anden. Det som är sant om Sonen är sant om Fadern och sant om Anden, och vice versa. ”Den som har sett mig har sett Fadern.” (Johannes 14:9) Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan är Anden. De tre är en och samma. I den meningen är Bibelns Gud en och en levande Gud. Om Jesus inte helt och fullt uppenbarar hela sanningen om vem Gud är, då faller treenigheten sönder och kyrkan är byggd på lösan sand. Biskop Bonnier motsäger en vital del i kyrkans teologi om Guds treeniga väsen.

Israel och Israels folk är Guds enda förbundspartner. Jesus uppenbarade Guds närvaro i folkets närhet inom ramen för förbundet och uppenbarade fullkomligt och uttömmande en gång för alla vem den levande Guden är. Paulus förkunnade att Guds uppenbarelse i Jesus gör förbundet mellan Gud och Israel tillgängligt för världen och gör det möjligt för de som inte är delar av Israels folk att bli delaktiga i förbundet genom tron på Jesus som Guds Son. När biskop Bonnier hävdar att Guds uppenbarelse i Jesus inte är hela sanningen om Gud då förnekar han hörnstenen och bekännelsen som hela den kristna kyrkan vilar på.

Åke Bonnier skriver: ”Jakob Wirén visar…hur vi kan dela glädjen över att ha Gud tillsammans genom att skriva fram en religionsteologi som varken förringar den egna eller förnekar den andres tro och tradition…” och skriver sedan fram en 'religionsteologi' som förringar och förnekar oundgängliga delar av den kristna kyrkans teologi, tro och tradition.

Det är en kristen dygd att alltid vara välvilliga och goda grannar, oavsett med vilka vi delar vårt livsutrymme. Men kyrkans tro, lära och bekännelse är inte förhandlingsbara på de sätt som ofta görs gällande av kyrkliga makthavare. Kyrkans kanon och bekännelse är den enda möjliga utgångspunkten i dialogen med bekännare av annan tro, allt annat gör Svenska kyrkan till något annat än en apostoliskt kristen kyrka. Det är olyckligt och kontraproduktivt att biskopsmötet genom biskop Åke Bonnier gör Jacob Wiréns irrlära till ett påbud. Det ligger i en kristen människas frihet att kunna säga ifrån och emot när biskopars påbud är villfarelser. Det här är ett bra tillfälle att i Luthers anda utöva den friheten och att uttrycka den friheten.

10 maj 2021

#597. Med lögnen som verktyg…

Socialdemokraten Mattias Irving skrev en debattartikel riktad mot terrorforskaren Magnus Ranstorp i Göteborgsposten den 6 maj. Ranstorp svarade samma dag och vederlade Irving. För att förstå lite mer om sammanhanget kan det vara till hjälp att känna till att Mattias Irvings väg till offentligheten gick via Helle Klein och Seglora smedja. Det kan också vara bra att känna till något av historien om Irvings tid på Smedjan och väg till Tro och solidaritet.

Seglora Smedja är en stiftelse som grundades av bl.a. Helle Klein. Jag satt med i den första och konstituerande styrelsen. Jag drog mig ur tidigt då det snart blev tydligt att avsikten med Seglora Smedja var att skapa en plattform för socialdemokratisk opinionsbildning i relation till Svenska kyrkan snarare än att fungera som ett forum för konstruktiva inomkyrkliga samtal. Verksamheten bestod av offentliga föredrag med samtal, driften av en hemsida och enstaka arrangemang av konferenser. Till exempel konferensdagarna i oktober 2011.

Seglora Smedja finansierades delvis av organisationsbidrag från Stockholms stift under Eva Brunne och bidrag från Lunds stift under Antje Jackelén, samt av Sensus och Sofia församling i Stockholm. Man fick även ett antal stiftskollekter i Stockholms stift och samlade in pengar via gåvor. Det senaste livstecknet från Seglora Smedja var en konferens i november 2016, där bland andra ärkebiskopens ’teologiska sekreterare’ Jacob Wirén föreläste. Sedan 2018 ligger Seglora Smedjas verksamhet i vila.

Första gången jag hade med Mattias Irving att göra var i juni 2012 då han kommenterade en av mina kommentarer på en artikel på Seglora Smedjas hemsida. Han började som ’webmaster’ och blev så småningom ’chefredaktör’ på Seglora Smedja. Under sin tid där bedrev Irving tillsammans med Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz socialdemokratiskt kampanjarbete i Svenska kyrkans närhet och ägnade sig inte sällan åt renodlade smutskastningskampanjer. Jag skrev ganska mycket om det här när det pågick och kritiserade den partipolitiska och smutsiga opinionsbildning som de drog in i Svenska kyrkan. Mycket av det som Mattias Irving ägnade sig åt då återkommer i det som han ägnar sig åt nu, i Tro och solidaritets namn. Det blev tydligt i hans angrepp på Magnus Ranstorp.

Det första som blir tydligt är att Mattias Irving, nu som då, agerar som en vänsterradikal populist, i enlighet med hans egen definition från 2014: ”Populism 1A: Skapa en ’fiende’, vänd folk mot dem. Vinn sympati.”

Under sin tid på Seglora Smedja ägnade Irving sig åt att i olika sammanhang "skapa fiender” genom att smutskasta andra med associationer till rasism, högerextremism och nazism. Det var ett socialt skam och skuldbeläggande av meningsmotståndare i syfte att vända folk mot dem och samtidigt vinna sympati för Seglora Smedjas sak. Annika Borg och Johanna Andersson utsattes för omfattande angrepp för att de skrev på Kristen Opinion till exempel.

Mattias Irvings modus operandi går igen i hans angrepp på Magnus Ranstorp, där han menar att Ranstorps källor utgörs av: ”högerlutande konspirationsteoretiker och välkända rasister.” Irvings angrepp är aldrig förankrade i konkreta sakfrågor, det handlar alltid om någon form av kvasiintellektuell populism och socialt skambeläggande. Det är tydligt för den som har följt med ett tag och sett det pågå över tid. Detta tillsammans med att alltid avfärda andras argument som 'konspirationsteorier' är summan av Mattias Irvings bidrag till den offentliga debatten.

Det andra som blir tydligt är att Mattias Irving inte lever som han lär. Han skrev: ”Om man vill skydda det demokratiska tankeklimatet mot så kallad ’extremistisk infiltrering’ måste man också själv hålla de demokratiska principerna högt: hederlighet om vilken position man själv har, ärlighet i debatten och respekt för sina meningsmotståndare.”

Under sin tid på Seglora Smedja förnekade Irving ihärdigt att Smedjan hade något med socialdemokraterna att göra. Min grundläggande kritik var just att Helle Klein med Seglora Smedja drog in partipolitiken i Svenska kyrkan. Mattias Irving var både ohederlig om sin egen position och oärlig i debatten när han förnekade att det fanns någon relevans i min kritik om kopplingen mellan socialdemokraterna och Seglora Smedja. Det mynnade ut i ett meningsutbyte oss emellan när han twittrande om saken. Se nedan, läs nerifrån och upp.

Att Irving var både ohederlig och oärlig i förhållande till Seglora Smedjas relation till partiet visade sig när han fick tjänsten som ’politisk sekreterare’ på Tro och solidaritet när Smedjan avvecklade större delen av sin verksamhet. Han ljög helt enkelt om hur det förhöll sig med relationen mellan Seglora Smedja och det socialdemokratiska partiet. Det är bra att vara medveten om Irvings notoriska ohederlighet och oärlighet när han i debatten med Ranstorp på liknande sätt ivrigt förnekar alla kopplingar mellan Tro och solidaritet och radikala islamister samt när han förnekar Tro och solidaritets ”inflytande över regeringens arbete.”

I ljuset av hur Irving har agerat tidigare i den offentliga debatten så finns det anledning att förutsätta ohederlighet och oärlighet tills motsatsen har bevisats. Mattias Irving är inte främmande för att använda lögnen som verktyg.

Ett exempel finns i en film från Tro och solidaritet själva. I sin debatt med Ranstorp framställer Irving sig själv och sin lilla lokalförening som någonting oskyldigt som befinner sig fjärran från makt och inflytande. Han skriver: ”Jag debatterar i egenskap av en ordförande som vill freda sin förening från fantasifulla anklagelser om islamistisk infiltration och dunkelt maktspel på högsta nivå.” Märkligt då att Mattias i ett anförande till Tro och solidaritet (”hela förbundet”) i augusti 2020 sade: ”Jag tror till och med att ni hörde statsministern nämna det…” och vänder sig mot statsministern som tycks befinna sig i rummet.

Att påstå att en förening som samtalar med statsministern om partiets framtid är helt utan ”inflytande över regeringens arbete” är att fara med osanning. Om detta inflytande är stort eller litet kan man fråga sig och samtidigt beakta vilka frågor som har ett påtagligt inflytande i regeringen. Frågor som Tro och solidaritet driver – den islamistapologetiska finansieringen av antidemokratiska grupper via studieförbunden till exempel – är uppenbart prioriterade av regeringen. Den förhållandevis lilla kretsen i och omkring Tro och solidaritet är ett inflytelserikt maktkluster som gärna försöker flyga under radarn. Men Tro och solidaritets lokalförening Hjärta är inte så oskyldig och maktlös som Mattias Irving vill låta påskina.

Avslutningsvis, den Irvingska principen om respekt för sina meningsmotståndare. Jag har en egen erfarenhet av vad den innebär. I december 2012 skrev jag en kritisk text om Seglora Smedja i form av en saga. (Ibland är sagan den lögn som kommer närmast sanningen.) Mattias Irving reagerade på den sagan på Twitter. Läs själv och fundera på hur han förhåller sig till den där demokratiska principen om att respektera sina meningsmotståndare.

Tro och solidaritet är en socialdemokratisk maktfaktor i svensk politik och en stor maktfaktor i relation till Svenska kyrkan. Socialdemokrater som är engagerade i Tro och solidaritet är till stor del engagerade i och har maktpositioner på nationell nivå i Svenska kyrkan. När Mattias Irving i Tro och solidaritets namn angriper en erkänd och etablerad forskare för att försöka desarmera och tysta ner kritik mot socialdemokraternas apologetiska relation till radikala islamister och kritik mot finansieringen av antidemokratiska islamistiska grupperingar med skattemedel via studieförbunden, då är vi många som behöver reagera och höja våra röster. Både för det demokratiska samhällets skull och för Svenska kyrkans skull.

Med Antje Jackeléns tid som ärkebiskop har det blivit tydligt att den socialdemokratiska islamistapologetiska hållningen som Tro och solidaritet driver även har ympats in i Svenska kyrkans högsta ledning. Antje Jackeléns projekt "En värld av grannar" ligger helt i linje med den agenda som Mattias Irving och Tro och solidaritet verkar för – med ett jämställande av islam med kristendom och legitimering av radikala islamistiska grupper genom samarbeten med Svenska kyrkan. Hela den kakan är förstås ett stort teologiskt, ecklesiologiskt och pastoralt problem som det finns goda skäl att återkomma till. 

För stunden får det räcka med att konstatera att Tro och solidaritets och Mattias Irvings angrepp på Magnus Ranstorp var ohederligt, oärligt och osakligt samt att Mattias Irving har en historia av att vara opålitlig och ibland direkt lögnaktig. Den här historien behöver man hålla kvar i minnet till hösten, när det är dags för kyrkoval. Ty, det här berör även Svenska kyrkan.

19 april 2021

#596. Svenska kyrkans glidning mot vänster…


När började jag se glidningen mot vänster? Johan Romin ställde en bra fråga. Den vänsterpolitiska glidningen har förstås pågått länge. Johan Sundeens bok 68-kyrkan och Gunnar Hyltén Cavallius När rännil blev till flod belyser processens långa linjer. Jag prästvigdes i januari 2008. Vid den tiden var jag väldigt naiv i relation till det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan. För mig har det har varit många små och stora saker genom åren som har gjort partipolitiseringen av Svenska kyrkan påtaglig. Här nöjer jag mig med två ganska tydliga exempel.

Det första exemplet är Seglora Smedja. Jag gick det sista utbildningsåret på dåvarande pastoralinstitutet tillsammans med bland andra Helle Klein. När vi var pastorsadjunkter frågade Helle om jag ville sitta med i styrelsen för den blivande stiftelsen Seglora Smedja. Jag satt med i Seglora Smedjas första konstituerande styrelse. Jag förstod det inte först men det blev snart tydligt att för Helle Klein var kyrkan en arena för politiskt nätverksbyggande och för partipolitisk opinionsbildning. Efter ett kort tag drog jag mig ur.

Seglora Smedja började med samtalskvällar och blev en hemsida som kallade sig en tidning som blev en plattform för socialdemokratisk opinionsbildning. I princip en medial plattform och kanal för Tro och solidaritets religionspolitiska agenda. Partipolitiken blev övertydlig inför kyrkovalet 2013. Helle Klein, Mattias Irving och Eva Lindqvist Hotz drev med Seglora Smedja den socialdemokratiska linjen ’alla som inte håller med oss är sverigedemokratiska nazister’ hårt och visade prov på en helt enastående intellektuell och kyrklig ohederlighet. Inför kyrkovalet svartmålade och brunkletade socialdemokraterna hänsynslöst allt och alla andra. Helle Klein och Seglora Smedja var tongivande och drivande i den valkampanjen. De gjorde samma sak igen inför kyrkovalet 2017.

Jag skrev om det ganska mycket här när det pågick. Klein och kretsen runt Seglora Smedja förnekade i det längsta att deras opinionsbildning hade något med socialdemokraterna att göra. Det blev smått komiskt när Mattias Irving ivrigt hävdade att Smedjan inte hade något med socialdemokraterna att göra för att sedermera kliva in i en för honom konstruerad tjänst som ’politisk sekreterare’ i Tro och solidaritet. Det var ljug, ruffel och båg från början och så länge det pågick. Åren med den demoraliserande cirkusen runt Seglora Smedja blottlade med all önskvärd tydlighet de partipolitiska strukturerna och socialdemokraternas orättfärdiga ambitioner att tillförskansa sig makten i och makten över Svenska kyrkan.

Det andra exemplet är Svenska kyrkans nationella nivås förhållande till Israel och palestinierna. Händelserna efter riksdagsvalet i september 2014 är belysande. När socialdemokraterna bildade regering var en av deras första åtgärder att erkänna Palestina. I oktober åkte f.d. ärkebiskopen Anders Wejryd till Gaza och förde samtal med Hamas ledare Ismail Haniyeh iklädd biskopsskjorta och biskopskors. Förevändningen var utdelandet av ett pris men samtalets innehåll är fortfarande oklart. Ett kort tag senare, i februari 2015, träffade ärkebiskop Antje Jackelén och chefen för Act Svenska kyrkan Erik Lysén, tillsammans med två andra från kyrkokansliet, den palestinske ledaren Mahmoud Abbas när han var på besök i Sverige.


Man kan undra varför två av Svenska kyrkans ärkebiskopar träffar palestinska ledare i samband med socialdemokraternas erkännande av Palestina? I ljuset av partipolitiken är det inte svårt att förstå att det 
handlade om att etablera Svenska kyrkan som en partner i det socialdemokratiska biståndskomplexet som håller den palestinska regimen under armarna. Socialdemokraternas inflytande över Svenska kyrkans nationella biståndsbudget skapar förutsättningar så att partiet kan öka mängden ekonomiskt bistånd till palestinierna utöver de statliga bidragen samt att partiet via kyrkan kan vidmakthålla delar av biståndet till de palestinska områdena även om man skulle förlora regeringsmakten, kontrollen över utrikesdepartementet och de biståndspolitiska resurserna.

Socialdemokraternas anti-israeliska och pro-palestinska hållning har ympats in i Svenska kyrkans nationella nivå. Kyrkans resurser och nätverk utnyttjas för att förstärka den socialdemokratiska utrikespolitiken i relation till Israel med hjälp partilojala kyrkliga karriärister. Socialdemokraten Anna-Karin Hammar bedriver till exempel BDS-aktivism i Svenska kyrkan namn. Turerna runt Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem är ett annat exempel på hur en Svenska kyrkans institution har likriktats i enlighet med partiets utrikespolitiska linje. Kyrkokansliets hantering av frågor som berör Israel är uppenbart synkroniserad med socialdemokraternas anti-israeliska och pro-palestinska utrikespolitik.

En annan sak som kan nämnas är förstås de personliga nätverken. Man behöver inte leta länge bland makthavarna i Svenska kyrkan för att se att socialdemokraterna besitter åtskilliga centrala maktpositioner. Det här är inte tillfället att reda ut alla personkopplingar och relationer som utgör de socialdemokratiska nätverken i Svenska kyrkan. Men de utgörs både av renodlade partipolitiker – till exempel Wanja Lundby-Wedin, Margeta Winberg, Ulla Löfven och Jesper Eneroth – och av lojalt partifolk som har gjort karriär i Svenska kyrkan själv – till exempel Eva Brunne och kretsen runt Anna-Karin Hammar. Till det kommer hela det mediala partikomplexet runt Helle Klein och större delen av Antje Jackeléns gärning som ärkebiskop.

Det finns mycket annat och mer att säga om den teologiska urvattningen och den ecklesiologiska  söndervittringen men det här får räcka för stunden. Glidningen mot vänster på nationell nivå i Svenska kyrkan är obestridlig. Det är socialdemokraternas verk. Det är förstås djupt sorgligt och bedrövligt att Svenska kyrkan är så svårt infekterad av partipolitik.

10 april 2021

#594. Den svages styrka…

Ärkebiskop Antje Jackelén meddelade den 5/4 att hon tar en paus från Twitter p.g.a ’hot och hat.’ Det fick stor medial uppmärksamhet i rikstäckande media med fokus på elaka tungor i sociala medier och sårade känslor. Ponera att ärkebiskopen, istället för att ta twitterpaus, hade skrivit något som kanske liknade följande:

Den kristna kyrkan har ända sedan sin tillblivelse varit utsatt för avsky, hot och hat. Kristna människor har i alla tider varit utsatta för hån och förföljelse. I Svenska kyrkan högtidlighåller vi minnet av alla våra systrar och bröder som har farit illa på grund av sin kristna tro på Annandag jul varje år, när vi högtidlighåller minnet av den helige Stefanos, den kristna kyrkans första martyr. Han var dessvärre inte den sista martyren i kyrkans historia. Även i vår samtid förföljs, fördrivs och mördas kristna människor för att de kristna – i Mellanöstern, i Nigeria, i Kina och på många andra platser runt om i världen. Här i Sverige är vi kristna förskonade från fysisk förföljelse. Men, som ärkebiskop har jag fått känna av och uppleva den avsky och det hat mot kristna som ofta leder till svåra konsekvenser där omständigheterna för kristna är mindre gynnsamma. Ofta har det kommit till uttryck i sociala medier. Att möta, se och erfara den destruktiva hotfullheten har gjort mig mycket ont. Det är för mig oklart varför så mycket destruktiv och ondskefull elakhet riktas mot mig som ärkebiskop och mot Svenska kyrkan. Jag önskar att det inte var så. Mitt och kyrkans ärende är Evangeliet om Jesus, Kristi förlåtelse och försoningens möjlighet, inte konfrontation, konflikt eller undfallenhet. Jag själv och kyrkan kan bara hoppas och be för att de som är fyllda av all denna illvilja och uttrycker den i sociala medier finner en väg till omvändelse, helande och läkedom. För den som vill vända om finns alltid förlåtelse att få. Till er som skriver elakheterna vill jag säga: Ni känner inte mig. Jag känner inte er. Men jag känner smärtan i er illvilja. Jag önskar innerligt att ni ska finna ett annat och ett nytt sätt att förhålla er till andra människor. Jag är inte er fiende eller motståndare. Tillsammans med kyrkans Jesus står jag vid er sida. Svenska kyrkan och jag vill ert och alla andra människors väl. Jag ber för att ni ska finna ro i era själar och för att ni ska finna frid i relation till era medmänniskor. Med detta sträcker jag uppriktigt ut en försoningens hand till er i hopp om att ni tar emot den med välvilja. Vi behöver varandra som systrar och bröder. Alldeles på riktigt.

Då kanske det offentliga samtalet runt Svenska kyrkan kunde ha blivit ett annat. Istället för ett fokus på elakheter i sociala medier och personliga känslor kunde det kanske ha blivit ett fokus på kyrkans evangelium och på försoningens möjlighet. Det kanske kunde ha motverkat det offentliga samtalets polariseringar och minskat motsättningarna något. Kanske kunde det ha motverkat splittringarna och verkat positivt för skapandet av någon form av ny begynnande gemenskap. Det kunde har varit, och kan fortfarande bli, annorlunda.

7 april 2021

#593. Cirkusen runt ärkebiskopen…

Med anledning av att ärkebiskop Antje Jackelén meddelade att hon tar en paus frånTwitter och den mediala uppmärksamheten som det har fått. Jag har skrivit två twittertrådar om saken, de finns här och här.

Hela cirkusen runt vår kyrkas ärkebiskop är så tröttsam och har varit det alltför länge. Redan från början i hennes ärkebiskopsgärning odlades ett ohälsosamt fokus på personen, istället för på kyrkans ämbete och på kyrkans ärende. Tidigt framträdde något som i det närmaste liknade en personkult, i vilken personen överskuggade ämbetet. Ämbetet underordnades personen och ämbetets teologiska, ecklesiologiska och pastorala innehåll reducerades till ett ingenting, tillsammans med den kristna kyrkans ärende.

Det behöver finnas ett hälsosamt avstånd mellan ett kyrkans ämbete och personen som bärs av ämbetet. Både för ämbetets och för individens skull. Det avståndet upprätthålls med hjälp av kloka medarbetare, klok kommunikation och med någon form av robust själavård. Det är kyrkans ämbete och det med kyrkans ämbeten tillhörande ärendet som är huvudsaken och poängen. Inte personen och individen som bärs av och i ämbetet. Med Antje Jackelén som ärkebiskop har det blivit precis tvärtom. Resultatet är djupt dysfunktionellt.

Det har från början varit ett ensidigt fokus på personen och individen, på bekostnad av ämbetet. Både av Antje Jackelén själv, av den kyrkliga kommunikationsapparaten och med ’priser’ av olika slag. Därför har t.ex. legitim kritik mot utövandet av ärkebiskopens ämbete blandats ihop med och missförståtts som personangrepp. Det var dömt att misslyckas.

Hela den här soppan kokar ner till att hela vår fantastiska kyrka – med allt bra som kloka och bra medarbetare skapar tillsammans med vår Herre och kyrkans folk – nu har reducerats till att handla om en enskild individs inre känsloliv. Är det bara jag som ser att det är ett problem? Svenska kyrkan är något annat och så mycket mer än en enskild persons känsloliv. Så jag köper inte det där paketet – att en enskild persons sårade känslor ska tillåtas stå i centrum för allt som har med Svenska kyrkan att göra. Jag tänker inte spela med. Sådant privat ska hanteras med hjälp av en klok själasörjare, inte i tidningarnas offentlighet.

Jag förstod att jag trampade på ömma kommunikatörstår när jag drog in kommunikations-avdelningen på kyrkokansliet i gårdagens twittertråd. Men där ligger alldeles uppenbart ett stort ansvar för mycket av det som har blivit fel i relation till ärkebiskopen. Både i relation till ärkebiskopens egen kommunikation och i relation till hanteringen av sociala mediers kloakvatten. Till exempel, vem tyckte att det var en bra idé att Antje skulle rådda ett ärkebiskopsämbetets twitterkonto på egen hand? Att det var en dålig idé är ju numera tydligt.

Det verkar heller inte – efter alla år – finnas någon åtgärdsplan för att hantera problem i ärkebiskopens kommunikationskanaler. Det finns ingen anledning att ärkebiskopen ens ska behöva läsa allt anonymt skräp, än mindre hantera det själv. Vem eller vilka har ansvaret för det, om inte kommunikationsavdelningen? Varför har ingen ens vidtagit den enkla åtgärden att visa henne inställningarna med vilka man kan begränsa vilka som kan/får interagera med hennes twitterkonto? En sagolik oförmåga att hantera ett tämligen okomplicerat problem. Obegripligt i ljuset av att det har varit ett problem länge.

Någon behöver dessutom förklara det evidenta och återkommande mönstret med potenta kyrkliga makthavare som blir hjälplösa offer så fort kritiken blir stark, om det nu inte är en del av en medveten mediastrategi.

Den kristna Kyrkans ärende är för stort och för viktigt för att få dras ner av och i de sociala mediernas kloaker. Men nu har nätets kloakvatten tillåtits svämma över och in i kyrkan själv. Det är ett resultat av undermåligt utövande av ärkebiskopens ämbete och av dåligt kommunikationsarbete. Vem eller vilka har ansvaret för det? Om inte ärkebiskopen själv och de som har ansvaret för kyrkans nationella kommunikation?

8 november 2020

#592. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

"Jesus svarade: “Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats? De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.” (Johannes 12:35–43)

En vecka tidigare hade Jesus uppväckt Lasaros från de döda. Det väckte mycket uppmärksamhet och intresset för honom var stort när han kom till Jerusalem. Stora folkskaror mötte honom på med jubel och de hyllade honom som vore han en kung av något slag. Det väckte ont blod i de makthavande fariseerna att Jesus verkade ha folket med sig. Det fanns några greker där som ville få se den Jesus som de hade hört talas om. Ryktet om Jesus hade redan spridit sig utanför hans eget judiska sammanhang.

När Jesus hörde att grekerna ville få se honom då vände han uppmärksamheten från det som hade hänt till det som skulle hända. Det var allt annat än en världslig kungs kröning. Han började tala om sin egen kommande död. Han talade om vetekornet som faller i jorden och dör för att ge rik skörd. Han talade om att följa honom och om ett evigt liv. Han berättade om sin egen ångest och mitt i alltihop hördes en röst någonstans ifrån som bekräftade att Jesus är den han säger sig vara. Han talade om att den slutliga domen ska falla över jorden och jordens härskare. Att han ska dra alla de sina till sig när den dagen kommer. Han talade om att allt detta ska ske och det ska börja med att han ska dö.

Folket frågade honom: ”Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?” Jesus svarade då: “Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.”

Ett kryptiskt svar. Nästan lite av ett goddag yx-skaft svar. Han undvek det tydliga svaret och talade om sig själv som ljuset. Han talade om sig själv på ett sätt som påminner om Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Johannes 1:1–5)

“Ännu en kort tid är ljuset bland er” sade Jesus. Människornas ljus är livet. Det gäller oss här och nu på samma sätt som det gällde de som Jesus talade till där och då. Ännu en tid är livets ljus bland oss och med oss. Ännu en tid lever vi tillsammans. Vi existerar här och nu. Vi ser och hör varandra. Vi lever ännu en kort tid i ljuset som är livet självt.

Jesus sade: ”Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er.” Lev livet medan ni har det. Vandra genom livet i ljuset av livets källa. Det levande livet blir till i varje stund av det skapande Ordet. Varje blivande ögonblick blir till i och av Ordets skapelseakt. Ordet skapar allt liv som är med ett ständigt pågående ohörbart ”bli till.” Så, lev!

Vi ska inte låta mörkret övervinna oss. Ty, ”den som vandrar i mörkret vet inte vart han går.” Ljuset är livets existens. Mörkret är ljusets motsats, icke-existens. Mörkret övervinner oss om det inte finns en någon som skapar livet. Om det inte finns någon som skapar och upprätthåller livets levande trots allt och mot alla odds, då återstår bara icke-existensen när livet som vi känner det upphör. Då är vi på väg mot ingenstans och vet inte vart vi går.

”Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” Ordet är Gud Faderns skapande väsen. När Gud Fadern är den han är då skapas människornas ljus och liv av hans eget väsen. För att visa människorna att det levande livet i sig är förbundet mellan Gud och människan sände Fadern Sonen in i ljuset, som är människornas livselement. Sonen, Människosonen, Jesus är en manifestation av det levande och livgivande Ordet som emanerar ur Gud Faderns innersta väsen och skapar livet i sig, ljuset som vi lever i. ”Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” Tro på livet. Tro på livets skapare. Tro att livet lever evigt med och genom Jesus. Mot alla odds. Trots allt.

”När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen.” Han smet undan helt enkelt, och försvann in i folkvimlet. Allt Jesus gjorde var inte spektakulärt eller ”övernaturligt.”

”Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats?” Jesaja kämpade på sin tid med att få folket och makthavarna att lyssna på och lita på Guds löften. Vem trodde då på det de fick höra i berättelserna om att Gud befriade sitt folk från fångenskap och förtryck? Vem litade då på att Gud skulle ta hand om sitt folk? Vem av dem mindes då att Herren hade uppenbarat sin makt för folket och med förbundet lovat att fortsätta att stå på deras sida?

Berättelserna om Jesaja vittnar om att de som lyssnade och litade på det Jesaja sade var få, om ens några. På samma sätt var det när Jesus gav löften om att han skulle befria de fångna, ta hand om sitt folk och fortsätta att ta hand om var och en i livet och i döden. Då var det få som lyssnade och trodde. Ungefär som det är hos oss, här och nu. De som lyssnar, tror och litar på Guds löften har alltid varit få.

”De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade.” Guds majestät är bländande och förblindande. Gud Faderns väsen är så fantastiskt att det ibland är svårt att ta till sig att Gud faktiskt finns här hos oss och med oss. Ofta har vi svårt att ta till oss sådant vi inte kan se med våra egna ögon. Det kan vara svårt att vända om från att inte tro till att tro på denna någon som inte är synlig på samma sätt som annat är synligt. Jesaja förstod det, ty han hade skådat Guds härlighet och förstod hur svårt det kunde vara att tro för den som inte hade sett. Jesus förstod och förstår också att det ibland är svårt att tro på Gud Fadern utan att få se honom med egna ögon.

”Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan.” Att sitta i rådet är att ha anseende och inflytande. Att ”vara någon.” Fariseerna är åsiktspoliserna som talar om för andra vad de får och inte får tänka, tycka och säga. De har alltid funnits och kanske är de fler nu än någonsin. Åsiktskorridorens väktare som kastar misstänkliggörande invektiv på den som tänker, tycker eller säger annorlunda. Nåde den som ställer sig upp och säger ”jag är kristen, jag tror att Jesus lever och jag tror att Jesus är världens och människornas frälsare.” Det råder ingen brist på illasinnade fariseer som gärna exkommunicerar den som är kristen och vittnar om det. Det kan kosta på att vara kristen. Runt om världen pliktar kristna med sina liv i detta nu, för att de lever i och vittnar om sin kristna tro.

”De älskade äran från människor högre än äran från Gud.” De orden faller tungt på oss alla. Vem av oss brottas inte med den frågan? Vem av oss tvekar inte inför risken att förlora platsen i den mellanmänskliga gemenskapen för något så abstrakt som äran från Gud? Äran från denna någon som inte är synlig på samma sätt som annat är synligt? Men det är en risk som inte kan förhandlas bort. Evangeliets sanning om vem Jesus är, om vad han har gjort med sin död och uppståndelse och om vad det innebär för världen och människorna är en fantastisk och radikalt annorlunda sanning som inte är förhandlingsbar. Jesus sade: ”Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” Den kristna trons uppgift är att vittna om att det Jesus sade är sant.

25 oktober 2020

#591. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet…

”När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten. Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ’Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?’ Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ’En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.’” (Matteus 13:53-57)

Jesus hade gjort sig ett namn och han hade blivit ganska välkänd. Han hade predikat för stora folkskaror och gjort många mirakel. Samtidigt som Jesus gjorde underverk förkunnade han om Guds rike och han försökte förklara vad han menade med en lång rad liknelser. Det Jesus gjorde och det han förkunnade ställde till med uppståndelse och han fick både makthavarnas och folkets uppmärksamhet.

Han kom hem till Nasaret. Där undervisade han i synagogan så att de som hörde honom häpnade och började ifrågasätta honom. ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?” undrade de. Vi vet inte vad Jesus undervisning i synagogan handlade om. Men vi vet ganska mycket om visdomen som fanns i hans övriga undervisning. Vi vet också ganska mycket om underverken som han gjorde. Berättelserna finns ju. Men de ifrågasatte inte visdomen i sig. De ifrågasatte Jesus som person. ”Vem tror han att han är?” Ungefär.

”Är det inte snickarens son?” fortsatte de. Josef var ju snickare. Vi vet inte så mycket om Josef. Men de få berättelser som vi har om honom vittnar om att han var en ganska enkel man som hade ett stort hjärta. Det är nästan som att de försökte skambelägga Jesus genom att hänvisa till hans pappa, som ju inte var någon märkvärdig figur. Josef var ju liksom bara en av alla vanliga människor. Om nu Jesus kom ur sådana enkla förhållanden, då kunde han väl inte hålla på att göra sig själv märkvärdig. Det var ju ungefär vad de sade.

”Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?” De hänvisade till Jesus familj som någon form av argument mot honom. Men, ett kort tag tidigare hade Jesus haft en diskussion om just sin relation till familjen. ”Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: ’Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.’ Han svarade honom: ’Vem är min mor, och vilka är mina bröder?’ Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: ’Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.’” (Matteus 12:46-50) Jesus vidgade familjebegreppet på ett sätt som kanske var obegripligt för många och sannolikt var provocerande för de flesta. Hans ärende var större och mer omfattande än vad som rymdes i tidens sociala ramar. Argumentet om att hans familj inte var märkvärdig nog bet inte.

”Och bor inte alla hans systrar här hos oss?” fortsatte de. De ifrågasatte Jesus för att han i allt väsentligt var lika vanlig som hans syskon. Om nu hans systrar bor här hos oss och är helt vanliga kvinnor då kan väl inte han vara särskilt märkvärdig, ungefär. Det är förståeligt att de tänkte så. Där och då såg och hörde de en till synes vanlig människa bland vanliga människor. Vem Jesus egentligen var i djupet av sitt väsen, det var dolt bakom en slöja av vardaglig vanlighet. Jesus fullständiga väsen och verkliga identitet skulle uppenbaras först senare, när han gav sig till känna som uppstånden från döden han dog på korset.

”Varifrån har han då allt detta?” undrade de. Det var en berättigad fråga förstås. Jesus var ju en son till en vanlig snickare och som sådan hörde han inte till den grupp av människor som vanligtvis stod för visdomen. När det nu visade sig att Jesus var en vis förkunnare så var det kanske inte så konstigt att de som visste vem han var undrade var i hela friden han hade fått allting ifrån. Återigen, det var en berättigad fråga. De visste inte där och då vem Jesus var i sin helhet. Nu vet vi att Jesus var och är en någon som är mycket mer än en vanlig snickarson från Nasaret, men det visste de inte då.

Så blev han en stötesten för dem. En stötesten är en svårighet. Många olika saker kan vara stötestenar. På vilket sätt Jesus blev och var en svårighet för dem är lite oklart. Kanske var det allt det där som han förkunnade om Guds rike som var svårt för dem. Det kanske var svårt för dem att hantera det faktum att han faktiskt gjorde underverk som hjälpte människor på ett sätt som ingen hade sett eller upplevt förut. Kanske var det Jesus vanlighet som var problemet. Det han undervisade om, det han förkunnade, predikade och gjorde var ju något radikalt annorlunda och alldeles nytt. Ändå var han ju så vanlig. Det gick kanske inte riktigt ihop. Så Jesus blev en stötesten, en svårighet och ett problem.

”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem” svarade Jesus. En profet är en någon som går Gud Faderns ärende. En profet förkunnar ett besvärligt budskap om omprövning och omvändelse – från de världsliga tingen till de gudomliga angelägenheterna. En profet konfronterar sin samtid med ett radikalt och provocerande budskap om att den riktning som folket rör sig i behöver korrigeras och att den nya nödvändiga riktningen har folkets relation till Gud Fadern som utgångspunkt, centrum och mål. Den som drabbas av profetens uppgift blir osvikligt ringaktad i sin hemstad och av sina närmaste. Av den enkla anledningen att en profets ärende går utöver allt som vederbörande tidigare har varit. Profetens uppgift innebär ett kompromisslöst brott med allt det som tills dess har definierat hans eller hennes identitet och sammanhang. Den som bryter med gamla vänner, bekanta och släktingar för ett högre syfte blir ofelbart ringaktad. För vi ska ju inte tro att vi är något. Men en sann profet är något alldeles särskilt och det får konsekvenser.

Jesus var, bland mycket annat, en alldeles sann och tvättäkta profet som gick Gud Faderns ärende och förkunnade ett radikalt budskap om omvändelse. Han undervisade i synagogan i Nasaret. De som hörde honom häpnade och ifrågasatte honom, för att han var lika vanlig som hans syskon och de andra där i byn. De som ifrågasatte Jesus använde hans vanlighet som ett argument mot honom. Det skulle senare visa sig att det var just Jesus vanlighet som var och är det mest fantastiska med honom.

I ljuset av hans uppståndelse från döden har det visat sig att Jesus från Nasaret – i all sin vanlighet – är Gud själv uppenbarad i Sonen. Här finns den kristna trons absoluta epicentrum. Gud är ingen abstrakt idé eller ett transcendent något som befinner i någon annan del av verkligheten än här. Gud är inte tidlös. Gud står inte utanför tiden, evig i sin oföränderlighet. Tvärtom – med och genom uppenbarelsen i Sonen har Gud Fadern en gång för alla visat världen och mänskligheten att han lever här i tiden, med oss, och att han delar livsvillkoren med alla och envar. 

Där och då var Jesus vanlighet en stötesten för dem. Här och nu, i ljuset av uppståndelsens mirakel och i ljuset av Jesus fortsatta närvaro i Anden, är Jesus vanlighet hans styrka. Han är här, lika närvarande som var och en av oss, lika vanlig som du, jag och alla andra. Att Jesus är alldeles vanlig är kanske det största miraklet av alla. Det faktum att Gud Fadern har uppenbarat sig och fortsätter att uppenbara sig med Sonen i Anden här i den högst vardagliga och vanliga verkligheten som vi står och går i tillsammans är utan tvekan ett fantastiskt och ständigt pågående mirakel i all sin vardagliga vanlighet.

Att Jesus var och är tillgänglig på ett vanligt sätt kanske kan vara en stötesten för någon, nu som då. Samtidigt är det just det att Jesus är tillgänglig på ett vanligt sätt som gör Jesus till den absoluta, fasta och högst verkligt existerande hörnstenen i vår kristna tro.

11 oktober 2020

#590. Tacksägelsedagen…

"Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lukas 19:37–40)

Hela skaran av lärjungar hade sett och upplevt underverken och miraklen som Jesus hade gjort. Det de hade sett och upplevt skapade en glädje som de inte kunde hålla för sig själv. En sådan där glädje som måste få komma ut i form av en synligt och hörbar tacksamhet. Så de jublade och prisade Gud för vad de hade sett och upplevt där de gick på vägen mellan Olivberget och staden.

Jesus hade botat spetälska, drivit ut en demon, botat en pojke med fallandesjuka. Alldeles nyligen utfodrade han mirakulöst fem tusen människor med fem bröd och två fiskar. Han botade en kvinna som hade varit blödande i många år, han botade en romersk officers tjänare, han uppväckte en änkas son från döden i Nain och han helade en mans förtvinade hand. Samtidigt som Jesus utförde mirakel och underverk så förkunnade och predikade han om Guds rike. Han gav dem mängder av liknelser som handlade om att Guds rike inte är långt borta. Han förkunnade om Guds rikes snara ankomst och med miraklen visade konkreta exempel på hur det ska bli och vara i Guds kommande rike.

Miraklen och underverken som Jesus gjorde vittnade om och fungerade som konkreta exempel på det Guds rike som han talade om. När Jesus gjorde miraklen och utförde underverken då lättade han på förlåten och lät människorna få en glimt av det som komma skall. I Guds rike ska det bli och vara på de sätt som Jesu underverk vittnar om. 

I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda blir uppväckta till det levande livet. Miraklen var konkreta exempel på det Guds rike som Jesus förkunnade och predikade om. Det väcktes ett hopp i de som hörde vad Jesus förkunnade och som såg vad han gjorde. Han sade vad han menade och med miraklen så visade han att han menade vad han sade.

Hoppet som väcktes i folket där och då finns fortfarande. Det lever kvar i Jesus förkunnelse som vi har fått den berättad för oss och i berättelserna om de mirakel och underverk som han gjorde. Att han sade det han sade och att han gjorde det han gjorde, det är lika sant och giltig här och nu som det var där och då när det hände. Jesus förkunnelse och hans mirakel är lika sanna och giltiga för oss här och nu som det var för dem som upplevde dem där och då. Lika sanna för oss som för dem som sedan skrev ned berättelserna, för att det inte skulle glömmas bort vad Jesus hade sagt och gjort.

Hoppet, glädjen och tacksamheten som Jesus väckte i lärjungarna där och då är samma hopp, glädje och tacksamhet  som Jesus  fortsätter att väcka i oss och i världens alla kristna här och nu. Deras hopp, glädje och tacksamhet är vårt hopp, vår glädje och vår tacksamhet.

De ropade ut sin glädje och tacksamhet: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn.” De hade hört vad Jesus sagt och de hade sett vad han gjort. De drog sina slutsatser och förstod att han var den han utgav sig för att vara. De förstod att Jesus stod i annans tjänst, att han förkunnade och verkade i en annans namn. Som när en kungens tjänsteman och emissarie talade i kungens namn. De hörde, såg och förstod att Jesus talade i Herrens namn och att han gick Gud Faderns ärende.

De ropade ”Fred i himlen och ära i höjden” för de såg och förstod att det de hade hört Jesus förkunna och sett honom göra var något annat än tillfälligheter i den vardagliga verkligheten som de stod och gick i. Det som uppenbarade sig med och genom Jesus var något radikalt annorlunda och alldeles nytt. De anade att de hade fått se och uppleva skärvor av den himmelska freden som råder i Guds rikes fullbordade framtid.

Några fariseer sa till Jesus att säga åt lärjungarna att sluta vara glada. Fariseer har alltid funnits och de finns fortfarande. De där som tror sig veta lite bättre än kristna som är uppriktigt glada av Jesus och Guds löften. De där som tycker sig stå lite över kristna människors frimodiga och oförställda glädje över vad Jesus har gjort för oss och för alla andra människor. De där som tycker sig förstå lite mer än alla andra och tror sig veta lite bättre än Jesus själv.

Då drog de sig inte ens för att säga till Jesus att säga åt oss att sluta vara glada. De försökte och försöker kväva den kristna trons glädje. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas sådana fariseer. Men vi ska inte låta någon ta den kristna trons glädje ifrån oss. Vi ska tillsammans med lärjungarna fortsätta att prisa vår Herre och med jublande glädje fortsätta att berätta om Jesus för alla som vill lyssna.

Jesus sade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Om vi tiger då kommer de livlösa stenarna att ropa och förkunna det glada budskapet om Jesus och om Guds rike. Det finns ingen gräns för hur Gud kan låta sig uppenbaras i världen. Vår Herre kan mycket väl låta sig uppenbaras i en vacker flöjtkonsert, i en blommande buske och till och i en död hund. Guds frihet att låta sin uppenbarelse ta gestalt inom skapelsens ramar är absolut. Gud ska låta sig uppenbaras i livlösa stenars ropande förkunnelse om det blir nödvändigt.

Stenarna ska börja ropa om vi som är kristna slutar att med tacksamhet och glädje förkunna den kristna trons gladaste budskap om vem Jesus är, om vad han har förkunnat och om vad han har gjort. Låt oss aldrig tystna om evangeliets glada budskap. Låt oss aldrig tystna om Jesus. Låt oss inte bli överröstade av livlösa stenars rop.

Jesus från Nasaret, som dog på det där korset, uppstod mirakulöst från döden och lever fortfarande. Han vittnade med sitt liv, sin död och sin uppståndelse om att Guds rike en gång för alla har brutit in i skapelsen och världen – till mänsklighetens frälsning och till människors befrielse från döden själv. Så stort och fantastiskt är den kristna trons evangelium och glada budskap. I ljuset av allt det fantastiska så finns det alla anledningar i världen för oss alla att med stor tacksamhet och med glada röster stämma in lärjungarnas lovprisande glädje: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.”

Gör din kristna tro och tacksamhet synlig. Gör din röst hörd. Berätta för andra om Jesus och låt ingen ta den kristna trons stora glädje ifrån dig.

27 september 2020

#589. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ’Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.’ Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ’Var inte rädd, tro bara.’ Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ’Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.’ Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ’Talita koum!’ (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.” (Markus 5:35–43)

Döden. Den oåterkalleliga intigheten. Icke-existensen. Den oerhörda frånvarons närvaro. Att förlora varandra. Förlora oss själva. Den kvarvarande tomheten. Förtvivlan. Sorgen. Saknaden. Allt det där drabbade synagogföreståndaren. ”Din dotter är död.” Avgrunden öppnade sig. Världen gick sönder. Verkligheten fick en ny och annorlunda färg.

”Du ska inte besvära Mästaren längre” sade de till honom. Det som nyss var viktigt var inte längre viktigt. Döden avbryter livet och tar all uppmärksamhet. Frånvarons närvaro tränger sig på och fyller den plats som nyss var fylld av liv. Intighetens tomhet blir konkret och vi står som slagna inför avgrunden. Så är det ofta. Nästan alltid. När någon tas ifrån oss och livet ersätts av dödens närvaro. Där stod han, synagogföreståndaren, med rummet fyllt av hans dotters frånvaro. Med allt som började röra sig i hans inre. Med vulkanen av sorg som började mullra i djupet av hans väsen. Hans tankar famlade efter något att hålla sig i när han hörde Jesus röst: ”Var inte rädd, tro bara.”

Rädsla är dödens följeslagare. Rädslan finns på något sätt alltid där, i närheten av tanken på dödens realitet. Det vi människor fruktar mest av allt är det okända. Döden är det största okända. Få är de som sanningsenligt kan påstå sig vara orädda inför dödens ankomst. Jesus uppmaning ”Var inte rädd” griper an vid roten. Jesus vet att synagogföreståndaren är rädd. Rädd för att det ska vara sant att hans dotter är död. Rädd för att han ska ha förlorat henne. Rädd för att han ska ha förlorat den han älskar och den han är älskad av.

”Tro bara” sade Jesus till honom. Vad skulle han tro, där han stod inför avgrunden? Jesus ville inte att han skulle förlora tron på och tilliten till livet. Med tron på och tilliten till livet följer hoppet om att det finns en framtid. Att inte tro är att förlora hoppet om att livet har en framtid. Att förlora hoppet är att förtvivla. Jesus ville ingjuta tilliten till livet och hoppet om framtiden i honom, så att han inte skulle förtvivla.

Så tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och de gick hem till föreståndaren där dottern hade dött. Där hade förtvivlans upprördhet tagit över och de grät och klagade högt. Dödens närvarande frånvaro fyllde hemmet. Hon var död och de såg ingen framtid. Så som det så ofta är när döden tar någon ifrån oss.

”Varför ropar ni och gråter?” sade Jesus när han kom in. Det kan vid första anblicken verka hjärtlöst att någon ställer en sådan fråga till de som sörjer. Men det finns något djupt själavårdande i frågans uppmaning att sätta ord på sorgen. ”Varför gråter ni?” lämnar utrymme att benämna det som har hänt. Att med ord göra sorgens orsak konkret och därmed lite mer hanterbar.

Jesus sade: ”Flickan är inte död, hon sover” och avslöjade något oerhört med de orden.

Den som är död är inte tillgänglig i tiden. Den som är död saknas i den kommande tiden som är de levandes möjlighet. Den som är död har lämnat den tid som är livets själva livselement. Flickan var ju död. Och nu påstod Jesus att hennes död var en sömn. Den som sover vilar fortfarande i tiden, finns ju kvar här i den tid som är vårt livselement, om än inte kontaktbar. Den sovande har en framtid, en plats här i tiden med oss levande. Den sovande kan återta sin plats i tiden genom att vakna.

Med orden om att flickan inte är död utan sover avslöjar Jesus sin relation till tiden. För honom har hon inte lämnat den tid som är hans livselement, trots att hon med sin död har lämnat den tid som är hennes levande fars och mors livselement. Den tid som är Jesus livselement innefattar och omfattar den fullbordade framtiden som ska bli till genom uppståndelsen, på andra sidan döden. För Jesus innebär inte flickans död att hon har fallit utanför den tid som är det levande livets livselement definierat av uppståndelsen. För Jesus är den döda flickan bara tillfälligt okontaktbar, hennes liv och plats i livets tid är intakt.

”Då skrattade de åt honom.” Det är klart att de skrattade, mitt i deras förtvivlan och sorg. Det Jesus sade var ju absurt. De såg ju att hon var död. Skratt förlöser när diskrepansen mellan det som sägs och det som är blir så stort att det blir absurt. Ibland kan man inget annat göra än att skratta åt saker. Även åt det som är smärtsamt och svårt. Skrattet är en emotionell säkerhetsventil. De skrattade åt Jesus när han sade att flickan som var död inte var död för att alltihop var så smärtsamt.

Jesus agerade beslutsamt och körde ut allesammans. Han tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där flickan låg. Det var som om Jesus bestämde sig för visa dem vad han menade. Han behövde bli konkret och handfast.

Så han tog barnets hand och sade: ”Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!” Jesus rörde vid henne och tilltalade henne som man tilltalar någon som lever. Miraklet skedde. Flickan reste sig upp. Det berättas inte att hon började att leva igen. Hon bara reste sig upp. För Jesus var hon inte död, hon befann sig fortfarande i den tid – i det livselement – som definieras av Jesus uppståndelse. Hon hade inte fallit utanför livets tid. Hon behövde bara resa sig upp. Hon gick omkring i rummet som om inget hade hänt, hon var tolv år gammal. Det berättas att hon var tolv år gammal för att vi ska förstå att det är samma tolvåriga flicka som nu lever efter att hon varit död.

De blev utom sig av förvåning. Det är kanske inte så svårt att förstå. Vem av oss skulle inte bli utom sig av förvåning om någon som var död reste sig tillbaka till livet mitt framför våra ögon? Den förvåningen hör ihop med tron på att Jesus är den han är. När tron på Jesus visar hur tillvaron är beskaffad, vad livet är i ljuset av Jesus död och uppståndelse, när det visar sig att verkligheten är på ett annat sätt än vad vi kanske trodde att vi visste, då är förvåning det första som händer. Förvåningen lever kvar som en förundran inför tillvaron i ljuset av den kristna tron.

Jesus förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Han hade avslöjat en hemlighet för dem. Hemligheter ska man ju hålla. Miraklen som Jesus gjorde avslöjar hemligheten om hur det ska bli och vara vid tidens slut. Hur det ska bli när Guds rikes fullbordade framtid är den verklighet som är och som ska vara.

I Guds rikes fullbordade framtid, där och när Guds rike är fullbordat ska det bli och vara på de sätt som Jesus mirakel vittnar om. När Jesus utförde miraklen var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av hur det ska bli. I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda är uppväckta till det levande livet. Miraklen är som konkreta exempel på tillståndet i det Guds rike som Jesus förkunnade och predikade om.

Sedan sade Jesus åt dem att ge flickan något att äta. Den vardagliga och konkreta handlingen att ge henne något att äta visar oss två saker. Det ena är att flickan är uppväckt till det liv som hon levde här i tiden. Hon är densamma som innan hon dog och äter som förut. Uppståndelsens liv är inte av något annat slag än det liv som vi lever här och nu.

Det andra är sammansmältningen av vår tid med Jesus tid. Tiden är elementet i vilket vi lever. När den uppståndna flickan åt var hon uppstånden som in i Guds rikes fullbordade framtid samtidigt som hon var konkret levande i den tid som var hennes föräldrars och vårt livselement. Miraklet var en försmak på sammansmältningen av Guds rikes fullbordade tid och det levande livets tid som vi känner till. Som det ska bli på uppståndelsens dag.

Döden. Intigheten. Icke-existensen. Den oerhörda frånvarons närvaro – är inte slutet på berättelsen om livets levande. Synagogföreståndarens dotter dog, som vi alla ska dö. Jesus rörde vid henne och tilltalade henne, som Jesus ska röra vid och tilltala var och en av oss. Flickan reste sig och livet levde vidare som livet alltid har levat, som vi ska resa oss och leva vidare som vi alltid har levat.

Det finns ett löfte i Jesus Kristus om att döden inte innebär livets slut. När den dagen kommer, när vi kliver över tröskeln och lämnar det här livet bakom oss, då ska vi på något sätt få höra Jesus röst: ”Du är inte död, du sover. Var inte rädd, tro bara.” 

13 september 2020

#588. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

"Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” (Johannes 17:18–23)

Jesus livsgärning som människa här i tiden närmade sig sitt slut. Han summerade sitt liv med människorna och försökte förbereda sig själv, lärjungarna och världen på att tillvaron skulle bli annorlunda när han lämnade livet som vi känner det bakom sig. Han gjorde det med bönens ord och bad till Gud Fadern. Det är som om vi får lyssna till en Guds egen inre dialog om det viktigaste inför den oundvikliga förändringen som är på väg när han ska lämna lärjungarna och de troende för att tas upp i uppståndelsens fullbordade framtid.

Han sade: ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen.” Fadern sände Sonen till världen med en avsikt och en uppgift. Faderns avsikt och Sonens uppgift är klart och tydligt uttalade. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Johannes 3:16) Faderns avsikt var att befria mänskligheten, människan och alla människor från dödens intighet. Sonens uppgift var att med sitt liv, sin förkunnelse, sin död och sin uppståndelse åstadkomma frälsningens befrielse från döden. Jesus sände ut lärjungarna i världen med samma avsikt och med samma uppgift. Avsikten är att de som tror på Jesus genom lärjungarnas förkunnelse inte skall gå under utan ha evigt liv. Uppgiften är att förkunna detta glada budskap för alla som vill höra och ta det till sig.

Jesus sade: ”För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” För lärjungarnas skull ska Jesus bli ett heliggjort offer som på korset ska åstadkomma försoningen mellan Gud och mänskligheten en gång för alla. Det glada budskapets sanning – Evangeliets sanning – är att Guds försoning med människorna är alldeles sann och alldeles på riktigt. Att ta denna sanning till sig, att göra den till sin, att i hjärtat och på riktigt tro att frälsningens befrielse är sann, det är heliggörande för de som tror. De som tror att Jesus är den han är i enlighet med lärjungarnas förkunnelse skall inte gå under i dödens intighet utan ha evigt liv. Uppgiften att förkunna detta glädjebud för världen kvarstår för oss som tror även idag.

Han sade: ”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig.” Jesus bad inte bara för lärjungarna. Han bad också för oss och för alla andra som genom lärjungarnas förkunnelse har kommit till tro på Jesus. Lärjungarnas ord, vittnesbörd och förkunnelse om vem Jesus är, det är vad som leder oss till den kristna tro som frälser och befriar. Någon annan frälsning finns inte. Vi har fått och vi får deras förkunnelse om Jesus till oss i, med och genom profeternas och apostlarnas vittnesbörd i Bibelns berättelser. Några andra frälsande ord finns inte. Vår uppgift är att fortsätta att vittna om Evangeliets befriande och frälsande budskap, här och nu där vi står och går. Att vara kristen är att ha kommit till tro på Jesus efter att ha hört Evangeliet och att därefter berätta om dess glada budskap för andra. Vi kan inte och vi får inte hålla den kristna trons fantastiska glädjebudskap för oss själva.

Jesus sade: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Jesus bad för vår enhet. För att vi, tillsammans med lärjungarna och världens alla kristna, ska vara en sammanhållen gemenskap. Det betyder inte att vi ska vara en enighetens åsiktsgemenskap där alla tycker, tänker och agerar likadant. Enhetstanken är relaterad till Fadern och Sonen i Anden. Det är i vårt förhållande till Gud Fadern med Sonen i Anden som vår kristna enhet är viktig. När vi är ett – i betydelsen att vi kristna var och en för sig och alla tillsammans med och i vår kristna tro definierar oss i relation till Fadern med Sonen i Anden och agerar därefter – då kan och ska världen tro att Jesus är den han är och att han är sänd av Fadern.

Vi behöver vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara kristna. Vi behöver vara kristna så att det märks att det betyder något. Vi behöver vara kristna på ett sådant sätt att Evangeliets glädje lyser igenom, så att Guds kärlek till världen i Jesus blir synlig för andra.

Han sade: ”Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett.” Härligheten som lyser om Jesus är hans intima relation till Fadern. Så oerhört intim och nära att de är ett. Så intim och så nära att de inbördes delarna inte går att skilja åt. Sådan är relationen till Gud Fadern som är tillgänglig för oss alla i tron på Jesus. Att leva i sin kristna tro är att tas upp i och omfamnas av den intima och nära relationen till Fadern som Jesus befinner sig i. Om och när vi ser och förstår att vi tillsammans med Jesus är inneslutna i en intim och nära relation med Gud själv då kan vi också fullkomnas och förstå att vi är ett med varandra. När vi i den kristna trons ljus inser att vi i tron på Jesus hör ihop med varandra och på riktigt lever i enlighet med den insikten då blir den kristna kyrkan och Evangeliets glada budskap synligt och tydligt i världen. Och Jesus sade: ”Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Jesus summerade sitt liv bland människorna med bönens ord. Det var som en Guds egen inre dialog där han pekade ut riktningen för lärjungarnas, för alla kristnas, för kyrkans och för vår framtid. Han bad om att Evangeliets avsikt och uppgift skulle vara tydliga för oss. Han bad för att vi inte ska hålla den kristna tron för oss själva, för att vi ska fortsätta att vittna, berätta och föra det glada budskapet om frälsningen genom Jesus vidare till andra. Han bad för att vi ska lita på att Evangeliets löfte om befrielse från döden är sant. Han bad för att vi ska förstå att vi i vår kristna tro hör ihop med varandra. Han bad för att vi ska leva tillsammans med varandra så att Guds kärlek till världen och människorna blir synlig och tydlig. Så att vi med våra liv vittnar om att "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”