13 februari 2016

#360. Ärkebiskopar talar klarspråk...

8. Our gaze must firstly turn to those regions of the world where Christians are victims of persecution. In many countries of the Middle East and North Africa whole families, villages and cities of our brothers and sisters in Christ are being completely exterminated. Their churches are being barbarously ravaged and looted, their sacred objects profaned, their monuments destroyed. It is with pain that we call to mind the situation in Syria, Iraq and other countries of the Middle East, and the massive exodus of Christians from the land in which our faith was first disseminated and in which they have lived since the time of the Apostles, together with other religious communities.

9. We call upon the international community to act urgently in order to prevent the further expulsion of Christians from the Middle East. In raising our voice in defence of persecuted Christians, we wish to express our compassion for the suffering experienced by the faithful of other religious traditions who have also become victims of civil war, chaos and terrorist violence.

10. Thousands of victims have already been claimed in the violence in Syria and Iraq, which has left many other millions without a home or means of sustenance. We urge the international community to seek an end to the violence and terrorism and, at the same time, to contribute through dialogue to a swift return to civil peace. Large–scale humanitarian aid must be assured to the afflicted populations and to the many refugees seeking safety in neighbouring lands.

We call upon all those whose influence can be brought to bear upon the destiny of those kidnapped, including the Metropolitans of Aleppo, Paul and John Ibrahim, who were taken in April 2013, to make every effort to ensure their prompt liberation.

11. We lift our prayers to Christ, the Saviour of the world, asking for the return of peace in the Middle East, "the fruit of justice" (Is 32:17), so that fraternal co–existence among the various populations, Churches and religions may be strengthened, enabling refugees to return to their homes, wounds to be healed, and the souls of the slain innocent to rest in peace.

We address, in a fervent appeal, all the parts that may be involved in the conflicts to demonstrate good will and to take part in the negotiating table. At the same time, the international community must undertake every possible effort to end terrorism through common, joint and coordinated action. We call on all the countries involved in the struggle against terrorism to responsible and prudent action. We exhort all Christians and all believers of God to pray fervently to the providential Creator of the world to protect His creation from destruction and not permit a new world war. In order to ensure a solid and enduring peace, specific efforts must be undertaken to rediscover the common values uniting us, based on the Gospel of our Lord Jesus Christ.

12. We bow before the martyrdom of those who, at the cost of their own lives, have given witness to the truth of the Gospel, preferring death to the denial of Christ. We believe that these martyrs of our times, who belong to various Churches but who are united by their shared suffering, are a pledge of the unity of Christians. It is to you who suffer for Christ’s sake that the word of the Apostle is directed: "Beloved … rejoice to the extent that you share in the sufferings of Christ, so that when his glory is revealed you may also rejoice exultantly" (1 Pet 4:12–13).

12 februari 2016

#359. Bunkermentalitet…

Vår kyrkas ärkebiskop är inte landets utrikesminister. Ändå låter de slående lika när de uttalar sig om folkmordet och den utrotning av kristna som pågår i Mellanöstern. Vår ärkebiskop låter nästan som utrikesministern. Med skillnaden att utrikesministern är mindre arrogant när hon bemöter frågor och frågeställare. Johann von Eck skulle ha varit stolt om han läst hur vår ärkebiskop hanterar och bemöter den senaste tidens kritik via DN.

Men vår kyrkas ärkebiskop är varken Wallström eller von Eck och verkar i sammanhanget ha missuppfattat sin uppgift som ärkebiskop. Inte minst verkar ärkebiskopen ha missförstått de roller vi har i relation till varandra. Det blir synligt när hon talar om kritiken som ett ”angrepp på Svenska kyrkan.” Kritik mot våra biskopars oförmåga att stå upp mot orättfärdighet och för våra kristna syskon i världen är alltså ett angrepp på Svenska kyrkan. Som om det är ärkebiskopen och biskoparna som är Svenska kyrkan. Förstår inte ärkebiskopen att det är Svenska kyrkan själv som ifrågasätter ärkebiskopens och övriga biskopars ledarskap med och i den kritik som förs fram av kyrkans medlemmar?

Om ärkebiskopens svar i DN – tillsammans med biskop Modéus och biskop Tyrbergs försvar för biskoparnas tystnad i frågan om det pågående folkmordet på kristna – representerar biskopsmötets inställning till vår kyrka, vår kyrkas medlemmar och vår kyrkas plats i den världsvida kyrkan då verkar det, i det närmaste, råda en bunkermentalitet hos våra biskopar. ”Vi vet bättre, ni ska foga er under tystnad.” Man måste vara imponerande tondöv som biskop i en kristen kyrka för att försvara positionen att det bästa är att vara tyst när våra kristna systrar och bröder i världen mördas i en bedövande katastrofal omfattning.

En biskop i en kristen kyrka måste kunna stå upp för sina kristna syskon utan att fastna i en tanke om att det betyder att man står upp mot någon annan. Det är inget annat än våra biskopars absoluta skyldighet att stå upp och göra sina röster hörda till stöd för våra utsatta kristna systrar och bröder i skenet av all den orättfärdighet, det folkmord och den utrotning som pågår. Förstår man inte det då kanske man helt enkelt inte ska vara biskop i en kristen kyrka.

    8 februari 2016

    #358. Böner under ofred…

    Evige, barmhärtige Gud, du har i dina händer alla hjärtan. Tag bort ur dem fiendskap och hat och allt missförstånd. Bered snart väg för fred och försoning. Vi hava förtjänat att komma under våra synder straff. Herre, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare. Hjälp oss, Gud, vår frälsnings Gud, för ditt namns och din äras skull. Rädda oss, och förlåt oss våra synder. Du, o Herre, är den Högste över hela jorden. Därför står jordkretsen fast och vacklar icke. Du är långmodig och stor i mildhet. Därför vänta vi efter dig. Vi vilja tacka dig evinnerligen och förtälja ditt lov från släkte till släkte. Amen.
    - - - - - - - - - - - -
    Herre, du är fredens och fridens Gud. Du ensam förmår att på denna jord förtaga hat och avund, split och strid. Herre, vi bedja dig: förhjälp sanningen och rätten till seger i världen. Borttag misstro och oförsonlighet, och främja alla företag, som kunna tjäna en rättfärdig och varaktig fred på jorden. Led folken efter din heliga vilja, genom mildhet och tuktan, till de mål som du allena känner. Gör oss fasta i tron på att du i nåd låter allt samverka till det bästa för dem dig älska. Giv oss att, frigjorda från all fruktan, leva i trygghet under ditt beskärm. Hjälp oss, milde Herre Gud. Amen.
    - - - - - - - - - - - -
    Käre himmelske Fader. Du har nådeligen lovat oss, att vi få komma till dig med allt vad som vållar oss oro och betryck. Därför nalkas vi dig i förtröstan på din stora barmhärtighet och bedja dig att du ville sätta en gräns för våld och blodsutgjutelse och varkunna dig över alla krigets offer. Bryt själviskhetens sinne hos de enskilda och hos folken. Ingiv folken och deras styresmän fredens och försonlighetens tankar. Du kan bereda en utväg, också där människor stå rådlösa. Till dig sätta vi allt vårt hopp, Gud, vår Gud. Amen.

    4 februari 2016

    #357. Att sitta på bänken…

    Det centrala när Europaparlamentet och Europas regeringar tar ställning till huruvida ett folkmord äger rum i Irak och Syrien är att snäva partipolitiska intressen och diplomatisk formalia underordnas grundläggande fakta. Av FN:s aktuella och oberoende dokumentation framgår hur verkligheten ser ut.
    (Ebba Busch Thor och Lars Adaktusson, GP 4/2)
    Idag röstar EU-parlamentet om folkmordet på kristna och andra i mellanöstern ska betraktas som ett folkmord. Frågan är nästan absurd. Som om EU-parlamentet egentligen kan ha en åsikt om saken. Folkmordet är ett faktum. Oavsett hur rösterna om resolutionen faller. Det är förvisso bra att det finns kriterier och formalia kring frågan. Men att folken har mördats och mördas kan ingen förneka eller betvivla. Resolutionen handlar inte om huruvida det har hänt eller inte. Morden och övergreppen är fakta oavsett hur röstningen går. Resolutionen handlar om hur EUs parlamentariker förhåller sig till det som händer. Det finns bara ett rimligt utfall om EUs parlamentariker fortsatt ska kunna betraktas som legitima väktare av mänskliga och människors rättigheter. Allt annat än ett bifall är en etisk och moralisk katastrof.

    Samtidigt som frågan – denna vår tids stora ödesfråga för världens kristenhet – går in i ett avgörande skede så sitter Svenska kyrkans nationella ledning självvalt på bänken och tittar på. Den där förmågan att bilda och skapa opinioner genom nätverk och kampanjer som vår kyrka ibland stolt lyfter fram som ett eget framträdande karaktärsdrag lyser med sin frånvaro. Ingen, inte ens en liten, del av den ganska stora informations- och kommunikationsapparaten som vår kyrkas nationella nivå förfogar över verkar ha avsatts för att bidra till att lyfta frågan på olika nivåer i olika sammanhang. Lars Adaktusson och Nuri Kino med ”A Demand for Action” har dragit hela lasset. Vår kyrka har inte ens på en direkt fråga och på en direkt uppmaning förmått att uttrycka sitt stöd för ett bifall. Man har valt att säga ingenting.

    Historien kommer att minnas det. Oavsett resultat i dagens omröstning. Historien kommer att minnas att Svenska kyrkan inte gav något formellt och uttryckligt stöd till bifall för resolutionen om folkmord på mellanösterns kristna och andra. Historien kommer att minnas att Svenska kyrkan på så sätt lät bli att uttrycka sitt stöd till de av sina kristna systrar och bröder som de senaste åren har förslavats, fördrivits, misshandlats och mördats av den islamiska staten. Jag är ofta stolt över vår kyrka. Men just idag skäms jag faktiskt lite. För att vår nationella ledning inte uttryckligen har stått upp till stöd för våra kristna syskon som drabbats och drabbas av islamiska statens skövling. För att vår kyrka inte stod upp för en resolution om rättvisa och upprättelse när det verkligen gällde. När det verkligen betydde något. Ett avgörande skede i spelet om vår tids stora ödesfråga för världens kristna. Vår kyrkas nationella ledning satt självmant kvar på bänken. Och gjorde ingenting.

    1 februari 2016

    #356. Nihilismens triumf…

    ”The only cult that can truly thrive in the aftermath of Christianity is a narrow service of the self, of the impulses of the will, of the nothingness that is all that the withdrawal of Christianity leaves behind. The only futures open to post-Christian culture are conscious nihilism, with its inevitable devotion to death, or the narcotic banality of the Last Men, which is a kind of death in life.” 
    (Hart s. 15)
    När biskop emerita Tuulikki Koivunen Bylund satte sitt namn under DN-debattartikeln som argumenterar för dödshjälp klev hon långt utanför det rimliga. Menar en biskop i vår kyrka verkligen att vi ska börja döda varandra? Det låter ju hårt. Men det är de facto kontentan av vad hon skrivit under på – att vi under vissa omständigheter ska hjälpa varandra att dö genom att döda varandra. Är det verkligen en rimlig hållning för en biskop i vår kyrka?

    Jag är väl medveten om människors lidande under sjukdomar och andra svårigheter. Jag är även medveten om de etiskt och moraliskt svåra frågor som omger vård av svårt sjuka människor. Men den etiska och moraliska nihilism som ligger till grund för tanken att vård av svårt sjuka ska inkludera avlivning är inte försvarbar. Att en av vår kyrkas biskopar ställer sig bakom och argumenterar för den tanken är inget annat än en teologisk och pastoral skandal.

    Hur har vi hamnat här? Vad det gäller biskopens etiska, moraliska, teologiska och pastorala totalhaveri så kanske en del av en förklaring kan vara att den sedan länge pågående teologiska, ecklesiologiska och doktrinära nedmonteringen av vår kyrkas tros- och bekännelseinnehåll helt enkelt har banat väg för en sådan etiskt, teologiskt, pastoralt och episkopalt förkastlig hållning. Vad det gäller ett samhälle som uppmuntrar och tillåter att vi under vissa omständigheter dödar varandra så har David Bentley Hart en tanke om saken:
    ”It is in the will – in the liberty of choice – that we place primary value, which means that we must as a society strive, as far as possible, to recognize as few objective goods outside the self as we possibly can. Of course, we are prepared to set certain objective social and legal limits to the exercise of the will, but these are by their very nature flexible and frail, and the great interminable task of human ’liberation’ – as we tend to understand it – is over time to erase as many of these limits as we safely can. What is irreducibly ’good’ for us is subjective desire, self-expression, self-creation; the very notion that the society we share could be an organically moral realm, devoted as a whole to the formation of mind or the soul, or that unconstrained personal license might actually serve to make society as a whole less free by making others powerless against the consequences of the ’rights’ we choose to exercise, runs contrary to all our moral and (dare one say?) metaphysical prejudices. We are devoted to – indeed, in a sense, we worship – the will; and we are hardly the first people willing to offer up our children to our god.”
    (Hart s. 88)
    När friheten att välja upphöjs till det högsta goda betraktas alla eventuella begränsningar av friheten att välja som ett angrepp på det högsta goda. Om vi dessutom misstar friheten att välja för att vara den fria viljan i sig blir begränsningar ett angrepp på den idé som i mångt mycket är vår tids gudom – idén om den fria viljan. Frihet att välja och idén om den fria viljan är i vår antropocentriskt narcissistiska tid medel och mål för människans självförverkligande. Bara genom en etiskt och moraliskt oförsvarbar total nihilism kan döden och dödande betraktas som det högsta goda och som ett självförverkligande. En nihilismens triumf.

    För en biskop borde egentligen det femte budet räcka som motargument. För en kristen och för kyrkan borde det snarare än att döda den som lider handla om att vittna om ett hopp där inget hopp finns. Att vittna om Kristi löften när allt hopp är ute. Den kristna kyrkans tro har alltid varit ett litet flämtande ljus i en värld av mörker. Men ett ljus som trots allt och alltid övervinner mörkret. Vi ska hjälpa och stödja människor att leva i trots mot döden. Trots döden. Vi ska hjälpa livet på traven, inte döden. Jag vet att inget av det här varken är enkelt eller lätt. Men allt annat är att svika det uppdrag som vi och kyrkan har fått.


    PS. Jag fick en synpunkt på att första stycket är lite väl hårt uttryckt. Det kan man kanske tycka. Men är det inte just det dödshjälp rent krasst handlar om, egentligen? Om man bortser från de olika eufemismerna som gärna används i sammanhanget? Om det uppfattas som hårt att uttrycka vad det faktiskt handlar om så kanske man behöver tänka ett varv till på konsekvenserna av förslaget som debattartikeln argumenterar för.

    31 januari 2016

    #355. Spöken från förr…

    Jag var där. Den där eftermiddagen i Filmhuset när Martin Bormanns son mötte Jakub Romuald Weksler-Waszkinel. Både på filmduken och i verkligheten. Jag minns den stunden som ödesmättad. Tyngd av historiens mörka vingslag. Där satt han ju. En gång det tredje rikets kronprins. Son till Hitlers närmaste man, den nazistiska regimens nummer två, Martin Bormann. Ett tredje rikets barn och framtid.

    Han var en gammal man där han satt. Tärd av år. Tyngd av sin faders skuld. Hans händer rörde vid de människor som för oss ofta förkroppsligar den mytiska ondskan. Adolf. Heinrich. Julius. Hermann. Reinhard. Hans öron hörde deras röster. Hitlers röst. Himmlers röst. Streichers röst. Görings röst. Heydrichs röst. De röster som blev gärningar som blev ond bråd död. Som blev Förintelsen. Hans ögon såg dem umgås, äta lunch, dricka kaffe, åka på utflykt, skratta, lyssna på musik, läsa böcker. Dela sina vardagliga liv med varandra. Han var ung då. Han var där och han var en av dem.

    I Filmhuset hade han ibland svårt att hitta orden. Jag minns att samtalet, både i filmerna och i panelen, slutade med tystnad. En oavslutad tystnad. Som om orden tog slut innan allt som behövde sägas kunde bli sagt. Som om det som behövde sägas låg bortom. Utanför ordens räckvidd. Som om det enda som fanns kvar inför det ohyggliga var tystnad. Som om det människorna gjorde mot varandra där och då var ogripbart för orden. För tanken. Tystnaden som fyllde rummet när det sista ordet aldrig blev sagt var öronbedövande.

    Min vän och jag stod utanför efteråt. Vid vändplanen nedanför rampen till Filmhusets entré. Tystnaden följde med oss ut i den ljumma och ljusa tidiga kvällen. Så kom han gående. Martin Bormanns son. En gammal mans tunga och lite stela steg. Tillsammans med två ställde han sig och väntade några steg bort. Där stod han. Med sina händers, örons och ögons minnen av de levande och verkliga människorna. Han var lika verklig och sann för mig som de var för honom. En påtaglig och fysiskt närvarande länk till de människor vars tankar och gärningar fyllde världen med en sådan bottenlös och ordlös ondska.

    Så kom den bil de väntade på. En sliten Volvo 244. Trist och dassig i lacken. Lite rost i nedre kanterna av bågarna runt hjulen. I bakrutan satt ett solblekt klistermärke – ”Skidspelen Falun 1982.” Bildörrarna slog igen. Siluetten av hans profil innanför den lite skitiga rutan var det sista jag såg. Det var som ett historiens vingslag som avlägsnade sig när bilen rullade iväg med det där karakteristiska ljuset av en äldre Volvo med högt vridmoment på låga varv. Det var vad som blev kvar av det tredje rike som spred så mycket krig, död och förintelse omkring sig. En gammal man i en gammal, sliten och lite rostig Volvo 244.

    Jag var där. Han var där. Med honom var de här. Längre bort än så är det inte. 

    30 januari 2016

    #354. Folkmord pågår…

    Häromdagen, den 27 januari, högtidlighölls Förintelsens minnesdag. Runt om i vår värld stod politiker och ledare av olika slag och sade ”aldrig mer” med varierande grader av hyckleri och uppriktighet. Vi vet ju att det har hänt igen sedan dess. Vi vet dessutom att det händer just nu. I Irak, Syrien och andra områden där den islamiska staten härjar. Kristna och andra minoriteter drabbas i en ofattbar omfattning. Mördandet pågår. Världens, Europas och Sveriges politiker och ledare tassar på tå för att inte stöta sig med Saudiarabien, Iran eller någon av de andra, för exporten viktiga, diktaturerna i mellanöstern. Med ord eller skulpturer.

    Mitt bland alla cirkusliknande och halsbrytande brist–på–etisk–och–moralisk–ryggrad–konster som pågår i den politiska manegen finns trixandet med ordet ”folkmord.” Lars Adaktusson jobbar hårt för att få det internationella samfundet på parlamentarisk nivå att benämna det som har hänt och det som händer mellanösterns kristna och andra minoriteter vid sitt rätta namn – folkmord. Nuri Kino har med ”A Demand for Action” länge arbetat hårt och enträget för medvetenhet om vad som händer. Båda möter motstånd från samma håll.

    Under Folk och Försvars rikskonferens den 10/1 tog Lars Adaktusson (LA) upp frågan med Utrikesminister Margot Wallström (MW): 
    LA: ”Jag vill tacka utrikesministern för talet och knyta an till den del som handlar om Syrien och Irak. Som jag förstår det så är vi överens om att de oerhörda övergrepp som pågår måste stoppas. Och för att stoppa islamiska staten så krävs det också militära insatser. Dessutom så tror jag och många med mig att det blir nödvändigt, blir alltmer nödvändigt, att världssamfundet definierar och erkänner de här övergreppen som folkmord. […] Min fråga är – är svenska regeringen idag beredd att klart och tydligt säga att det pågår ett folkmord i Irak och Syrien och att det krävs mer militära resurser för att besegra IS?” 
    Moderator: ”Det kan man svara ja eller nej på.”
    MW: ”Ja, jag önskar att det var så lätt. Problemet är ju att vi har en konvention som ibland begränsar oss som politiker. Och det är därför det är så svårt för många utrikesministrar att omedelbart gå ut och säga ’Ja, det här är ett folkmord.’ Därför att det bör vara en rättslig prövning av det eftersom vi har en internationell konvention. Och den är tyvärr inte särskilt bra. Det innebär att det ska vara en grupp, så man kan inte ta ihop alla de här grupperna som faktiskt plågas som de gör, förföljs och dödas. Och Yezidierna är ju ett exempel på det och jag har själv sagt det i riksdagen att av allt man kan se så ser det ju ut som att det är folkmord också enligt konventionens bestämmelser. Men det är, så länge vi har en internationell konvention, så är det inte upp till oss. Och framför allt så ska ju inte vilket ord vi använder för att beteckna dessa övergrepp mot mänskligheten, som det är, brott mot mänskligheten, så borde inte det vara avgörande för hur responsen ser ut. Så vi måste göra mer militärt. Vi måste verkligen bekämpa Daesh mer effektivt. Och jag vet att du också har pratat om att ha, så att säga, skyddade områden. Hur mycket vi än kan känna sympati för det så är det nånting som diskuteras mycket i internationella sammanhang. Men hur gör man det så att man inte skapar dödsfällor? Risken är stor och tyvärr är den historiska erfarenheten sådan att många länder är mycket mycket tveksamma. Skulle det gå så skulle vi alla vilja ställa upp på det. Men hur gör man det rent faktiskt, så att vi inte istället gör de här grupperna mer utsatta?”
    Lars Adaktusson fick liknande svammel till svar från Margot Wallström på Folk och Försvar som Nuri Kino nu har fått av Svenska kyrkans internationella chef Gunilla Hallonsten i tidningen Dagen. Det beror förmodligen på att Adaktusson och Kino har fått svar från i stort sett samma håll. Svenska kyrkan på nationell nivå går mer eller mindre hand i hand med den sittande regeringen när det gäller internationella frågor. Vilket inte är så konstigt eftersom det i princip är samma politiska partiers folk som sitter i regeringskansliet och som bestämmer på Svenska kyrkans nationella nivå. Därav liknande svammel.

    Gemensamt för både vår regering och vår kyrkas nationella nivå är bristen på etisk och moralisk resning i frågan om det pågående folkmordet på kristna och andra minoriteter i mellanöstern. Häromdagen, på Förintelsens minnesdag, påmindes vi om folkmordens ”aldrig mer.” Men man kan från vår kyrkas sida ändå inte ta bladet från munnen och höja rösten till försvar för våra kristna syskon som har mördats och som mördas där den islamiska statens ordning råder. Det är inget annat än en stor ynkedom. 

    Historiens dom över dem som stillatigande bevittnade vad Europas judar och andra minoriteter utsattes för av den dåvarande nazistiska regimen är med rätta hård. Lika hård kommer domen att vara över dem av oss som idag tiger still när vi bevittnar vad som händer kristna och andra minoriteter i mellanöstern under den islamiska statens regim. Vår kyrkas nuvarande nationella lednings tystnad och oförmåga att tydligt och uttalat ta ställning för våra kristna syskon som förföljs, plågas och mördas kommer att och ska med rätta dömas hårt. Svamlet från vår kyrkas nationella ledning i frågan är ecklesiologiskt, teologiskt och pastoralt i det närmaste genant och faktiskt ganska pinsamt.


    PS. Jag vet att vår kyrka tillsammans med andra aktörer är inblandad i olika projekt i området. Men det fråntar inte vår kyrkas ledare ansvaret för att ställa sig upp och högljutt ta ställning för våra kristna syskon och mot orättfärdigheterna – när det faktiskt handlar om liv eller död för våra kristna syskon och andra människor. Tystnad och oförmåga att ta ställning innebär också ett tungt ansvar.

    27 januari 2016

    #353. En ärkebiskop på Förintelsens minnesdag…

    "Holocaust Memorial Day compels us to confront the reality of our capacity to commit evil against one another. It is also a searing indictment of our collusion in the evil of others through our silence. […]

    But we're not called to be passive observers and silent accomplices to discrimination. We can take responsibility ourselves. Firstly, we need to admit our own culpability in not standing up for others. On this poignant day of reflection, let's confess our own unwillingness to say and do what is right because we are fearful of what others might think of us.

    Courage does not mean fearlessness, but faithfulness when fearful.

    God calls us to do the right thing, even if we are in a minority of one. Jesus himself said: Blessed are those who are persecuted because of righteousness, for theirs is the kingdom of heaven.

    We must also take responsibility for our children. In our homes and in our schools, we must encourage young people to stand up and to speak out against the everyday abuses of prejudice and discrimination in the street and the playground. Our syllabuses and assemblies should highlight the virtues of courage and faithfulness in those who have led by example historically and in our scriptures. Holocaust Memorial Day should be marked in every school in this country.

    Finally, we must take responsibility for the substance of public discourse. Through social media and 24-hour news coverage, we have never had so much opportunity to stand up and speak out against those who would diminish others through caricature and cheap political point scoring. […]

    Perhaps the most fitting tribute we can pay to those who died during the Holocaust is to not stand by silently colluding in the persecution, abuse and slaughter of others. The memory of the Holocaust dead cries out for our active defence of those who are vulnerable throughout the world, irrespective of their background or beliefs.

    Don’t stand by. Speak up, speak out and let us not bear false witness through our silence and inaction."

    24 januari 2016

    #352. Septuagesima…

    ”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” (Lukas 17:7–10)
    Jesus är idag ganska långt ifrån den där mys-Jesus som vi så ofta och så gärna vill få honom att vara. Den där Jesus som bara älskar alla barnen. Som bara är ”kärlek.” Den där Jesus som har ett välansat och klädsamt skägg som passar bra till det ganska långa och lite vågiga håret. Han som dessutom ser sådär välmenande snäll ut. Den där Jesus som kanske mest är en avspegling av vår egen förhoppning, eller kanske av en missuppfattning. Men den där tillrättalagda mys-pys-Jesus har inte så mycket med verklighetens Jesus att göra.

    Problemet är inte att Jesus är ganska kärv. För att inte säga ganska hård i tonen. Det kanske kan upplevas som ett problem eftersom den verkliga och lite kärva Jesus inte passar ihop med den vanligt förekommande önske-Jesus. Men det vittnar i så fall mest om att vi har missuppfattat vem Jesus egentligen är. Det är vi som behöver anpassa oss efter vem Jesus verkligen är, inte Jesus som ska anpassas efter hur vi önskar att han borde vara. Problemet är inte att Jesus är kärv. Problemet är att vi ofta inte lyssnar på Jesus när han säger sådant som vi inte tycker om att höra.

    Vi tar gärna vår tillflykt till den Jesus som tar barnen i famnen och välsignar dem, för det gör Jesus också. Men saken är den att Jesus med dagens ord talar till sina lärjungar, till vuxna människor. Med dagens ord talar Jesus till dig, till mig och till oss. Och Jesus förväntar sig att vi är vuxna nog att ta ansvar för oss själva och för våra handlingar. Jesus förväntar sig att vi har förmågan att förstå skillnaden mellan förhoppningar, förväntningar och krav. Vi har ofta förhoppningar och förväntningar i relation till vår tro och i relation till Jesus. Mer sällan funderar vi på att Jesus faktiskt har både förväntningar och krav på oss.

    Vi kan inte förutsätta att vi ska få någon form belöning för att vi tar vårt ansvar. Faktum är att vi inte varken kan ha någon förhoppning om eller kan förvänta oss att få någonting alls tillbaka för att vi gör det vi ska. Det beror på att tron inte finns här för din, för min eller för vår skull. Tron finns här för Jesu skull, för Guds skull. För att Guds vilja med och i den här världen ska finna sin väg in i verkligheten. Trons gåva och tron etiska uppmaningar är vägar och verktyg för Gud att få saker och ting gjorda i enlighet med Guds avsikter. När vi agerar i enlighet med trons etiska imperativ är vi tjänare som gör vad de är skyldiga att göra. För det utgår ingen särskild belöning.

    En del av trons problem är att vi ofta försöker få slippa att ta tag i den del av trons ansvar som faller på oss. En stor del av trons problem är att vi ofta verkar ha svårt att förstå vad det där är – vårt ansvar, det där som åligger oss, det där som har ålagts oss, det där som Jesus förväntar sig och kräver av oss. Vi är här för att vi tror att kyrkans påståenden om Jesus är sanna. I och med att vi är här så åläggs det var och en av oss att ta ansvar för sin kallelses uppgifter. Var och en av oss behöver anstränga sig för att försöka förstå vad som finns i trons och kallelsens ansvar. Och vi behöver ställa oss upp och ta det ansvaret. Fullt ut. Varje dag. Det är vi skyldiga att göra. Varken mer eller mindre.

    6 januari 2016

    #351. Trettondedag jul…

    "När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ’Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.’ När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’ Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ’Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet’, sade han, ’och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.’ Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land." (Matteus 2:1–12)
    Jesus var nyfödd. Ett till synes vanligt litet barn som togs om hand av sin mamma och sin pappa. En liten pojke som inte var ett vanligt barn. Han var inte bara ett ovanligt barn. Jesus var ett fullständigt unikt litet barn. Ett barn som skulle visa sig vara Gud själv i mänsklig gestalt. Detta oerhörda, märkliga och fantastiska. Den till synes vanliga lilla pojken Jesus bar en helt ny framtid i sig och med sig. En helt ny och förändrad framtid som en gång för alla skulle stöpa om livets villkor för mänskligheten och för varje människa.

    De österländska stjärntydarna fick på något sätt en aning om att något stort var i görningen. De gav sig iväg för att se med egna ögon. De hade avsikten klar för sig. De gav sig iväg för att hylla denna någon som hade fötts till världen. De uppfattade det som att judarnas kung hade fötts. Det judiska folket har alltid varit Guds utvalda folk, utvalt till att vittna för världen om Guds förbund med människan. Stjärntydarna förväntade sig att det var i, ur och från det judiska folket som den stora händelsen skulle komma. En ny framtid skulle växa fram.

    Barnen är vår gemensamma framtid. När ett barn föds till världen föds ett nytt löfte om en ny framtid. En okänd framtid som är fylld av möjligheter. Barnen är fyllda av den okända framtidens löften. Det var som ett judiskt barn i det judiska folket som Gud själv gav sig till känna. Till vittnesbörd för hela världen. Med Jesus föddes ett nytt löfte om en ny gemensam framtid för alla människor och för hela mänskligheten. En framtid som är fylld befrielse, frälsning och frihet åt varje människa. En framtid fylld av hopp och möjligheter.

    Herodes blev orolig över att han var på väg att förlora kontrollen och makten över samtiden och framtiden när stjärntydarna lät honom förstå att något stort och nytt var på gång. Män och kvinnor med makt vill ofta kontrollera både samtiden och framtiden. När Herodes fick höra att en herde för folket har fötts förstod han att han var på väg att tappa den där maktens kontroll. Han uppbringade all den lömskhet som fanns i honom och försökte få veta var det där barnet fanns någonstans. För att försöka undanröja hotet mot den egna makten.

    Herodes reagerar och agerar som maktfullkomliga män och kvinnor alltid har gjort och som de alltid gör. Hotet mot den egna makten ska undanröjas och tystas till varje pris. För de maktfullkomliga är ingenting heligt. Varken Jesus själv eller ett nyfött barn är fredat när makten känner sig hotad. Men Herodes gick bet. Gud ville annorlunda. Inte ens som alldeles nyfödd lät sig Jesus snärjas av den världsliga makten. Redan som nyfödd – utan att ens lyfta ett finger – visade Jesus världens makthavare att de är maktlösa i relation till honom. 

    Stjärntydarna såg stjärnan och den nyfödda Jesus. De fylldes av en stor glädje och föll ner och hyllade honom när de såg barnet tillsammans med Maria. De såg något som fortfarande är sant. Kanske förstod de betydelsen, vidden och omfattningen. Kanske förstod de en del men inte allt. Oavsett vad och hur mycket de insåg där och då så är det fortfarande sant här och nu. Jesu födelse infriade och fullbordade Guds löften om befrielse, frälsning och frihet åt varje människa och åt alla människor. Det var sant där och då. Det är sant här och nu.