#122. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för alla som tagit ställning mot våld och förstörelse

Tack för alla modiga unga och kloka vuxna som ställt sig upp och sagt "nej"

Tack för att Du väcker hopp med goda krafter som trotsar ondskan

Tack för alla som nattvandrat med och för varandra

Omslut var och en med din kärlek och ditt beskydd

Kom och var nära våra unga vilsna pojkar

Väck hopp, tillit och tro i deras hjärtan

Omslut var och en med din kärlek, nåd och barmhärtighet

Hjälp oss när vi saknar riktning, mening och mål i tillvaron

Förbarma dig över oss alla

I Jesu namn

#121. Meningsfyllt våld...

Det som skrämmer mig
är inte det meningslösa våldet.

Det som skrämmer mig
är det meningsfyllda våldet.

Det skrämmer mig
när våld betraktas som meningsfyllt.

När det meningslösa våldet
meningsfyller livet.

#120. Pingstdagen...

"När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: 'Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.'" (Apg 2:1–11)

Med ett dån som av en stormvind anländer den Heliga Anden bland de församlade. En stormvind är mer än när det blåser mycket. Har någon hört, sett eller upplevt en stormvind? Vinden i sig är svårgripbar och flyende. Vi lever ju på botten av ett lufthav. Vinden är ju rörelsen av själva elementet som vi lever i. En vind inte bara rör sig själv – vinden sätter i rörelse. Vindens mystiska kraft blir synlig först när den sätter annat än sig själv i rörelse. En stormvind är dessutom inte vilken liten vindpust som helst. En stormvind sveper med sig allt löst – och mycket som sitter fast. En stormvind skakar, raserar och river ner – liksom den lyfter upp, bär och sveper med. Allt förändras!

Det är heller inte vilken vanlig stormby som helst. Det är det fenomen som människan sedan urminnes tider har känt som Ruach Elohim och Pneuma te Theo – Guds Heliga Ande. Det är Guds eget väsen som fyller huset. Det är som att de står mitt i Guds andedräkt. Fullständig närhet. Absolut närvaro. Att andas är vitalitet och liv. Den Heliga Anden är Guds egen vitalitet och Guds eget liv. En överväldigande kraft som fyller och griper tag i den som drabbas. En kraft som sveper med. En kraft som sätter hjärtan i brand. Allt förändras!

De ser tungor av eld. De ser eldsflammorna från de hjärtan som den Heliga Anden har satt i brand. Andens eld sprider sig bland dem. De talar som de aldrig tidigare kunnat göra. Dånet av stormvinden drar till sig andra människor. Guds Heliga Ande drar människor till sig. När den Heliga Anden verkar på riktigt fungerar den på människor som en lampa i natten för nattens flygfän. De bara måste komma dit. Det uppstår förvirring. Som det så ofta gör när människor samlas. Men det som förvirrar är inte att de är olika. Det som förvirrar är att de förstår varandra trots att de är olika, att något spräcker den grundmurade uppfattningen om ”vi” och ”dem”. De blir utom sig av förvåning när de märker att de förstår varandra. De talar om Guds stora gärningar – så att alla förstår. Den Heliga Anden raderar språkens, de mänskliga uppdelningarnas och de förutfattade meningarnas gränser. Allt förändras!

Det är klart att det då uppstår förvirring. Det är klart att det finns några som hånar. Man hånar ofta det man inte förstår. Och vem kan helt förstå den Heliga Anden? Den Heliga Anden är inte en teologisk idé. Den Heliga Anden är ett levande väsen, en livsform. En livsform som är invävd i och med allt levande på den här planeten. En livsform vars liv genomsyrar allt annat levande. Mötet med denna manifestation av Guds eget liv och Guds absoluta närvaro skakar om livet och förändrar allt.

Så vad du än gör – gå hem och stormsäkra ditt hus! Skruva fast alla lösa tankar och gjut fast dina uppfattningar i betong. Så att Andens stormvind inte förmår rubba något av allt det du vet och håller för sant. Om du känner att ditt hjärta sätts i brand så dra på brandlarmet och släck elden illa kvickt! Om det inte hjälper så svep in dig i en brandfilt så att lågorna inte slår ut och sätter eld på någon annan. Gör allt du kan för att undvika att tala om Guds stora gärningar med andra människor, så att andra förstår. Annars tar du en stor risk.

Annars är risken att den Heliga Anden griper tag i dig, skakar om ditt liv och förändrar allt.

• Judith Fagrells tankar inför helgen

#119. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för förändrande möjligheter

Tack för stödjande vänner

Tack för hopp och glädje

Se vår möda

Hör våra böner

Var oss nära i ensamheten

Omslut oss alla,

med din befriande och upprättande kärlek

I Jesu namn

#118. Karl har ordet...

"If Christianity is properly understood, that is, on the basis of the historical sources, the documentation of its origins in the Old and New Testaments – and that, incidentally, is the task of theology – it is impossible to shut one's eyes to the realization that, in contrast to religion, its essence is not man's arising to go to God, but God's arising to go to man. None of the men referred to in those documents engaged in straining their human capacities to the uttermost, their feelings, intellect, will and ability, to track down a supreme other-wordly being, or to do justice to him by cruder or more sophisticated concepts of the divine or by forms of worship emphasizing either the ritualistic or the moral side. Instead they are mentioned only because for their sake and that of the whole world the other-wordly became this-wordly before their eyes and in their ears.

The one, the true, the living God – for it is he who is that being of an entirely different kind – arose in his whole majesty and before man ever thought of him or searched for him, or gave him occasion to do so. In his divine liberty he acted, still acts and will continue to act; he spoke, speaks now and will speak again, and all in order to take man under his protection, to take his affairs into his own hands and lead him to his goal. He took part in the this-worldly, terrestrial history from which Christianity takes its name, and provided a unique demonstration of his existence in the man Jesus Christ.

Christianity in its origin and essence is still present wherever men listen to the call of this God, are awakened and empowered by him to have faith, love and hope, and wherever they are obedient to him. Essential Christianity consists of – or rather happens when there is – active attentiveness to the acts and word of this God. Thus Christianity begins when religion ends, when religion has been finally overcome. Theology, incidentally, suffered its worst fall from grace when it began to look upon and present itself as the 'science of religion'. […]

Christian', properly understood, means being governed by the message of Jesus Christ, the liberating discovery of God's gracious move towards humanity. But such discovery is an event, not a condition or institution, and thus is not an attribute with which human creations can be endowed or by which they can be distinguished. Nor are we governed by the event, but at best are only distantly touched by it. The truth of the matter is that we still have really and properly to learn what is involved in this essential Christianity and thus with the happy reversal in which God moves ahead and man follows, God as the father and man as his child, in other words the whole meaning of Jesus Christ. There is a religious, but not a Christian West; there is only Western humanity confronted by Jesus Christ.

You too are faced by him, whether you are aware of it or not, no matter where you come from, no matter what open or concealed religion you belong to, no matter what kind of man you may be or what beliefs you may hold. Christ died for all men and lives for you all. The work of God that took place in him and the word of God spoken in him concern all men. The essential Christianity is the horizon and hope of us all. The day may come when it will be better understood and better lived in Asia and Africa than in our old Europe. Meanwhile try to learn, not from us, but with us, that the horizon and hope of us all also includes this: that God is for us and with us, and that Christianity is this happy reversal and elimination of all religion. The morsel of theology that I have offered you is meant to be a stimulus to you at least to think about it."

• Barth, Karl, 1976: Fragments Grave and Gay. Glasgow: Collins. S. 28–31

PS. Del av ett tal som Karl Barth höll till utländska studenter, varav många kom från utvecklingsländer, i Basel 1963.

#117. Söndagen före Pingst...

"'Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.' Lärjungarna sade: 'Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.' Jesus svarade: 'Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.'" (Johannes 16:23–33)

Jesus är inbegripen i ett svårt samtal med lärjungarna. Svårt därför att de pratar om svåra saker. För, vilken dag är det som Jesus pratar om? Han pratar om dagarna som ska vara och bli efter han har lämnat dem. Tiden efter han har lämnat dem genom att dö. Det är svårt och smärtsamt att prata om att man ska dö. Särskilt när man pratar med sina närmaste, som kommer att lämnas kvar med sin sorg och saknad. Sin egen nära förestående död är kanske det svåraste som finns att prata om. Och det är det svåraste som finns att lyssna på. Sorg, förtvivlan, hopplöshet och kanske ilska – allt kommer till ytan när vi konfronteras av varandras och vår egen förgänglighet. Det är det Jesus pratar med lärjungarna om.

I de samtalen kämpar vi med orden. För orden räcker aldrig till. Vi säger att allt ska bli bra, fast vi vet att allt inte alls kommer att bli bra. Våra ord räcker aldrig till för att uttrycka den förtvivlande insikten om att vi alla ska förlora varandra. Vi ska alla förlora varandra. Jag vet inte hur du och ni känner inför det. Men jag blir förtvivlad, arg och ledsen när jag tänker på det. Den sorg och förtvivlan som väller fram som ett flodvåg i mitt bröst när jag inser och tänker på att vi alla en dag ska förlora varandra – att vi alla ska förlora dem vi älskar mest och dem som älskar oss mest – är nästan outhärdlig. Och det väcks en ledsamhet som känns i hela min varelse.

Det är just om den dagens kommande som Jesus talar med sina lärjungar om. Och Jesus gör som vi gör, pratar som vi gör. Han säger att allt ska bli bra, fast med andra ord. Han säger att han inte ska försvinna fast han ska dö. Han säger att han ska komma till en annan plats där allt ska bli bra. Han säger att han på något sätt ska finnas kvar hos dem, att han på något ska höra deras böner fast han ska dö. Han säger till lärjungarna att deras rädsla, sorg och förtvivlan ska spräcka deras gemenskap, att de ska skingras och lämna varandra när han dör. Han säger att de kommer att lida här i världen. Att de ska lämna honom till döden när han dör.

Jesus pratar om sin kommande död som vi pratar om det. Allt ska bli bra, jag finns kvar hos er, jag kommer till trygg plats där allt är väl och jag kommer att kunna höra er och följa er när ni lever vidare i livet. Ni kommer att sörja, sakna och lida. Men allt ska bli bra. Det vi har att ge varandra när vi talar om det är ord av tröst. Det enda Jesus har att ge lärjungarna i den här stunden är ord av tröst.

Lärjungarna låter sig tröstas. "Nu talar du med klara ord, du vet allt, vi tror." Det är klart att de låter sig tröstas. Det är alltför svårt och outhärdligt annars. Det måste finnas tröst. Trösten väcker hopp och hoppet gör det möjligt att leva vidare. Utan tröst inget hopp. Utan hopp är livet inte möjligt att leva. Så lärjungarna låter sig tröstas av Jesu ord.

Det kommer en tid i varje människas liv när allt det här blir verklighet. När allt prat om livets förgänglighet inte längre bara är prat. När livets begränsning faktiskt blir uppenbar och tydlig. När vi mister våra nära och kära. När vi – var och en av oss – en dag känner att hjärtat slutar att slå. Det är då allt det Jesus pratar om blir verklighet och sanning. Fram tills dess kan vi fundera, diskutera och dividera med varandra om hur det förhåller sig med saker och ting. Men just där och då, vid det kroppsliga livets upphörande, är Jesu ord och löfte det enda som finns kvar. "Den dagen skall ni be i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen."

Inte förrän den dagen kommer vet vi vad det är att be i Jesu namn om det vi verkligen behöver. Att be om det man vill ha är en sak. Men att be om det man behöver är något annat. Men det är först då, när det egna hjärtat slutar att slå, som evangeliet om Jesus Kristus från Nasaret verkligen bryter fram och blir verklighet och sanning. Fram tills dess är det något vi kan prata om. I den stunden blir evangeliet verkligt och sant på riktigt. Evangeliets påstående om verkligheten – att Jesus Kristus från Nasaret har uppstått från de döda alldeles på riktigt – är så oerhört radikalt att dess sanning ger sig till känna först i dödens absoluta närhet. För evangeliet handlar om liv och död, inget annat.

När den dagen kommer, då ska vi be i Jesu namn. Den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus ska svara oss alla och var och en med klara ord. När det visar sig att döden inte innebär livets slut ska vår glädje bli fullkomlig. Och vi ska finna frid i Jesus, en frid, vila och trygghet som övergår allt förstånd. Allt det lidande som livets förgänglighet har orsakat oss – all vår förtvivlan, rädsla, hopplöshet och ilska – ska läggas åt sidan. Alla tårar ska torkas från allas våra kinder, ingen sorg och oro ska finnas mer. Därför att Jesus en gång för alla har besegrat världen och dess begränsande förgänglighet. För alla människors skull. Lita på att det är sant.

#116. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för att Du finns med på något sätt, i mödan

Det är orättvist ibland

Jag ber dig vara nära oss i sorg och saknad

Hjälp oss att se framtiden an, trots allt

I Jesu namn

#115. Att försöka ändra frågan...

"When you are trying to change the question, you have to realize that many people are quite resistant to such a change. They like the answers they have. People who reacted so strongly against my work thought it unthinkable that I would criticize H. Richard Niebuhrs's types in Christ and Culture, or that I would question Reinhold Niebuhr's theological legitimating of 'democracy.' Over time it was probably the case that many such critics had not even read Richard or Reinhold, because their answers had become the air and water that sustained mainstream Protestantism in America. I wanted to change the questions because I thought the answers were suffocating the church.

Yet I was teaching in a seminary created by and dedicated to the continuation of mainstream Protestantism. I saw no reason to bite the hand that was feeding me, but neither did I want to lick it. I was not trying to tear down the liberal Protestant establishment, an unnecessary task in any case. It was doing such a good job self-destructing. Rather I was trying to help Christians begin to develop the habits necessary to sustain the church when most people assumed that 'being religious' was a good thing only if you did not take it too seriously. I was trying to suggest that Christianity is a good thing only if you take it seriously, which means, at the least, that Christians should raise their children to understand that they are part of a people who have a problem with war.

My assumption was that wherever Christians exist they are constituted by words and actions that should – but may not – make their lives difficult. Given, amongst other things, that Jesus and Paul provide obvious biblical warrant for this assumption, I thought it quite odd that Resident Aliens was received as a radical book. All Will and I did was suggest that actions as basic as preaching had radical implications. It is not as if we thought we were reinventing Christianity. We assumed the exact opposite. God can use even a church as accommodated as liberal Protestantism. We were trying to remind Christians that, in the word of Peter Maurin, we were sitting on a keg of dynamite. Of course, such a position can seem quite threatening to anyone committed to the status quo." (Hauerwas s. 208f)

• Hauerwas, Stanley, 2010: Hannah's Child; A Theologian's Memoir. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co.

PS. Tack D.

#114. Bönsöndagen...

"Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren." (Jeremia 29:11–14)

Är det meningsfullt att be? Finns det någon som hör och lyssnar när vi ber? Spelar det någon roll om eller att vi ber? När Gud oftast verkar vara mest frånvarande?

Jeremia förmedlar Guds ord till folket när de befinner sig i exilen i Babylon. I det deporterade folkets historiska verklighet och erfarenhet är Gud allt annat än närvarande. De har förlorat allt och Gud tycks inte vara annat än fördold, frånvarande, otillgänglig och inaktiv. Tillvaron präglas snarare av förtvivlan och hopplöshet än av tillit och förtröstan. Framtiden tycks vara definierad av det förflutna – förlust, hemlöshet och förnedring. Jeremias ord är provocerande. Därför att det Gud säger med Jeremia är tvärtemot det folket upplever. Det tycks vara meningslöst och utsiktslöst att be. Förbundet verkar ha brutits. Det verkar som att Gud har brutit förbundet och övergivit folket. Ändå säger Gud med Jeremias ord "kom, sök mig, be".

Hur är det med förbundet som slöts mellan Gud och folket för länge sedan? Hur kan den Gud som verkar ha övergivit folket, som upplevs helt frånvarande, uppmana till åkallan och bön? Hur är bön till en sådan Gud meningsfylld? Vilken sorts Gud ingår ett sådant förbund?

Den Gud som ingår ett sådant förbund är en Gud som skapat en någon att ingå förbundet med. Denna skapade partner är beroende av sin skapare och samtidigt av nödvändighet skapad till frihet och självständighet. "[A] God who could make a covenant would be a God who creates, that is, who willingly instigates an actual other than himself. For if God is to make a covenant, there must be an other with whom to make it. And the being of this other cannot be independent of God, nor yet can God's relation to that other be such as to mitigate or threaten either its reality or its otherness." (Jenson s. 6) 

Den Gud som ingår ett sådant förbund har förbundit sig sig till en gemensam framtid med sin partner. Samtidens och framtidens konkreta historiska verklighet och erfarenhet är deras gemensamma. Det finns med andra ord ingenting som faller utanför ramarna för förbundet. "Making covenant is initially a unilateral act by one party, but it inaugurates a future shared by both parties: 'I will be your God and you will be my people.' The covenant-maker thus acquires a joint history with his other." (Jenson s. 7f)

Den Gud som ingår ett sådant förbund har ingått ett evigt förbund, ett förbund som är och varar i alla tider överallt. Det finns ingenting, varken i tid eller rum, som inte ingår i förbundet. Det eviga perspektivet på förbundet kommer till uttryck i Guds trofasthet. Gud har aldrig och kommer aldrig, i någon tid, att överge sin del av förbundet eller sin partner. "The eternity of the biblical God is his faithfulness. He is faithful in his history with us, here [i Jesaja 55:3] to his promises to or about David; and that he can be triumphantly faithful is the how of his eternity." (Jenson s. 9)

Den Gud som ingår ett sådant förbund är en Gud till vilken man kan be. "[A] God who could and would make a covenant must be a God who can meaningfully be petitioned. Since a covenant-maker and those with whom he makes covenant have a common history, those with whom covenant is made must have their own voice within the relation, unless they are simply to be protected slaves. And since in this case the covenant-maker is the Creator, that voice will be the voice of petitionary prayer. If the covenant is to be real, we must be able to adress God and tell him how we think events should go in our history together, in trust that somehow he will take our opinion seriously. And that reliance must be able to appeal to something real in God." (Jenson s. 12)

Jeremias ord till folket i exil och förtvivlan är Guds försäkran om att förbundet ligger fast. Trots alla yttre tecken och erfarenheter som pekar på motsatsen. Med Jeremias ord säger Gud till sitt folk att framtiden inte är bunden av den förflutna historien. Jeremias ord vill skapa en samtid som är fylld av hopp om den kommande framtidens hemkomst, tillhörighet, trygghet och upprättelse. Gud kan, vill och kommer att skapa en ny framtid. Gud kan och vill skapa den nya framtiden tillsammans med folket. Därför – åkalla och be.

Guds förbund står fortfarande fast. Här, nu och alldeles på riktigt.

• Brueggemann, Walter. 1998: A Commentary on Jeremiah; Exile and Homecoming. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. S. 258-260
• Jenson, Robert W., 2012: Covenant and Hope; Christian and Jewish Reflections: Jenson, Robert W. och Korn, Eugene B. (red). What Kind of God Can Make a Covenant?. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. S. 3-18

#113. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för vårens ankomst och livets uppståndelse

Tack för ännu en ny tid av möjligheter och hopp

Tack för kära vänner och gemenskap

Hjälp oss att förvalta ditt goda

Hjälp oss att bistå och stödja varandra

Hjälp oss att vittna om dig med våra sätt att vara

Påminn oss ibland om att Du är här

Förlåt oss

I Jesu namn