#581. Sexagesima…

"Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: ’Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?’ Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: ’Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror.’ Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: ’Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.’ Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: ’Inte vill väl ni också gå er väg?’ Simon Petrus svarade: ’Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.’"

(Johannes 6:60–69)

Vad var det som fick folket att tycka att det Jesus sade var outhärdligt? Vad var det som fick dem att inte stå ut? Vad sade han där i synagogan i Kafarnaum? Han var omgiven av många och de samtalade om vem Gud är. Mitt i det där samtalet sade Jesus:

"Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. […] Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.” (Johannes 6:47–59)

Det var vad Jesus sade och det var vad som fick många att blir upprörda. Man kanske kan förstå åtminstone delar av upprördheten när Jesus talade om sig själv som kött som ska ätas och blod som ska drickas. Det finns ju något instinktivt motbjudande i tanken på att äta en annan människa. Men han menade ju inte att de konkret skulle äta upp honom. De gjorde ju inte det när allt kom omkring. Samtidigt så var det – paradoxalt nog – menat som något högst konkret. Så vad menade han då?

Köttet är fysisk, faktisk och konkret existens och närvaro. När Jesus talade om sig själv som ett kött som de troende behöver förtära då talade han om att tron på att han är den han är behöver bli och vara lika fysisk, faktisk och konkret i de troende som vore han fysiskt förenad med deras kroppar.

Faderns inkarnation i Sonen är Guds förkroppsligande i världen. Jesus är en fysiskt existerande person som har en kropp. Tron på Gud och Guds löften är relaterade till en specifik och i konkret form existerande någon, inte relaterade till en abstrakt idé. Kanske kunde Jesus ha formulerat sig på något annat sätt än att likställa sin existens som förenad med de troende som hade de förtärt honom när de tror. Men nu gjorde han inte det. Jesus tal om sig själv som kött handlar alltså om att Jesus är faktiskt och konkret existerande och närvarande i, med och genom de som tror i enlighet med hans löften.

Jesus krånglade till alltihop ytterligare när han började tala om att de även skulle dricka hans blod. För att det ska bli begripligt behöver vi förstå att för israeliterna och för folket omkring Jesus så var det så att blodet är livet och livet är blodet. Blodet är själva livet i sig. Det levande livet är blodet som sådant. Så när Jesus talade om att de skulle dricka hans blod då talade han om att de skulle fyllas av hans eget levande liv. Ett liv som inte dör.

Talet om Jesus som kött och blod som ska förtäras och på så sätt förenas med de troende betyder alltså att Jesus själv ska vara närvarande så konkret det bara är kroppsligt möjligt i de troende kristna när vi tror i enlighet med hans löften. Det innebär i sin tur att löftena infrias när de kristna troende med sin tro fylls av Jesu eget livgivande liv, ett uppståndelsens liv som inte ska dö. Han sade: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. […] Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen."

Allt detta blev tydligare och klarare senare i lärjungarnas och kyrkans liv, när Jesus efter sin död gav sig till känna som uppstånden och när de firade nattvarden till minnet av honom och de påmindes om hans löften. Där, i den kristna kyrkans nattvard, är Jesus själv fortfarande som mest påtagligt existerande och tydligast närvarande i världen.

"Får det här er att vackla?" frågade Jesus lärjungarna. Samma fråga kan ställas till oss. Får det här oss att vackla? Finns det någon av oss som inte vacklar ibland? Vem av oss tvivlar inte ibland? Vi är väl alla någon gång och ibland den som Jesus talar om när han säger ”det är några av er som inte tror.” Men det är ok. Den kristna kyrkans tro och dess innehåll är inte beroende av vår förmåga att uppbåda en entusiastisk och orubblig tro. Ingen kan åstadkomma sin egen tro. Den kristna kyrkans tro är Gud Faderns gåva till var och en, till världen och till oss alla i, med och genom Sonen i Anden.

Någon eller några kanske inte håller med om den tanken och därför kanske inte längre vill följa Jesus. För någon eller några kanske den egna förmågan och viljan att ha kontroll över tron och trons innehåll är så viktig att man helt enkelt går sin väg när det visar att den kristna kyrkan vilar i Gud Faderns och Sonens och Andens händer och inte i den egna förmågan att formulera, och därmed kontrollera, vad kristen tro är och innehåller. Så kan det vara.

Men det förändrar inte det faktum att ingen kan komma till tro på Jesus om han eller hon inte får det som gåva av Fadern. Kristen tro är inte vår att äga och kontrollera. Det är inte något negativt, vare sig i relation till vår egen eller andras tro. Tvärtom. Att vår kristna tro är en gåva given åt  alla och var och en utan krav på förmåga eller motprestation är ett faktum som är en kristen människas största frihet. Den kristna tron och dess infriade löften finns där och är sanna oavsett vad du, jag eller någon annan tror eller tycker om saken. Alltihop är redan givet åt världen och åt alla människor, av Fadern genom Sonen i Anden.

När vi tvivlar, när världens mörker tränger sig på, när vi tvekar och kanske funderar på om det ens är lönt att försöka eller ens vilja tro, då finns det anledning att stanna upp. Då behöver vi påminna oss själva och varandra om att den kristna kyrkans tron och Guds löften alltid är större och mer bergfasta än vår egen förmåga att omfamna alltihop med vår ibland bristfälliga förmåga att tro.

Det återstår kanske inte mycket annat för oss än att kapitulera inför den oändliga kärleken till världen, människan och allt levande som Gud Fadern har visat oss i Sonen. Det finns kanske inte så mycket annat för oss att göra än att vända oss till Jesus och i förtröstan på Guds löften tillsammans med Petrus säga: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige." Däri finns all tro vi behöver.

#580. Kyndelsmässodagen…

”När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.’ Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ’Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.’ Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.”

(Lukas 2:22–40)

Den som en gång har blivit drabbad av Guds uppenbarelse och därefter tror att Gud är sann bär ofta en längtan tillbaka till det där ögonblicket av av klarhet. Den kristna trons längtan efter att få bli berörd igen. Berörd av Gud i det djupaste och innersta av existensen väsen. Vi längtar efter att Gud ska ge sig till känna för oss igen. Att Gud på ett påtagligt och konkret ska visa sig vara verklig och sann igen. En längtan som är fylld av en längtans väntan. En väntande längtan efter den Gud som en gång berörde oss när vår kristna tro väcktes till liv.

Symeon och Hanna var till åren komna och de hade längtat länge. Envisheten i den glödande trons längtande väntan fanns förkroppsligad i Hanna och Symeon. I deras gamla kroppar. De väntade envist och längtade efter att Gud skulle uppenbara sig igen.

Så kom stunden när Gud Fadern med Anden uppenbarade sig i Sonen. Hanna och Symeon hade väntat ett helt liv på ett synligt tecken från den Gud som en gång för länge sedan hade berört dem båda. När det väl hände då uppenbarade sig Gud på ett oväntat sätt. Det hördes inga öronbedövade basuner från molnen. Det kom inga härskaror från himlen. Inget märkvärdigt alls hände. Men i det lilla barnets ögon såg de evigheten. I det späda barnets blick uppenbarade Anden Gud Fadern i Sonen. I det lilla barnets röst hörde de Guds röst.

Symeon drabbades hårt. Han fylldes av tacksamhet och glädje och han vittnade om vad som hade uppenbarats för honom: "Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel." Den Gud som en gång berörde Symeon och som en gång väckte hans tro och längtan gav sig till känna igen i det lilla barnet Jesus. Han vittnade om att det faktiskt hände och att det var sant.

Hanna hade väntat och längtat ett helt liv efter den Gud som en gång på något sätt hade berört henne. I den lilla pojken Jesus uppenbarade sig samma Gud för henne igen. Hon tvekade inte och hon vittnade om att det hände, alldeles på riktigt. Hon berättade om den frälsningens befrielse som fanns i Andens uppenbarelse av Gud Fadern i Sonen för alla som längtade efter befrielse. Hon berättar fortfarande för alla som längtar efter befrielse.

När Guds uppenbarelse drabbar då råder inga tveksamheter. När Gud uppenbarar sig då väcks viljan att berätta om det för andra. Vittnesbördet är uppenbarelsens gensvar. Uppenbarelsen väcker vittnesbördet och väcker viljan att förkunna det glada budskapet om frälsningen i Kristus till liv. Om det inte finns någon som vill vittna och berätta om det då har nog inte Gud uppenbarat sig.

Maria blev förundrad av det hon hörde. Guds uppenbarelse väcker förundran. Guds uppenbarelse är i grund och botten någonting ganska udda och konstigt. Guds uppenbarelse bryter in och bryter av och är radikalt annorlunda från allt annat vi känner till. Vår första tillgängliga respons när Gud uppenbarar sig är förundran.

När Gud uppenbarar sig då visar det sig att allt inte är som vi föreställer oss att det är. När Gud uppenbarade sig för Hanna och Symeon visade det sig att Jesus inte bara var ett litet barn utan också någonting annat, något mycket mer. I barnet Jesus är uppenbarelsens paradox som allra tydligast. Där och då är Jesus ett värnlöst litet barn. Men i uppenbarelsens ljus är han ingen annan än Gud Fadern i Sonens gestalt.

Symeon sade till Maria att hennes lilla pojke skulle bli ett tecken som skulle väcka en strid till både fall och upprättelse. Ett tecken som ska gå som ett svärd genom allas våra själar, ett tecken i vars ljus människornas innersta tankar ska komma i dagen. Syndens skuld blir synlig när sanningens svärd går genom själen. Då står vi maktlösa inför Guds dom. Men när det händer då faller vi ner i den befrielse och frälsning som Hanna såg i Jesus.

Uppenbarelsens mirakel hände där och då. Anden uppenbarade Gud Fadern i Sonen för Hanna och Symeon. De var kyrkans första vittnen. Hanna och Symeon var de första som såg, vittnade och berättade om att Jesus är den han är. Uppenbarelsens mirakel händer här och nu, när Gud låter sig uppenbaras i den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus för dig, för mig och för oss. Det samma Jesus här och nu som där och då.

Så, låt oss tillsammans med Symeon tacka och prisa Gud för uppenbarelsens mirakel i Jesus Kristus. Och låt oss tillsammans med Hanna vittna och berätta för andra om vad vi har fått se och höra. Låt oss gå ut i världen och förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus för alla våra systrar och bröder som fortfarande längtar och väntar.