Jag minns en gång för länge sedan. Jag besökte äldre på vård- och sjukhem. Stunden var kommen för en av de äldre som jag hade besökt många gånger. Andningen var tung. Fötterna hade börjat få en mörkare ton. Det var dags för henne att snart lämna den här världen. Jag satt hos henne länge. Jag lade handen på hennes panna, kände värmen av den sista tidens liv. Till ljudet av tunga andetag bad jag Fader vår och bad om Guds välsignelse över henne innan jag motvilligt behövde resa mig och gå därifrån.
Jag talade med min kloka vän om den stunden. Jag ville inte gå därifrån, sade jag. Varför kände du så, undrade den kloka. Jag ville inte att hon skulle dö ensam, svarade jag. En stunds tystnad. Men, varje människa dör ensam. Vi kan inte dö åt eller med varandra. Varje människa har att ensam dö sin egen död, svarade den kloka. Vi satt tysta länge. Så är det. Varje människa dör ensam. Varje människa har att dö sin egen död. Det är en av alla smärtsamma sanningar om döden som gör döden så svår att hantera. Ensamheten.
Jag har varit präst i Svenska kyrkan i drygt tolv år nu. Jag har haft ansvar för ungefär femhundra begravningar hittills och umgås med döden nästan varje vecka. Jag minns min första tid i församlingstjänst och den första tidens begravningar. Jag blev så ledsen när anhöriga tog avsked. Det tog mig ett tag att förstå varför. En solig, lite kylig dag slog det mig när jag gick från kyrkan med den där känslan i bröstet efter en begravning. Solens strålar värmde i den kalla vinden när känslan och tankarna blev ord: Vi ska alla förlora varandra.
Jag ska förlora dem jag älskar, de ska förlora alla de älskar och vi ska alla förlora varandra. Det drabbade mig när jag gick där i solen och tårarna kom tillsammans med ett överväldigande vemod som lever kvar sedan dess. Jag ringde och sade jag älskar dig och jag gjorde det efter varje begravning en lång tid efter den dagen. En dag blir det sista gången som vi säger det till varandra. Dödens verklighet och det obevekliga i livets begränsning finns som en vemodets grundton i mig varje dag sedan den stunden.
En klok präst sade en gång: I dödens närhet är vi alla rädda, min uppgift i begravnings-gudstjänsten är att vara den i rummet som är minst rädd just där och då. De orden har ofta hjälpt mig. Jag blir fortfarande ledsen vid avskedstagandet men ledsamheten övermannar mig inte. Uppgiften är att vara den som är minst rädd och minst ledsen där och då. Så att andras sorg får plats. Den enda som kan hjälpa och den enda som hjälper mig med det är Jesus. Utan Jesus skulle alltihop vara alldeles för smärtsamt. Både livet och döden.
Utan Jesus skulle det nuvarande tillståndet med coronavirusets härjningar vara hopplöst och förtvivlat. Om några veckor eller en månad kommer tillvaron att se annorlunda ut. Allt tyder på att många människor kommer att dö av Covid-19. Många ska förlora nära och kära. Vi ska förlora varandra i sorg och förtvivlan. Vi ska mötas i kyrkor och kapell för att ta avsked av varandra. Där och då, när vi dör och när vi tar avsked är Jesus den enda vi har att ty oss till. Allt annat går oss förlorat. Men Jesus lämnar ingen ensam, inte i döden och inte i sorgen.
Någon kanske tycker att det låter naivt. Men det är det enda vi har kvar när livet går sönder på riktigt. Och det verkar som att vi är på väg mot att mycket i livet kommer att gå sönder på riktigt för många av oss. Just därför behöver vi påminna oss själva, andra och varandra om att den Jesus som den kristna kyrkans tro vittnar om är alldeles på riktigt sann, verklig och levande. Ty, när det verkligen gäller, när vi når tillvarons yttersta gräns, när livet går sönder och vi förlorar varandra då är Jesus löften allt som finns kvar och Jesus det enda hopp vi har.
PS. Jag önskar att Svenska kyrkans ärkebiskop och övriga biskopar slutar att prata strunt i tidningar och media. Det är allvar och på riktigt nu. Det är inte tid för nonsens. I skuggan av den pandemi som brinner i världen är döden, sorgen, förtvivlan och begravningarna i antågande. Det är i kyrkans församlingar som det kommer att behöva hanteras. Inte av ärkebiskopen i DN eller av biskopar i media. Det bästa vore om Antje och de andra biskoparna helt enkelt var tysta, de har alldeles uppenbart ingenting av betydelse att tillföra i relation till all den förtvivlan och sorg som kanske snart är vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar