#134. Vänskap...

"We were said once to have spent a whole afternoon sitting opposite each other and smoking. After an hour I said, 'Perhaps', and after another hour of silence Thurneysen said, 'Or perhaps not!!!' That was said to be our conversation and the essence of our system."

"In Göttingen, too, I needed correspondence and an exchange of ideas with him more than my daily bread. This was just because I knew how my stories amused him and because I could confide to him as to no one else my constant cares and concerns, which seemed to increase rather than decrease … but also because it was always my deepest need to hear his judgement on what I had done. And though I had my star to follow, as he had his, I had to keep taking my bearings from him because I had to understand him and be understood by him in order to understand myself properly. Which one of us went ahead? And which one followed? We were as one, in a union which could never become boring because almost always we approached both things and people differently and saw them differently."

(Karl Barth om sin vän Eduard Thurneysen, citerad av Busch, s 118 och s 137)

Vi behöver varandra. Som människor, som kristna och som kyrka. Karl Barth beskriver sin förtrogne vän Eduard Thurneysen som en någon han behöver. Och som en någon han behöver bli behövd av. De behövde varandra, de delade glädjen och mödan. Både i det praktiska och i det teologiska tankearbetet. De skrev brev när de inte fanns i varandras närhet. Delade livet och tankar. Karl behövde Eduards förståelse för att förstå sig själv, för att kunna se sig själv i ett nytt ljus, för att kunna se sina egna tankar på ett nytt sätt. De navigerade genom livet och teologin tillsammans och med varandra, var och en med sin stjärna och kallelse att följa. Olikheterna berikade, fördjupade och belyste.

Så annorlunda det mesta hade varit om sådan förtrolig vänskap var rådande mellan oss som arbetar och verkar i kyrkan. Om vi insåg och kände att vi faktiskt behöver varandra – som människor, som kristna och som kyrka. Om vi uppriktigt sökte varandras förståelse för att förstå oss själva lite bättre. Om vi tillsammans och gemensamt faktiskt försökte läsa, prata och skriva om teologi med och för varandra. Alltså verklig, riktig och sann teologi som handlar om Gud, Jesus och den Heliga Anden. Istället för, som det oftast handlar om, till teologi förklädda urvattnade politiska ställningstaganden. (Jo, det finns faktiska skillnader mellan teologi och politik – i form, innehåll och ecklesiologisk relevans.)

Då vi inte känner varandra beror våra relationer på det ledarskap som utövas. Det är därför ett problem för vår kyrka att våra ledare, biskopar och andra, inte pratar om teologi i det offentliga. Det är teologin som förenar oss som kristna och som kyrka. Om våra ledare inte kan prata om det som förenar oss i offentligheten så faller gemenskapen sönder. Därför är det ett problem att vår biskop pratar om pingis och film istället för om teologi i det offentliga. Därför är det ett problem att vår ärkebiskop skriver en, om än välvillig, debattartikel i DN som saknar all teologisk relevans och förankring. Vi behöver prata med varandra om teologi och teologiska frågor och våra ledare behöver föregå med gott exempel.

När vi gör det – pratar om verkliga, riktiga och sant teologiska frågor med varandra – så kommer vänskaper att växa fram. Det är då vi ser att vi behöver varandra för att förstå mer, inte för att ha och få rätt utan för att förstå mer. Då kan vi se nyanser i oss själva och varandra som gör att olikheterna berikar mer än de hotar. Vi behöver verkligen varandra som vänner, som människor, som kristna och som kyrka. Därför måste vi börja prata om teologi och teologiska frågor med varandra. Både i det offentliga och i det förtrogna. Egentligen borde vi som kyrka inte ha något annat intresse än att tala om just teologi och teologiska frågor. Överallt och alltid. Och faktiskt, som kyrka har vi varken tid eller råd att låta bli.

• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.

#133. Konfirmationsläger...

Det är en säregen upplevelse att vara på konfirmationsläger. Så säregen att det känns lite konstigt – hemma känns lite udda – när man kommer hem igen. Att befinna sig på en lägergård med trettio andra i två veckor blir lite som att kliva in i en kokong. När det dessutom saknas täckning för 3G och mobiltelefoner, ja då blir den lite isolerade tillvaron påtaglig. Det finns någonting gott i att helhjärtat ägna sig åt varandra "här och nu" och man blir påmind om att ens tankar till vardags ofta är någon annan stans än just "här och nu". Vardagens distraktioner blir tydliga och påtagliga när de försvinner. Man märker att båset är tomt, men utan att egentligen sakna kossan.

Att vara på konfirmationsläger är också att bli påmind om att det finns ett stort och glatt hopp för vår värld. Eller två. Det ena hoppet som blir påtagligt är hoppet och löftet om Jesu närvaro i våra liv. Det blir tydligt i gemenskapen, i morgon- och aftonböner, i glad psalmsång, i omtanken och omsorgen som väcks. Det andra hoppet som visar sig tydligt är hoppet om den framtid som finns i våra unga. Jag upphör aldrig att förundras över hur kloka, nyfikna, reflekterande, frågande och öppna våra unga är – både konfirmander och ungdomsledare. Svårt att sätta fingret på vad det är. Men det är något med våra unga som väcker ett stort hopp och en stor glädje inför den framtid som är vår.

Det händer mycket med konfirmander på kort tid när man är på läger tillsammans. De växer ganska påtagligt på något vis. Det händer förstås också något med en själv, trots att man är lite äldre. Det som hände mig på det här konfirmationslägret var att jag blev gladare och mer fylld av hopp och tillförsikt. De unga delade med sig av och gav bort hopp och glädje. Och för det känner jag stor tacksamhet. Sist men inte minst blev och är jag så oerhört tacksam för kloka, genomtänkta och fantastiska kollegor. Vår kyrka är en guldgruva på många sätt. Undrar man var en gedigen guldåder går så behöver man bara leta upp de som till vardags jobbar med barn och ungdomar. Där finns det många, stora och skimrande guldklimpar.

• Magnus Ehntorp om en sommar och två konfirmationsläger.

#132. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

"Petrus frågade: 'Herre, gäller din liknelse oss eller alla?' Herren svarade: 'Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.'"
(Lukas 12:41–48)

Jesus pratar på det där sättet som ingen av oss riktigt tycker om att han gör. Han är kärv, provocerande och utmanande. Jesus står inte och säger någonting av allt det där som vi så gärna vill höra. Ingenting om att "Jesus är svaret", "Jesus gillar alla" eller någon annan av alla idéer som vi gärna använder för att bädda runt oss själva och varandra med kuddar. Jesus säger ingenting av det vi så gärna vill höra. Det han säger stämmer inte ens in på den där favorit-tanken som vi så gärna återkommer till, som vi så ofta säger: "Gud är kärlek". Istället säger han det vi behöver höra. Jesus säger att du, jag och vi tillsammans har ett allvarligt, stort och gemensamt ansvar. Jesus ställer konkreta krav och förväntar sig att vi tar vårt ansvar.

De som har fått mycket – det är du, jag och vi tillsammans. Vi har fått mycket och Jesus förväntar sig att vi lever upp till de krav på ansvarstagande som det innebär att ha fått mycket. Det myckna vi har fått är Kyrkans bräckliga men rika vittnesbörd om att Gud har uppenbarat sig för och i världen. Det är stort, viktigt och det är mycket att förvalta. Det kräver ett stort mått av gemensamt ansvarstagande att förvalta Evangeliets vittnesbörd om att Gud – som har skapat allt som är – lever, att Jesus är uppstånden från de döda och att Gud ger sig till känna med och i den Heliga Anden. Evangeliet är inte mitt och inte ditt, det är inte ens vårt. Det är Guds Evangelium och ingen annans. Men vi har fått den konkreta uppgiften att förvalta Evangeliets vittnesbörd här i vår tid.

Det vi har fått till vår hjälp är våra enskilda gåvor och våra gemensamma resurser. Var och en behöver ta ansvar för sin del av vittnesbördets förvaltning. Var och en har den konkreta uppgiften att vara kristen på ett sådant sätt att andra också vill vara det. Vi behöver, med det vi säger och gör, visa att Evangeliet spelar roll i våra liv. Det duger inte att skjuta upp vitnnesbördet till en annan gång. Jesus liknar det vid att vara en ansvarslös förvaltare och det får förödande konsekvenser både för den enskilde och för vårt gemensamma. Det spelar med andra ord roll om vi tar vårt ansvar eller inte. Jesus skräder inte orden kring det hela – "den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera." Det kanske inte är vad vi vill höra, men det är onekligen något vi behöver lyssna på.

Vår uppgift är att vara Evangeliets vittnen. Vi är samtidigt varandras tjänare och varandras förvaltare. Vi har ett ansvar för andra och varandra, på olika sätt. Evangeliets vittnesbörd och det konkreta ansvarstagandet för andras och varandras väl och ve hör oupplösligt ihop. Att vittna om Evangeliet är att ta ansvar för varandra som systrar och bröder. Samtidigt – att ta sitt ansvar för det gemensamma och för andra är i sig ett vittnesbörd. Det går inte att vara en trovärdig kristen och ett trovärdigt vittne utan att både känna empati för och visa omsorg om andra människor. Jesus pratar om det med kärva, provocerande och utmanande ord – för att vi ska inse och förstå allvaret i ansvaret för Kyrkans vittnesbörd och i ansvaret vi har för varandra. Det är på riktigt och det gäller här och nu. Ta ditt ansvar, med glädje.

#131. Klotter...

Kyrkoval 2013 – svårt att uppmuntra andra till ett entusiastiskt deltagande i det kyrkliga sammanhanget när inte ens kyrkans egna ledare – intervjuade i landet största dagstidning – verkar ta kyrkans konstituerande uppgift på allvar.

Pia Sundhages fotbollslandslag – kämpaglöd, kraft, beslutsamhet, initiativrikedom, ansvarstagande, vilja, professionalitet, glädje, målmedvetenhet, passion, stolthet och briljans. Till föredöme och inspiration för varje församling.

Upplevelsen av meningen med och betydelsen av ett sammanhang hänger oupplösligt ihop med innehåll och identitet.

"Heliga Rum" och "Himmelska Rum" på reklamaffischer i Stockholms lokaltrafik – som om Kyrkans röst självmant redan har gett upp och uppmanar stenarna att ropa istället.

En doktrin är en lärosats med sanningsanspråk. En dogm är en etablerad doktrin som konstituerar och grundlägger följande doktriner. Varje doktrin måste stämmas av mot och korrigeras i relation dess föregående och konstituerande dogm. En doktrin utan förankring i en dogm är irrelevant.

Kyrkans första, konstituerande och mest grundläggande dogm är påståendet "Jesus är uppstånden från de döda". Med dess inneboende sanning står eller faller hela Kyrkan, allt Kyrkan gjort och allt Kyrkan sagt i alla tider.

Den som påstår att "teologi är politik" har antingen inte förstått någonting av vad teologi är och relaterar till, eller fullständigt missuppfattat vad politik handlar om.

Underhållning eller undervisning – det ena utesluter inte det andra, men Kyrkan måste välja rätt utgångspunkt i relation till samtiden, framtiden och vittnesbördets egentliga innehåll.

Pia Sundhages ledarskap – i ett dialektiskt förhållande till vår kyrkas episkopala ledarskap.

#130. Den borttappade kärnan...

"As to how I would revivify trinitarian piety in the congregations, were I in position to do so I would issue two decrees. I would make the clergy take time out from administration and 'prophetic' politics to read a difficult book or two. And I would for the immediate future ban all 'relevant' liturgy, most of which all too blatantly verifies Raimer's observation that trinitarian faith has little role in Western pop Christianity – though he was of course too polite to use that last adjective." (Robert Jenson)

Apropå Gyllenbergs intervju av Biskop Eva och Domprost Hans i DN.

• Jenson, Robert W., 2007: An Interview with Robert Jenson. (3.6.2013.)  http://www.religion-online.org/showarticle.asp?title=3405

PS. Vad betyder att "ha symbolgemenskap"?

#129. Karl har ordet...

"The Reformation in its original intention begins with revelation, with the Word, and with faith. It is thoroughly unpedagogical. It does not begin with human interests, among which emerges finally, ultimately, and as the highest point, the interest in God; rather, it begins with God's interest in the human person. It does not show the way that the human should seek and follow, but rather, the way that God has already found to him. It is impractical: It demands of humans either too much or too little, depending on one's view. In terms of its intention, it is very difficult if not impossible for it to integrate itself into what humans otherwise want. With its conception of life it stands there like an erratic block between the splendor of of the medieval and the not less splendid modern consciousness. It proclaims that the human is not the measure of all things, least of all Christianity, and positions him before the reality of God. The Reformation is only truly itself in this battle position. One must, in fact, say that it lived from that conflict." (Barth s. 208)

• Barth, Karl, 2005: The Theology of the Reformed Confessions. Louisville: Westminster John Knox Press. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1998. (Barth gav föreläsningarna i Göttingen sommaren 1923.)

#128. Sjätte söndagen efter Trefaldighet...

"Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt — löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas." (1 Kor 9:19–26)

Paulus skriver till församlingen i Korint för att inspirera dem att vittna för alla om evangeliets glada budskap. Paulus skriver till oss genom tid och rum för att inspirera oss att göra detsamma. Han försökte tala med sina judiska syskon på ett sätt som gjorde att de förstod vad han menade. Han försökte berätta för sin tids hedningar och andra på sätt som gjorde att de förstod. Paulus talade "till bönder på bönders vis och med vise på latin" för att i alla sammanhang få fram evangeliets glada vittnesbörd om att Jesus, mot alla odds, är uppstånden från de döda. Vår uppgift är att göra detsamma.

Paulus gjorde allt för att försöka förstå alla andra, allt var han inför andra. Inte för att ställa sig in. Inte för att göra sig till. Utan för att försöka göra allt för att det glada budskapet ska gå fram på ett sätt som gör det möjligt för andra att förstå. För att andra ska kunna ta det till sig. Paulus drevs av evangeliets löften. De var så viktiga för honom att han gjorde allt han kunde för att andra skulle förstå och evangeliets glädje så skulle få spridning. Paulus hade den aldrig vissnande kransen för sin blick och drevs av glädjen som fanns i evangeliets löften. Paulus slog inte i luften, han skuggboxades inte. Det vill säga han låtsades inte, han fejkade inte. För honom var evangeliet på allvar. Att vittna om evangeliet var för honom en kamp i vilken man kunde få både en fläskläpp och näsblod.

Med hela sin gärning pekade Paulus bort från sig själv. Det var aldrig hans eget lidande, hans egen kamp eller hans egen möda som var poängen. Paulus pekade med allt sitt vittnande, med hela sin efterföljelse, med allt han gjorde och skrev, på den uppståndne Jesus. Han gjorde det genom att berätta berättelsen om Jesus. Han gjorde det genom att lägga ut de gamla texterna, genom att förklara hur det hela hängde ihop, genom att tolka och förstå vad som faktiskt hade hänt i ljuset av de gamla texterna, genom att med allt detta vittna om den uppståndne Jesus – denna någon som är någon annan än Paulus själv. Paulus vittnade genom att peka på Jesus. Med sin efterföljelse riktade han ständigt uppmärksamheten bort från sig själv.

Om vi vill leva i efterföljelse, om vi vill försöka vara den kyrka som växte fram i Paulus fotspår, så behöver vi göra detsamma. Vi behöver ständigt peka bort från oss själva. Med allt vi gör, skriver och säger behöver vi peka på evangeliets glada budskap om den uppståndne och levande Jesus. Det vill säga, vi behöver rikta uppmärksamheten bort från kyrkan själv. Kyrkans uppgift är inte att i en Almedal göra allt för att ge sig själv så mycket uppmärksamhet som möjligt. Kyrkans uppgift är att i livets jämmerdal göra allt för ge evangeliets budskap, hopp och glädje så mycket uppmärksamhet som möjligt. Att ta mindre uppmärksamhet för sig själv och ge mer uppmärksamhet åt den uppståndne Jesus. Kyrkans uppgift är att göra sig själv mindre så att Kristus kan bli större.

Evangeliets löfte, hopp och glädje är på riktigt och det är sant. Om detta behöver vi vittna och berätta "för bönder på bönders vis och för vise på latin" så ofta vi kan, orkar och förmår.

"The Church is not in the world to present a message about certain ideas and directions concerning the condition of the world. At bottom, the Church is in the world only with a book in its hands. We have no other possibility to bear witness except to explain this book. And if we are asked, What have you to say?, we can only answer, Here something has been said and what is said we want to hear. Whenever we make our own ideas our theme and subject, our testimony is no longer pure. The speaker is then no longer like unto John who says, He must increase and I must decrease. He may be a little bit of a philosopher, perhaps a bit of a theologian. He may be very much moved, very passionate, very sincere and very well-meaning. But he is no longer what the Scripture call a witness. In the meaning of the Holy Scriptures, a witness is man who expounds, explains, interprets; a man who points to the place where prophets and apostles have spoken." (Barth s. 107-108)

• Barth, Karl, 2005: God in Action. Eugene: Wipf and Stock Publishers. Utg. av Round Table Press Inc 1936.

#127. Apostladagen...

"När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: “Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: “Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” — “Och ni”, frågade han, “vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: “Du är Messias, den levande Gudens son.” Då sade Jesus till honom: “Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias." (Matteus 16:13–20)

Jesus pratar med sina lärjungar om att vittna. Det vill säga, han pratar med dem om deras uppfattningar om vem han är, vem de tror att han var och vem de tror att han ska ska bli. Han undrar hur det pratas om honom bland folk i allmänhet och frågar sedan vad lärjungarna själva tror, tycker och tänke om vem han är. Deras uppfattningar om honom kommer ju att ligga till grund för deras vittnesbörd om vem han har varit. Så det är klar att han undrar lite grann om vilket intryck lärjungarna fått av honom.

Klart är att det redan pratades om honom och att det redan då fanns uppfattningar om att han var någon form av profet. Klart är också att redan då var den uppfattningen om Jesus felaktig. Det må hända att han uppfattades som och kan uppfattas som en profet bland andra. Men Jesus var, är och blir något helt annat än en profet bland andra. Jesus var, är och blir en någon som är radikalt annorlunda från allt annat och alla andra. Och det är Petrus som först sätter ord på vad det är som gör Jesus till en någon som är helt, fullständigt och radikalt annorlunda. "Du är Messias, den levande Gudens son."

Verkligheten, tillvaron och allt som är skakas i sina grundvalar när denna första bekännelses ord faller ur Petrus mun: "Du är Messias, den levande Gudens son." Det som händer i det ögonblicket är att att Gud Fader Allsmäktig själv uppenbarar sig på ett sådant sätt att Petrus känner igen honom för den han är. Jesus är den person som Gud är. Det är förstås en skakande, obegriplig och alldeles otänkbar tanke. Att Gud själv i all sin helighet, i hela sitt majestät – utan att förlora något av det som gör Gud till Gud – låter sig själv bli igenkänd som en helt vanlig människa, av en helt vanlig människa. Tanken var så provocerande att människor som påstod något om dess sanning slogs ihjäl i hundratals år efter det hände. Tanken är så utmanande och så oerhört provocerande att vittnesbördet om dess sanning inte sällan avfärdas av kyrkans eget folk. 

Istället för att prata om Jesus som Petrus gjorde pratar kyrkan ofta och gärna om sig själv som en nödvändighet, som en socialt viktig institution med ett politiskt uppdrag, som en förmedlare av värderingar, eller som en bärare av ett kulturarv. När kyrkan och kyrkans folk ägnar sig åt annat än att prata om Jesus som Petrus gjorde så upphäver kyrkan sig själv och kyrkans folk makulerar kyrkans eget existensberättigande.

Jesus såg vad som hände med Petrus. Jesus förstod att Petrus upplevde uppenbarelsen av Gud själv. Uppenbarelsens mirakel hade ägt rum. Och Jesus nästan skojar med Petrus när han kallar honom för Simon Barjona – som ju betyder "Jonas son". För vem var och är Jona? Jo, Jona är den motvillige, den som sätter sig upp mot Guds kallelse och envisas med att gå åt ett annat håll än dit Gud sänder honom. Jona är envis, motvillig och motsträvig när Gud kallar honom för att förkunna domen över Nineve. Jesus har sett att Petrus delar väsentliga karaktärsdrag med Jona. Men Jesus vet också att Guds uppenbarelse övervinner den motvillige Jona. Och han vet att det är Gud själv som uppenbarar sig när Petrus ser och kan säga de där bekännande orden: "Du är Messias, den levande Gudens son." Det är just detta bekännelsens vittnesbörd som gör Petrus till den klippa som kyrkan ska vila på. Och bekännelsens vittnesbörd är bara möjlig som en respons på Guds uppenbarelse.

Händelsernas ordning är väsentlig och viktig. Först uppenbarar sig Gud för Petrus. Sedan bekänner Petrus att det är Gud som har uppenbarat sig. Först därefter – i, med och genom bekännelsens vittnesbörd – blir och är kyrkan till. Om eller när kyrkan ägnar sig åt annat än detta, hävdar en annan grund eller en annan ordning för sitt eget existensberättigande än denna bekännelsens vittnesbörd som respons på Guds uppenbarelse, då är kyrkan en annan gemenskap än apostlarnas och Kristi kyrka.

Man kan tycka att det är konstigt att Jesus förbjöd lärjungarna att tala om för någon att han var just Messias. Men poängen är att det är Gud själv som har, kommer att och ska uppenbara den sanningen för människorna. Vittnesbördet som Petrus, kyrkan och vi har att dela med oss av är förvisso människors ord – och de orden ska vi generöst dela med oss av. Men Jesus vill med det där säga att det egentliga vittnesbördet inte bor i de mänskliga orden i sig. Det egentliga vittnesbördet är den Guds egen uppenbarelse som har, kan och kommer att ge sig till känna i, genom och med de ord som uttrycker bekännelsens vittnesbörd. Det enda vi egentliga kan och ska göra är att vittna om att det har hänt att Gud har uppenbarat sig – i hopp om och förtröstan på att Gud kommer att uppenbara sig igen.

Det första och verkliga vittnesbördet om Guds verklighet är Gud själv och bara Gud själv. Men Gud kan låta och låter miraklet ske – att människor med sina ord blir sanna och verkliga vittnen om Gud och Guds verklighet. Det finns inte några rationella förklaringar till att det sker och vi kan egentligen inte heller bevisa att något sådant har hänt. Men ändå, trots det, så låter Gud miraklet ske. Gud befaller och uppenbarelsen blir till. Det är tydligen Guds vilja att det ska vara så och det är därför det är som det är.

Det är om detta vi ska vittna. Att vittna är att berätta om något annat än sig själv. Att vittna är att med orden peka på någon annan än sig själv. Att vittna är att ge vidare en berättelse som man själv har fått. Bibelns och kyrkans vittnesbörd är inte vårt att behålla, vi har fått det för att ge det vidare till andra. Det är vår enda egentliga uppgift som kyrka – att enträget vittna om och berätta för världen att Gud en gång för alla har uppenbarat sig i, med och genom Jesus Kristus från Nasaret. Vi ska berätta om vem Jesus var, vem han är och vem han ska bli. Denna enda egentliga uppgift börjar och slutar med att vi som kyrka ställer oss bredvid Petrus och bekänner den uppenbarelsen yttersta sanning som är grunden för hela vår existens: "Jesus är Messias, den levande Gudens son."

#126. Kort bloggpaus...

Bloggen tar en kort liten paus.

Nya texter kommer i mitten av juli.

#125. Robert har ordet...

"Who lies awake over the relation of canon and creed, when pieces of one's church are threatening to depart, into witness for the true faith or into schism, according to viewpoint? Or when a church's demographics portend extinction, or at least further job cuts at headquarters? If the churchly commissions that pronounce about 'sexuality' or 'peace' or similar matters remember that they are supposed to consult the Bible and the church's doctrine, and call in certified experts on each, the report of the experts is regularly that their disciplines offer no great help with the particular problem – and if they do offer something and it appears in the report, it will be ackonowledged in the introduction but its influence will not be prominent in the proposals. […]

For canon and creed appeared in the church's life as – or so the church has believed – Spirit-given reminders of what sort of community the church must be if it is indeed to be the church; thus alienation from the mutual import of canon and creed may be occasioned by, and in turn occasion, alienation from the church's reason for existence. If we cannot say what it means for the affairs of the church that we have these particular Scriptures, or what convictions center and delimit the life of the church, or how our Scriptures and our convictions work together, how do we make an identifiable community?

Any community that intends to live for more than a moment, that hopes to remain itself through some term of yesterday-today-and-tommorrow, will have to deal with the fragility of an identity thus stretched across time. Many communities, to be sure, are unconcerned about their temporal self-identity, or make some effort to attend to it but fail without much regret; thus a social club may have occasional discussions of its original high-minded 'mission' but not be overly alarmed when little comes of them. The church's diachronic identity is as threatened by the passage of time as is that of any other community, and unlike some other communities, it cannot be relaxed about the threat. It is always a real and vital question: Is the so-called church of today indeed the same community as the church of the apostles? Which is to say, as the church of Christ? To be sure, we are permitted to believe that the gates of hell will not finally prevail against the universal church, but there is no such guarantee for the Presbyterians or the Baptists, as there was none for the great churches of Pergamum or Hippo, now vanished without a trace.

The structure of a community's self-identity through time depends on what sort of community it is, and so then does the nature of possible threats to that identity. What sort of community is the church? Perhaps we may find ecumenical agreement in a truly minimal proposition: the church is the community of a message, that the God of Israel has raised his servant Jesus from the dead. Anyone who cannot agree even to so much belongs to a different religious community than do the author and initially intended readers of this book – though of course all are welcome to eavesdrop and even intrude on the conversation."

• Jenson, Robert W., 2010: Canon and Creed. Louisville: Westminster John Knox Press. S. 1-3.