#631. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"Han kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: “Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: “Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: “Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: “I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: “Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.” (Johannes 4:46–54)

En man i kunglig tjänst var inte vem som helst. Han befann sig nära den världsliga makten och var med och bestämde, fattade viktiga beslut och fick saker och ting gjorda. En man i kunglig tjänst kunde lita på sin egen förmåga, sina kontakter och sitt nätverk i de flesta lägen och sammanhang. Han var en del av den världsliga och politiska makten.

Men inför sonens sjukdom stod han maktlös. Han måste ha hört talas om Jesus och hört berättelserna om vad Jesus hade gjort. Det berättades att Jesus botade sjuka, uppväckte döda och hjälpte dem som ingen annan kunde eller ville hjälpa. Ryktet gick om den där bröllopsfesten i Kana när Jesus gjorde vatten till vin. Det var förstås bara en av alla märkliga berättelser om Jesus som florerade men den låg nära till hands eftersom Jesus för stunden var tillbaka i Kana där det hade hänt.

Mannen i kunglig tjänst hade hört berättelser om mirakulös hjälp och om sjuka som blev friska mot alla odds. Så han sökte upp Jesus och bad om hjälp med sonen som var dödligt sjuk. Jesus svarar lite kärvt: “Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Det var ju nästan lite av ett ’goddag-yxskaft’ svar. Ämbetsmannen var inte ute efter något under eller tecken i form av något trick som skulle få honom att tro. Han bad ju uppriktigt om hjälp för sin sjuka son.

Han lät sig inte nedslås av Jesus ord utan svarade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Berättelserna om Jesus hade övertygat ämbetsmannen om att Jesus faktiskt kunde hjälpa och bota och han stod på sig. ”Kom innan mitt barn dör.” Den som har haft barn i sin närhet kanske kan ana mannens förtvivlan. ”Gå hem” sade Jesus, ”din son lever.” Ämbetsmannen trodde på vad Jesus sade och gick hemåt. På vägen hem fick han bud om att sonen levde och att han hade blivit frisk vid den tidpunkt som Jesus hade sagt att det var så det skulle bli. Han och alla i hans hus kom till tro på att Jesus var och är den han utger sig för att vara.

Tre saker behövs för att man ska be om hjälp. Man behöver inse att man behöver hjälp, man behöver tro att det finns hjälp att få och det behöver finnas någon som kan hjälpa. Ämbetsmannen förstod att sonens sjukdom låg utanför hans egen förmåga och kontroll, trots att han tillhörde den världsliga maktens övre skikt. Han hade hör talas om vad Jesus hade gjort på ett sådant sätt att han faktiskt trodde att det fanns hjälp att få. Han hade hört sådant om Jesus att han trodde att Jesus faktiskt kunde och ville hjälpa honom och hans son.

Det är svårt att be om hjälp. Därför att man konfronteras av sina egna tillkortakommanden och sin egen oförmåga. Att be någon om hjälp är att vända sig till denna någon i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att denna någon kan och vill hjälpa med något man själv inte förmår. Att be någon om hjälp är att förtrösta på ett hopp om någons välvilja och förmåga att åstadkomma en förändring till det bättre med det jag själv inte kan förändra. Att be om hjälp är att visa sig vara svag och otillräcklig. Det är därför det är så svårt att be om hjälp.

Ju mer världslig makt man har desto svårare är det att be om hjälp. Ämbetsmannen hade världslig makt, ändå underkastade han sig Jesus. Någon hade vittnat för honom om Jesus på ett sådant sätt att han var omvänd från att lita på sin egen förmåga till att istället lita på Jesus goda vilja. Han trodde att Jesus kunde hjälpa honom när hans egen förmåga kom till korta. Han hade en tro som hade lagt ifrån sig den egna förmågan för att istället lita på Jesus förmåga.

När inget annat återstår, när den egna förmågans möjligheter är uttömda, då är hoppet och löftet som finns i Jesus det enda som återstår. Jesus känner sin mänsklighet och vet att livet förr eller senare för människor dit. Från öster och väster, överallt ifrån, ska många komma med tomma händer i hopp om att Jesus löften ska vara sanna. Att det ska vara sant att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla som inte längre av egen förmåga kan hjälpa sig själva. När det gäller liv och död. Och Jesus ska ta emot oss alla som vore var och en hans alldeles egen.

Att be är att vända sig till vår Gud i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att vår Gud kan och vill hjälpa. Att be till Fadern med Sonen i Anden om något är att lita på att vår Herre faktiskt kan hjälpa. Det är att lita på att vår Gud kan och vill infria den kristna trons löften. Så låt oss be.

Nu vänder vi oss till Dig, Du som är vår Gud. Du som är ljuset som övervinner allt mörker. Du som älskar med en kärlek som är mer innerlig och mer sann än allt det vi kallar kärlek. Du som skapar det liv som övervinner all världens död. Du som skänker oss det eviga livets gåva. Du som har åstadkommit allt detta och mer ändå i Jesus Kristus din Son, vår broder. Hjälp oss, Du som kan och vill. Låt oss inte förbli oberörda inför andras möda. Låt oss inte med våra ord stänga in den som du har befriat. Hjälp oss, Du som kan och vill. Vi vet att vi inte är några stora kristna. Vi känner våra tillkortakommanden och vi vet att vi är små. Men vi vet också att din nåd, din kärlek och din barmhärtighet är stor och omsluter oss alla och var och en. Så hjälp oss att med glädje göra det lilla vi kan för att hjälpa andra och varandra. Var oss nära med din Heliga Ande och led oss rätt så att det lilla vi kan och förmår är din vilja förverkligad i oss. I Jesu namn. Amen.

#630. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’” (Markus 1:9–11)

Johannes döparen var ingen välkammad vän gestalt. Johannes var väderbiten och kärv. Han levde i vildmarkens kompromisslösa hårdhet i utkanten av samhällets gemenskap. Han bar kläder av kamelhår och läder. Han levde på gräshoppor och vildhonung. Johannes var allt annat än en välanpassad figur som passade in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen.

Men många kom från vida omkring och sökte upp honom för att låta sig döpas av honom. Många litade på och trodde att det Johannes sade och gjorde var viktigt och på riktigt. Kanske för att han talade sant om vem Gud egentligen är och om vad det faktiskt innebär för människan och människor. 'Omvänd er. Himmelriket är nära' förkunnade han högt och tydligt. 

När de som förestod och representerade en välputsad och tillrättalagd ”religion” kom till honom då fylldes Johannes av helig vrede. 'Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.' Johannes utmanade och konfronterade dem som tyckte sig ha rätt till någon världslig makt i förhållande till relationen mellan Gud och människan under förevändningen att de var företrädare för en ”religion.”

En ”religion” är något annat än kristen tro. Religion är när människan sträcker sig efter och strävar efter att nå fram till och beröra Gud. Men det är ett projekt som är dömt att misslyckas. Människan och människor kan aldrig söka sig fram och nå fram till Gud. Ingen människa har någonsin lyckas sträcka sig igenom den barriär som utgörs av döden och lyckats nå fram till Gud härifrån.

Varje religion är ett misslyckande, ett misslyckat mänskligt försök att på människans egna villkor och av människans egen kraft sträcka sig efter, nå fram till och beröra den levande Guden. Kristendomen som religion är mänsklighetens bästa försök, det försök som kommer närmast. Men även kristendomen som religion misslyckas. Som religion är kristendomen mänskligheten största och mest magnifika religiösa misslyckande.

Men kristen tro är något annat. Kristen tro är tron på att Gud själv från sitt håll har sträckt sig genom dödens barriär för nå fram till oss människor. Kristen tro är övertygelsen om att Gud i Jesus från Nasarets gestalt har manifesterat sin närvaro här mitt ibland oss. Kristen tro är löftet om att Gud i den heliga Andens gestalt fortsätter att beröra oss och alla människor på ett sådant sätt att det väcker tro, hopp och kärlek.

Vi behöver inte ge oss i kast med religioners ständigt misslyckade projekt att söka efter en Gud. Gud Fadern sträcker sig i Sonens gestalt till var och en av oss och berör oss alla med den heliga Anden. Vi behöver inte söka efter Gud, vi behöver tro och lita på att Gud i, med och genom Jesus har sökt sig till och funnit oss. Och vi behöver vittna för andra och som Johannes döparen peka på Jesus med vad vi säger och gör.

Johannes var så övertygande i sin förkunnelse att folket började fråga sig om det det kanske var han som var Messias. Johannes var kärv som få och han förkunnade ankomsten av en någon som var om möjligt ännu kärvare. Han förstod att hans förkunnelse och dop var begränsade till denna världen. Och han förstod att den någon som han vittnade om har en makt och myndighet som går utanför ramarna för verkligheten som vi känner den. Med helig ande och eld ska agnarna skiljas från vetet vid själva existensens yttersta gräns. Johannes insåg allvaret och gjorde vad han kunde för att få folket att förstå att när Jesus ger sig till känna som den han är då är det på allvar. Då är det är på liv och död.

Sedan kom Jesus för att låta sig döpas av denna väderbitna, kärva och utmanande Johannes. Jesus och Johannes mödrar var släkt och de kände förmodligen varandra sedan barnsben. Johannes tyckte att det var lite konstigt att Jesus vill låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterade. Johannes döpte Jesus på samma sätt som han döpte alla andra. Och det var då miraklet skedde. Det Johannes hade anat bekräftades i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrade allt. För alla människor i alla tider.

Himlen öppnade sig och den heliga anden kom ner över Jesus och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’ Guds uppenbarelse slog ut i full blom när Johannes döpte Jesus och himlen öppnade sig. Gud blottade sitt innersta väsen när Faderns röst talade till Sonen med Andens manifestation. Det var inget annat än den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten.

Där och då uppenbarade Gud sitt innersta väsen och sin treeniga identitet för världen. Det var som om Gud där och då förkunnade för hela skapelsen och för hela sin mänsklighet 'det här är vem jag är.' Från den stunden kan vi med säkerhet säga vem den levande Guden är – Gud är Fadern och Sonen och den heliga Anden. Ingen annan och inget annat.

Johannes döpte Jesus, himlen öppnade sig och den heliga Andens röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’ Himmelriket var nära för en kort stund när Gud uppenbarade sig för världen med sitt innersta treeniga väsen och sin djupaste identitet i Fadern och Sonen och Anden. Det hände där och då. Det händer fortfarande här och nu och varje dag.

Det blir ingen välkammad och tillrättalagd ”religion” av att den levande Guden uppenbarar sig. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig begränsas av människors ord och tankar.

Vi behöver följa Johannes Döparens uppmaning och leva i omvändelse varje dag. Vi behöver börja om varje dag och vända om från vår självupptagenhet för att istället vända oss till vår Herre och Gud som oupphörligt uppenbarar sig på nytt i, med och genom den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus från Nasaret. 'Omvänd er. Himmelriket är nära.'