27 januari 2014

#211. Till Marcus försvar...

Tänkte han rätt, Ann Heberlein, som tänkte lämna? "Ja, det tycker jag absolut att han ska göra. Jag tycker inte det är någon förlust för Svenska kyrkan om Marcus Birro lämnar, det måste jag säga." (Ann Heberlein, SVT 23/1)
Om jag hade stött på en enda representant för vår kyrka i år och den representanten hade varit Ann Heberlein i SVT Debatt den 23 januari så hade nog jag också övervägt att lämna Svenska kyrkan. Lyssna gärna på samtalet och sätt in dig själv i Marcus Birros ställe. Med din tro, dina funderingar, dina frågor och dina svar. Fråga sedan dig själv om du känner dig välkommen i den kyrka som Ann Heberlein gör sig till representant för? En kyrka som inte tycker att det är någon förlust om du lämnar? En kyrka som hånar dig, dina erfarenheter och dina kunskaper? Som inte lyssnar för att försöka förstå utan istället kletar illvilliga och misstänkliggörande etiketter på dig? 

Ingen diskurs utan kontext och myllan som ger näring åt formen för Ann Heberleins retorik har varit tydligt synlig de senaste åren. Diskursen etablerades av Seglora Smedjas ursprungliga treenighet för några år sedan. Med de sämsta och grumligaste delarna av kvällstidningsjournalistikens politiska opinionsbildning som modell stöptes formen för hur det offentliga samtalet ska föras. Djupt osympatiska och hänsynslösa personangrepp som befriats från alla uppriktiga försök till empatisk förståelse etablerades som metod. Man verkade ha tagit titeln på Åsa Linderborgs antologi från 2008 – "Håll med eller håll käft" – som en uppmaning till hur vi ska agera mot varandra när vi tänker olika. Det finns ett kluster av människor i vår kyrka som har gjort den diskursen till sin och agerar enligt den med en förskräckande hänsynslöshet. Det leder sällan någonstans och aldrig till något konstruktivt.

Det är inget mindre än förödande för vår kyrka när en "kyrkans representant" agerar som Ann Heberlein. När oliktänkare ska tystas genom att förgöras, oavsett om de heter Lena Andersson eller Marcus Birro. Vem har förresten gett vilket mandat åt Heberlein att agera som vår kyrkas offentliga åklagare, domare och bödel? På vems eller vilkas uppdrag och med vilken agenda agerar Ann Heberlein? Det finns anledning att undra och fråga. Nu finns det lyckligtvis väldigt många andra och väldigt mycket bättre representanter för vår kyrka att lyssna på. Det finns därför anledning att vara kvar och kämpa på. Men det är sorgligt och beklämmande att se och höra vad Marcus Birro blir utsatt för.

Var och en av oss har en självklar och av nåden given plats i vår kyrka. Kyrkan är de döptas gemenskap och ingen – INGEN! – har rätt att peta ut någon annan ur kyrkans gemenskap. Varken med ord eller på annat sätt. Oavsett hur olika åsikter vi har i vilken fråga som helst. Guds kärlek, nåd, barmhärtighet och förlåtelse är alltid större än bristen på medmänsklig empati och oförmågan att förstå. Dopets och kyrkans gemenskap omfamnar och omfattar allt mänskligt och alla människor, utan något som helst undantag. Det kan eller får inte varken Ann Heberlein eller någon annan ändra på.

Till Marcus, om du till äventyrs läser det här: Stanna kvar som medlem i vår kyrka. Vi behöver alla varandra för att kunna vara kyrka. Låt ingen ta glädjen ifrån dig.

19 januari 2014

#210. Andra söndagen efter Trettondagen...

"Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig." (Johannes 5:31–36)
Jesus har just botat en sjuk man vid Betesda, dammen i Jerusalem. Han gjorde det till mångas förtret. Det var påbjuden vila den dagen. Men Jesus trotsade sabbatsbudet för att hjälpa den sjuke, som fick bli frisk efter en lång tids sjukdom. Det blev förstås bråk om det hela och Jesus finner sig ännu en gång trängd att förklara sig. Det gör han på ett sådant sätt att irritationen bland de som anklagar honom snarare tilltar än minskar. Jesus varken lägger två strån i kors eller skräder orden när han försvarar vad han gjort med att berätta vem han är. Jesus drar tanketrådar mellan Fadern och Sonen, mellan Gud och sig själv. Han är den han är genom och med sin relation till Fadern. Och Gud Fadern är den han är genom och med sin relation till Jesus. Irritationen ökar ytterligare, tillsammans med förvirringen.

Det Jesus säger är varken helt enkelt att reda ut eller helt enkelt att förstå. Vem är Fadern och vem är Sonen och vad har de båda att göra med den sjuke som genom ett mirakel fick bli frisk efter att ha varit obotligt sjuk? Jo, Fadern är Sonen och Sonen är Fadern. Det Fadern gör, det gör Fadern genom Sonen. Och det Sonen gör är vad Fadern gör. Alltså, den sjuke har blivit frisk genom och med ett mirakulöst ingripande av Gud Fadern genom och med de händer och den omsorg som är Gud Sonens agerande i världen. Det är i stort sett vad Jesus säger om den sjukes mirakulösa tillfrisknande. "Det var Gud som gjorde honom frisk när jag sade 'Stig upp, tag din bädd och gå.'" Ungefär. Man kan riktigt se de klentrogna och inte så lite irriterande blickarna från dem som har ställt honom till svars.

Jesus såg deras trötta blickar och tog alltihop ett varv till. "Okej, om det bara är jag själv som vittnar om mig själv så förstår jag att det inte är riktigt giltigt." Och så påminner han dem om vad Johannes döparen sade. Johannes var ju en erkänd auktoritet som agerade på ett erkänt uppdrag från Gud. Honom kunde de inte vifta bort hur som helst. "Ni frågade ju Johannes och han sade ju sanningen till er." Och vad hade Johannes sagt? "Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand." Belackarna satt i en penibel situation. Antingen måste de omvärdera och avfärda Johannes döparen eller så låg det något i vad Jesus sade. Båda alternativen var mindre angenäma för de som tyckte sig ha torrt på fötterna med sina anklagelser om att det var fel att bota en sjuk på sabbatsdagen.

Men Jesus väntade inte på deras omvärdering eller utvärdering. "Jag vill inte ha något vittnesbörd från någon människa." Det vill säga – det spelar egentligen ingen roll vad ni tycker om det hela. "Jag säger ju det här för er skull." Jesus fortsatte, ungefär: "Ni litade ju på Johannes. Med all rätt, för hans vittnesbörd var sant när han vittnade om mig. Och nu är jag här och gör det han sade att jag skulle göra. Jag gör det Fadern har gett mig i uppdrag att göra. Miraklet jag utförde på den sjuke mannen var just ett sådant uppdrag." Och Jesus försöker att få dem att se och förstå att det han gör, det gör han för att vittna om Gud Fadern. Med det han gör pekar han på den Gud som lever, rör sig och delar livets villkor med sin mänsklighet. Han pekar på sig själv som den han är i relation till Gud Fadern.

De hade svårt att förstå vad Jesus menade. De som förstod blev irriterade och arga. De är som vi och vi är som dem. Det är förstås en oerhört provocerande tanke, att Jesus botade en sjuk i trots mot de regler för gudsrelationen som vi har satt upp för oss själva. Det är provocerande för att vi vill ha vår egen kontroll över relationen till Gud. Jesus helandemirakel visar att vi i själva verket inte har någon kontroll alls. Gud Faderns agerande genom Sonen är absolut fria och självständiga handlingar. Gud bestämmer själv när och på vilket sätt uppenbarelsens mirakel ska ske. Det är ju både irriterande och provocerande. För det betyder att vi saknar alla former av kontroll över Fadern, Sonen och Anden. Gud är fullständigt och absolut självständig och fri i relation till de gränser vi sätter upp för gudsrelationen. Att sakna all kontroll kan ju vara lite jobbigt. Och i relation till Gud saknar vi all kontroll.

För att hantera det där jobbiga skapar vi gärna sådant som vi tycker oss kunna ha kontroll över. Hur vi än kämpar och försöker så kommer vi aldrig att lyckas med att ha kontroll över livet. Uppenbarelsens mirakel har hänt, händer och kommer att hända igen. På olika sätt i våra olika liv sker miraklet igen och igen. Men vi har ingen kontroll. Vi blir sjuka och en dag ska vi dö. Gud Sonen sändes till oss av Gud Fadern för att berätta och vittna om att ingen av oss – ingen enda människa – är lämnad ensam i sin utsatthet. Gud Fadern sände Sonen, som med fullbordandet av Jesus uppdrag vittnade om att Gud Fadern är här. Hos oss och med oss alla. Överallt. Alltid. Lita på att det är sant.

13 januari 2014

#209. Karl har ordet...

"A theologian may and should be a pleased or satisfied man, if not always on the surface then all the same deep within. To be 'satisfied' in the good old sense of this word means to have found sufficiency in something. As Paul Gerhardt says in one of his hymns: 'Let this suffice you, and be still in the God of your life.' If anyone should not find it sufficient to be 'in God,' what sufficiency would he find in the community or world? How could he exist as a theologian? The community knows from experience that it is a lost flock, but it does not know, or never knows adequately, that it is God's beloved and chosen people, called as such to praise him. And the world knows from experience that it lies in the power of evil (no matter how much it may continually delude itself about its predication). But it does not know that it is upheld on all sides by the helping hands of God.

The theologian finds satisfaction when his knowledge, the intellectus fidei, is directed by the the thrust conveyed to him by the object of his science. In this way he becomes and remains a satisfied and pleased man, who also spreads satisfaction and pleasure throughout the community and world."

  • Barth, Karl, 1979: Evangelical Theology: An Introduction. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Company. S.94-95. (Utg. på tyska 1963: Einführung in die evangelische Theologie. Utg. av EVZ-Verlag, Zürich.)

9 januari 2014

#208. Defending Human rights...

Av Khaled Abou El Fadl:

"The contemporary conception of human rights, premised on the social contract methodology of human rights - or what I call the Rousseau model of human rights, in which the negotiation between states creates a written text - poses a challenge to the faith communities. If states can negotiate a text, draft a text and produce a text, then why do we need God for the human rights tradition? We have human rights, so what does God add to this dynamic?

The divine source plays a very critical role in creating that notion of obligation, so that the obligation coming through divinity becomes an acceptance of grace, an acceptance of goodness, an acceptance of mercy and an acceptance of a blessed state, rather than simply compliance with formal legal mechanisms or the instrumentalities of law. So, in other words, positive law, negotiated law, or textual law cannot create a state of grace, cannot create a state of peace, or cannot ultimately create a state of light to represent the goodness of human rights. It can only mimic the state of grace or the state of light or the state of divinity.

[...]  We often confuse the two in our own discourses. Civic rights are rights that are produced by an actual or hypothetical consensus of society. Civic rights are the rights that you have within your national boundaries because of a constitutional document or of a system of rights of any textual document. Human rights are literally that - rights that all human beings are entitled to. They are inherent and undeniable. Human rights don't require an agreement; they do not depend on anyone recognizing them or negotiating them. [...]

I often play a trick with my students: I give them a horrible narrative about a people who suffer some horrendous injustice and give them an erroneous identity - if they are Muslim, I tell my students they are Christian and vice versa. I ask them for their reaction. Once they commit their responses to writing, I tell them the actual identity of the people in the story. I get their reaction again, and the subtle change in language in how you see what is right and wrong is the space where the lack of grace shows up - where the true space of your inner darkness shows up. This is the space where the hypocrisy between civic rights and human rights shows up.

Human rights is an act of grace. Even if you don't recognize yourself as having that right, I extend it to you out of respect, as an extension of my own consciousness and sense of duty. My obligation is to present the good and offer it. Whether people accept it or not, you offer it. By offering it, you have respected my human rights. And you have upheld the principle of human rights."

5 januari 2014

#207. Söndagen efter nyår...

"Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Lyssna på det rop och den bön jag nu uppsänder, och låt din blick natt och dag vila på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara. — Hör den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats. Hör din tjänare och ditt folk Israel då de åkallar dig, vända mot denna plats; må du själv lyssna på dem i himlen, där du tronar. Hör dem och förlåt!" (1 Kung 8:27–30)
Kan verkligen Gud bo på jorden? Gud, som är så stor så stor? Gud, som inte ens ryms i himlarnas himmel? Som är större än allt vi kan tänka och förstå? Salomos fråga ekar än. Kan verkligen Gud finnas här, hos oss, med oss? Som om Gud bodde här? På riktigt?

Salomo byggde ett tempel. En boning. Som han visste var för liten. Ett hus som var för litet. Han visste och förstod att Gud är större än så. Men han visste att Gud hör bön. Så han bad. "Vänd dig ändå hit." Templet var för litet för att rymma Gud. Men Gud var storsint och gjorde sig själv liten och närvarande. Och Guds namn vilade i templet. Med namnet Gud själv.

Salomo bad. Folket bad. Åkallade. I tillit till och förtröstan på Guds storsinthet, Guds nåd och barmhärtighet. De litade på att Gud lyssnade, var än Gud i sin storhet tronade. Och de bad om förlåtelse. De visste att de behövde be och be om förlåtelse. "Hör dem och förlåt!"

Templet var för litet. Gud är för stor. Och ändå. En dag för länge sedan svarade Gud på Salomos fråga. Oväntat. Chockartat. Konstigt. Provocerande. Gud lyssnade på bönernas rop och vände sig en gång för alla till sin mänsklighet på det mest konkreta sätt som tänkas kan. Som en någon vi kan känna igen. I Jesu gestalt bodde Gud på jorden som en av oss.

Det är samma Gud. Som inte ryms i himlarnas himmel. Som i Jesu kroppsliga gestalt var liten som ett nyfött barn. Samma Gud. Som hörde Salomos och folkets böner i Jerusalems tempel. Som med och i Jesus på korset, en gång för alla, omfamnade hela sin skapelse och alla människor med sin absoluta och gränslösa förlåtelse. Alldeles på riktigt.

1 januari 2014

#206. Årets första dag...

Petrus sade: "Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn." (Apg 10:42–43)
Nyårsnattens fyrverkeri över Saltsjön i Stockholm var fantastiskt. Bedårande former av hastigt uppflammade ljus, vackra färger och starka ljud. Förförande skönhet mot nattens svarta himmel. Tillfälligt. Flyktigt. Den kvardröjande grå röken fördes sakta bort av vinden. Till intet. Av allt det högljudda blev inget kvar. Förutom tom tystnad.

Sällskapets kloka trettonåring undrade om det var rätt av staden att lägga pengar på ett fyrverkeri när det finns så mycket som behöver lagas. Barn och unga är ofta klokare än äldre. Lämmeltåg av människor ringlade sig vidare i natten, hemåt, bort eller bara någon annanstans. Ensamhet och gemenskap skiljs åt med en tunn, tunn hinna. Som lätt brister.

Vår kyrka är ibland som nyårsnatten. Högljudda, dyra fyrverkerier som förflyktigas till intet. Biskopars debattartikel om miljön. Anti-israeliska mediala kampanjer. Kostsamma präst- och diakonmöten. Politiska beslut om resursanvändning, utan förankring i kyrkans teologiska verklighet. Tillfälliga fyrverkerier. Som inte skapar något bestående. Förutom tom tystnad.

I vår kyrkas församlingar är det annorlunda. Vardagens arbete med dopfamiljer, vigselpar, sorgehus, barn- och ungdomsarbete, gudstjänster och grupper av många och olika slag. Där följer vår kyrka Petrus uppmaning. Där förkunnas Evangelium. Där vävs gemenskaper och sammanhang. Drivna av vittnesbördet om honom som ska döma oss alla till förlåtelse.

Nyårsnattens fyrverkerier påminde om skiljelinjen i vår kyrka. Lika tydlig som mellan fyrverkeriets natt och vardagens verklighet. På ena sidan, vår kyrkas maktstrukturer och maktpersoner. Som gärna lägger resurser på fyrverkerier. På andra sidan, alla strävande och kloka församlingsarbetare. Som helst lägger resurserna på att laga det som behöver lagas.