”Johannes far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord: ’Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och alla som hatar oss. Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar. Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.’ Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” (Lukas 1:67-80)
När Sakarias såg sin nyfödda pojke drabbades han av Guds uppenbarelse. Han såg att den lilla pojken Johannes var något mer än ett vanligt barn. Johannes far drabbades av uppenbarelsens mirakel, hans tunga löstes och han kunde tala igen. Han fylldes av en outsäglig glädje och utbrast ’Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet.’ Uppenbarelsens mirakel öppnade Sakarias ögon och löste hans tunga. Han såg att Israels Gud skulle besöka sitt folk för uppfylla löftet om frihet.
Sakarias var välbekant med Israels folks berättelse. Han levde med och i den verklighet som definierades av Gamla Testamentets förväntan och hopp. Förväntan om att Gud skulle ge sig till känna med sin närvaro i folkets närhet till befrielse och frälsning. Hoppet om att det kunde och skulle ske när, var och hur som helst. Det var en förväntan och ett hopp som växte fram ur profeternas berättelser om att det hade hänt och att det därför kunde och skulle hända igen. ’Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och alla som hatar oss.’
Sakarias levde i ljuset av att förbundet mellan Gud och Guds folk Israel var sant och verkligt. Ett förbund som Gud Fadern hade ingått med Israels folk till vittnesbörd för världens alla folk om att Gud faktiskt finns, lever här i tiden och vill ha en relation med människan och människor. Det var ett förbund som slöts en gång för alla med Abraham. Ett förbund som Gud å sin sida aldrig hade upplöst, trots folkets bångstyrighet och självupptagenhet. Förbundet vittnade om att Guds trofasthet och barmhärtighet var bestående genom tid och rum oavsett folkets oförmåga att leva upp till sin del av förbundsvillkoren. ’Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.’
Och så drabbades Sakarias av den hisnande insikten att just den Gud som hade levt med Israels folk sedan urminnes tider, som hade delat folkets öden och äventyr genom tid och rum, gav sig till känna i relation till den till synes oansenliga nyfödda lilla pojken som Elisabet bar vid sin barm. Sakarias förstod att den lilla pojken Johannes hade en livsuppgift framför sig som Gud själv var inblandad i. ’Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.’
Sakarias levde med förbundets förväntan och det hopp om befrielse som fanns i folkets relation till Gud Fadern. I alla år, med och genom allt som folket hade gått igenom, hade de kämpat på i förhoppning om att Gud skulle ge sig till känna med sin närvaro i folkets närhet igen. De hoppades på och längtade efter den dag då Gud med makt och myndighet skulle befria folket från svårigheterna och mödorna som de levde under. På samma sätt som Gud hade befriat folket från fångenskapen i Egypten en gång för länge sedan. I Sakarias tid var det Romarriket som stod för förtrycket. Genom allt som hänt hade folket strävat vidare med hoppet om befrielse och frälsning som fyrbåk i fjärran som fyllde en mörk tillvaro med ljus och hopp. Nu såg han att den lilla pojken Johannes skulle bli och vara en Guds budbärare som skulle bereda vägen för ljust den befrielsen som folket i alla år längtat efter. ’Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.’
Johannes skulle bli och vara en någon som med sitt livs vittnesbörd skulle komma att peka bort från sig själv. Det var inte Johannes själv som skulle bringa folket befrielse och frälsning. Men Johannes var den som med sin livsgärning skulle bereda plats och utrymme för Gud Fadern själv att ta plats i folkets närhet med sin närvaros uppenbarelse i Sonen, Jesus från Nasaret. ’Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.’
Men allt det låg fortfarande i en okänd framtid för Sakarias, där han stod med sin nyfödda son Johannes vilande i Elisabets famn. Han skådade in i den lilla pojkens ögon och förnimmelsen av Guds närvaro fanns där. Johannes var utvald till att bli och vara den budbärare som några år senare skulle förkunna för världen att Gud Fadern är här nu i Sonens gestalt manifesterad i Jesus från Nasaret – hos oss, med oss och för oss.’Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.’
En dag trädde Johannes fram inför Israel och förkunnade att nu är dagen kommen. Han pekade bort från sig själv och pekade på Guds uppenbarelse och närvaro i Jesus från Nasaret. Jesus skulle komma att förkunna Guds rikes snara ankomst. Han skulle bota och hela de sjuka. Han skulle korsfästas, dö, begravas och – mot alla odds – uppstå från de döda på den tredje dagen för att därefter i, med och genom Anden leva med människor ända fram tills nu.
Uppenbarelsens och uppståndelsens mirakel fortgår alltjämt. Den uppståndne och levande Jesus kommer oss till mötes med just det glada budskapet om frälsning och förlåtelse för våra synder som Johannes talade om. Den Jesus som Johannes Döparen sedermera vittnade om lever fortfarande hos oss, med oss och för oss. Här och nu. Alldeles på riktigt. Lita på att det är sant.
