27 januari 2014

#211. Till Marcus försvar...

Tänkte han rätt, Ann Heberlein, som tänkte lämna? "Ja, det tycker jag absolut att han ska göra. Jag tycker inte det är någon förlust för Svenska kyrkan om Marcus Birro lämnar, det måste jag säga." (Ann Heberlein, SVT 23/1)
Om jag hade stött på en enda representant för vår kyrka i år och den representanten hade varit Ann Heberlein i SVT Debatt den 23 januari så hade nog jag också övervägt att lämna Svenska kyrkan. Lyssna gärna på samtalet och sätt in dig själv i Marcus Birros ställe. Med din tro, dina funderingar, dina frågor och dina svar. Fråga sedan dig själv om du känner dig välkommen i den kyrka som Ann Heberlein gör sig till representant för? En kyrka som inte tycker att det är någon förlust om du lämnar? En kyrka som hånar dig, dina erfarenheter och dina kunskaper? Som inte lyssnar för att försöka förstå utan istället kletar illvilliga och misstänkliggörande etiketter på dig? 

Ingen diskurs utan kontext och myllan som ger näring åt formen för Ann Heberleins retorik har varit tydligt synlig de senaste åren. Diskursen etablerades av Seglora Smedjas ursprungliga treenighet för några år sedan. Med de sämsta och grumligaste delarna av kvällstidningsjournalistikens politiska opinionsbildning som modell stöptes formen för hur det offentliga samtalet ska föras. Djupt osympatiska och hänsynslösa personangrepp som befriats från alla uppriktiga försök till empatisk förståelse etablerades som metod. Man verkade ha tagit titeln på Åsa Linderborgs antologi från 2008 – "Håll med eller håll käft" – som en uppmaning till hur vi ska agera mot varandra när vi tänker olika. Det finns ett kluster av människor i vår kyrka som har gjort den diskursen till sin och agerar enligt den med en förskräckande hänsynslöshet. Det leder sällan någonstans och aldrig till något konstruktivt.

Det är inget mindre än förödande för vår kyrka när en "kyrkans representant" agerar som Ann Heberlein. När oliktänkare ska tystas genom att förgöras, oavsett om de heter Lena Andersson eller Marcus Birro. Vem har förresten gett vilket mandat åt Heberlein att agera som vår kyrkas offentliga åklagare, domare och bödel? På vems eller vilkas uppdrag och med vilken agenda agerar Ann Heberlein? Det finns anledning att undra och fråga. Nu finns det lyckligtvis väldigt många andra och väldigt mycket bättre representanter för vår kyrka att lyssna på. Det finns därför anledning att vara kvar och kämpa på. Men det är sorgligt och beklämmande att se och höra vad Marcus Birro blir utsatt för.

Var och en av oss har en självklar och av nåden given plats i vår kyrka. Kyrkan är de döptas gemenskap och ingen – INGEN! – har rätt att peta ut någon annan ur kyrkans gemenskap. Varken med ord eller på annat sätt. Oavsett hur olika åsikter vi har i vilken fråga som helst. Guds kärlek, nåd, barmhärtighet och förlåtelse är alltid större än bristen på medmänsklig empati och oförmågan att förstå. Dopets och kyrkans gemenskap omfamnar och omfattar allt mänskligt och alla människor, utan något som helst undantag. Det kan eller får inte varken Ann Heberlein eller någon annan ändra på.

Till Marcus, om du till äventyrs läser det här: Stanna kvar som medlem i vår kyrka. Vi behöver alla varandra för att kunna vara kyrka. Låt ingen ta glädjen ifrån dig.

4 kommentarer:

  1. "Nils Johannes" – tack för din kommentar. Men, anonyma kommentarer publiceras inte.

    SvaraRadera
  2. Tack Patrik, det var riktigt obehagligt att se den här debatten där Ann H gick på som en ångvält, man kan verkligen undra varför? Det blir alltmer vanligt, att den som på något sätt kritiserar Svenska kyrkan, får som svar, att då tycker jag du ska lämna SvKy. Det har blivit en snäv åsiktsgemenskap istället för en trosgemenskap. Man får inte tro på Jungfufödelsen (och därmed inkarnationens under), Bibelns ord om vägen till Fadern ska man inte ta på allvar, mycket anses vara tankekonstruktioner, och abortfrågan får man inte ens diskutera. Hur blev det så? Alla instämmer vi ju i trosbekännelsen på söndagarna, men numera presenteras den allt oftare som kyrkans "lovsång", i nicenums form är den ju ändå den samlade kristenhetens trosbekännelse.

    SvaraRadera
  3. Marie, tack för din kommentar. Det finns onekligen goda skäl att ställa många frågor om tillståndet i vår kyrka. Särskilt den som du sätter fingret på – hur det kommer sig att den snäva åsiktsgemenskapen verkar ha ersatt kyrkan som trosgemenskap.

    SvaraRadera
  4. Jag frågade en gång en syster i ett kloster jag gästade, hur hon tyckte livet i klostret var, hon svarade: "det är hårt arbete 24 timmar om dygnet!"
    Det betyder att tron är ett arbete, en askes, den kräver övning, den måste få ta tid, varje dag i form av Bibelläsning, bön, gudstjänst (mässa ofta), studier och samtal med andra trossyskon. Idag är det ovanligt med gemensamma bönestunder i våra kyrkor på vardagar t.ex.

    SvaraRadera