#596. Svenska kyrkans glidning mot vänster…

När började jag se glidningen mot vänster? Johan Romin ställde en bra fråga. Den vänsterpolitiska glidningen har förstås pågått länge. Johan Sundeens bok 68-kyrkan och Gunnar Hyltén Cavallius När rännil blev till flod belyser processens långa linjer. Jag prästvigdes i januari 2008. Vid den tiden var jag väldigt naiv i relation till det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan. För mig har det har varit många små och stora saker genom åren som har gjort partipolitiseringen av Svenska kyrkan påtaglig. Här nöjer jag mig med två ganska tydliga exempel.

Det första exemplet är Seglora Smedja. Jag gick det sista utbildningsåret på dåvarande pastoralinstitutet tillsammans med bland andra Helle Klein. När vi var pastorsadjunkter frågade Helle om jag ville sitta med i styrelsen för den blivande stiftelsen Seglora Smedja. Jag satt med i Seglora Smedjas första konstituerande styrelse. Jag förstod det inte först men det blev snart tydligt att för Helle Klein var kyrkan en arena för politiskt nätverksbyggande och för partipolitisk opinionsbildning. Efter ett kort tag drog jag mig ur.

Seglora Smedja började med samtalskvällar och blev en hemsida som kallade sig en tidning som blev en plattform för socialdemokratisk opinionsbildning. I princip en medial plattform och kanal för Tro och solidaritets religionspolitiska agenda. Partipolitiken blev övertydlig inför kyrkovalet 2013. Helle Klein, Mattias Irving och Eva Lindqvist Hotz drev med Seglora Smedja den socialdemokratiska linjen ’alla som inte håller med oss är sverigedemokratiska nazister’ hårt och visade prov på en helt enastående intellektuell och kyrklig ohederlighet. Inför kyrkovalet svartmålade och brunkletade socialdemokraterna hänsynslöst allt och alla andra. Helle Klein och Seglora Smedja var tongivande och drivande i den valkampanjen. De gjorde samma sak igen inför kyrkovalet 2017.

Jag skrev om det ganska mycket här när det pågick. Klein och kretsen runt Seglora Smedja förnekade i det längsta att deras opinionsbildning hade något med socialdemokraterna att göra. Det blev smått komiskt när Mattias Irving ivrigt hävdade att Smedjan inte hade något med socialdemokraterna att göra för att sedermera kliva in i en för honom konstruerad tjänst som ’politisk sekreterare’ i Tro och solidaritet. Det var ljug, ruffel och båg från början och så länge det pågick. Åren med den demoraliserande cirkusen runt Seglora Smedja blottlade med all önskvärd tydlighet de partipolitiska strukturerna och socialdemokraternas orättfärdiga ambitioner att tillförskansa sig makten i och makten över Svenska kyrkan.

Det andra exemplet är Svenska kyrkans nationella nivås förhållande till Israel och palestinierna. Händelserna efter riksdagsvalet i september 2014 är belysande. När socialdemokraterna bildade regering var en av deras första åtgärder att erkänna Palestina. I oktober åkte f.d. ärkebiskopen Anders Wejryd till Gaza och förde samtal med Hamas ledare Ismail Haniyeh iklädd biskopsskjorta och biskopskors. Förevändningen var utdelandet av ett pris men samtalets innehåll är fortfarande oklart. Ett kort tag senare, i februari 2015, träffade ärkebiskop Antje Jackelén och chefen för Act Svenska kyrkan Erik Lysén, tillsammans med två andra från kyrkokansliet, den palestinske ledaren Mahmoud Abbas när han var på besök i Sverige.

Man kan undra varför två av Svenska kyrkans ärkebiskopar träffar palestinska ledare i samband med socialdemokraternas erkännande av Palestina? I ljuset av partipolitiken är det inte svårt att förstå att det handlade om att etablera Svenska kyrkan som en partner i det socialdemokratiska biståndskomplexet som håller den palestinska regimen under armarna. Socialdemokraternas inflytande över Svenska kyrkans nationella biståndsbudget skapar förutsättningar så att partiet kan öka mängden ekonomiskt bistånd till palestinierna utöver de statliga bidragen samt att partiet via kyrkan kan vidmakthålla delar av biståndet till de palestinska områdena även om man skulle förlora regeringsmakten, kontrollen över utrikesdepartementet och de biståndspolitiska resurserna.

Socialdemokraternas anti-israeliska och pro-palestinska hållning har ympats in i Svenska kyrkans nationella nivå. Kyrkans resurser och nätverk utnyttjas för att förstärka den socialdemokratiska utrikespolitiken i relation till Israel med hjälp partilojala kyrkliga karriärister. Socialdemokraten Anna-Karin Hammar bedriver till exempel BDS-aktivism i Svenska kyrkan namn. Turerna runt Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem är ett annat exempel på hur en Svenska kyrkans institution har likriktats i enlighet med partiets utrikespolitiska linje. Kyrkokansliets hantering av frågor som berör Israel är uppenbart synkroniserad med socialdemokraternas anti-israeliska och pro-palestinska utrikespolitik.

En annan sak som kan nämnas är förstås de personliga nätverken. Man behöver inte leta länge bland makthavarna i Svenska kyrkan för att se att socialdemokraterna besitter åtskilliga centrala maktpositioner. Det här är inte tillfället att reda ut alla personkopplingar och relationer som utgör de socialdemokratiska nätverken i Svenska kyrkan. Men de utgörs både av renodlade partipolitiker – till exempel Wanja Lundby-Wedin, Margeta Winberg, Ulla Löfven och Jesper Eneroth – och av lojalt partifolk som har gjort karriär i Svenska kyrkan själv – till exempel Eva Brunne och kretsen runt Anna-Karin Hammar. Till det kommer hela det mediala partikomplexet runt Helle Klein och större delen av Antje Jackeléns gärning som ärkebiskop.

Det finns mycket annat och mer att säga om den teologiska urvattningen och den ecklesiologiska  söndervittringen men det här får räcka för stunden. Glidningen mot vänster på nationell nivå i Svenska kyrkan är obestridlig. Det är socialdemokraternas verk. Det är förstås djupt sorgligt och bedrövligt att Svenska kyrkan är så svårt infekterad av partipolitik.

#594. Den svages styrka…

Ärkebiskop Antje Jackelén meddelade den 5/4 att hon tar en paus från Twitter p.g.a ’hot och hat.’ Det fick stor medial uppmärksamhet i rikstäckande media med fokus på elaka tungor i sociala medier och sårade känslor. Ponera att ärkebiskopen, istället för att ta twitterpaus, hade skrivit något som kanske liknade följande:

Den kristna kyrkan har ända sedan sin tillblivelse varit utsatt för avsky, hot och hat. Kristna människor har i alla tider varit utsatta för hån och förföljelse. I Svenska kyrkan högtidlighåller vi minnet av alla våra systrar och bröder som har farit illa på grund av sin kristna tro på Annandag jul varje år, när vi högtidlighåller minnet av den helige Stefanos, den kristna kyrkans första martyr. Han var dessvärre inte den sista martyren i kyrkans historia. Även i vår samtid förföljs, fördrivs och mördas kristna människor för att de kristna – i Mellanöstern, i Nigeria, i Kina och på många andra platser runt om i världen. Här i Sverige är vi kristna förskonade från fysisk förföljelse. Men, som ärkebiskop har jag fått känna av och uppleva den avsky och det hat mot kristna som ofta leder till svåra konsekvenser där omständigheterna för kristna är mindre gynnsamma. Ofta har det kommit till uttryck i sociala medier. Att möta, se och erfara den destruktiva hotfullheten har gjort mig mycket ont. Det är för mig oklart varför så mycket destruktiv och ondskefull elakhet riktas mot mig som ärkebiskop och mot Svenska kyrkan. Jag önskar att det inte var så. Mitt och kyrkans ärende är Evangeliet om Jesus, Kristi förlåtelse och försoningens möjlighet, inte konfrontation, konflikt eller undfallenhet. Jag själv och kyrkan kan bara hoppas och be för att de som är fyllda av all denna illvilja och uttrycker den i sociala medier finner en väg till omvändelse, helande och läkedom. För den som vill vända om finns alltid förlåtelse att få. Till er som skriver elakheterna vill jag säga: Ni känner inte mig. Jag känner inte er. Men jag känner smärtan i er illvilja. Jag önskar innerligt att ni ska finna ett annat och ett nytt sätt att förhålla er till andra människor. Jag är inte er fiende eller motståndare. Tillsammans med kyrkans Jesus står jag vid er sida. Svenska kyrkan och jag vill ert och alla andra människors väl. Jag ber för att ni ska finna ro i era själar och för att ni ska finna frid i relation till era medmänniskor. Med detta sträcker jag uppriktigt ut en försoningens hand till er i hopp om att ni tar emot den med välvilja. Vi behöver varandra som systrar och bröder. Alldeles på riktigt.

Då kanske det offentliga samtalet runt Svenska kyrkan kunde ha blivit ett annat. Istället för ett fokus på elakheter i sociala medier och personliga känslor kunde det kanske ha blivit ett fokus på kyrkans evangelium och på försoningens möjlighet. Det kanske kunde ha motverkat det offentliga samtalets polariseringar och minskat motsättningarna något. Kanske kunde det ha motverkat splittringarna och verkat positivt för skapandet av någon form av ny begynnande gemenskap. Det kunde har varit, och kan fortfarande bli, annorlunda.

#593. Cirkusen runt ärkebiskopen…

Med anledning av att ärkebiskop Antje Jackelén meddelade att hon tar en paus frånTwitter och den mediala uppmärksamheten som det har fått. Jag har skrivit två twittertrådar om saken, de finns här och här.

Hela cirkusen runt vår kyrkas ärkebiskop är så tröttsam och har varit det alltför länge. Redan från början i hennes ärkebiskopsgärning odlades ett ohälsosamt fokus på personen, istället för på kyrkans ämbete och på kyrkans ärende. Tidigt framträdde något som i det närmaste liknade en personkult, i vilken personen överskuggade ämbetet. Ämbetet underordnades personen och ämbetets teologiska, ecklesiologiska och pastorala innehåll reducerades till ett ingenting, tillsammans med den kristna kyrkans ärende.

Det behöver finnas ett hälsosamt avstånd mellan ett kyrkans ämbete och personen som bärs av ämbetet. Både för ämbetets och för individens skull. Det avståndet upprätthålls med hjälp av kloka medarbetare, klok kommunikation och med någon form av robust själavård. Det är kyrkans ämbete och det med kyrkans ämbeten tillhörande ärendet som är huvudsaken och poängen. Inte personen och individen som bärs av och i ämbetet. Med Antje Jackelén som ärkebiskop har det blivit precis tvärtom. Resultatet är djupt dysfunktionellt.

Det har från början varit ett ensidigt fokus på personen och individen, på bekostnad av ämbetet. Både av Antje Jackelén själv, av den kyrkliga kommunikationsapparaten och med ’priser’ av olika slag. Därför har t.ex. legitim kritik mot utövandet av ärkebiskopens ämbete blandats ihop med och missförståtts som personangrepp. Det var dömt att misslyckas.

Hela den här soppan kokar ner till att hela vår fantastiska kyrka – med allt bra som kloka och bra medarbetare skapar tillsammans med vår Herre och kyrkans folk – nu har reducerats till att handla om en enskild individs inre känsloliv. Är det bara jag som ser att det är ett problem? Svenska kyrkan är något annat och så mycket mer än en enskild persons känsloliv. Så jag köper inte det där paketet – att en enskild persons sårade känslor ska tillåtas stå i centrum för allt som har med Svenska kyrkan att göra. Jag tänker inte spela med. Sådant privat ska hanteras med hjälp av en klok själasörjare, inte i tidningarnas offentlighet.

Jag förstod att jag trampade på ömma kommunikatörstår när jag drog in kommunikations-avdelningen på kyrkokansliet i gårdagens twittertråd. Men där ligger alldeles uppenbart ett stort ansvar för mycket av det som har blivit fel i relation till ärkebiskopen. Både i relation till ärkebiskopens egen kommunikation och i relation till hanteringen av sociala mediers kloakvatten. Till exempel, vem tyckte att det var en bra idé att Antje skulle rådda ett ärkebiskopsämbetets twitterkonto på egen hand? Att det var en dålig idé är ju numera tydligt.

Det verkar heller inte – efter alla år – finnas någon åtgärdsplan för att hantera problem i ärkebiskopens kommunikationskanaler. Det finns ingen anledning att ärkebiskopen ens ska behöva läsa allt anonymt skräp, än mindre hantera det själv. Vem eller vilka har ansvaret för det, om inte kommunikationsavdelningen? Varför har ingen ens vidtagit den enkla åtgärden att visa henne inställningarna med vilka man kan begränsa vilka som kan/får interagera med hennes twitterkonto? En sagolik oförmåga att hantera ett tämligen okomplicerat problem. Obegripligt i ljuset av att det har varit ett problem länge.

Någon behöver dessutom förklara det evidenta och återkommande mönstret med potenta kyrkliga makthavare som blir hjälplösa offer så fort kritiken blir stark, om det nu inte är en del av en medveten mediastrategi.

Den kristna Kyrkans ärende är för stort och för viktigt för att få dras ner av och i de sociala mediernas kloaker. Men nu har nätets kloakvatten tillåtits svämma över och in i kyrkan själv. Det är ett resultat av undermåligt utövande av ärkebiskopens ämbete och av dåligt kommunikationsarbete. Vem eller vilka har ansvaret för det? Om inte ärkebiskopen själv och de som har ansvaret för kyrkans nationella kommunikation?