#608. Första söndagen i Advent…

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)

Jesus kom till Jerusalem för att vittna om något som var av ett helt annat slag än vad någon kunde tro, tänka eller förstå. Jesus kom till Jerusalem för att vittna om det Guds rike och om det befrielsens förbund som omfattar och omfamnar alla människor och varje människa.

Folket ropade ”Hjälp oss! Rädda oss! Davids son!” De hoppades att Jesus var en kung av Davids ätt. De önskade sig en kraftfull kung som kunde ta strid mot romarna, att Jesus var en kung med politisk makt och militär kraft. Det var en förhoppning som blev en besvikelse. Någon politisk makt gjorde han inte anspråk på och någon militär kraft förfogande han inte över. Det skulle visa sig att det rike som Jesus kom med inte var ett världsligt kungarike utan ett rike av ett helt annat slag.

Folket ropade ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn!” Folket såg och förstod att Jesus var en någon som hade med Gud Fadern att göra. De förstod att Jesus var förknippad med den levande Gud som en gång ingick ett evigt förbund med sitt folk och sade ”Jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk." Folket såg Jesus och förstod att med honom och i honom så var det Gud Fadern själv som gav sig till känna.

Jesus kom till Jerusalem, som inte är vilken plats som helst. Jerusalem är det judiska folkets hem på jorden, i kraft av att Herren själv har utvalt både folket och platsen till vittnesbörd för världens alla folk om att Gud Fadern är förbunden med mänskligheten och alla människor. I Jerusalem fanns templet och Guds boning. Där upprätthöll våra judiska syskon förbundet mellan den levande Gud Fadern och människan i århundraden före Jesus ankomst.

Det finns tre Jerusalem.

Det första Jerusalem är den faktiska och konkreta staden. En geografiskt existerande plats i dagens Israel som man kan åka till och gå omkring i alldeles på riktigt. Jerusalem har varit det judiska folkets hem sedan de första stenarna i stadens hus fogades samman. Där har Gud haft sin boning och där har Gud Fadern uppenbarat sig hos och med sitt folk sedan urminnes tider. Den tyske kejsaren Fredrik den Store ska en gång ha begärt av sina visa män att de skulle ge honom ett bevis för Guds existens. De funderade länge och svarade: ”Ers höghet, det judiska folket.” Våra judiska systrar och bröder finns här hos oss och med oss och vittnar med sin blotta existens om förbundet mellan Gud och människan.

Staden Jerusalem, nationen Israel och i det judiska folket närhet är den konkreta platsen i tid och rum där Gud Fadern genom århundraden har uppenbarat sig till vittnesbörd för världens alla folk. När Jesus kom till staden Jerusalem då manifesterades Guds uppenbarelse igen, med och genom Jesus på den där lilla åsnan.

Det andra Jerusalem är det bibliska Jerusalem. Evangeliets Jerusalem, platsen för berättelsen om Guds uppenbarelse i Jesus. Det bibliska Jerusalem och allt som händer där är stengrunden som den kristna kyrkan och den kristna tron vilar på. Hela den kristna kyrkan, allt som vi tror och som kyrkan håller för sant står med rötterna djupt förankrade i Bibelns Jerusalem som oupplösligt hör ihop med det faktiska Jerusalem. Det Guds rike som Jesus förkunnar och som den kristna kyrkan vittnar om står och faller med Bibelns Jerusalem som i sin tur står och faller med nationen Israels Jerusalem och med våra judiska syskon.

Den kristna kyrkan är en manifestation av Andens pågående uppenbarelse som emanerar från det bibliska Jerusalem dit Jesus ständigt är på väg som red han på en liten åsna. Nu som då tar det tid för Jesus att komma fram. Nu som då kommer han till människorna där vi befinner oss. Nu som då kommer Jesus till oss i ögonhöjd och han möter var och en och oss alla som en någon som vi kan känna igen.

Det tredje Jerusalem är det eskatologiska Jerusalem. Det himmelska Jerusalem, den verklighet som ska bli när världen som vi känner den upphör och Guds fullbordade rike manifesteras med hela sin kraft. Där och då har vår Herre skapat ett nytt Jerusalem där Guds rikes löften ska infrias. En ny tid och en ny verklighet där var och en och alla ska leva det liv som har befriats från all förgänglighet. Där ska vi, tillsammans med alla människor som har funnits och alla som ska finnas, upptas i det levande liv som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv. Ett liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Där, i det himmelska Jerusalem, ska vi möta vår Herre och Gud ansikte mot ansikte, och tillsammans med hela den himmelska härskaran sjunga: Hosianna, Davids son! Välsignad vare han, välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden, hosianna, hosianna! Välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn.

#607. Söndagen före Domssöndagen…

"Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ‘Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ‘Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ‘Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ‘Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ‘Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne." (Matteus 25:1–13)

Det börjar att dra ihop sig. Jesus vet att hans tid med lärjungarna och folket börjar lida mot sitt slut. Så han talar med dem om det som är mest angeläget att få sagt medan tid är. Som det ofta kan bli så har han sparat de där frågorna som är svårast att tala om till sist. Vad händer när vi dör? Hur ska det bli när livet som vi känner det ska övergå till att vara någonting annat? Hur ska det bli sedan? Säg den av oss som inte tycker att de frågorna är svåra att prata om och helst lämnar dem orörda tills det inte går att bortse från dem längre.

Jesus ger lärjungarna och oss liknelsen om de tio flickorna med facklorna. Med liknelsen om de tio flickorna, fem förståndiga och fem oförståndiga, inskärper Jesus allvaret i relation till livets gränser och begränsningar. Liknelsen är en förmaning som uppmanar oss att ta livet och döden på allvar. Livet här och nu kommer inte att vara för evigt. Så ta vara på den tid ni har. Ta ansvar för er själva och för era liv.

Det ska komma en tid när vi inte längre kan ändra på något. Det kommer en dag när vi inte längre kan lägga till eller dra ifrån något från det liv som är vårt eget. Det kommer en stund när allt som kan bli sagt har blivit sagt, när allt som kunde göras har blivit gjort. Då vi har det vi har, inget annat och inget mer. Den dagen kommer som en överraskande stund, som när brudgummen oväntat dyker upp vid midnatt.

På vårt livs sista dag och i vårt livs sista stund kan vi inte låna olja av någon annan. Det finns ingenting som vi kan ge eller få av varandra som kan förändra någonting. Då har vi de facklor och den olja som vi har sett till att förse oss med. Som liknelsens tio unga flickor. De hade alla varsin fackla. De oförståndiga hade ingen olja. Det var inte så att det inte fanns olja till alla. De oförståndiga hade bara inte sett till att förse sig med den olja som fanns. De förståndiga hade försett sig. När stunden var inne kunde de förståndiga tända sina facklor med oljan som spred ett ljus av tillförsikt inför vad som skulle hända. För de oförståndiga kom stunden som en överraskning och de stod där utan ljus, utan tillförsikt och utan synbart hopp. Facklan är livet och oljan är den kristna tron.

Det är oförståndigt att leva i förnekelse av att livet är begränsat. Om man lever med en oförståndig illusion om att allting alltid ska vara som det är, om man tror att allt ska förbli som det är då saknas uppfattningen om en livets bortre gräns. Då tror man sig inte behöva någon förberedelse för det oväntade och det okända som obevekligt är i antågande. Då tycker man sig inte behöva någon trons olja till facklan som kan kasta ljus in i den okända framtidens mörker, det där okända mörkret som man inte tror ska komma.

När tiden är inne och lågan på livets flämtande och falnande fackla saknar den kristna trons olja då ser den oförståndige ingen väg genom och förbi mörkret. Då ska det bli som om den tomma intighetens mörker är det ingenting som blir kvar när porten stängs. Då blir det som poeten Kate Tempest uttrycker det: ”I see how blind I have been, said all prophets, too late. All humans, too late.” Jag ser hur blind jag har varit, sade alla profeter, för sent. Alla människor, för sent.

Att vara förståndig det är att leva med insikten om att livet som vi känner det har en gräns, att vara medveten om att det kommer en dag då ingenting av allt vi äger, har strävat efter eller har jobbat för kommer att vara till vår hjälp. Det kommer en dag i allas våra liv när vi märker, känner och upplever att det här var mitt sista andetag, där slutade mitt hjärta att slå. Där och då har vi ingenting annat att hoppas på än Guds löften. Den kristna trons förtröstan på Guds löften i Jesus Kristus är det enda som då håller livets fackla brinnande.

Att vara förståndig det är att förse sig med denna kristna trons olja redan innan det är dags. Så att den okända dödens mörker inte förblir mörkt. Så att det levande livets stig genom och förbi dödens mörker blir synlig. Då ska det sista andetagets stund bli som om porten öppnas och platsen för Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande livgivande liv blir synlig och tillgänglig. I ljuset av den kristna trons brinnande olja framträder det evighetens liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Ljuset i lågan som brinner av den kristna trons olja – om än med en aldrig så liten flämtande låga – ska väcka ett hopp och en förtröstan som ska visa oss vägen och leda oss alla in till himmelrikets stora glädje när dagen kommer och stunden är inne. Låt oss vara förståndiga och hjälpas åt med att gemensamt förse oss med den kristna trons olja till våra livs ännu brinnande facklor. Låt oss hjälpas åt med att berätta för våra systrar och bröder som ännu lever i oförstånd och saknar den kristna trons livgivande olja till sina livs flämtande lågor. Och låt oss tillsammans lita på och vittna om att den kristna trons löften är sanna.