24 oktober 2015

#341. Nedslagen, men inte utslagen…

”Suffering always poses the deepest test of faith, radically challenging its authenticity and meaning. No rational explanation can soothe the pain of an aching heart and a troubled mind. In the face of the lynching death of an innocent child, black Christians could only reach into the depth of their religious imagination for a transcendent meaning that could take them through despair to hope ’beyond tragedy.’ […] As in the resurrection of the Crucified One, God could transmute defeat into triumph, ugliness into beauty, despair into hope, the cross into the resurrection.” (Cone, 2011)
”I have heard about what has happened to you this week. But I say to you – you may be down, but you’re not out. And I will speak today about a people, my people, who were down many times in our four hundred years of struggle for justice. But we refused to let our enemies to have the last word. Because, we must remember the cross comes before the resurrection. And today may be your cross. But tomorrow, you will be resurrected.” (Cone, 2012)
Vi har bara varandra. Här, i den enda världen vi har. Det finns ingen annan värld. Ingen annan tillvaro. Det som händer här händer oss. Det vi gör här det gör vi för, med eller mot andra och varandra. Det är bara vi tillsammans som kan skapa en värld och verklighet som är fylld av tillräckligt mycket godhet så att ondskan inte får plats. En värld där godheten må bli nedslagen, men aldrig blir utslagen.

Kyrkan bärs av ett hopp. Kyrkan bär ett hopp. Kyrkan vittnar om ett hopp som är större än världens förtvivlan. Ett trotsande hopp som inte låter tillvarons mörka makter besegra tron på tillvarons godhet. Den envisa tron på godhetens uppståndelse. Trots ondskans tillfälliga segrar. Livets återkomst. Trots ond bråd död. Hoppets uppståndelse. Trots bottenlös förtvivlan. Hoppet som säger att ondskans krafter och makter aldrig får sista ordet.

Vi får inte vända oss mot varandra. Som människor. Destruktiva åsikter och övertygelser kan bara förändras av och i gemenskap med andra. Kyrkan är de döptas gemenskap. En gränslöst inkluderande gemenskap som aldrig exkluderar någon. Även de ideologiskt och politiskt vilsegångna ingår i den gemenskap som är vår. Vi kan bara bekämpa intoleransen om vi samtidigt kämpar för dem som har intoleranta uppfattningar. Som människor.

Den som är döpt är kristen. Den som är kristen är en del av kyrkan. Vi som är och vill vara aktiva i den kristna kyrkan behöver hjälpas åt och berätta att den som är döpt är kristen. Och den som är kristen har inga fiender, ser ingen som främling. En kristen människa har bara syskon i andra människor. Vi behöver hjälpa våra ideologiskt och politiskt vilsegångna syskon att hitta sin identitet och plats i de döptas gemenskap. Vi måste tro att det är möjligt.

Vi som är aktiva i kyrkan behöver hjälpa varandra att stärka kyrkans kristna identitet. En tydlig identitet som lägger grunden för en öppen gemenskap där goda krafter samlas. En gemenskap där tron på uppståndelsens hopp bär genom mödosamma och mörka dagar. En gemenskap av syskon och vänner som aldrig betraktar någon enda människa som en främling. En godhetens gemenskap som må bli nedslagen men som aldrig blir utslagen.

23 oktober 2015

#340. MLK…

”So in spite of the darkness of this hour we must not despair. We must not become bitter; nor must we harbor the desire to retaliate with violence. We must not loose faith in our white brothers. Somehow we must believe that the most misguided of them can learn to respect the dignity and worth of human personality. […]

I hope you find consolation from Christianity’s affirmation that death is not the end. Death is not a period that ends the great sentence of life, but a comma that punctuates it to more lofty significance. Death is not a blind alley that leads the human race into a state of nothingness, but an open door which leads man into life eternal. Let this daring faith, this great invincible surmise, be your sustaining power during these trying days. […]

At times life is hard, as hard as crucible steel. It has its bleak and painful moments. Like the ever-flowing waters of a river, life has its moments of drought and moments of flood. Like the ever-changing cycle of the seasons, life has the soothing warmth of the summers and the piercing chills of its winters. But through it all, God walks with us. Never forget that God is able to lift you from fatigue of despair to the buoyancy of hope, and transform dark and desolate valleys into sunlit paths of inner peace.”

  • Martin Luther King citerad i: Cone, James H., 2011: The Cross and the Lynching Tree. Maryknoll: Orbis Books. S 87-88

21 oktober 2015

#339. Faktafel...

Det finns ett faktafel i Expressens artikel "Succé för kyrkan och moskéns samarbete."
"Expressen har tidigare skrivit om biskop Eva Brunne som utsattes för en hatstorm efter att ha funderat över hur Sjömanskyrkan skulle kunna hjälpa flyktingar att utöva sin religion temporärt i kyrkan."
Samtalet i Sjömanskyrkan hade ingenting med flyktingar eller med dagens flyktingsituation att göra. Vi talade om besättningarna – den anställda personalen – på de fartyg som utgör ordinarie handelstrafik i Stockholms hamnar. Samtalet berörde inte flyktingar alls och det fördes i februari, långt innan flyktingsituationen växt fram till sin nuvarande form.

I den första texten på ämnet skrev jag: "Det ganska anmärkningsvärda förslaget föregicks av information om arbetet med sjömännen på båtarna som anlöper Stockholms hamnar." 

Den beskrivningen bekräftades senare av biskop Eva själv: "Under ett sammanträde i februari med styrelsen för Sjömanskyrkan uppkom ett samtal om vad som är möjligt att göra om ett fartyg med besättning av en annan tro kommer och vill be."

Artikelns beskrivning av att samtalet i Sjömanskyrkan handlade om flyktingar ger en felaktig och osann bild av samtalet i sig och skapar en felaktig förståelse av sammanhanget i stort.

20 oktober 2015

#338. Efterdyningar…

”Vad du än gör, skriv inte något om islam. It will blow up in your face” sade min vän när vi talade om det där som vår biskop sade i februari och om vad som händer i vår domkyrkoförsamling. Det hör ihop menade jag och vi är många som både tycker och tänker annorlunda om vad kyrkan är och ska vara. Många tycker, tänker och pratar. Men ingen säger något öppet. Ingen skriver något offentligt. Så tuffar det på i tystnad och kyrkan görs till något som den inte är och inte ska vara.

Att skriva något om det blev en brutal lektion i social medialogik. Eller kanske snarare en lektion i sociala mediers bristande logik. Jag skrev om kyrkan men andra gjorde det till en fråga om något helt annat. Den skränande mobben vaknade till liv likt en hjord av levande döda i ”The Walking Dead.” De vaknade till och drog fram som en gläfsande mobb som förstör allt i sin väg utan förmåga att tänka eller förstå. Man kan inte göra annat än att ligga lågt och vänta tills de har dragit förbi och hittat något annat att förstöra och gapa om.

Dessvärre tilläts mobben diktera villkoren för samtalet. En medveten medial strategi? En medial konstruktion förenklade sakfrågorna till en fråga om polariserade känslor. Det gjordes till en fråga om hat eller kärlek. Mobbens ”hatstorm” gjordes till frågan och ”kärlekens väg” gjordes till alternativet. Med en enkel knyck av den mediastrategiska handleden föstes sakfrågorna åt sidan och ersattes av en fråga om banala känslor och en hashtag. Vem vill efter det förknippas med ”hatstormen” genom att vidhålla kritiken i sakfrågan? Den som tänker annorlunda i sakfrågan ska få dåligt samvete och förbli tyst. Medial utövning av makt över tanken med känslor som verktyg när den är som mest effektiv.

Men sakfrågorna finns kvar och kommer förmodligen att bli aktuella igen. De underliggande uppfattningarna visar inga tecken på intresse för att låta sig nyanseras eller förändras. Ingen öppen diskussion om saken. Inga teologiska, ecklesiologiska eller pastorala förklaringar eller resonemang om det hela. Ingenting. Istället råder en känslornas diktatur över frågan och den fria tanken. Känslor är enkla att manipulera. Det är bara att lyssna på tystnaden i sakfrågan så förstår man känslornas makt över den fria tanken.

Det handlar fortfarande om de teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågorna. Nej, kyrkans egna rum går inte att likställa med andra institutioners ”andliga” rum. Nej, det räcker inte med att ursäkta det som ett ”provtänk.” Ett feltänkt provtänk avslöjar underliggande uppfattningar som inte är genomtänkta. Jag tror och förväntar mig faktiskt mer än så av min egen och vår kyrkas biskopar.

Såvitt jag vet har det bara förekommit två ansatser att kommentera sakfrågorna. DagenTV iscensatte ett samtal där frågor kring det hela dryftades. En John G. Panagiotou skrev en kritisk kommentar från ett ortodoxt perspektiv på American Orthodox Institute. I övrigt har inget av betydelse för sakfrågorna sagts eller skrivits. Såvitt jag vet. De teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågorna hänger i stort sett kvar i luften.

5 oktober 2015

#337. I trollens värld...

Det är för bedrövligt, ledsamt och sorgligt när illvilliga gaphalsar ger sig på någon för något någon har sagt eller skrivit. Det biskop Eva har blivit utsatt för på grund av vad jag har skrivit och berättat passerade tidigt anständighetens gräns. Jag är uppriktigt bedrövad för att ha orsakat att min egen biskop har blivit personligt angripen och utsatt. Aldrig kunde jag ana att det jag skrev skulle få sådana konsekvenser. Det är uppenbart att jag överskattade människors förmåga att hantera svåra sakfrågor och förmågan att hålla isär sak och person. Det är också uppenbart att jag underskattade graden av människors elakhet, cynism och illvilja. Jag hade verkligen högre tankar om och trodde mer om människor.

Det har blivit påtagligt att vi befinner oss i trollens värld och att trollen från sina mörka hålor av enfald och dumhet kan gapa sönder det mesta. Det är ledsamt och beklagligt att mitt försök att lyfta upp frågor som är viktiga för vår kyrka av andra förvandlades till något av en häxjakt. Det är bedrövande och var aldrig varken min önskan eller avsikt. 

Här ett sista kortfattat försök att hämta tillbaka ämnet. Ämnet och sakfrågorna är de teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågor som väckts av den uppfattning om och det förhållningssätt till kyrkans rum med dess identitetsmarkörer som vår biskop gav uttryck för i februari. Med följdfrågor om det är möjligt, lämpligt, rimligt i relation till kyrkans ämbete samt frågor om politiska partiers inflytande över kyrkan. Igen – det har handlat om ett försök att ställa teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågor som är viktiga för kyrkan. Inget annat.


PS. Nej, det handlar inte om rädsla för någon eller något. Nej, det handlar inte om den pågående flyktingkrisen. Nej, jag har inte varit ute efter att göra illa eller skada någon.