”Jesus sade: ’Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.’ Då kom Petrus fram till honom och sade: ’Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?’ Jesus svarade: ’Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.’” (Matteus 18:15–22)
Det bästa sättet att hantera konflikter det är att ta upp problemet med den det berör så snart det är möjligt, att ställa någon till svars i enrum. I bästa fall inser den som har begått orätten sitt ansvar och förlåtelse kan då bli till. Om inte det fungerar då kan man tillkalla vittnen för att försöka få den som har begått oförrätten att inse sitt ansvar. Om det inte heller fungerar så kan det vara en möjlighet att ta upp konflikten i det offentliga, att göra en rättssak av det hela. Om inte heller det får förövaren att ta sitt ansvar då är hoppet ute om att han eller hon som har begått orätten betraktar sig själv som en del av den kristna gemenskapen runt Jesus.
Det är det krassa innehållet i vad Jesus sade inledningsvis. Han fortsätter: ”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” Han talar om skuld, om ansvar och om förlåtelse. Den som binder en skuld till sig själv genom att inte ta ansvar för de faktiska oförätter man har begått, han eller hon tar med sig skulden till den andra sidan av dödens tröskel. Där och då, om inte förr, kommer var och en att behöva stå till svars för de oförrätter man har gjort sig skyldig till. Om de inte har hanterats ansvarsfullt här och nu.
Samtidigt, den som tar sitt ansvar och verkar för förlåtelse och försoning i relation till de oförrätter man har gjort sig skyldig till, han eller hon går över dödens tröskel fri från skuld. Den mellanmänskliga skulden som är reglerad, förlåten och försonad här i världen befriar människan från skuld även när livet som vi känner det övergår till evighetens liv.
Jesus sade: ”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader.” Det handlar om skuld, förlåtelse och försoning igen. Om eller när vi kommer överens om att förlåta oförrätter, uppriktigt ber om förlåtelse och förlåter varandra då tillskriver Gud Fadern oss den förlåtelsen. Då blir förlåtelsen till alldeles på riktigt och skulden blir reglerad. Den skyldige blir oskyldig och offret blir upprättat. Oförrätten som där och då blir förlåten läggs åt sidan för att aldrig plockas upp igen.
”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” sade Jesus. Där två eller tre förenas i tro på Jesus löfte om förlåtelsens möjlighet där finns Jesus mitt ibland dem som en garant för att förlåtelsen och försoningen är alldeles sann och alldeles på riktigt. Jesus är den som förmedlar Gud Faderns förlåtelse till människan och till människor. Han lovar att finnas här hos och med oss när vi tillsammans kämpar på och försöker att leva efter den kristna trons löfte om förlåtelsens befriande möjlighet. Gud vet att vi behöver Jesus stöd i det ty förlåtelsen som sådan är ofta svår och inte sällan provocerande.
Alternativet till förlåtelsen är vedergällning och hämnd. Vi vill ofta ge igen och se till att förövaren får det han eller hon förtjänar. Åtminstone ett öga för ett öga och en tand för en tand. Men förlåtelsens möjlighet och oerhörda kraft desarmerar den längtan efter vedergällning och hämnd som ofta ligger närmast till hands för oss i relation till oförrätter. Att förlåta är att lägga ifrån sig ett legitimt krav på vedergällning och hämnd. Förlåtelsen är provocerande därför att förövaren då till synes går fri från ansvar för vad som gjorts. Ansvaret kvarstår men vedergällningen utgår. Förlåtelsens möjlighet bryter hämndens destruktiva självgenererande spiral. Så att vi människor ska kunna leva tillsammans utan att kontinuerligt fortsätta med att slå ihjäl varandra. Att hämnas är enkelt, att förlåta är svårt. Men att vi faktiskt kan förlåta varandra är livsviktigt.
Samtidigt finns det sådant som är svårt och kanske omöjligt att förlåta. Det visste och kände Petrus när han frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Visst kan vi med Petrus ibland känna att det någonstans måste finnas en gräns för vad som kan förlåtas. Hur mycket kan någon göra sig skyldig till som ändå är möjligt att förlåta? Gränserna är varken tydliga, klara eller enkla.
Men Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.” Sjuttiosju gånger är ett uttryck för gränslöst många gånger. Det vill säga, förlåtelsens möjlighet har ingen gräns. Det kan tyckas att Jesus sätter upp ett orimligt krav – att allt och hur mycket som helst ska kunna förlåtas. Men förlåtelsen är en gränslös möjlighet, inte ett gränslöst krav. Det är viktigt att det alltid är den förorättade – offret – som äger förlåtelsen. Ingen kan kräva av någon annan att de ska eller måste förlåta. Förlåtelsen är alltid en möjlighet, aldrig ett krav.
Förlåtelsen är både enkel och svår. Enkel att tala om som idé eller när det gäller någon annan. Svår när det gäller en själv och ens egna mellanmänskliga relationer. Enkel när en läpparnas bekännelse misstas för att vara förlåtelse. Svår när det handlar om det uppriktiga hjärtats bön om förlåtelse. Så, här står vi nu mitt i livet med våra egna tillkortakommanden, med våra brustna relationer och ouppklarade oförrätter och med Jesus uppmaning till oss att förlåta andra och varandra om det är nödvändigt och när det är möjligt.
Som med mycket annat i livet och med vår kristna tro så kan vi kanske inte göra så mycket annat än att förtrösta på Jesus löften och vila i att det på riktigt är som Jesus säger: "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Jesus fortsätter att vara här, mitt ibland oss. Han delar livet med oss varje dag och varje stund. Han ser vår möda och delar vår glädje. Han hjälper oss att förlåta andra och varandra. Och han förlåter oss alltid om eller när vi med hjärtat ber om hans förlåtelse. Vad saken än gäller. Lita på att det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar