#677. Andra söndagen efter Trettondedagen…

"Jesus till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: 'Ge mig något att dricka.' Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: 'Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.' (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: 'Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.' Kvinnan sade: 'Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?' Jesus svarade: 'Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.' Kvinnan sade till honom: 'Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.' Jesus sade: 'Gå och hämta din man.' Kvinnan svarade: 'Jag har ingen man.' Jesus sade: 'Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.' Kvinnan sade: 'Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.' Jesus svarade: 'Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.' Kvinnan sade: 'Jag vet att Messias kommer' (alltså den Smorde) 'och när han kommer skall han låta oss veta allt.' Jesus sade till henne: 'Det är jag, den som talar till dig.'" (Johannesevangeliet 4:5-26)

Den samariska kvinnan var tveksam och skeptisk när hon mötte Jesus. De tillhörde olika folk och hon visste att de hade olika tro och olika uppfattningar om Gud. Men hon började diskutera med Jesus. Hon konfronterades av sina egna brister när hon insåg vad Jesus menade. När hon i ljuset av Jesu ord mötte sig själv och konfronterades av sitt innersta då började hon tala om bönens relation till Gud. Jesus sade då till henne att bönens relation till Gud är större än vad hon tror. Deras samtal ledde henne fram till hoppet och löftet om en kommande Messias. En befriare och en frälsare vars befrielse och en frälsning ska omfatta även henne. Om denna kommande Messias sade Jesus – "Det är jag, den som talar till dig”.

Den första reaktionen när Jesus kommer på tal, eller när Jesus tilltalar oss, är ofta att vi tvivlar, tvekar och är skeptiska. Har han verkligen funnits? Gick han verkligen på vatten? Alla vet väl att när man är död så är man död, så om han dog på ett kors då är han väl fortfarande död? Även om han funnits så kan han väl inte finnas? Den historiska Jesus är kanske okej – men den uppståndne Jesus är väl omöjlig. Förresten, vad har han med mig att göra? Hur kan han be mig om vatten? Inte är väl jag värdig, tänker vi ibland. Jag är väl inte tillräckligt kristen, god eller snäll. Jag hör väl inte till Guds folk, jag vet ju inte ens om jag tror. När Jesus kommer på tal eller när Jesus tilltalar oss då väcks ofta en känsla av otillräcklighet. En påträngande tanke om att inte duga till. Föreställningarna om hur man borde vara krockar ofta med medvetenheten om hur det verkligen är. För, jag går ju inte i kyrkan så ofta. Jag tror på något men vet inte vad. Jag tror på mitt eget sätt. Jag är väl mest som en samarier som inte hör till Guds folk.

När vi talar om den levande Jesus eller när Jesus tilltalar oss då räcker språket ofta inte till. Ordens och språkets gränser flyttas och förändras. Kristendomens och teologins språk blir en snårskog som tankarna och orden fastnar i. Det som betyder en sak här betyder en annan sak där. Nya ord med okänt innehåll dyker upp och ibland vet man varken vad man tycker, tänker eller tror. Eller ens om man kan vara kristen. Den kristna trons språk snärjer ibland tanken och skymmer det faktum att kristen tro är svaret på ett tilltal. Kristen tron är ett okomplicerat svar på Jesu tilltal. Men orden och språket krånglar till det ibland. Om man med tankarna och orden inte når ner i den djupa brunnen, varifrån ska man då hämta det levande vattnet?

Men, när Jesu tilltal tränger igenom språket och når in i vårt innersta då blottläggs allt det som är vårt verkliga jag. Våra djupaste hemligheter, vår största skuld och våra yttersta brister ligger blottade för Jesu blick. Ingenting kan eller behöver dölja vårt innersta jag när det levande vattnet flödar in i vår kropp, själ och ande. Då finns det inget alternativ till den absoluta och nakna ärligheten, den mest uppriktiga bekännelsen av de egna bristerna. Det finns inget som är mer befriande än när Jesus ser rakt in i våra hjärtan, när han hör vår mest uppriktiga bekännelse och med nåd och barmhärtighet svarar "där talade du sanning". Att som den samariska kvinnan våga tala sant om sig själv med Jesus är befriande på riktigt och frälsningens början.

Jesus står kvar hos oss. Om vi med vår kristna tro vågar bli kvar hos Jesus då behöver vi be. När vi ber då står vi kvar i närheten av Jesus. Oavsett hur vi ber, på vilken plats, med vilka ord eller i vilken form. Oavsett alla yttre omständigheter är sanningens Ande bönens verkliga och sanna väsen. Sanningen består av ärlighet, uppriktighet och ödmjukhet inför hur det verkligen är. Anden är det som finns kvar när allt som är viktigt i den här världens ögon har lagts åt sidan. När all prestige, alla sociala konventioner och alla prestationskrav har lagts åt sidan då är Anden det som finns kvar. Att be i sanning och Ande det är att våga ställa sig naken inför den Gud som känner oss alla och alldeles på riktigt vara fullständigt ärlig och sann om sig själv.

Att vara kristen är att stå alldeles naken och utsatt inför Gud Fadern i ljuset av Andens hopp och Jesu löften om att det finns en någon som tar emot oss med kärlek, nåd och barmhärtighet. Att våga tro att det finns någon som på riktigt befriar och frälser oss från allt som fjättrar oss i den här världen. Att vara buren av hoppet och löftet om att det finns en någon som på riktigt ska frälsa från oss den yttersta rädslan. Någon som ska befria oss från döden till livet. Att vara kristen är att vara en gudstillbedjare som ber i ande och sanning, som säger "Jag vet att Messias kommer” och litar på att det är sant.

När vi står där som den samariska kvinnan – med all vår tveksamhet, med vår otillräcklighet, med språkets tillkortakommanden, med medvetenheten om våra brister, med våra böners längtan efter befrielse och frälsning – då finns det en någon som möter oss med ögon fyllda av all världens kärlek. Den någon som ska ta emot oss när vi tar steget över tröskeln och lämnar den här världen för att skåda en annan och en ny verklighet. Den någon som varje dag viskar i allas våra öron – jag älskar er gränslöst, jag kommer alltid att förlåta er allt och jag lämnar er aldrig någonsin ensamma. Denna någon är ingen annan än samma Jesus som den samariska kvinnan mötte vid Sykars brunn – den nu uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret.

#676. Söndagen efter Nyår…

"De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ’Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’ Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. När det blev sent lämnade de staden.” (Markus 11:15–19)

En av årets största och viktigaste högtider närmade sig – Pesach, påskfesten. En helig tid när det judiska folket högtidlighåller och firar folkets befrielse från fångenskapen och uttåget ut ur Egypten. Påskfesten påminner Israels folk om att Gud Fadern lever och verkar för sitt folk här i verkligheten som är folkets historia i tiden. Pesach är ett vittnesbörd om att Gud Fadern är evigt trofast mot sitt folk Israel.

Pesach firas fortfarande. För den som undrar om det finns ett faktiskt och konkret bevis på Guds existens så är det judiska folket ett sådant synligt bevis. Det folk som Gud Fadern sedan urminnes tider har utvalt som sitt eget finns fortfarande kvar här hos oss och med oss – till vittnesbörd om Gud Faderns existens och om Guds trofasta förbund. Det judiska folket idag är samma folk som Gud räddade och befriade från fångenskapen i Egypten. Samma folk som samlades i Jerusalem inför påskfesten när Jesus var där. Det judiska folket vittnar om Guds trofasta relation till människorna och om att Guds förbund med människorna är och förblir obrutet. Det Guds förbund som den kristna kyrkan är helt och hållet beroende av.

När Jesus gick till Jerusalem och påskfesten närmade sig då klev han rakt in i en av folkets viktigaste och heligaste högtider som påminner om att det judiska folkets Gud är den Gud Fadern som faktiskt lever. Allt detta heliga, stora och fantastiska manifesterades i Jerusalems tempel och i den ständigt pågående offerkulten som pågick där. Det var därför Jesus blev så förargad när han kom dit och såg månglarna och kommersen vid templet.

”Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ’Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’”

Johannesevangeliet berättar om samma händelse: ”I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ’Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.’”

Djuren som köptes och såldes vid templet var ämnade att vara offerdjur. Affärsidkarna drog på sig Jesus ilska eftersom de hade gjort folkets gudsrelation till en affärsidé och till en verksamhet för att tjäna pengar. Detsamma gällde valutaväxlarna som tjänade pengar på pengar vid templet. Det verkade som att folket inte längre tog templets gudstjänst och vittnesbörd på allvar. Så Jesus blev förargad. Han gjorde en piska av rep och började jaga ut hycklarna och månglarna samtidigt som han slog ut pengarna på golvet och välte omkull borden de hade.

Om man söker moralisk vägledning och ställer sig frågan: ”Vad skulle Jesus ha gjort?” Då behöver man vara beredd på att svaret kan vara att man som Jesus ska göra en piska av rep och att man med rättfärdig ilska ska välta omkull bord och driva ut månglarna ur Guds hus. Jesus blev arg på den kommers och girighet som korrumperade människorna och folkets relation till Gud Fadern. Det är inte bara rimligt utan till och med påkallat att av lidelse för den kristna kyrkan som Guds hus ibland bli arg och agera med beslutsamhet i relation till orättfärdig korruption. Inte minst i vår egen Svenska kyrkan och i vår kyrkas församlingar.

Det korrupta är allt det där som vår kyrka håller på med som inte handlar om att vårda och värna folkets kristna tro och relation till vår Herre. Månglarna som gör kyrkan till en plats för sin egen vinning, för sina egna privilegier och för sin egen prestige. Gud vet att det finns åtskilligt som skulle behöva drivas ut från vår kyrkas och våra församlingars förgårdar. Så, ställ gärna frågan om vad Jesus skulle ha gjort. Men var då beredd att ta ansvar och agera om svaret är att Jesus nog skulle ha blivit förargad, gjort en piska av rep och börjat välta omkull bord för att driva ut de korrupta månglarna ur kyrkan.

”Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning.”

Jesus utmanade makthavarna och deras maktfullkomlighet och de reagerade på vad han sade och gjorde. Varken religiösa eller politiska makthavare tycker om att bli ifrågasatta. Människor med makt lider ofta av vanföreställningen att just deras makt är både välförtjänt och rättfärdig. Jesus gjorde tydligt och klart att översteprästernas och de skriftlärdas makt varken var välförtjänt eller rättfärdig. Därför sökte de ett sätt att röja Jesus ur vägen. Samtidigt var de rädda för honom, eftersom folket tilltalades och överväldigades av hans undervisning. Så blir det när makthavare utnyttjar makten för sin egen skull istället för till folkets bästa och någon påpekar att det är orättfärdigt. Folket blir överväldigade av att någon äntligen säger något om det orättfärdiga som alla ser. Och makthavarna blir rädda, både för folket och för att förlora makten.

Att vara kristen i Jesu efterföljd är att ibland fatta mod och agera när maktfullkomliga människor utövar sin makt orättfärdigt. Oavsett om det gäller politiska, religiösa eller mediala makthavare. Oavsett om det är en minister, en riksdagsman, en kommunpolitiker, en journalist, en biskop, en kyrkoherde, en präst eller en kyrkorådsordförande. Vem det än är som missbrukar makt och förtroende så gör en kristen människa gott i att i Jesus efterföljd höja sin röst och gå till storms mot orättfärdigheten för att tillsammans med Jesus driva ut månglarna ur templet.

Det är vare sig enkelt eller bekvämt att ta strid mot orättfärdigheten. Priset man kanske behöver betala för att tala sant är ibland högt. Men alternativet är alltid sämre. Att låta orättfärdighet, lögner och korruption stå oemotsagda det är att låta lögnens väsen regera i världen. Konsekvenserna av det är alltid värre än de eventuella konsekvenserna av att protestera och säga ifrån.

När det blev sent lämnade Jesus och lärjungarna staden.