#591. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet…

”När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten. Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ’Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?’ Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ’En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.’” (Matteus 13:53-57)

Jesus hade gjort sig ett namn och han hade blivit ganska välkänd. Han hade predikat för stora folkskaror och gjort många mirakel. Samtidigt som Jesus gjorde underverk förkunnade han om Guds rike och han försökte förklara vad han menade med en lång rad liknelser. Det Jesus gjorde och det han förkunnade ställde till med uppståndelse och han fick både makthavarnas och folkets uppmärksamhet.

Han kom hem till Nasaret. Där undervisade han i synagogan så att de som hörde honom häpnade och började ifrågasätta honom. ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?” undrade de. Vi vet inte vad Jesus undervisning i synagogan handlade om. Men vi vet ganska mycket om visdomen som fanns i hans övriga undervisning. Vi vet också ganska mycket om underverken som han gjorde. Berättelserna finns ju. Men de ifrågasatte inte visdomen i sig. De ifrågasatte Jesus som person. ”Vem tror han att han är?” Ungefär.

”Är det inte snickarens son?” fortsatte de. Josef var ju snickare. Vi vet inte så mycket om Josef. Men de få berättelser som vi har om honom vittnar om att han var en ganska enkel man som hade ett stort hjärta. Det är nästan som att de försökte skambelägga Jesus genom att hänvisa till hans pappa, som ju inte var någon märkvärdig figur. Josef var ju liksom bara en av alla vanliga människor. Om nu Jesus kom ur sådana enkla förhållanden, då kunde han väl inte hålla på att göra sig själv märkvärdig. Det var ju ungefär vad de sade.

”Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?” De hänvisade till Jesus familj som någon form av argument mot honom. Men, ett kort tag tidigare hade Jesus haft en diskussion om just sin relation till familjen. ”Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: ’Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.’ Han svarade honom: ’Vem är min mor, och vilka är mina bröder?’ Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: ’Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.’” (Matteus 12:46-50) Jesus vidgade familjebegreppet på ett sätt som kanske var obegripligt för många och sannolikt var provocerande för de flesta. Hans ärende var större och mer omfattande än vad som rymdes i tidens sociala ramar. Argumentet om att hans familj inte var märkvärdig nog bet inte.

”Och bor inte alla hans systrar här hos oss?” fortsatte de. De ifrågasatte Jesus för att han i allt väsentligt var lika vanlig som hans syskon. Om nu hans systrar bor här hos oss och är helt vanliga kvinnor då kan väl inte han vara särskilt märkvärdig, ungefär. Det är förståeligt att de tänkte så. Där och då såg och hörde de en till synes vanlig människa bland vanliga människor. Vem Jesus egentligen var i djupet av sitt väsen, det var dolt bakom en slöja av vardaglig vanlighet. Jesus fullständiga väsen och verkliga identitet skulle uppenbaras först senare, när han gav sig till känna som uppstånden från döden han dog på korset.

”Varifrån har han då allt detta?” undrade de. Det var en berättigad fråga förstås. Jesus var ju en son till en vanlig snickare och som sådan hörde han inte till den grupp av människor som vanligtvis stod för visdomen. När det nu visade sig att Jesus var en vis förkunnare så var det kanske inte så konstigt att de som visste vem han var undrade var i hela friden han hade fått allting ifrån. Återigen, det var en berättigad fråga. De visste inte där och då vem Jesus var i sin helhet. Nu vet vi att Jesus var och är en någon som är mycket mer än en vanlig snickarson från Nasaret, men det visste de inte då.

Så blev han en stötesten för dem. En stötesten är en svårighet. Många olika saker kan vara stötestenar. På vilket sätt Jesus blev och var en svårighet för dem är lite oklart. Kanske var det allt det där som han förkunnade om Guds rike som var svårt för dem. Det kanske var svårt för dem att hantera det faktum att han faktiskt gjorde underverk som hjälpte människor på ett sätt som ingen hade sett eller upplevt förut. Kanske var det Jesus vanlighet som var problemet. Det han undervisade om, det han förkunnade, predikade och gjorde var ju något radikalt annorlunda och alldeles nytt. Ändå var han ju så vanlig. Det gick kanske inte riktigt ihop. Så Jesus blev en stötesten, en svårighet och ett problem.

”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem” svarade Jesus. En profet är en någon som går Gud Faderns ärende. En profet förkunnar ett besvärligt budskap om omprövning och omvändelse – från de världsliga tingen till de gudomliga angelägenheterna. En profet konfronterar sin samtid med ett radikalt och provocerande budskap om att den riktning som folket rör sig i behöver korrigeras och att den nya nödvändiga riktningen har folkets relation till Gud Fadern som utgångspunkt, centrum och mål. Den som drabbas av profetens uppgift blir osvikligt ringaktad i sin hemstad och av sina närmaste. Av den enkla anledningen att en profets ärende går utöver allt som vederbörande tidigare har varit. Profetens uppgift innebär ett kompromisslöst brott med allt det som tills dess har definierat hans eller hennes identitet och sammanhang. Den som bryter med gamla vänner, bekanta och släktingar för ett högre syfte blir ofelbart ringaktad. För vi ska ju inte tro att vi är något. Men en sann profet är något alldeles särskilt och det får konsekvenser.

Jesus var, bland mycket annat, en alldeles sann och tvättäkta profet som gick Gud Faderns ärende och förkunnade ett radikalt budskap om omvändelse. Han undervisade i synagogan i Nasaret. De som hörde honom häpnade och ifrågasatte honom, för att han var lika vanlig som hans syskon och de andra där i byn. De som ifrågasatte Jesus använde hans vanlighet som ett argument mot honom. Det skulle senare visa sig att det var just Jesus vanlighet som var och är det mest fantastiska med honom.

I ljuset av hans uppståndelse från döden har det visat sig att Jesus från Nasaret – i all sin vanlighet – är Gud själv uppenbarad i Sonen. Här finns den kristna trons absoluta epicentrum. Gud är ingen abstrakt idé eller ett transcendent något som befinner i någon annan del av verkligheten än här. Gud är inte tidlös. Gud står inte utanför tiden, evig i sin oföränderlighet. Tvärtom – med och genom uppenbarelsen i Sonen har Gud Fadern en gång för alla visat världen och mänskligheten att han lever här i tiden, med oss, och att han delar livsvillkoren med alla och envar. 

Där och då var Jesus vanlighet en stötesten för dem. Här och nu, i ljuset av uppståndelsens mirakel och i ljuset av Jesus fortsatta närvaro i Anden, är Jesus vanlighet hans styrka. Han är här, lika närvarande som var och en av oss, lika vanlig som du, jag och alla andra. Att Jesus är alldeles vanlig är kanske det största miraklet av alla. Det faktum att Gud Fadern har uppenbarat sig och fortsätter att uppenbara sig med Sonen i Anden här i den högst vardagliga och vanliga verkligheten som vi står och går i tillsammans är utan tvekan ett fantastiskt och ständigt pågående mirakel i all sin vardagliga vanlighet.

Att Jesus var och är tillgänglig på ett vanligt sätt kanske kan vara en stötesten för någon, nu som då. Samtidigt är det just det att Jesus är tillgänglig på ett vanligt sätt som gör Jesus till den absoluta, fasta och högst verkligt existerande hörnstenen i vår kristna tro.

#590. Tacksägelsedagen…

"Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lukas 19:37–40)

Hela skaran av lärjungar hade sett och upplevt underverken och miraklen som Jesus hade gjort. Det de hade sett och upplevt skapade en glädje som de inte kunde hålla för sig själv. En sådan där glädje som måste få komma ut i form av en synligt och hörbar tacksamhet. Så de jublade och prisade Gud för vad de hade sett och upplevt där de gick på vägen mellan Olivberget och staden.

Jesus hade botat spetälska, drivit ut en demon, botat en pojke med fallandesjuka. Alldeles nyligen utfodrade han mirakulöst fem tusen människor med fem bröd och två fiskar. Han botade en kvinna som hade varit blödande i många år, han botade en romersk officers tjänare, han uppväckte en änkas son från döden i Nain och han helade en mans förtvinade hand. Samtidigt som Jesus utförde mirakel och underverk så förkunnade och predikade han om Guds rike. Han gav dem mängder av liknelser som handlade om att Guds rike inte är långt borta. Han förkunnade om Guds rikes snara ankomst och med miraklen visade konkreta exempel på hur det ska bli och vara i Guds kommande rike.

Miraklen och underverken som Jesus gjorde vittnade om och fungerade som konkreta exempel på det Guds rike som han talade om. När Jesus gjorde miraklen och utförde underverken då lättade han på förlåten och lät människorna få en glimt av det som komma skall. I Guds rike ska det bli och vara på de sätt som Jesu underverk vittnar om. 

I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda blir uppväckta till det levande livet. Miraklen var konkreta exempel på det Guds rike som Jesus förkunnade och predikade om. Det väcktes ett hopp i de som hörde vad Jesus förkunnade och som såg vad han gjorde. Han sade vad han menade och med miraklen så visade han att han menade vad han sade.

Hoppet som väcktes i folket där och då finns fortfarande. Det lever kvar i Jesus förkunnelse som vi har fått den berättad för oss och i berättelserna om de mirakel och underverk som han gjorde. Att han sade det han sade och att han gjorde det han gjorde, det är lika sant och giltig här och nu som det var där och då när det hände. Jesus förkunnelse och hans mirakel är lika sanna och giltiga för oss här och nu som det var för dem som upplevde dem där och då. Lika sanna för oss som för dem som sedan skrev ned berättelserna, för att det inte skulle glömmas bort vad Jesus hade sagt och gjort.

Hoppet, glädjen och tacksamheten som Jesus väckte i lärjungarna där och då är samma hopp, glädje och tacksamhet  som Jesus  fortsätter att väcka i oss och i världens alla kristna här och nu. Deras hopp, glädje och tacksamhet är vårt hopp, vår glädje och vår tacksamhet.

De ropade ut sin glädje och tacksamhet: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn.” De hade hört vad Jesus sagt och de hade sett vad han gjort. De drog sina slutsatser och förstod att han var den han utgav sig för att vara. De förstod att Jesus stod i annans tjänst, att han förkunnade och verkade i en annans namn. Som när en kungens tjänsteman och emissarie talade i kungens namn. De hörde, såg och förstod att Jesus talade i Herrens namn och att han gick Gud Faderns ärende.

De ropade ”Fred i himlen och ära i höjden” för de såg och förstod att det de hade hört Jesus förkunna och sett honom göra var något annat än tillfälligheter i den vardagliga verkligheten som de stod och gick i. Det som uppenbarade sig med och genom Jesus var något radikalt annorlunda och alldeles nytt. De anade att de hade fått se och uppleva skärvor av den himmelska freden som råder i Guds rikes fullbordade framtid.

Några fariseer sa till Jesus att säga åt lärjungarna att sluta vara glada. Fariseer har alltid funnits och de finns fortfarande. De där som tror sig veta lite bättre än kristna som är uppriktigt glada av Jesus och Guds löften. De där som tycker sig stå lite över kristna människors frimodiga och oförställda glädje över vad Jesus har gjort för oss och för alla andra människor. De där som tycker sig förstå lite mer än alla andra och tror sig veta lite bättre än Jesus själv.

Då drog de sig inte ens för att säga till Jesus att säga åt oss att sluta vara glada. De försökte och försöker kväva den kristna trons glädje. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas sådana fariseer. Men vi ska inte låta någon ta den kristna trons glädje ifrån oss. Vi ska tillsammans med lärjungarna fortsätta att prisa vår Herre och med jublande glädje fortsätta att berätta om Jesus för alla som vill lyssna.

Jesus sade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Om vi tiger då kommer de livlösa stenarna att ropa och förkunna det glada budskapet om Jesus och om Guds rike. Det finns ingen gräns för hur Gud kan låta sig uppenbaras i världen. Vår Herre kan mycket väl låta sig uppenbaras i en vacker flöjtkonsert, i en blommande buske och till och i en död hund. Guds frihet att låta sin uppenbarelse ta gestalt inom skapelsens ramar är absolut. Gud ska låta sig uppenbaras i livlösa stenars ropande förkunnelse om det blir nödvändigt.

Stenarna ska börja ropa om vi som är kristna slutar att med tacksamhet och glädje förkunna den kristna trons gladaste budskap om vem Jesus är, om vad han har förkunnat och om vad han har gjort. Låt oss aldrig tystna om evangeliets glada budskap. Låt oss aldrig tystna om Jesus. Låt oss inte bli överröstade av livlösa stenars rop.

Jesus från Nasaret, som dog på det där korset, uppstod mirakulöst från döden och lever fortfarande. Han vittnade med sitt liv, sin död och sin uppståndelse om att Guds rike en gång för alla har brutit in i skapelsen och världen – till mänsklighetens frälsning och till människors befrielse från döden själv. Så stort och fantastiskt är den kristna trons evangelium och glada budskap. I ljuset av allt det fantastiska så finns det alla anledningar i världen för oss alla att med stor tacksamhet och med glada röster stämma in lärjungarnas lovprisande glädje: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.”

Gör din kristna tro och tacksamhet synlig. Gör din röst hörd. Berätta för andra om Jesus och låt ingen ta den kristna trons stora glädje ifrån dig.