#103. Robert har ordet...

"The character of a religion is chiefly determined by its identification of deity. We may suppose, for a central matter, that all religions 'save'. But this word is a mere place-maker until the saving reality is identified; 'x saves' asserts only that something rescues us from something. Only when 'x' is replaced by a personal proper name or identifying description does the predicate 'saves' become religiously meaningful. Thus, for example, 'Baal saves' means 'Baal sends rain and restores the city'; 'Buddhahood saves' means 'Buddhahood is our refuge from personality'; and 'The Trinity saves' means 'The Trinity takes us into its ineluctable communal personality.'

That some 'salvations' are incompatible appears from the second and third of these examples. The attempt to avoid this by abstracting a deity and salvation in which all religions can be at one only ends with 'x saves' again, that is, with religious and intellectual vacancy. The real question is, which claimant do we worship and which salvation do we therefore await?

The doctrine of Trinity is Chistianity's answer to this question, its identification of its God. We turn our worship, says the church, to the one whom Jesus the Israelite called 'my Father'; we worship him with Jesus, as the Son he thus made himself out to be; and we are animated therein by that same Spirit who evokes their mutual love. Just and only so we have to do with the one God. To proceed at once to the highest pitch of developed doctrine: the God of the church is the one life that occurs between Jesus and his Father by their Spirit, a life that we can sense only as we are admitted into it." (Robert W. Jenson)

• Jenson, Robert W., 2000: The Oxford Companion to Christian Thought: Hastings, Adrian m.fl. (red). Trinity. New York: Oxford University Press. S. 715-716

#102. Tredje söndagen i Påsktiden...

"Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever."
(Psaltaren 23)

En herde är ingen vän och rosenkindad gestalt.

Herden är väderbiten och solbränd. Ansiktet har bitits av nattens kyla. Svettats i dagens hetta. Händerna är kraftiga och ärriga. Fulla av valkar. Fötterna skyddas av slitna skor. Benens muskler är stora och starka. Dagslånga vandringar i bergig terräng har gjort herdens hela kropp muskulös och stadig. Han bär med sig allt han behöver för att leva och överleva.

Herden har ögon som har sett mycket. Allt mellan födsel och död. Han vet hur man förlöser en födande tacka. Hur livets föds till världen. Han vet hur man avlivar ett får som inte längre orkar. Herden vet hur man tar till vara allt som går att ta vara på. Hans ögon har sett livet i döden. Han har sett döden i livet. Herden är stark, klok och vis. Ärrad av livets utsatthet.

Herden bär sin käpp och sin stav för att de behövs. Med käppen, som är en rejäl påk, värnar han sin hjord. Mot björnar, mot lejon, mot vilda hundar. När rovdjuren visar sig tvekar han inte. Han konfronterar dem och drar sig inte för att ta strid och slå hårt. För att värna de sina. Den långa staven med en krok i änden behövs när fåren gått bort sig. Med staven räddar han dem när de fastnat och är i fara. Varje får skyddas och räddas. Herden räds inget för att värna sina får och sin hjord.

Sådan är vår Herre. Sådan är vår Gud. Stark och pålitlig. Erfaren, klok och vis. Vår Gud skyddar, räddar och värnar. Var och en, och oss alla. Till varje pris.

• Judith Fagrells tankar inför helgen

#101. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för gemenskap och uppmuntran

Tack vänskap och stöd

Förlåt oss

Hjälp oss

I Jesu namn

#100. Tid för ansvar...

"Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen: 
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred."
(Predikaren 3:1–8)

Kyrkan är inte det vi gör den till. Kyrkan med stort K är Guds eget uttryck och avtryck i världen. Den Kyrkan blir vad den är av Guds uppenbarelse, inget annat. Men kyrkan med litet k är vår. Den kyrkan blir sådan vi gör den tillsammans. Och du, jag och vi behöver ta ansvar för våra bidrag till hur den kyrkan blir.

Det som händer i vår kyrka är på ditt, mitt och vårt ansvar. Den politiska annekteringen av kyrkans organisation och ekonomiska resurser. Våra biskopars ledarskap. Våra biskopars bristande ledarskap. Kyrkans offentliga samtal. Kyrkans dialog med sig själv. Kyrkans teologiska trovärdighet. Alltihop, och mer därtill.

Är vår kyrka med litet k en plats i tiden som ska bereda utrymme för Gud att med sin uppenbarelse skapa Kyrkan med stort K? Eller är vår kyrka en organisation som är till för sin egen skull? En politisk organisation? Inkrökt i sina egna intriger om makt, pengar och inflytande? Vad är det som är det viktiga – Kyrkan eller kyrkan?

Ha en åsikt. Vi har ett stort ansvar. Tiden är alltid nu.

#99. Ord som gör ont...

"Vad har hänt?" frågade min vän. Jag blev inte igenkänd i orden om den brända jordens taktik. För arga och för hårda ord. Bannbullan var lite för mycket. Tyckte min vän. Och jag kunde hålla med litegrann.

Men vilka ord ska man använda när man är arg? När det brinner i bröstet om man försöker vara tyst? När orättfärdigheten gör ont i en själv? När få slår många till tystnad? När mångas tystnad viskar "allt är väl, allt är väl" – fast allt inte alls är väl? När många säger ingenting? Vilka ord ska man använda då? Vilka ord får man använda? När så mycket har sagts utan att något förändrats? När orden börjar ta slut? När ingen verkar bry sig? Vilka ord får man använda då?

Är det inte en skyldighet att bli arg på orättfärdighet? Är det inte påkallat att reagera när någon gör någon annan illa? När medmänniskor blir förtalade, baktalade och utpekade med historiens värsta och hemskaste epitet? Är det inte en skyldighet att reagera och agera då? Även om man riskerar att bli arg?

Att inte bli det man kritiserar… Som om det gick att hoppa i en sjö för att försöka hjälpa en annan utan att bli blöt. Som om det gick att bli och vara något annat än en bräcklig människa bland bräckliga människor.

Kanske var jag för arg. Orden för hårda. Men vilka ord ska man använda då? När inget som sagts förändrat något? När orättfärdigheten fortgår? När "sluta nu" inte hjälper?

#98. Den brända jordens taktik...

What’s the difference between the kingdom of God and the church?
The kingdom of God is an asshole-free zone. 
Jesus said, “Don’t be an asshole: this is the law and the prophets.”
(Kim Fabricious på Faith and Theology)

Den brända jordens taktik är en välkänd metod för att minimera de kvarvarandes möjligheter att överleva. Man bränner allt brännbart för att inget av värde ska finnas kvar till dem som är kvar. Det är förstås bara möjligt med hänsynslös maktutövning och i avsaknad av samvete. Den brända jordens taktik är ungefär vad Smedjans ledning ägnat sig åt på sistone.

Med höga röster försöker man bränna allt av värde i kyrkans offentliga samtal. Förtroenden, anständigheten, samtalet, teologin, ecklesiologin, respekten för andra, ärligheten, tilliten, tryggheten, den intellektuella rörligheten, uppriktigheten, tron, hoppet och kärleken. Allt ska brännas med den hänsynslösa och hjärtlösa politiska övertygelsens flammande låga.

Även människor ska brännmärkas. De försökte bränna in "antisemit" på Dag Sandahl. Annat på andra. Jag förundras över den brinnande frånvaron av medkänsla. Och jag undrar igen  – hur är det möjligt för en prästvigd att visa sådan hänsynslöshet mot andra? Nej, det var länge sedan det slutade att handla om någon verklig kamp mot antisemitism, rasism och extremism. För den som har ögon att se med är det alldeles uppenbart att det handlar om personlig antipati och politisk taktik. Inget annat.

Ingen behöver längre fråga efter var gränserna för Smedjans ledning går. Alla rimliga gränser för anständighet, trovärdighet och intellektuell hederlighet har för länge sedan passerats. Anständigheten är sedan länge bortslängd. Trovärdigheten ljuder med sin öronbedövande frånvaro. Argumenten är urholkade och innehållslösa. Det är tomt och substanslöst.

Men det är fortfarande högljutt och gapigt. Man kräver ansvarstagande av andra utan att ta något själva. Man pekar på flisorna i andras ögon utan att se de gigantiska bjälkarna i de egna. En högljudd svanesång och den brända jordens taktik. Bränn allt brännbart. Lämna inget av värde till de som är kvar.

"Den preventiva effekt Seglora haft på debattlusten och frimodigheten i kyrkan kan knappast överskattas" (Johanna Andersson).

Seglora Smedja har blivit det minst konstruktiva för kyrkans offentliga samtal sedan bannbullan mot Martin Luther. Och stiftet är med och betalar för det hela.

• Johanna Andersson om pastoralt ansvar
• Dag Sandahl om lögner och ansvar

#97. Att kacka i eget bo...

Så, logiken i Seglora Smedjas uppskruvade retorik mot nomineringsgruppen Frimodig Kyrka är ungefär: Människor som Seglora Smedja relaterar till SD har sökt sig till Frimodig Kyrka. Två pekas ut. Smedjans logik ger då att Frimodig Kyrka därför är en gruppering som i sin helhet domineras av de rasistiska och extremistiska åsikter som frodas inom SD. Svenska kyrkan riskerar därmed att tas över av rasistiska extremister. Därför måste Frimodig Kyrka stoppas. Därför går man till ohejdat angrepp på Frimodig Kyrka och dess företrädare. Ungefär så har jag förstått logiken i Smedjans resonemang. Har jag missuppfattat något tar jag gärna emot upplysande kommentarer.

Men vänta nu.

Dagens Nyheter undersökte hur väljarnas partipolitiska sympatier har förändrats över tid: "Om man tittar i väljargruppen med bara grundskola ser man att S har ökat från 40,3 till 50,0 procent. Väljarna kommer uppenbarligen inte från ­Moderaterna som i denna grupp gått från 21,0 till 21,8 procent. Tappet hittas i stället bland Sverigedemokraterna som fallit från 18,6 till 9,7 procent, alltså nästan lika mycket som Social­demokraterna gått upp. I gruppen ensam utan barn ses närmast ett identiskt mönster. Små förändringar för M, en ökning på nästan 10 procentenheter för S och ett tapp på nästan lika mycket för SD. Samma sak om man tittar på kön. Lika många procent nya manliga väljare som S kan stoltsera med har SD förlorat." (DN 2013-04-02)

Hmm… Ganska många väljare – fler än två – med bakgrund i SD har alltså lockats till S. Med Smedjans logik ger det förödande konsekvenser för S. Ett så stort inflöde av före detta SD-väljare borde rimligen sätta ett större avtryck i S än de två man menar kan kopplas till Frimodig Kyrka. Betyder det då att S i sin helhet domineras av den rasistiska extremism som frodas inom SD? Om Smedjans logik håller gör det S till ett av de största rasistiska och extremistiska partierna i Europa. Eller? Hur ska man annars tolka DNs siffror i ljuset av den logik Smedjan angriper Frimodig Kyrka med? DNs statistik talar ju sitt tydliga språk – stora mängder SD-väljare har lockats över till S.

Var och en hör väl själv hur dumt och enfaldigt resonemanget låter. För S är förstås inget rasistiskt extremistparti. Lika lite som Frimodig Kyrka är en nomineringsgrupp av det slaget. Det som fallerar är logiken i Seglora Smedjas angrepp och retorik. Det sägs ibland att den lögn som upprepas tillräckligt många gånger blir en sanning. Det är inte sant. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger är det fortfarande en lögn.

Edit 9/4: Min vän tyckte att det var onödigt att den lite elaka kommentaren som hon/han fällde om Smedjans skriverier stod med här. Därför är den borttagen.

#96. Medial misshandel...

"På den frågan svarade Jesus: 'En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: "Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen." Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?' Han svarade: 'Den som visade honom barmhärtighet.' Då sade Jesus: 'Gå du och gör som han!'" (Lukas 10:30-37)

Ur ett pastoralteologiskt perspektiv är det som Seglora Smedja har utsatt och fortsätter att utsätta Helena Edlund för inget annat än hjärtlös och samvetslös medial misshandel. Nej, det här inlägget handlar inte om politiska åsikter eller politiska partier. Det här inlägget handlar om att en medmänniska – en någon som är din och min nästa – sedan augusti 2011 i offentligheten har behandlats och fortsätter att behandlas fruktansvärt illa av kyrkans medarbetare, varav två är präster. I veckan hände det igen. Smedjans mediala behandling av Helena Edlund kan inte betraktas som något annat än ett pastoralteologiskt totalhaveri.

Nej, det här inlägget handlar inte om politik eller politiska åsikter på något sätt.

Allt som skrivits och skrivs ger intrycket att personerna bakom Seglora Smedja betraktar Helena som något annat än en medmänniska som också omfattas av förlåtelsens och försoningens möjlighet. Det har också blivit tydligt att vi är många präster och leviter som helst viker åt sidan och går förbi. Anledningen är väl att den avhumaniserade etiketten som Seglora Smedja med sina nät- och mediakampanjer klistrat på Helena Edlund har fastnat och att ingen vill bli förknippad med den. Kom ihåg vad avhumaniserade etiketter gör med våra uppfattningar om andra människor. Det har gått så långt att man i olika sammanhang undviker att nämna Helena Edlunds namn av rädsla för att den där etiketten ska kleta av sig. Det har till och med gått så långt att ärkebiskopen tyckt sig ha anledning att "tala lite grand om" henne med en välkänd journalist. Vi borde skämmas allihop för att vi har låtit det gå så långt. Och Smedjans två präster borde skämmas mest av alla.

Nej igen, det här inlägget handlar inte om politik eller politiska partier på något sätt.

Det här handlar om människosyn, om pastoralteologi, om etik och om vanlig hederlig anständighet. Det här handlar om att vi som vill vara kyrka tillsammans måste och ska visa varandra nåd och barmhärtighet. Det handlar om att vi aldrig någonsin får exkludera någon medmänniska ur gemenskapen. Det finns absolut ingenting – ingenting alls – som kan orsaka att någon enda människa faller utom räckhåll för Guds barmhärtighet, nåd och kärlek. Vi har ett ansvar och en skyldighet som kyrka att gestalta en gemenskap som präglas av en villkorlös acceptans av varandra som människor. Det betyder inte att vi inte får eller inte ska brottas med varandras åsikter och uppfattningar. Det betyder heller inte att alla åsikter ska accepteras. Men det betyder att varje människas integritet ska respekteras oavsett åsikter. I det avseendet är Seglora Smedjas långdragna mediala misshandel av Helena Edlund ett gigantiskt pastoralteologiskt misslyckande och en djup orättfärdighet. Och vi är många som har låtit det ske genom att i tystnad vika åt sidan.

Nej, nej och åter nej.
Det här inlägget handlar inte om politiska åsikter eller politiska partier på något sätt.

En av frågorna vi fick i prästvigningen den där söndagen i Storkyrkan var: "Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?" Vi sade "ja" högt och tydligt. Men var finns vittnesbördet om Guds kärlek och försoningens hemlighet i den mediala behandling som Smedjans två präster utsatt och utsätter Helena Edlund för? Var finns den barmhärtighet som Jesus uppmanar oss att – som samariern – visa andra och varandra? Var finns empatin och sympatin? Var finns den där anständigheten som vi behöver hjälpas åt med att hålla vid liv varje dag? Och var tog ärkebiskop Anders Wejryds pastorala omdöme vägen?

Man skulle ju önska att någon med faktiskt ansvar hade sagt något för länge sedan. Att det funnits någon med ansvar och ryggrad som hade sagt de två orden som behöver sägas. Från mig betyder de ju ingenting. Jag är inte någon som Smedjans folk varken lyssnar på eller bryr sig om, jag har ju ingen makt, är varken biskop eller något annat märkvärdigt. Men orden behöver ändå sägas till folket bakom Seglora Smedja – sluta nu.

• Helena Edlund: Öppet brev till Helle Klein
• Helena Edlund om samordnade mediala kampanjer
• #88. No compassion...
• #47. Till försvar för rätten att ha en åsikt...

PS. Jag blev avrådd från att skriva det här och från att länka till Helenas blogg för att "det är lite varning på det där". I vår kyrka är det alltså "lite varning" på att vädja om barmhärtighet och nåd för en medmänniska som under lång tid av Seglora Smedja utsatts för det som inte varit något annat än en utdragen medial misshandel? Om det är så – hur är det möjligt? Förkunnar vi inte en Guds barmhärtighet, nåd och kärlek som gäller alla människor och varje människa varje söndag? Betyder de orden ingenting?

#95. Andra söndagen i Påsktiden...

"Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?" 

(1 Johannesbrevet 5:1-5)

Det enda sättet att vara "Luthersk" är att försöka rikta sitt liv till den som Luther riktade hela sitt liv till – Jesus Kristus. Att vara riktigt "Luthersk" betyder att med sitt levande vara helt och hållet kristocentrisk – att i allt som görs och sägs ha Jesus Kristus som centrum, utgångspunkt och mål. Det är det enda sättet att vara "Luthersk" på. Att använda ordet "Luthersk" som ursäkt för att ägna sig åt en massa annat än att i och med sitt liv försöka följa och berätta om Jesus Kristus är att inte ha förstått vad Martin Luther försökte få sagt.

Det börjar med tron på att Jesus är Kristus, den smorde som är född av Gud. Att tro att Gud lever är att tro att Jesus är Guds levande son. Om vi ser och tror att det är så väcks en längtan efter att leva i relation till denna levande Gud. Det kommer till uttryck i en längtan efter att vilja försöka leva efter Guds bud. För den som tror och älskar Gud är buden ingen tung börda. Buden är inte tunga därför att Jesus redan burit den tyngsta bördan Tron berättar att Jesus som Guds son har burit den tyngsta bördan och flyttat världens yttersta gräns in i Guds fullbordade framtid. Att tro är att lita på att livets seger över döden redan är vunnen.

Att leva i tro är att låta trons konsekvenser visa sig i det levande livet. Det betyder en levande längtan efter att försöka leva i enlighet med Guds bud. Att med sitt liv visa, gestalta och berätta att relationen till Gud spelar roll och gör skillnad. Att vara kristen på ett sådant sätt andra människor också vill vara det. Att på riktigt och i det levande livet försöka leva i tro på Jesus Kristus så att det märks och syns. Nej, det handlar inte om någon gärningslära. Det handlar om att leva med en tro, en glädje och ett hopp som syns, märks och smittar av sig på andra. Att med hopp och glädje vittna om ett skonsamt ok och en börda som är lätt.

Det är inte svårt och det är ingen egentlig börda för den som tror och älskar Gud. Men det behöver synas och märkas. Att trons glädje och trons hopp syns och märks i det levande livet – det är det som kallas att vittna. Det är att låta det egna livet bli ett vittnesbörd om den Jesus Kristus som har besegrat världen en gång för alla.

"Christ's commands may not be defined as unfulfillable, and their fulfillability may not be restricted to wish and intention." (Barth s. 124)

• Barth, Karl, 2005: The Theology of the Reformed Confessions. Louisville: Westminster Knox Press.

#94. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för konfirmandlägrets alla glädjeämnen

Tack för våra nyfikna och underbara konfirmander

Tack för våra fenomenala och omtänksamma ungdomsledare

Tack för stiftsgårdens omsorgsfulla personal

Tack för kloka och och fantastiska kollegor

Tack för alla fina och soliga dagar

Tack för allt hopp och all glädje

Tack för all Din kärlek, nåd och barmhärtighet

Tack för att Du har gått vid vår sida

Tack för att vi får vara Din kyrka

I Jesu namn