1 november 2015

#342. Söndagen efter Alla helgons dag…

"Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar." (Lukas 12:4–7)
Det är svårt att inte låta sig bli skrämd av den eller dem som kan döda kroppen. Det är väl få saker som är mer skrämmande än när en människa visar sig vara både kapabel och villig att döda andra människor. Det finns i vår tid rikligt med exempel på galna män med knivar, skjutvapen, sprängämnen, stridsvagnar, kanoner, bomber och granater som både kan och vill döda andra människor. Det är väldigt svårt att betrakta bestialiska mördare som något annat än väldigt skrämmande. Vem av oss är inte rädd för sådant?

Det är inte så konstigt. Vem av oss är inte rädd för fysisk skada? Vem av oss ryggar inte tillbaka vid tanken på kroppslig smärta? Vem av oss känner sig inte orolig vid tanken på sin egen kommande död? Vem av oss blir inte skräckslagen vid tanken på att möta döden genom en annan människas ondskefulla illvilja? Så, det Jesus säger – ”låt er inte skrämmas av den som kan döda kroppen” – är onekligen lättare sagt än gjort.

Jesus menar att istället för att låta oss skrämmas av högst konkreta farligheter, som galna män med mord i sinnet, så finns det anledning att frukta den abstrakta någon som både kan döda och kasta ner i helvetet. Honom ska vi frukta. Vem det nu är. Helvetet förresten. Har vi inte avskaffat helvetet? Kanske har vi gjort det. Men Jesus har inte avskaffat helvetet. Helvetet finns där som en potentiell antites till allt vad Jesus har att säga om människans och livets framtid. Helvetet är motsatsen till Guds avsikt med livet och finns där som en alternativ och negativ möjlighet. Men trots det – "Var inte rädda."

Inte ens den minsta fågel är glömd av Gud. Inget som lever är glömt och ingen som lever är glömd av Gud. Det levande livet i sig är Guds väsens avbild. Inte ens sparvar som vi värderar till endast två kopparslantar faller utanför Guds kärlek till det levande livet. Till och med en till synes obetydlig sparv bärs genom tillvaron av Guds gränslösa kärlek till livet. För Gud är allt liv och allt levande av oändligt värde. Inget är undantaget. Ingen är undantagen.

Om kroppen är allt vi har och om kroppen är det enda vi är så är det Jesus säger ganska meningslöst. Men Jesus vet att kroppens död inte är livets slut. Guds oändliga kärlek till livets levande är och förblir allt levandes ursprung och slutliga mål. Det mänskliga livets mål är inte döden. Det mänskliga livets mål är uppståndelsen. Detta fantastiska, märkliga, obegripliga, abstrakta, konkreta och hoppfyllda löfte om att döden inte innebär livets slut. I ljuset av det löftet och i ljuset av det hopp som löftet väcker finns det egentligen ingen anledning att vara rädd för den här tillvarons begränsningar.

Guds kärlek känner inga gränser i relation till livets levande i mänsklig gestalt. Gud älskar varje människa så till den milda grad att hårstråna på var och en är räknade. Det säger något om varje enskild människas och alla människors oändliga värde i Guds ögon. I ljuset av, i tillit till och i förtröstan på Guds löften och gränslösa kärlek till var och en är det möjligt att leva här och nu utan låta sig skrämmas av tillvarons risker och faror. Jesus menar det han säger – "Ni är mina vänner. Var inte rädda."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar