#595. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ’Effata!’ (det betyder: öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’” (Markus 7:31–37)

Han lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön. Jesus är förankrad i tid och rum. När han var här som en av oss, som en människa bland andra människor här i vår värld och verklighet, då befann han sig i ett specifikt geografiskt område. Han rörde sig mellan fysiskt existerande platser som finns kvar idag. Jag har varit i både Tyr och Sidon, nuvarande Saida, i Libanon. Jag har har gått på gatorna i det gamla antika Tyr, bland de romerska ruinerna som var en levande stad när Jesus var där. Ruinerna ligger alldeles vid havet, pelarna längs gatorna finns kvar. Jag har gått i hippodromen vid Tyr. En stor arena där romarna ordnade med hästkapplöpningar och gladiatorspel. Det är hisnande att vara där och röra vid stenarna som var byggnader när Jesus var i trakten kring Tyr och Sidon.

Det är en säregen upplevelse att sitta på en höjd längre inåt landet och se kullarna ner mot kusten där Medelhavet blänker när solen går ner och betänka att det var här han var. Det var här någonstans Jesus gick när han lämnade området vid kusten och drog sig inåt landet, mot Galileiska sjön, en sjö som även den finns kvar alldeles på riktigt. Platserna där Jesus rörde sig existerar här i den högst påtagliga världen och verkligheten som vi lever, rör oss och är till i. Och Jesus är lika konkret existerande nu som han var då. Jesus är med andra ord ingen mytologisk gestalt i en tänkt och konstruerad mytologisk verklighet. Jesus är verklig och sann.

När Jesus närmade sig Galileiska sjön då kom de till honom med en man som var döv och som knappt kunde tala. De bad Jesus lägga sin hand på honom. Man ber om hjälp när man tror att det finns hjälp att få. Man ber den om hjälp som man tror kan hjälpa. De hade hört talas om att Jesus kunde hjälpa den som var sjuk, bistå den som behövde hjälp och hela den som var trasig. Jesus hjälpte, bistod och helade. Ryktet om Jesus förmåga att hjälpa den som behövde hjälp spred sig bland byarna och städerna.

Jesus tog den döve mannen avsides och stack fingrarna i hans öron, han spottade och rörde vid hans tunga. Den läkedom och det helande som Jesus erbjöd och åstadkom var fysisk och högst konkret. Det var människors kroppar som läktes och blev friska. Den läkedom som Jesus erbjöd var inte någon form av vare sig mytologisk eller mystisk läkedom.

Allting som har med Jesus att göra är kroppsligt, påtagligt och i allra högsta grad konkret och fysiskt. Det gällde helandet av den döve mannen och läkedomen då och det gäller frälsningen nu. Vi behöver påminna oss själva, andra och varandra om att Jesus existens både då och nu i allra högsta grad är påtaglig och konkret. Jesus var inte och är inte någon form av mytisk gestalt vars existens på något sätt befinner sig i en tänkt eller påhittad mytologisk verklighet som är avskild från den värld som vi lever i här och nu. Jesus var och är lika fysiskt och konkret närvarande som vi är för varandra. Jesus är fortfarande lika närvarande här och nu och som han var där och då, när han helade den döve mannens kropp med sin egen kropp. Jesus berörde människor med konkret och faktiskt helande och läkedom där och då, han berör oss med sin konkreta och faktiska frälsning här och nu.

När Jesus rörde vid den döve mannen såg han upp mot himlen, andades djupt och sade: ’Effata!’ Jesus uppenbarade Faderns och Sonens och Andens hisnande verklighet för den döve mannen och för oss. När Jesus ser upp mot himlen då vänder han sig till sin och till vår Fader och öppnar så den här världens verklighet för Faderns närvaro. När han andades djupt då fylldes han av den Heliga Anden som är Faderns och Sonens djupaste relation och gemensamma liv. När Jesus ser upp mot himlen och andas djupt då uppenbaras Guds treeniga väsen. Då manifesteras Faderns och Sonens och Andens levande och livgivande liv här, mitt i den värld och verklighet som vi står och går i. Med den levande treeniga Gudens levande och livgivande liv fyller Jesus den döve mannen med nytt liv när han vänder sig till honom, berör honom  och säger ’Effata!’ – ’Öppna dig!’ Guds treeniga väsen och livgivande liv uppenbaras för oss och för världen när Jesus möter, läker och helar den döve mannen.

Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Den döve mannen fylldes med det nya liv som är hans liv i Guds fullbordade framtid. Ett liv där dövhet, stumhet, sjukdom och död inte finns mer. Miraklet som sker är ett synligt vittnesbörd om det liv som ska bli och vara den döve mannens liv när tiden har kommit till sin ände och Guds fullbordade rike slutligen har brutit in och tagit upp oss alla i det liv som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv. Ett evighetens liv där allting som nu är trasigt ska få bli helt i förlåtelsens och försoningens helande ljus. Den döve mannens tillfrisknande är ett vittnesbörd om hur det ska bli för oss alla när var och en, vi alla och allt som är upptas i, omsluts av och förenas med det liv som är Guds innersta treeniga väsen.

Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Guds rikes fullbordade framtid är fördolt bakom den okända framtidens barmhärtiga slöja. Att förlora sig i en längtan eller förhoppning om det som ska bli, att det ska bli bättre sedan, drar oss bort från livet vi har att leva här, med livets alla begränsningar och tillkortakommanden. Men vi ska leva livet här trots allt. Vi ska inte gå och längta efter the pie in the sky when we die. Jesus förbjöd dem att berätta om miraklet för att vi inte ska gå och längta bort från det liv vi lever med varandra här och nu. Vi vet väl alla hur lätt det är att förlora sig i en dröm om en bättre värld och att det kan orsaka en verklighetsfrånvändhet som kan få förödande konsekvenser. Vi ska leva de liv som vi har att leva här och nu med hjälp av tron och hoppet som miraklet väcker. Men vi ska inte förlora oss själva i en dröm om en annan värld, en dröm om något annat. Tills dagen för Guds rikes fullbordande kommer ska vi leva livet här och nu fullt ut så gott vi kan.

Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Det är väl så vi fungerar lite till mans. Vi gör gärna tvärtom. Så de spred berättelsen om att och hur Jesus hade helat den döve mannens dövhet och stumhet. De som hörde talas om det blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’

Det var ju både fantastiskt och bra att den döve mannen fick tillbaka sin hörsel och sin förmåga att tala. Men det är angeläget att miraklet som sådant inte tar bort uppmärksamheten från vad miraklet vittnar om. Miraklet pekar bort från sig självt och vittnar om det Guds fullbordade rike som är på väg och som ska komma till oss från den okända framtiden. När den dagen kommer då ska vi alla och allt som är svepas upp i Guds treeniga väsens eviga liv. Miraklet vittnar om att det ska vara ett liv där sjukdom och död inte finns mer. Ett liv där allting som är trasigt ska få bli helt. Ett evighetens liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Tills den dagen kommer ska vi ta vårt ansvar efter bästa förmåga, för våra egna liv och för det som är vårt gemensamma. Vi ska odla vår gemensamma trädgård och vi ska plantera våra träd. Och vi ska glädjas åt gemenskapen som vi har med andra och varandra här i den fantastiska och vackra skapelsen. Allt i ljuset av hoppet och glädjen som finns i tilliten till att Fadern är här hos oss, i tron på att Sonens löften är sanna och i förvissningen om att Andens livgivande liv aldrig ska överge någon enda av oss.

#599. Tionde söndagen efter Trefaldighet…

"Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” (Johannes 15:1–9)

Jesus ger oss en liknelse och försöker med den att förklara hur relationen mellan Fadern och Sonen och människorna fungerar. Med liknelsen om vinstocken, vinodlaren, grenarna och frukten får vi ett pussel med bitar av tankar om vilka Fadern, Sonen och människorna är i förhållande och relation till varandra.

Fadern är vinodlaren. En vinodlare planterar och vårdar sin vinstock. En vinodlare rensar ogräs, bekämpar ohyra, vattnar, gödslar och försöker se till att förutsättningarna för vinstocken att växa är så bra som möjligt. Det första vinodlaren behöver göra det är att plantera vinstocken i gynnsam och näringsrik jord på en plats med generös tillgång till solljus och vatten. Utan solljus och vatten växer ingenting. Skapelsen är platsen där vinodlaren planterar sin vinstock. Fadern planterar och vårdar, rensar ogräs, vattnar och ser till att vinstockens omständigheter är gynnsamma. Så att vinstockens rötter kan växa sig djupa och starka. Så att vinstocken får den näring som behövs så att grenarna kan bli många.

Jesus är vinstocken. Fadern planterade sin vinstock här, mitt ibland oss. Myllan där vinstockens rötter ska växa sig starka och grenarna bli många är just här. Vår mellanmänskliga gemenskap är vinstockens mylla. Det var här, just här och ingen annanstans, som Sonen i Jesu gestalt gav sig till känna för världen, verkligheten och mänskligheten. Det är också här som han fortsätter att ge sig till känna för Faderns hela skapelse. Jesus är vinstocken och stammen som med sina djupa och starka rötter drar upp livets livgivande vatten och uppenbarelsens näring ur skapelsens mylla för att stärka grenarna och möjliggöra fruktens skörd. Vinstockens stam är den synliga manifestationen av Faderns förmåga att skapa någonting ur ingenting, att skapa det levande livets tillblivelse ur inget alls. Creatio ex nihilo.

Det skulle kunna ha varit så att vinstockens potential att bli till inte hade manifesterats och att icke-existensen istället hade varit dess modus. Det vill säga att skapelsen inte alls hade blivit till, att Sonen inte hade inkarnerats och därmed att ingenting hade existerat. Men Faderns och Sonens och Andens substans är existens och skapelsen blev till ur ingenting som en konsekvens av Guds väsens inre vilja till existens och liv. Med Sonens inkarnation inuti skapelsen, i människan Jesus, lät Fadern sin närvaro bli känd för världen – till ett evigt vittnesbörd om Guds existens, allmakt och närvaro. Till vittne om förlåtelsens möjlighet och frälsningens verklighet för världen, mänskligheten och varje människa.

Vi är vinstockens grenar. Hela vår existens är beroende av och intimt sammanflätad med Sonens existens. Med honom delar vi det fantastiska som finns i att finnas till i en värld och i en skapelse som inte bär någon egen inneboende nödvändighet. En existens som i varje ögonblick blir till i, med och genom Faderns skapelseakt som bringar fram detta någonting ur ingenting. Våra liv fylls av levande med den livgivande näringens sav som flödar genom oss från vinstockens stam. Vi finns till som en konsekvens av Faderns vilja till liv och existens. En vilja som skapar någonting ur ett ingenting. Tillsammans med hela skapelsen är vi detta någonting som finns till istället för ingenting. Med Sonen manifesterar Fadern sin vilja till existens och livets levande i oss och med oss. Som levande grenar på en levande vinstock.

Vi ska bära frukt. Den livets och uppenbarelsens näring som kommer oss till godo, som dras ur skapelsens mylla av stammens rötter, den flödar genom vinstocken och ska bli till frukt genom oss. Som vore vi vinstockens grenar. Frukten, vindruvorna, är som koncentrat av livet. Sötman av livets och den kristna trons glädje, den underbara smaken av det levande livets fantastiska nyanser. Ett koncentrat av livets och den kristna trons glädje som kan ges vidare till andra. Så att  även andra kan få smaka uppenbarelsens sötma och trons glädje.

De grenar som som inte bär frukt, som inte låter livets, trons och uppenbarelsens glädje flöda och bli till livsfrukt för andra, de vissnar och torkar ihop. Den kristna trons glädje ska delas vidare till andra och så förmeras. Annars avstannar livets flöde och grenarna vissnar och förtvinar. Vinstocken och grenarna ansas, de vårdas och sköts om av Fadern. De grenar som bär rik frukt hedrar vinodlaren och de torra grenarna utan liv skärs bort och förgås. Som det blir och är när livet vissnar och förtvinar. Då förgås vi.

Liksom Fadern älskar Sonen, så älskar Sonen oss. När vi blir kvar i Sonens kärlek till oss genom att älska Sonen – med vår kristna tro på och med vår kärlek till Jesus – då förblir vi delaktiga och upptagna i den dynamiska och ständigt pågående rörelsen av kärlek i Guds treeniga väsen. Där Fadern älskar Sonen, en kärlek som manifesteras med Sonens inkarnation i skapelsen. Treenigheten där Sonen älskar Fadern och med det manifesterar källan och ursprunget till allt som är. Sonens kärlek till Fadern pekar ut existensens innersta orsak, ursprung och mål. Treenigheten där kärleken mellan Fadern och Sonen manifesteras i Anden, som sveper upp oss dödliga och begränsade varelser i Faderns och Sonens och Andens inre liv. Ett evigt levande liv som inte känner några begränsningar.

Vi hör ihop med Sonen, som är stammen av liv på vilken vi lever. Vi hör ihop med Fadern, som skapar och upprätthåller livets levande och existensen av allt som är. Vi hör ihop med Anden, som flätar oss samman med det kärlekens liv som flödar mellan Fadern och Sonen. Vi hör ihop med andra och med varandra.

Hur och vad vi än gör så är vi upptagna i det livgivande levande livet som är Guds treeniga väsen, som vore vi grenar på en vinstock som en vinodlare ansar och vårdar. Det vi kan göra för att bära frukt det är att berätta för andra om att det är på det sättet. Att det faktiskt är så att världen, verkligheten och allt som är helt och hållet och i varje ögonblick skapas, upprätthålls och befrias av Fadern genom Sonen med Anden.