#225. Maskirovka...

"Att vilseleda omvärlden om sina verkliga avsikter har ett speciellt ord på ryska: 'Maskirovka'." (SvD 25/3) 

"'Att lyckas inledningsvis är avgörande för framgång, att skapa kollaps hos motståndare. Det gäller att ta initiativet och nå överlägsenhet på informationsarenan och påverka allmänheten' säger doktor Peter Mattsson vid Försvarshögskolan." (SvD 23/3)

Om det är något de senaste åren och vår samtid har lärt oss så det att alltid vara kritiskt medveten i relation till de verklighetsbeskrivningar och sanningar våra mediala kanaler presenterar för oss som sanna. Det finns alltid en avsikt och en kontext bakom det vi får se och höra. Rysslands ockupation av Krimhalvön är väl ett exempel ingen kan ha missat. Det mediala propagandamaskineriet har onekligen lyckats över alla förväntningar man kan ha haft i Kreml. Fakta på marken har dolts bakom en massiv vägg av halvsanningar, trixande lögner och förnekanden. Man ljög, fintade och dribblade bort verklighetsuppfattningen tills obestridliga fakta var etablerade på marken. Det krävdes en osedvanlig skärpa i analysförmågan för att se igenom den mediala propagandadimman. Få om ens någon lyckades med det vilket banade väg för den ryska triumfen på Krimhalvön.

Det finns ingen anledning att vara mindre kritiskt medveten i relation till det som skrivs i svenska tidningar och andra medier. Även här pågår en kamp om verklighetsbeskrivningen. Bakom allt som skrivs och sägs finns en avsikt och en kontext. Inte minst i kyrkliga sammanhang. Och det finns alltid en någon bakom avsikten och kontexten. Ibland är denna någon flera, ibland är någon bara en. Det hela blev ganska tydligt illustrerat i veckan när något av en kyrkopolitisk "Maskirovka" dök upp i SvD. Berättelsen om de två männen som i Kinna utsatts för avskyvärda våldsbrott utnyttjades med den uppenbara avsikten att bilda opinion inför ett politiskt beslut i höstens kyrkomöte. Den inledande artikeln lyckades inte särskilt väl med att dölja sina avsikter, likväl blev det tydligare allt eftersom.

Ingen tror väl att en som är så massmedialt och politiskt rutinerad och erfaren som Helle Klein dyker upp i sammanhanget av en tillfällighet? Ingen tror väl att sådana här mediala och uppenbart opinionsbildande insatser blir till av sig själva? Det märkliga är att Helle så ofta svartmålar både kristendom, kyrkan, kollegor och kristna syskon i det offentliga. Både via den egna plattformen Seglora Smedja och genom andra mediala kanaler. Det kan väl inte vara så annat än av politiska skäl? Det vill säga att partiet Socialdemokraterna ville att det var så opinionsbildningen skulle skötas inför förra årets kyrkoval och att man har gett klartecken för att så ska det skötas inför höstens kyrkomöte. Eller? Det kanske är helt fel. Men, om inte så agerar väl Helle som enskild person och präst? Och svartmålar än en gång sin egen kyrka, sina prästkollegor och sina kristna syskon. Jag vet inte vilket alternativ som är mest ledsamt. Ledsamt är det i alla fall. Ännu konstigare blir det när journalistkollegorna på SvD intecknar sin trovärdighet för att spela med. Det hela gagnar inte kyrkan på något sätt och, som Bengt Malmgren konstaterade på Twitter, det hjälper inte de utsatta.

Min vän som är journalist frågade i morse med ledsen min om jag tappat tron på journalister. Nej, inte helt. Och den alltid kloka Martin Garlöv Twittrade: "Apropå Kinna-fallet: En person ska inte klumpas ihop med en hel yrkeskår. Journalister är inte stöpta i samma form." Det är förstås sant. En eller några representerar inte alla. Men vem kan man lita på? Kyrkoherden i Kinna litade på journalisten som ringde. Det skulle han inte ha gjort. Vi som läste den första artikeln litade på journalistens trovärdighet. Det skulle vi inte ha gjort. Så vilken journalist kan man lita på?

Förtroende och trovärdighet är inget man får, det är något man förtjänar. Det tar tid att förtjäna det. Dessutom, förtroende och trovärdighet hänger ihop med integritet och självständighet. Båda är ofta mänskliga bristvaror. Även bland journalister.

• Pinsamt (BloggarDag 26/3).
• Kyrkoherden har talat ut med biskopen (Markbladet 26/3).
• + Eckerdal tänker annorlunda (Jacob Sunnliden 26/3).
• Slå först, tänk sedan (Ludvig Lindelöf, Areopagen 26/3).
• Vigselrätten är reglerad i svenska lag (Manderia 26/3).
• Bengt Malmgren på Twitter.
• Martin Garlöv på Twitter.

PS. Jag kan inte låta bli att undra om Roy och Håkan tillfrågades eller informerades om att deras privatliv skulle utnyttjas som Socialdemokratiskt propagandamaterial i en opinionsbildande kampanj inför kyrkomötet. Sannolikt inte. Förmodligen lika lite som de anhöriga till offren på Utöya väl har tillfrågats om deras barns lidande och död kunde få användas som retoriskt tillhygge mot politiska meningsmotståndare inför kyrkovalet 2013. Den kyrkopolitiska cynismen är onekligen bedövande i sin brist på pastoralt omdöme.

#224. Journalister och kyrkan...

"Detta betyder att den artikel som Svenska Dagbladet publicerat ger en starkt vinklad och delvis felaktig bild av Owe Johansson och Kinna församling. Jag beklagar detta, eftersom det flyttar fokus från förföljelsen som plågar Roy och Håkan. Owe Johansson deltog i den stora manifestationen ute på samhället till stöd för paret. I dag är det ju tydligt att alla goda krafter behöver mobiliseras i Kinna för att motverka homofobisk förföljelse, och i den mobiliseringen ska församlingen naturligtvis finnas med. Detta är vad människor i Kinna behöver samlas omkring i dag och det har mitt fulla stöd." (Biskop Per Eckerdal)

Jag växte upp i en liten ort inte långt från Kinna. Skene, Hyssna och de andra mindre orterna i Marks kommun är välbekanta platser. Vi spelade fotboll mot varandra i barndomen. Våra klubbar åkte till samma brottningstävlingar i ungdomen. Barndomskamrater och skolkamrater, vänner och bekanta, sådär som det blir när man växer upp i mindre orter ute på landsbygden. Det var länge sedan jag flyttade därifrån. Men vänner och bekanta bor kvar. Då som nu kämpar folk med vardagens problem. Barnens läxor och fotbollsmatcher. Månadens ekonomi som ska gå ihop. Relationer och vänskaper som bär och brister. Man lever det där vardagliga vanliga livet i landsbygdens småorter som en viktig journalist på en stor dagstidning i Stockholm ser ner på med ett litet men illa dolt förakt.

För journalisten är ju den som vet bäst hur det är. Folk på landsbygden är ju lite mindre bildade, lite mindre insatta och lite mindre viktiga än den viktiga journalisten själv, som ju vet hur saker och ting verkligen ligger till. Journalisten har ju ett ärende, insikter och uppfattningar som är både viktigare och mer relevanta än det tomma liv som allmogen på landsbygden lever i sin enfald. Andreas Örwall Lovén på SvD ger med sina texter om vad som hänt i Kinna intrycket att vara en sådan journalist. En viktig journalist med ett viktigt ärende baserat på en redan färdig uppfattning. Det viktiga ärendet verkar vara att till varje pris berätta att folket i Kinna i allmänhet – i synnerhet kyrkans folk i Kinna – består av en samling trångsynta och reaktionära homofober.

De våldsbrott de två männen i Kinna har utsatts för är avskyvärda. Dessvärre har ingen ännu gripits för brotten. Därför är det märkligt hur journalisten på den stora tidningen med det viktiga ärendet väver ihop det som har hänt med kyrkan. Trots att ingen blivit gripen dras kyrkan och kyrkans folk in och sätts på de anklagades bänk. Med någon form av självklarhet dessutom. Som om det fanns ett självklart samband mellan de skyldiga gärningsmännen och kyrkan. Nästan som om det var kyrkans eget folk som var de skyldiga till våldsbrotten. Som om det var kyrkoherden själv som kastat en sten genom rutan på parets bil. Hur en sådan tendentiös text har kunnat passera redaktören på SvD är en stor gåta. Vill man att SvD ska framstå som en oseriös tidning med okunniga journalister?

För ett knappt år sedan nappade DNs Niklas Orrenius på Helle Kleins idé om att Svenska kyrkan är på väg att bli ett fäste för högerextremister och skrev en stort uppslagen artikel i DN om att så är det minsann. Det var lika osakligt, okunnigt och dumt skrivet som Andreas Örwall Lovéns texter om kyrkans roll i händelserna i Kinna. Vad de flesta förstår – utom journalisterna själva verkar det – är att texter om verkligheten förlorar sin trovärdighet om beskrivningen av verkligheten till vilket pris som helst ska anpassas efter en redan befintlig och egen konstruktion av verkligheten. Särskilt när den skiljer sig från den verkliga verkligheten. När textens trovärdighet på så sätt går förlorad går även trovärdigheten för den journalist som har skrivit förlorad.

Men, mitt i alltihop finns det för kyrkans anställda en viktig lärdom i SvDs skriverier om det som hänt i Kinna. Den stora lärdomen för oss som har kyrkeriet som arbete är väl att ALDRIG någonsin lita på en journalist. Andreas Örwall Lovéns SvD-texter om händelserna i Kinna illustrerar med all önskvärd tydlighet att det bästa man som anställd i kyrkan kan göra om en journalist ringer är att helt enkelt lägga på luren. Oavsett vilken tidning eller vilket ärende det gäller. Att inte säga någonting alls verkar onekligen vara det enda sättet att säkert undvika att bli utnyttjad för journalisters egna syften. Den insikten är värdefull och är något vi kanske ska tacka både Niklas och Andreas för.

• SvDs texter finns här.
• Kyrka i Kinna pekas ut som orsak till hatbrott (Dagen 25/3).
• Biskopen kritisk mot beskrivning av kyrka som orsak till hatbrott. (Dagen 25/3).
• Trakasserier inte kyrkans fel (Dagen 25/3).
• Kinna församling står upp mot homofobi (KT 25/3).
• Mark och Bollebygd under lupp efter kyrklig homovigsel (KT 24/3).
• Vem får vara med i Svenska kyrkan? (Jacob Sunnliden 24/3).
• Finns det utrymme för variation? (Sofia Lilly Jönsson 23/3).

PS. När Helle Klein (som är prästvigd i Stockholm, inte i Uppsala som SvD i sin okunnighet skrev) nu dyker upp och i SvD talar om hur biskopar och alla vi andra får och ska tänka samt slår fast vilka åsikter vi får och inte får ha ingår hela historien i en medial kyrkopolitiskt opinionsbildande kampanj. Därmed spelar det ju inte längre någon roll att kampanjens verktyg är vinklade och felaktiga bilder av verkligheten. De fyller sitt cyniska syfte oavsett.

#223. Andra söndagen i Fastan...

"Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig!

Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå?

Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig."

(Psaltaren 130:2–4)

Den förtvivlades rop fyller tomrummet mellan himmel och jord. Skuldens förtvivlan. Den överväldigande skuldens tyngd och förtvivlan. Som gör det svårt att andas. Som gör det svårt att vilja leva. När inget finns kvar att klamra sig fast vid. Förtvivlans ropade bön är existensens sista utpost. Efter den, bara tomhet.

Förtröstans påminnelse om förlåtelsens möjlighet. Minnet som glömmer synd, skuld och oförrätter. En nådens och barmhärtighetens glömska. Förlåtelsens glömska. Utan den ingen förlåtelse. Utan förlåtelses glömska ingen möjlighet att bestå, att finnas kvar. Utan barmhärtighetens glömska kvävs livet av minnet av syndens skuld.

Det finns förlåtelse att få. Under över alla under! Det finns förlåtelse att få. Hos Gud Fadern genom Gud Sonen Jesus Kristus. Där finns förlåtelse för alla som inser sin del i syndens skuld och ber om förlåtelse. Ber om förlåtelse för sig själv, för oss alla. Förlåtelsens möjlighet omfattar allt och omfamnar alla. Utan undantag.

Förlåtelsens möjlighet är så stor, så allomfattande och så kompromisslös att vi inget annat kan än frukta den som på riktigt kan förlåta så många så mycket.

#222. Orosfyllda tider...

"We stand today in horror before the phenomenon of a Europe, a so-called Christian Europe, which is threatened with the loss of its humanity. The problem lies not with those forces which would take its humanity away and would lead it into chaos. The problem lies in the fact that Europe itself has chosen not to decide, that it does not dare to choose and thereby has chosen evil, which means it has chosen inhumanity. But honest choice and decision, and thus a decision for humanity, exist only as the decision of faith, and the decision for faith, in turn, exists only under the sovereignty of God´s Word.

How has it come about that Europe has not been better instructed by the Christian Church concerning the sovereignty of God´s Word, and thereby seems to know so little about the decision of faith and a resolute decision for humanity? Is it that the Christian Church itself knows too little of the sovereignty of God´s Word? And therefore itself too little of the decision of faith? It is more essential today than ever, for the sake of the Church of Jesus Christ as well as for the just State, to ask, seek and knock: Veni creator spiritus!" (Karl Barth, 1939)

• Barth, Karl, 2009: God Here and Now. New York: Routledge. S. 32-33. (Utg. på tyska 1964 av Theologischer Verlag Zürisch. Utg. på engelska 1964 av Routledge & Kegan Paul.)

#221. Den tunna hinnan...

"Kain sade till sin bror Abel: 'Kom med ut på fälten.' Där överföll han sin bror Abel och dödade honom. Herren sade till Kain: 'Var är din bror Abel?' Han svarade: 'Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?'" (1 Mos 4:8–9)

Varje mord är ett syskonmord. Varje våldshandling drabbar ett syskon. Ditt syskon. Mitt syskon. Våra syskon. Varje kvinna som drabbas av våld är en drabbad syster. Varje man som drabbas av våld är en drabbad bror. Våldet drabbar alltid en av våra egna. Oavsett vem som drabbas. Alltid. Utan undantag. 

Mänsklig civilisation är inget annat än människor som lever tillsammans. Med empati för andra och varandra. Mänsklig civilisation hålls ihop av en tunn och bräcklig hinna av medmänsklig empati. Civilisation är att leva civilt med varandra. Under en hinna av empatisk acceptans inför olikheter. Den där hinnan är förfärande tunn och oerhört bräcklig. När den brister bryter det hänsynslösa våldet fram. Den medmänskliga empatins tunna hinna har brustit i Syrien, i Ukraina och i Kabul. Häromdagen brast den i Malmö. Eleverna på Vasa Real i Stockholm såg en spricka i den igår.

För vår egen och alla våra syskons skull behöver vi hjälpas åt för att hålla ihop den där tunna och bräckliga hinnan av medmänsklig empati. Om den brister får det fasansfulla konsekvenser. För dig, mig, våra systrar och bröder. För oss alla och alla våra syskon. Vi behöver verkligen hjälpas åt. Allihop. På riktigt.

#220. Karl har ordet...

"His Word is Jesus Christ, for God's Word is God´s mediation between Himself and man which He has willed and effected Himself. Everything which takes place between God and man, from creation to consummation, takes place in the power of this mediation and thus in the power of the Word of God, working to and fro, covering heaven and earth, time and eternity. This mediation and thus God´s Word, however is none other than the Mediator, 'the one mediator between God and man, the man Christ Jesus' (1 Tim 2:5).

So God loved the world, mankind; therein becomes clearly visible that both our origin and our final goal are in God: that He willed to give Himself to the world in His Son and that He did so, and that in His Son He is the world´s for all eternity. By doing this, He said to the world everything which He had to say to it and everything which it has to hear from Him. There is no more He can do for it than to say this and let this be heard, and it can expect no more from Him now that He has done this unexpected thing for it. For what He said to the world there, and what the world was there given to hear, is neither more nor less than Himself in all the fulness of His existence and in all the perfection of the glory of all His works.

In His Son He became Himself the revealed secret of our existence. In His Son, He is, reveals Himself, and acts as He is in Himself. In His Son He demonstrates His might, establishes His righteousness, and exercises His mercy. In His Son, to sum it up, His whole action is holy, wise, and glorious, without breach or weakness, without error or contradiction. In His Son He is completely Himself and completely for and with us. The fulness of the power of the mediation between Him and us which He has willed and worked, the sufficiency of His Word lie in the fact that the power of His only begotten Son is the power of God´s eternal divinity."

• Barth, Karl, 2009: God Here and Now. New York: Routledge. S. 14-15. (Utg. på tyska 1964 av Theologischer Verlag Zürisch. Utg. på engelska 1964 av Routledge & Kegan Paul.)

#219. Första söndagen i Fastan...

"Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna." (1 Mos 3:7)

Nakenhet är ofta utsatthet. Den som är naken är skyddslös. Mot andras blickar. Mot de yttre elementen. Mot tillvarons villkor. Blickar. Ord. Kyla. Hetta. Sjukdom. Död. Att med öppnade ögon se sin egen nakenhet. Att inse och känna sin utsatthet. Livets utsatthet. Existensens.

Nakenhet är inte alltid utsatthet. Nakenhet är också trygghet. Att vara naken är också att vara trygg. Naken trygghet inför livets villkor. Kroppens nakenhet. I ensamhetens trygghet. I trygg gemenskap. Nakenhet i ensamhetens gemenskap. I gemenskapens ensamhet.

Vi skyler oss ofta. För oss själva. För varandra. För livet. Nakenhet kräver mod. Enklare då att skyla sin utsatthet. Med fikonlöv. Utanpåverk. Yttre identitetsmarkörer. Leenden. "Jotack, bara bra." Som om fikonlöven gör någon skillnad. Inför livets villkor. Inför livets utsatthet.

Inför existensens nakenhet.

#218. Internationella kvinnodagen...

"So it is that our thoughts about gender must be recast in the light of the logic of the trinitarian and incarnate God, and remoulded in the crucible of contemplation. In the 'impossibility' of the prayer of dispossession, in which the Spirit cracks open the human heart to a new future, divine desire purgatively reformulates human desire and the problems of gender are mysteriously recast. It follows that all the other problems of power, sex and gender with which contemporary theory struggles so notably cannot be solved, I dare to say – whether by human political power, violent fiat, or even subversive deviousness or ritualized revolt – without such prior surrender to the divine." (Sarah Coakley)

Idag påminns vi om ett av mänsklighetens stora misslyckanden. Som fortfarande pågår. På olika sätt på olika platser. Ett tydligt synligt och pågående misslyckande. När människor tvingas in i underordning och förtryck baserat på kön. Bristen på jämlikhet mellan kvinnor och män är ett konkret uttryck för ett av mänsklighetens stora misslyckanden. 

Vi bär alla en del av ansvaret. Vi alla bär en del av skulden. Det är vår gemensamma skuld. Mänsklighetens gemensamma synd. Allt förtryck är synd. Så även detta. Som all skuld och synd behöver även den här förlåtas. Vi behöver tillsammans be kyrkans Gud om förlåtelse. För att våra olika samhällen, mer eller mindre, värderar kvinnor och män olika. 

Förlåtelsen bär förändringens möjlighet. När vi tillsammans inser våra fel och brister. När vi ber varandra och vår Gud om förlåtelse. Då finns förändringens möjlighet i förlåtelsens befrielse. Då kan och får vi börja om på nytt. Med varandra. Med Gud. Då kan våra gemenskaper få bli nya skapelser. Där kvinnor och män lever i jämlikhet med varandra.

Men det behöver börja med insikten om vi har ett ansvar för mycket som behöver förändras.

• Sarah Coakley – Two interrupted by three: Gender Difference and the Desiring God (ABC Religion and Ethics).

#217. Etiketter...

Av Kim Fabricius:

"Doctrinally, on the Trinity, original sin, and the resurrection, liberals condescendingly consider me conservative; on inerrancy, penal substitution and hell, conservatives consider me anathematisably liberal. Similarly, ethically, on abortion and assisted suicide – ultra conservative; on divorce and re-marriage, let alone same-sex relationships – ultra liberal; while my pacifism – “unrealistic” – bemuses or infuriates liberals and conservatives alike. God Hates Tags."

• Faith and Theology: Here's the deal doodlings.

#216. Askonsdagen...

"Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet. Jag har syndat, Herre, syndat, och jag vet vad jag har brutit. Jag bönfaller och ber dig: förlåt mig, Herre, förlåt mig, låt mig inte gå under genom mina lagbrott, vredgas inte för evigt, låt inte mina olyckor vara för alltid, förvisa mig inte till jordens nedersta djup; du är ju de botfärdigas Gud, Herre." (Mannasses bön 11–13)

De botfärdigas Gud... Att vara färdig att göra bot är att ta ansvar det man gör och det man gjort. Att vara redo att stå för och att ta konsekvenserna av sina handlingar. Att ta ansvar för den eventuella skada man har orsakat med det man sagt eller gjort.

Att be Gud om förlåtelse kan man bara göra för den skada man har orsakat relationen mellan Gud och människan eller människan och Gud, syndens skuld. Har man gjort en annan människa illa behöver man först be henne eller honom om förlåtelse, sedan Gud.

Att böja knä i sitt hjärta, att bönfalla och be om syndens förlåtelse – att lägga fram hela sin varelse inför den levande Gud som är livets ursprung och alltings skapare. I förtröstan på löftet att Gud i, med och genom Jesus Kristus från Nasaret dömer den som ber till förlåtelse.

• #70. Askonsdagen...