#288. Första söndagen i Fastan…

”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ’Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.’ Jesus svarade: ’Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’ Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ’Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.’ Jesus sade till honom: ’Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.’ Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ’Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.’ Då sade Jesus till honom: ’Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.’ Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.” (Matteus 4:1–11)

Vem är han? Djävulen? Den där gestalten vars existens vi inte längre räknar med? Han som för ut Jesus i öknen för att sätta honom på prov? Som frestar Jesus? Vem är han? Han som personifierar ondskan? Framför allt är han en lögnare och en mördare. Som sådan är han Guds absoluta antites. Guds yttersta motsats. Gud vill sanning och liv. Djävulen är en lögnare som sprider död omkring sig. Någonstans i urtiden fanns han som en av flera i hovet kring Guds tron. Sakarja och Job känner honom som Satan, anklagaren. Han som orsakar människors lidande utan anledning. Jesus har sett honom slungas ner från himlen som en blixt. Nu härjar han här i denna värld. Med lögner och spridande av ond bråd död. Vi har bestämt oss för att han inte finns. Ändå flödar världen över av allt det som sedan urminnes tider har varit hans kännetecken – lögner, våld, ond bråd död och allsköns djävulskap.

Så, det är en lögnare och mördare som för ut Jesus i öknen för att sätta honom på prov. Jesus hungrar och djävulen uppmanar honom att göra bröd av stenar. Om han nu är Guds son så borde det väl vara en smal sak för honom att med ett enkelt handgrepp ta sig ur sin prekära situation. Men Jesus ärende i världen är inte att med hjälp av små tricks undvika livets svårigheter. Tvärtom. Jesus har kommit till världen för att kompromisslöst, helt och hållet dela livets alla villkor med varje människa och med hela mänskligheten. Där hunger finns hungrar Jesus. Det erbjuds ingen kvick och enkel lösning på hungerns problem. Hungern vittnar om människans och mänsklighetens beroende. Vi är inte bara beroende av bröd och föda för vår överlevnad. Vi är också beroende av Guds ord. Guds ord är inget annat än Guds pågående skapelseakt. Allt som är och finns blir till i varje ögonblick av Guds yttrade ord – bli till. Vi lever inte bara av bröd. Vi lever av och tack vare tillblivelsen i Guds ständigt skapande ord. Vi är helt och hållet beroende av Guds ord.

Den mördande lögnaren tar med sig Jesus upp på en av stadsmurarna. Utmana ödet lite grann, säger han. Om nu Jesus är så märkvärdigt viktig så låter väl inte Gud honom komma till skada. Men återigen, det ingår inte i Jesus uppdrag och uppgift att bli särbehandlad. Inte ens i relation till gravitationslagen. Jesus lever under samma villkor som alla oss andra. Skapelsens naturlagar gäller honom likväl som oss. Jesus visar att hans tillvaro och existens inte på något sätt är avskild från vår tillvaro och existens. Där människor faller faller Jesus. Det finns inget övernaturligt med Jesus. Ingenting i honom står över naturen och naturlagarna. Däri finns Jesus hela radikalitet. Det är inte genom att på något övernaturligt sätt ställa sig över tillvarons villkor som Jesus förändrar allt i, genom och med uppståndelsen från de döda. Uppståndelsens mirakel och allt annat som Jesus gör och säger är bara meningsfullt om det sker inom ramarna för den verklighet som vi faktiskt lever i och känner som sann. Allt annat gör Jesus till ett tomt och meningslöst PR-trick. 

Lögnaren och mördaren erbjuder Jesus makten över världens riken och deras rikedomar i utbyte mot att Jesus underkastar sig honom. Denna världens destruktiva härskare tror ofta att det mest betydelsefulla som finns är just den makt som de själva råder över. Makten älskar maktens makt och makten tror ofta att makt är vad alla människor vill ha. Därför att makten själv vill ha makt. Så, denna världens makt erbjuder sig själv till Jesus i utbyte mot att Jesus underkastar sig makten själv. Satan avslöjar sig i relation till världens makter. ”Gå din väg, Satan.” Ge dig iväg på den väg som är din. Den världsliga maktens väg mot icke-existensens intighet. Världens alla makter är maktlösa när tillvaron ställs på sin spets. När det verkligen gäller. När det gäller liv och död. Så gå din väg Satan. Gå längs den världsliga maktens väg som leder till ingenstans och till ingenting. Vi följer Jesus åt ett annat håll.

Det finns bara en som på riktigt råder över liv och död. Det finns bara en som kan hjälpa när det verkligen gäller. Det finns bara en som på riktigt leder oss till livet om vi följer. Som leder oss till det liv som trotsar dödens intighet. Det är ingen annan än Fadern som gav sig till känna i Sonen som med Anden fortfarande lever här hos oss och med oss. Honom ska vi tillbe, dyrka och följa. Ingen annan.

#287. Löftet som bär…

”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matteus 18:20)

Ofta tänker och talar vi om vår tro som om allting hänger just på vår egen tro. Ibland fastnar vi i tanken och får för oss att det är just vår egen tro – eller vår brist på tro – som gör att kyrkan står eller faller. Som om det var vår förmåga att tro som bär kyrkan. Det är inget annat än ett stort missförstånd. Kyrkan bärs inte av tro, varken vår egen eller någon annans. Kyrkan bärs helt och hållet av Jesu löfte. Inget annat. Om, när och där vi samlas i Jesu namn så finns Jesus där mitt ibland oss. Inte för att vi tror utan för att Jesus har lovat att det är så. Det är Jesu löfte som bär kyrkan och vår tro, inte tvärtom. 

Ibland fastnar vi även i tanken på upplevelsen, eller kanske i bristen på upplevelse. Som om det vi talar om och gör i kyrkan bara är på riktigt om det skapar en upplevelse som är något utöver det vanliga. Även det är ett missförstånd. Jesus ger inget löfte om extraordinära upplevelser. Jesus utlovar ingen upplevelse utöver det levande livet självt. Den som i kyrkan förväntar sig en upplevelse som är något annat än upplevelsen av att vara vid liv har missförstått kyrkans innehåll. Jesus lovar bara att vara med oss och att vara hos oss. Jesus lovar att vara här mitt ibland oss. Inte mer och inte mindre. Men det är stort nog.

#286. Kyndelsmässodagen…

”När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.’ Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ’Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.’ Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom."

(Lukas 2:22–40)

Josef och Maria är nyblivna föräldrar. De är två av alla vanliga fattiga föräldrar som kämpar på för att få livet att gå ihop. Deras lilla pojke Jesus kom till världen precis som alla andra barn. Ändå är han inte som något annat barn. När han föddes kom herdar från de närliggande ängarna till Maria och Josef. De berättade att de hade hört märkliga ting sägas om den lilla pojken som då låg lindad i en krubba ute på ett fält mitt i natten. Nu har det gått en tid. Traditionen bjuder att föräldrarna tackar Gud för sitt barn och de har tagit sig till Jerusalem för att tacka med en offergåva i templet. Två duvor var det offer som även de fattiga hade möjlighet att tacka med.

Nu står de där på gården utanför templet. Solen skiner och det är ganska varmt. Det är mycket folk i omlopp utan att det är trångt. Högljudda röster köpslår om djur, mynten skramlar när man kommit överens. Getter bräker och duvor låter. Hovar klapprar mot sten. Det doftar mustigt av allehanda djur och det luktar rök och bränt kött över hela tempelplatsen. Djur leds in på templets förgård. Offerritens slakt sker i avskildhet. Inne i templets heligaste läggs köttstycken på altaret och förtärs när Gud själv med eldens lågor tar emot folkets offer. Maria står där på tempelgården med sin lilla pojke i famnen. Josef står med de två köpta duvorna och väntar på sin tur. De är där för att tacka Gud för gåvan de fick när de blev föräldrar till den lilla pojken som har fått namnet Jesus.

Symeon är en gammal man. Han har levt länge och han har sett mycket. Kanske för mycket. Han vet alltför väl vad romarnas hårdhänta styre över Jerusalem med omnejd innebär. Romarna tar i med hårdhandskarna när det behövs. Och det har ofta behövts i Jerusalem och i området däromkring. Han hoppas på och väntar på en tröst i all den bedrövelse som han har sett sitt folk drabbas av. Och Gud har på något outgrundligt sätt låtit honom förstå att han faktiskt ska få uppleva trösten innan han dör. Han ska få se hoppet och löftet om befrielse infrias. Han går till templet. Väl där drabbas han av Guds högst konkreta uppenbarelse. Oväntat. Märkligt. Konstigt. Men alldeles på riktigt. Han ser något som ingen annan kan se i den där lilla pojken som alla kan se. Symeons hjärta brister av glädje: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hanna, Fanuels dotter, rör sig bland alla människor runt templet. Hon är alltid där och hon ser när något avviker från det vanliga. Hon drabbas av samma uppenbarelse som Symeon. Hon ser något i pojken Jesus som ingen annan ser. Hon drabbas och fylls av en tacksamhet som flödar över och blir till vittnesbörd. Hon har sett något som alla andra bara måste få höra om – hoppet om att befrielsen är nära. Hanna flödar över av tacksamhet och berättar för alla inom hörhåll om den ännu okända pojken Jesus som bärs av Marias starka armar.

Josef och Maria står där med sin pojke och sina två duvor. De undrar förstås vad, vem och varför? Symeon visar sig ofarlig och välsignar dem. Hanna är fylld av en smittande glädje. Maria står oförstående med en frågande blick. Symeon vänder sig till Maria med kärva ord. ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Det är vad som har uppenbarats för honom om den Jesus som ännu bara är ett litet, nästan nyfött, barn. Det kanske är det mest sanna som har sagts om Jesus. Det sades då av en gammal man, en dag för länge sedan, på gården utanför templet i Jerusalem. Det är kanske de ord som fortfarande är de mest sanna av allt som har sagts och av allt som sägs om Jesus.

Många kommer till korta och på fall inför Jesus. Många har upprättats och många ska upprättas av Jesus. Det väcker fortfarande ofta stridigheter när det talas om Jesus. Vi är oftare oense än överens om vem Jesus egentligen är. Det går ett svärd genom ens inre när man konfronteras av Jesus. Och mångas inre tankar blottläggs i ljuset av Jesus. På gott och på ont. Symeon såg att Jesus var, är och förblir frälsningen för alla folk, för alla människor och för varje människa. Hanna såg att Jesus var, är och förblir ett uppenbarelsens ljus för hedningarna, för var och en som ännu inte har drabbats av trons uppenbarelse. Symeon och Hanna såg att Jesus var, är och förblir den som fortfarande vittnar om att Israel är och förblir Guds eget folk. Symeon och Hanna såg allt det där. Där och då.

Alltihop är fortfarande sant. Här och nu.

#285. Teologiskt uppvaknande...

US American author John Updike, giving us some insight on Barth's theological awakening:

"Barth admits that ‘By a miracle of foolishness it is possible to think of God as not existing. But only by this miracle. Anselm had certainly not reckoned with this.’ There is, then, a difference between the modern and medieval theologian--the theologian of crisis and the theologian without a sense of crisis. They are separated by nine centuries in which the miracle of disbelief has so often recurred that to call it a miracle seems an irony. The gap between *credere* and *intelligere* across which Anselm slung his syllogism has grown so broad that only Jahweh’s unappealing imperatives can span it. . . . The Christian believer, awakening from the medieval dream wherein the Church and state, faith and science, thoughts and things seem to merge, has been restored with a vengeance to his primitive desperation."

Review of Barth’s Anselm: Fides Quaerens Intellectum, in Assorted Prose (1962): 218-19.

• Posted on Facebook by The Center for Barth Studies

#284. Vi måste påminnas och minnas...

• Jackie Jakubowski: Om någon kunde slicka mitt hjärta skulle det förgifta honom
• George Klein: Vi ska minnas förintelsen som begriplig
• Emerich Roth: Det vänder sig i magen av SD:s propaganda
• Hédi Fried: Idag är jag rädd igen
• Auschwitz överlevare
• Franciska Levy: Jag är orolig för mina barn och barnbarn
• Harry Amster: I Auschwitz var ingen kär
• Jovan Rajs: Jag räknade dagarna, en efter en, tills jag skulle få återse min familj
• Emerich Roth: Lärdomarna från förintelsen har tagits om hand dåligt
• Hédi Fried överlevde Auschwitz
• Dick Harrison: Det mest destruktiva dödslägret
• Lisa Irenius: Auschwitz grind blockerar även minnet
• Livia Fränkel: En överordnad pekade på röken och sade: "Där inne brinner era föräldrar."

#283. Frågan om kyrkans ”radikalitet”…

”@KyrkligaTing Har läst två gånger men förstår inte. Är religionen av naturen radikal eller är radikalism av naturen religiös?” (@Wallmanesque på Twitter 2015-01-19, angående #281. Om kyrkans radikalitet...)

Tack för en bra fråga. Man skulle egentligen behöva börja med att tydliggöra vad man menar med ”radikal” i sammanhanget. Men i relation till vad Hauerwas och Willimon vill få fram i sin bok så är det korta svaret att de inte har något svar på den frågan. De skriver inte om religion i allmänhet, inte ens om kristendom i synnerhet. Deras ärende handlar om kyrkan (som institution och organisation) och om Kyrkan (som teologisk storhet). Deras diskussion berör det specifika fenomenet ”kyrkan” och inte det allmänna fenomenet ”religion”. Det kan tyckas vara hårklyveri men det är en viktig distinktion för att förstå vad de är ute efter. Deras huvudärende är att fråga om eller hur institutionen kyrkan förhåller sig till den teologiska Kyrkan. De försöker därefter formulera på vilka sätt kyrkan behöver förändras för att bättre korrespondera med Kyrkan.

Hauerwas och Willimons kritik handlar om ecklesiologi – förståelsen av vad kyrkan och Kyrkan är och hur de förhåller sig till varandra. Båda två står stadigt grundade i Karl Barths teologi. Barths ecklesiologi är i sin tur både kristocentrisk och omfattande. Kimlyn Bender ger en någorlunda kortfattad beskrivning av Barths ecklesiologi vid tiden för hans ”Göttingen Dogmatics” 1924-25 som sätter lite ljus på den skillnad mellan institutionen kyrkan och den teologiska Kyrkan som ligger till grund för Hauerwas och Willimons kritik:

”What must also be emphasized, however, is that while there is a correspondence between the incarnation and the church, it is a similarity in radical difference. The church is not a second incarnation, for while the person of Christ may be described as a single divine Subject in human flesh, the church is not the incarnation of a divine Subject but the unity of divine initiative and human form, of divine and human agency in distinct yet inseparable union. The nature of the church may be described as divine, but only if this is carefully qualified to mean that the origin and reality of the church lies in God’s action through the Holy Spirit. It in no way signifies a deification of the church. The church is comprised by divine will and human constitution, wherein divine and human agency are neither confused nor divided. One must thereby speak of two subjects in relation to the church: God, from whose decision and act in Christ the church arises through the Spirit; and the church itself which remains always a created and historical reality comprised of human persons. Another way of stating the relation of the invisible and visible church is thus to say that the church as event precedes the church as institution.” (Bender s. 77)

Kyrkan (med stort K) blir till i och av den händelse som är Guds uppenbarelse för människan – där och då är och blir Kyrkan till. Kyrkan (med litet k) är den mänskliga institution och organisation som växer fram som en konsekvens av att Gud har uppenbarat sig i, med och genom den uppståndne Jesus. Institutionen kyrkan har uppgiften att förkunna och vittna för samtiden att uppenbarelsen i Jesus har hänt och att väcka det hopp som finns i löftet om att det kommer att hända igen. Ungefär så, kortfattat.

Det Hauerwas och Willimon kritiserar är att kyrkan ägnar sig åt mycket annat än att vara den kyrka som vittnar om Kyrkan. Det vill säga att kyrkan och kyrkor hämtar sina ärenden från andra håll än från den Guds uppenbarelse som konstituerar både kyrkan och Kyrkan. Att kyrkan och kyrkor låter sig definieras av andra idéer, texter och sammanhang än de som konstituerar kyrkans egentliga varande och själva tillblivelse. Till exempel att kyrkan och kyrkor låter politiska ideologier eller rörelser definiera vad kyrkan är och vad kyrkan ska göra. Kritiken bottnar i att Kyrkans anspråk på människan, människor och världen är så mycket mer radikalt än aldrig så radikala politiska idéer. Den teologiska Kyrkans radikalitet är mer provocerande, utmanande, universell och konstruktiv än all världens samlade politiskt radikala idéer. Därför att Kyrkan är grundad i den Guds uppenbarelse som vänder upp och ner på allt vi trodde att vi visste om tillvaron och om människan.

Om kyrkan har en politisk uppgift i världen så är det att vittna om Kyrkan där Kristus finns i centrum. Inte att liera sig med eller göra sig till ett med politiska partier, idéer eller andra rörelser. Institutionen kyrkans politiska kraft ligger i att med vittnesbördet om Kyrkan ständigt, alltid och överallt vara en omutlig och orädd gemenskap som med sin förkunnelse och genom sitt sätt att vara vittnar om en alternativ och bättre samhällsordning. Institutionen kyrkan kan bara vara en radikalt och sant politiskt konstruktiv kraft om den teologiska Kyrkan är dess enda centrum och utgångspunkt. När kyrkan på riktigt vittnar om Kyrkan så kan kyrkan vara en radikal politisk kraft som ständigt utmanar alla andra rådande idéer om och system för att ordna och organisera våra samhällen. Det kan kyrkan bara göra om kyrkan är fri från lojaliteter mot samhällets andra politiska aktörer. Annars korrumperas kyrkan och kyrkan förlorar då sin sant politiskt radikala potential. Hauerwas och Willimon igen:

”We argue that the political task of Christians is to be the church rather than to transform the world. One reason why it is not enough to say that our first task is to make the world better is that we Christians have no other means of accurately understanding the world and rightly interpreting the world except by way of the church. Big words like ’peace’ and ’justice,’ slogans the church adopts under the presumption that, even if people do not know what ’Jesus Christ is Lord’ means, they will know what peace and justice means, are words awaiting content. The church really does not know what these words mean apart from the life and death of Jesus of Nazareth. After all, Pilate permitted the killing of Jesus in order to secure both peace and justice (Roman style) in Judea. It is Jesus’ story that gives content to our faith, judges any institutional embodiment of our faith, and teaches us to be suspicious of any political slogan that does not need God to make itself credible. […] 

The church does not exist to ask what needs doing to keep the world running smoothly and then to motivate our people to go do it. The church is not to be judged by how useful we are as a ’supportive institution’ and our clergy as members of a ’helping profession.’ The church has its own reason for being, hid within its own mandate and not found in the world. We are not chartered by the Emperor.” (Hauerwas & Willimon s. 38-39)

I samma ögonblick som kyrkan försöker hämta sin legitimitet någon annanstans ifrån än från det uppenbarelsens Evangelium som finns i den teologiska Kyrkans mitt så förlorar kyrkan sin legitimitet, i någon mening hela sitt existensberättigande, och hela sin radikalitet. Om inte kyrkan är en gemenskap som hämtar hela sin legitimitet och all sin kraft ur, som förkunnar och som med sitt sätt att vara vittnar om den teologiska Kyrkan och Evangeliet i dess mitt så är kyrkan en organisation som inte längre kan göra anspråk på att vara Kyrkan.

Vår kyrkas institutionella organisation, Svenska kyrkan av idag, lider av just de problem som Hauerwas och Willimon sätter fingret på med sin kritik. Nåväl, det här var ett försök till förtydligande om Hauerwas och Willimons kritik, som jag har förstått den. Jag vet inte om det här klargjorde något eller om det bara krånglade till alltihop. Det kanske blir tillfälle att återkomma om saken i så fall.

• Bender, Kimlyn J., 2005: Karl Barth's Christological Ecclesiology. Farnham: Ashgate Publishing Limited.
• Hauerwas, Stanley & Willimon, William H., 2014: Resident Aliens: Life in the Christian Colony (Expanded 25th Anniversary Edition). Nashville: Abingdon Press.

#282. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"När han gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ’Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.’ Jesus sade: ’Skall då jag komma och bota honom?’ Officeren svarade: ’Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.’ Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ’Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.’ Och till officeren sade Jesus: ’Gå. Du trodde och det skall ske.’ Och i det ögonblicket blev pojken frisk." (Matteus 8:5–13)

En officer är ingen småborgerlig figur i en klädsam uniform. En officer är en beslutsam och handlingskraftig gestalt. Han bestämmer, fattar beslut och får saker och ting gjorda. En officer är dessutom en militär, en soldat vars dagliga värv är allt annat än en tebjudning. Han är en någon som litar på sin egen förmåga i alla lägen. För en officer är tilliten till den egna förmågan skillnaden mellan liv och död. Han är sannolikt en romersk officer. Som sådan är han en del av den mäktiga ockupationsmakten. Det är inte svårt att förstå varför Jesus uttrycker en viss förvåning när officeren frågar honom om hjälp. Officeren är en man med makt. Men inför pojkens sjukdom står han maktlös.

Den romerska officeren måste ha hört det talas om Jesus. Han måste ha hört berättelserna om vad Jesus har gjort. Berättelser om mirakulös hjälp. Han måste ha hört något som har skakat om honom i hans innersta. Det finns ingen annan förklaring till att han som officer underkastar sig Jesus. Officeren är den som har det egentliga maktövertaget. Ändå underkastar han sig Jesus. Någon har berättat. Någon har vittnat för officeren om Jesus på ett sådant sätt att han nu är omvänd. Omvänd från att helt och hållet lita på sin egen förmåga till att helt och hållet lita på Jesus förmåga. Han tror att Jesus kan hjälpa honom när hans egen förmåga kommer till korta. Han tror att Jesus kan hjälpa. På riktigt.

Jesus blir förvånad igen. Officerens tillit och tro förvånade Jesus därför att det inte fanns några egentliga skäl till att officeren skulle tro att Jesus kunde och ville hjälpa honom. De var varandras motståndare. Ändå, något har hänt. Någon har vittnat om Jesus förmåga att hjälpa. Ett vittnesbörd som har förändrat allt för denna officer. Inte ens hos och bland sina egna har Jesus sett eller upplevt en sådan tro. En tro som så kompromisslöst har lagt ifrån sig den egna förmågan för att så kompromisslöst lita på Jesus förmåga. Däri ligger den stora skillnaden mellan den som redan tycker sig åtnjuta Guds välvilja och den som inget annat har kvar än hoppet och löftet om att Jesus verkligen och faktiskt kan hjälpa.

När inget annat återstår, när den egna förmågans alla möjligheter är uttömda, då är hoppet och löftet som finns i Jesus det enda som återstår. Jesus känner sin mänsklighet och vet att livet förr eller senare för människor dit. Från öster och väster, överallt ifrån, ska många komma med tomma händer i hopp om att löftet ska vara sant. Att det ska vara sant att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla som inte längre av egen förmåga kan hjälpa sig själva. Och Jesus ska ta emot var och en och alla som vore var och en och alla hans egna. Men de som i konfrontation med livets begränsningar tror att ”vi kan själva”—som tror att kyrkans världsliga rike är tillräckligt—kommer att uppleva sig lämnade utanför, kommer att gråta och skära tänder av besvikelse. Jesus förmåga bär när det gäller liv och död, inte vår egen.

”Gå. Du trodde och det skall ske.” Pojken blev frisk.

Inte för att officeren trodde. För att Jesus kan.

#281. Om kyrkans ”radikalitet”…

”A theologian may at first appear ’radical,’ or at least new, because he or she has identified with the latest leftist political developments. Tillich was a socialist and appeared critical of bourgeois conventions. In fact, even Tillich’s socialism was accommodationist because it continued the Constantian strategy: The way to make the church radical is by identifying the church with secular ’radicals,’ that is, socialists. Today, there are those who take the same path, hoping to update the church, to recover some of the scandal of Jesus by identifying with the newest secular solution: Marxism, Feminism, the Sexual Revolution. Of course Barth was no less socialist than Tillich. Yet  Barth saw how our Christian belief makes a difference for how we are political.

That which makes the church ’radical’ and forever ’new’ is not that the church tends to lean toward the left on most social issues, but rather that the church knows Jesus whereas the world does not. In the church’s view, the political left is not noticeably more interesting than the political right; both sides tend toward solutions that act as if the world has not ended and begun in Jesus. These ’solutions’ are only mirror images of the status quo.

Barth was really more ’new,’ more ’radical,’ than Tillich in his determination to get the church accommodated to the gospel rather than the gospel adapted to the status quo of the world. In Barth we rediscovered the New Testament assertion that the purpose of theological endeavor is not to describe the world in terms that make sense, but rather to change lives, to be re-formed in light of the stunning assertions of the gospel. Each age must come, fresh and new, to the realization that God, not nations, rule the world. This we can know, not through accommodation, but through conversion. As Barth noted, sanctification and justification go hand in hand. We cannot understand the world until we are transformed into persons who can use the language of faith to describe the world right. Everyone does not already know what we mean when we speak of prayer. Everyone does not already believe that he or she is a sinner. We must be taught that that we sin. That is, we must be transformed by the vision of a God who is righteous and just, who judges us on the basis of something more significant than merely what feels right for us.”

• Hauerwas, Stanley & Willimon, William H., 2014: Resident Aliens: Life in the Christian Colony (Expanded 25th Anniversary Edition). Nashville: Abingdon Press. S 27-28

#280. Karl har ordet…

Part of sermon on January 1, 1919…

”The times are long past when we cross over into New Year with pleasant and contented greetings and mutual good-luck wishes. The world now has a serious countenance, as those who are attentive are aware. Persons who live not just for themselves and in their own small circle, but who in a broad sense suffer the problems of the time—such persons go today into the New Year full of concern. Indeed they go into it with greater care than in the last year of the war. Now the war is over, and for this reason we could perhaps for a moment be less concerned.

But now one has to deal with the balancing of accounts regarding who was at fault for causing it, the evil it produced, and what we have learned or no yet learned. Attentive persons recognize that the prospects for this balancing of accounts are not good. The air above us is full of signs of coming storms; the ground trembles beneath us, announcing the coming of serious earthquakes. There are moments when one almost envies those who stand in the midst of these problems and must repent for the sins of the past. I think, for example, of the unfortunate country Russia. I also think of the deeply humiliated German people. What stands before the rest of us: before those who with the air of righteousness savor the victory, or those who are merely observers? Like the old Russia and the old Germany, we in our own way have believed in the forces that brought about the war and the revolution: we have believed in money; in an only outward culture without the cultivation of the person; in a Christianity that is nothing more than decoration; in the might of the military; in social prejudices. Who believes more in these things than the English, the Americans, the Swiss? In some places the house that was built on these basic principles has collapsed in fear and suffering. I remember the words of the Hungarian government official István Tisza, murdered in October of last year: ’It had to happen!’ Are the perverted principles on which we have built everything better able to bear the load in Switzerland than where the collapse is being suffered? World history is uncannily consistent and conscientious; it forgets nothing and reveals what is concealed. What humanity sows, it must reap [cf. Gal 6:7].

The thought of what will happen in the future must be alarming for those who know this. Not even with the most optimistic view of things can one say that in the past several months the victors in this war have sown good seeds. The same is to be said of us Swiss. We have learned very, very little. It may be that the vanquished in the war are far in advance of us in the rethinking and relearning that are now necessary. With astonishing certainty and self-justification, we Swiss are traveling farther on the same roads that led to the world war. We are astonishingly at ease in the confidence that what has been, with all its idols, can continue into eternity. The price will have to be paid for that. Serious persons are aware and concerned. Not rest and quiet are to be expected, but rather new disturbances; not peace and understanding, but new oppositions; not the dissolution of of tensions, but new and difficult problems and sufferings. Apparently we want all this, and in any case we have it: we are choosing the way of old Russia and of old Germany. In some way or other, and some time or other, we will have to share their fate. For God will not be mocked [Gal 6:7].”

• Willimon, William H., 2009: The Early Preaching of Karl Barth. Louisville: Westminister John Knox Press. S. 89-90

#279. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ’Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.’ Jesus svarade: ’Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.’ Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’” (Matt 3:13–17)

Johannes är ingen vän och fager gestalt. Tvärtom. Johannes är minst sagt både väderbiten och kärv. Han lever ute i de yttre regionerna av den samhälleliga gemenskapen. Han är närmare vildmarkens kompromisslösa kärvhet än det välputsade livets konstlade och ordnade tillvaro. Både i sitt sätt att vara och i sitt sätt att vittna för världen om vem Gud egentligen är. Han bär kläder av kamelhår och läder. Han lever på gräshoppor och vildhonung. Johannes är allt annat än en välkammad figur som passar in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen. Men många människor från vida omkring söker upp honom för att låta sig döpas av honom. Många tror och litar på att det Johannes säger och gör är viktigt och på riktigt. Kanske för att han talar sant om vem Gud egentligen är och om vad det faktiskt innebär för människan och människor. Han predikar envist ”Omvänd er. Himmelriket är nära."

Johannes dundrar när fariseer och saddukeer kommer för bli döpta av honom. När de religiösa ledarna dyker upp, de som konstruerat en välputsad, ordnad och tillrättalagd ”religion” av Guds uppenbarelse, så dundrar han av helig vrede. ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” Han utmanar och provocerar och erbjuder inga tillrättalagda visor. ”Omvänd er. Himmelriket är nära” predikar han.

Sedan kom Jesus för att döpas av just denna väderbitna, kärva och provocerande Johannes. Deras mödrar var släkt och de kände förmodligen varandra sedan barnsben. Johannes har anat att det är något utöver det vanliga med Jesus. Han tycker att det är lite konstigt att Jesus vill låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterar och säger ”Låt det ske Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Johannes döper Jesus på samma sätt som han döper alla andra. Och det är nu miraklet sker. Det Johannes har anat bekräftas i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrar allt. För alla människor. I alla tider. ”Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’”

Jesus lät sig döpas av Johannes av en enkel anledning. Jesus delade kompromisslöst människans och människors livsvillkor. Det fanns ingen gräddfil vid sidan av det liv som alla andra människor levde som Jesus kunde glida förbi livets svårigheter i. Även Jesus behövde underkasta sig villkoren för Johannes dop. Och Johannes döpte för omvändelsens skull. Omvändelse i meningen att vända om för att vända sig till Gud. Det är först när även Jesus har underkastat sig en sådan omvändelse som Guds uppenbarelse slår ut i full blom och himlen öppnar sig. Jesus delade till fullo livets villkor som en människa bland människor för att det ska stå klart bortom alla tvivel att Gud en gång för alla i Jesus har uppenbarat sig för människan och för mänskligheten. Här, i det verkliga levande livet. Alldeles på riktigt.

Gud ger sig till känna helt och hållet när himlen öppnar sig efter Jesus dop. Gud blottlägger sitt innersta väsen när Faderns röst talar om Sonen med Andens manifestation. Det är inget annat än den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten. Där och då uppenbaras en gång för alla Guds egen och innersta treeniga identitet. Det är som om Gud där och då säger till hela sin mänsklighet ”det här är vem jag är”. Från den stunden kan vi med säkerhet säga vem Gud är – Gud är Fadern, Sonen och Anden. Ingen annan och inget annat. Varken mer eller mindre.

Det blir ingen välkammad, välpolerad och tillrättalagd ”religion” av att Gud uppenbarar sitt innersta treeniga väsen. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig fångas av ord och tankar. Därför behöver vi leva i omvändelse varje dag. Vi behöver ständigt vända om för att vända oss till Gud som ständigt ger sig till känna på nya sätt. Johannes anade något av allt det där när han gav sig ut i öknen och envist förkunnade ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

En dag hände det alldeles på riktigt. Himmelriket kom nära när Gud uppenbarade sig med hela sitt innersta väsen. Johannes döpte Jesus och ”himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’”

Det hände då, det händer igen och det är fortfarande sant.