#370. Miroslav har ordet…

"Those who profess Christian faith should feel no urge to abide in the asylum of minds stripped of all tradition. To be a Christian means to be attached to a community and be shaped by its beliefs and practices. To learn what justice is, a Christian theologian will not seek to join Descartes and spend ’the whole day shut up in a room heated by an enclosed stove' meditating on her ’own thoughts.’ […] Instead, the place where she will learn about justice is the community called the church. The object of her meditation will be the biblical traditions and the beliefs and practices of saints and sinners. Christian thought on justice is rooted in the fiery protests of the prophets and in the engaged reflection of apostles. It derives from the whole narrative of God’s dealing with humanity, a narrative which is particularly dense at the point where Jesus Christ enters that small country under Roman occupation, proclaims and enacts the coming reign of God, is crucified by the Romans, and resurrected by God."

• Volf, Miroslav, 1996: Exclusion & Embrace. Nashville: Abingdon Press. S. 208.

#369. En Timbrorapport…

Vår Svenska kyrkan ifrågasätter sig själv med Timbrorapporten ”Omvägen om Gud. Svenska kyrkan och opinionsbildningen.” Frågorna som väckts är vår kyrkas kritiska frågor till sig själv. Timbrorapporten är en kyrkans kritiska granskning av sig själv.

Det är symptomatiskt att kyrkokansliet i Uppsala genast går i försvarsställning. Gunnar Sjöberg, kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala, har skrivit ett långt och avfärdande ”uttalande med anledning av Timbros rapport ’Omvägen om Gud’” på svenskakyrkan.se och vår ärkebiskop Antje Jackelén twittrade ”Konspirativ rapport om @svenskakyrkan släppt av @timbro idag. Här är vårt svar:” med länk till Sjöbergs uttalande.

Ett avfärdande uttalande och tal om konspiration. Det säger något ganska sorgligt om hur vår kyrkas ledning ser på vår kyrkas inre samtal med sig själv. Framför allt säger det något ganska ledsamt om hur man ser på sig själva och relationen till oss andra som också är kyrkan. Dessutom, är det inte ganska allvarligt att vår kyrkas ärkebiskop helt utan vidare avfärdar en rapport som ställer kritiska frågor om vår kyrka som konspiratorisk?

Jag undrar även vilka de där ”vi” i Sjöbergs svar är? Vilka är ”ni” som har gett ert svar med Gunnar Sjöbergs ord? Tycker ”ni” nu att ”ni” har svarat ”oss” – vilka det nu kan tänkas vara – och att samtalet därmed är avslutat? Vilka är det som tar sig rätten att vara vår kyrkas ”vi” för att med det avfärda den kritik som är vår kyrkas ifrågasättande av sig själv?

Den avslutande meningen i Sjöbergs svar är talande: ”Därför välkomnar vi kritiska och självkritiska frågor, allra helst när de är väl underbyggda.” Var och en som har försökt följa med i vår kyrkas inre samtal och offentliga debatt vet att kyrkokansliets och vår kyrkas lednings generella inställning är precis tvärtom – man är oftast helt ointresserade av och avfärdar i stort sett alltid kritiska frågor, oavsett om de är väl underbyggda eller inte. Ungefär så som kommunikationschefen och ärkebiskopen gjorde idag.

• Omvägen om Gud, Svenska kyrkan och opinionsbildningen, Timbro (8/3).
• Omvägen om Gud, Seminarium, Timbro (8/3).
• Kyrkan lutar åt vänster, Erik Helmerson (DN 8/3).
• Svenska kyrkan i otakt med sina medlemmar, Dagen (8/3).
• Svenska kyrkan inte någon konsumentförening, Dagen (8/3).
• Uttalande med anledning av Timbros rapport..., Gunnar Sjöberg (8/3).
• Ärkebiskop Antje Jackelén twittrar om Timbros rapport. (8/3).
• Revolutionisterna – (R)-arna, Dag Sandahl (9/3).
• Är Svenska kyrkan vänster?, Lukas Berggren, Världen idag (11/3).

#368. Midfastosöndagen…

”När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: ’Rabbi, när kom du hit?’ Jesus svarade: ’Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.’ De frågade då: ’Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?’ Jesus svarade: ’Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.’ De sade: ’Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.’ Jesus svarade: ’Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.’ De bad honom då: ’Herre, ge oss alltid det brödet.’ Jesus svarade: ’Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.’” (Johannes 6:24–35)

Mycket folk och många människor följde efter Jesus därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. De följde efter honom upp på ett berg i närheten av Galileiska sjön. Med en pojkes fem kornbröd och två fiskar gav han mat åt dem alla så att det räckte och blev över. Han drog sig undan och när kvällen kom tog lärjungarna den enda båten och gav sig iväg till Kafarnaum på andra sidan sjön. Jesus kom ikapp dem mitt ute på sjön. När dagen grydde upptäckte folkmassan att Jesus och lärjungarna hade gett sig av. De samlades i båtar och gav sig iväg för att leta upp honom.

De var kanske lite konfunderade eftersom de visste att lärjungarna hade tagit den enda båten som fanns kvällen innan. Så det var rimligt att fråga när, och framföra allt hur, Jesus hade kommit fram. Jesus svarade genom att börja tala om helt andra saker. På det där lite irriterande sättet som Jesus ibland gör när han har något viktigare att säga än att svara på frågorna som ställs. Jesus såg och förstod människornas hunger. Bröden de åt dagen innan mättade på ett annorlunda sätt. Brödundret dagen innan var ett mirakel som vittnade om en ny verklighet. Guds fullbordade verklighet där hungern efter liv en gång för alla har blivit mättad. En verklighet där varje människa ska få vara fullkomnad och hel som den man är ämnad att vara. Det var bröd som var ett mirakel. En föda som består och som skänker evigt liv. En livets föda som är given åt varje människa i, med och genom Jesus Kristus – som Fadern, Gud själv, har satt sitt sigill på.

Folket var ivriga att få göra rätt. Som vi. Vi vill ju ofta göra något och göra det rätta. Gärna något som vi kan tro är Guds verk. Men Jesus svarade att Guds verk var inget de varken kunde eller skulle göra. Guds verk är av ett helt annat slag än handlingar av människors händer. ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” Tron i sig är Guds verk. Varken mer eller mindre. Folket blev inte mindre ivriga. Som vi. ”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra?” Vi vill och önskar ofta att det ska hända något som övertygar oss om att trons verklighet är sann. Vi vill gärna att Jesus ska göra något för att övertyga oss. Gärna något som liknar det vi har läst om. Det är som om det behövs att Jesus går bredvid Djurgårdsfärjan till Slussen för att vi verkligen ska våga tro.

Men trons bröd handlar inte om spektakulära och uppseendeväckande händelser. ”Min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” Livet i sig själv vittnar om att miraklet är sant. Miraklets bröd som är födan som består är det levande livet som vi lever här och nu. Det är ett evigt liv. Det finns inget annat. Det här livet är det eviga livet. Redan nu och ännu inte. I varje ögonblick skänks en smula av det levande livets evigt livgivande bröd åt var och en och alla.

”Ge oss alltid det brödet” sade de då och vi nu. Livets längtan efter sig själv. Jesus svar är lika sant nu som det var då och som det alltid har varit: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” Att leva, att vara vid liv, är att ta emot livets bröd i varje stund. Att leva i och med en kristen tro är att förstå, att hoppas, att tro och att lita på att Jesus skänker ett liv som aldrig slutar att leva. Jesus Kristus bär Gud Faderns sigill och skänker liv i överflöd. Den som i tro kommer till Jesus ska aldrig behöva hungra eller törsta efter liv. Den som i tro lever med Jesus lever i Guds fullbordade framtid. All hunger och all törst efter livet som inte upphör att leva är redan mättad. Här och nu. Alldeles på riktigt.

#367. Hej Gunnar…

”@KyrkligaTing Skilj på syfte och konsekvens, det är grejen. Och läs på bättre om det där med Svenska kyrkans kommunikationschef”  

(@gunnarsjoberg1 på Twitter 5/3)

Tack för respons. Förklara gärna hur "grejen" är tänkt att hänga ihop om du menar att jag har missuppfattat det hela. Angående att läsa på bättre om det där med Svenska kyrkans kommunikationschef… I presentationen om dig själv på din blogg Min syn på saken skriver du: ”Jag heter Gunnar Sjöberg och arbetar som kommunikationschef på kyrkokansliet” och ”Här på bloggen skriver jag i min roll som kommunikationschef…” På informationssidan om svenskakyrkan.se står det: ”Ansvarig utgivare för svenskakyrkan.se är Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg.” På informationssidan om Kyrkokansliet i Uppsala står det att du är "Chef för kommunikationsavdelningen." När jag söker i Svenska kyrkans interna kontaktregister står det: ”Befattning: Kommunikationschef, Avdelning: Kommunikation." Hur menar du att jag ska läsa på bättre? Är du inte kommunikationschef?

• Min syn på saken, Om bloggen
• Välkommen till svenskakyrkan.se
• Kyrkokansliet i Uppsala

#366. Försåtsminering av tanken...

”Trots det fortgår polariseringen mellan kristna och muslimer här i Sverige, ofta påhejad av företrädare för kristen tro och kristna publikationer som Dagen. Svenska kyrkan fortsätter å andra sidan att anklagas för att vara för tyst om förföljelsen av kristna, trots flera uttalanden av bl a ärkebiskopen som tydligt markerat det fruktansvärda i det folkmord som nu pågår i världen. 

Det är möjligt att polariseringen har naiva syften, som nån slags känsla av att ’vi’, dvs de kristna, ska värna om vår egen familj medan ’dom’, dvs muslimerna, får ta hand om sig själva. Men den där elefanten i samtalsrummet som ärke-biskopen talat om, det islamkritiska tankekomplexet, fortsätter ställa till det. ’Vi’ blir lätt vi svenskar, eller européer, medan ’dom’ blir invandrare, flyktingar och utomeuropéer. Och plötsligt befinner vi oss i den dypöl ur vilken främlings-fientligheten hämtar sin näring. Särskilda asylboenden för kristna…tja, varför inte särskilda boenden för kristna överhuvudtaget. Eller svenskar. Eller västeuropéer. Kom låt oss bygga murar mellan folkslag…”

(Gunnar Sjöberg, kommunikationschef Svenska kyrkan)

Gunnar Sjöberg är kommunikationschef och en högt uppsatt tjänsteman i vår kyrka. Det han skriver på bloggen Min syn på saken skriver han enligt egen utsaga i sin ”roll som kommunikationschef.” Det ger en viss tyngd åt Sjöbergs ord. Det är rimligt att anta att det som skrivs där i någon mening kan betraktas som en del av Svenska kyrkans officiella röst. Hur ska man annars förstå det som en kyrkans kommunikationschef kommunicerar i sin uttryckta roll som kommunikationschef med understöd av vår kyrkas officiella twitterkonto? Här fem tankar om det som har skrivits.

Det första är att Sjöberg lägger fram en allvarlig anklagelse riktad mot tidningen Dagen och dess läsare. Han sveper med odefinierade ”företrädare för kristen tro” och menar att dessa medvetet verkar för en polarisering mellan kristna och muslimer. Förutom att det är en allvarlig anklagelse så är det försåtligt formulerat. De svepande och odefinierade uttrycken försåtsminerar den fria tankens mark – den som till äventyrs eventuellt möjligen skulle komma i närheten av tanken att hålla med tidningen Dagen om något i en fråga är per definition en sådan där kristen företrädare som hejar på polariseringen mellan kristna och muslimer. Allvarligt anklagat och försåtligt formulerat.

Det andra är uppgiften om att vår kyrkas ärkebiskop har uttalat sig tydligt om folkmordet på och utrotningen av kristna i Mellanöstern flera gånger. Den kritik som den senaste månaden har ventilerats av EU-parlamentariker, journalister, kyrkans medlemmar, kyrkans präster och andra om vår kyrkas nationella lednings otydlighet i frågan har alltså varit helt onödig. Ansvaret faller i så fall tungt på den som är ansvarig för kommunikationen av ärkebiskopens uttalanden – kommunikationschefen. För det är uppenbart att de där tydliga markeringarna från vår ärkebiskop och från vår kyrkas nationella ledning vad det gäller folkmordet på och utrotningen av kristna i Mellanöstern har gått de allra flesta förbi.

Det tredje är det återkommande pratet om ”islamofobi.” Med vår ärkebiskops inlägg i DN försöker man från centralt håll att formulera om det där och kallar det nu för ”det islamkritiska tankekomplexet." De två uttrycken avser samma sak och användningen av dem har samma funktion. Det handlar återigen om att försåtsminera den fria tankens mark. "Det islamkritiska tankekomplexet” fungerar som en varningsskylt vid ett minfält. Den som ger sig ut bland åsikterna riskerar att uttrycka en som är minerad och får då genast "islamofob" stämplat i pannan. Dessutom seriekopplas tanken på att som kristen stå upp för andra kristna med främlingsfientlighetens tanke-mina. Uttryck den första då smäller den andra.

Det fjärde gäller idén om särskilda asylboenden för kristna. Sjöberg verkar ha missuppfattat logiken bakom förslaget. Syftet med särskilda asylboenden för kristna är inte att öka polariseringen i samhället genom murbyggande mellan människor. Syftet är att försöka skapa trygga platser för kristna som har hotats och angripits av gärningsmän för att de är kristna. Anledningen till att förslaget växt fram är det faktum att krigets motsättningar och konflikter odlas av en del även när de har flytt undan kriget och kommit hit. Syftet är inte att skapa motsättningar. Skälet är att det är en nödvändig skyddsåtgärd.

Det femte handlar om ekumeniken. Eller kanske snarare om avsaknaden av ekumeniskt perspektiv. Det Sjöberg, i rollen som en Svenska kyrkans kommunikationschef, har skrivit och riktat mot Dagen och mot Dagens läsare kan utan svårighet uppfattas som något av ett mästrande av våra kristna syskon i andra samfund. Formatet för åsiktskommunikation som ibland används inåt i vår kyrka riktas utåt, mot tidningen Dagen och mot godtyckliga ”företrädare för kristen tro” – "vi tänker rätt, tänk rätt, tänk som vi." Ungefär. Det är inte så snyggt och det är inte särskilt smickrande för vår Svenska kyrkan.

• Främlingsfientlighetens dypöl, Gunnar Sjöberg (29/2).
• "Kristna måste protestera mot folkmordet" (Världen idag 19/2).
• Diskussion försvåras av det islamfientliga…, Antje Jackelén (DN 11/2).
• När konflikterna följer med, Nuri Kino (SvD 18/2).
• De flyr från samma förföljelse i Sverige, Nuri Kino (SvD 25/2).
• Låt inte kristna asylsökande fara illa i Sverige, Nuri Kino (3/3).
• Svenska kyrkan måste värna om kristna flyktingar, Ann Heberlein (DN 9/2).
• Pudla, Svenska kyrkan, Annika Borg (Barometern 9/2).
• Folkmord, Carolina Johansson (9/2).
• #321. På flykt från kriget...

PS. OBS! Den här kritiken handlar om ord, tankar och idéer – INTE om person.

#365. Tredje söndagen i Fastan…

”Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ’Vem rörde vid mina kläder?’ Lärjungarna sade: ’Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!’ Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: ’Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.’” (Markus 5:24–34)

I berättelserna om Jesus vittnar mirakel om Guds fullbordade framtid. Mirakel är små, korta glimtar av en framtid som ska bli och som samtidigt, på något märkligt sätt, redan är. En framtid där befrielse, frälsning och livets seger över döden är fullbordade faktum. Den framtiden ligger framför oss och är samtidigt redan här. Med, i och genom Jesu löften. Miraklen vittnar om att Jesu löften om befrielse, frälsning och livets seger över döden har infriats. Redan nu och ännu inte.

Man trängde sig på runt Jesus. De var många och det var trångt. De hade hört talas om de mirakel han gjort och gjorde. Berättelserna spreds från by till by, från stad till stad. Berättelserna om honom och om vad han gjort och gjorde gick före honom. Så folk samlades när de fick höra att han var på väg. Det var som om de samlades för att få en glimt av det de hört talas om. Mirakel och fantastiska ting. Människor hade blivit botade. Sjuka blivit friska. Omöjliga möjligheter hade blivit verklighet.

Bland de alla fanns hon. I tolv hade livet sakta sipprat ut ur henne. Blodet är livet – livet finns i blodet. Vi vet inte vad som orsakade hennes lidande. Vi vet bara att hon led och att livet sakta lämnade henne. Hon hade försökt med allt, gett allt hon ägde. För att livet inte skulle tas ifrån henne. Ingenting hade hjälpt. Blodet och livet, livet i blodet, fortsatte att dräneras ur henne. Hon gav sig dit, till honom som hon hade hört berättas om. Det hon hade hört väckte ett hopp så hon sträckte ut handen och rörde vid hans mantel. Och miraklet hände.

Hon kände i kroppen att hon blev botad från sitt onda och genast stannade blodflödet. Det som dränerade henne på liv upphörde. Livet slutade att försvinna ifrån henne. Det som var trasigt blev helt. Hon blev hel igen. Ett mirakel som vittnar för världen om den framtid som finns i Jesu löften. Där livet inte längre rinner ifrån oss som sand mellan våra fingrar. När allt som nu är trasigt ska få bli helt. Där och när du, jag och vi tillsammans ska få bli och vara de vi är ämnade att vara. Hela människor. Helade människor. Helt och hållet.

Vem rörde vid mina kläder, frågade Jesus. Det var trångt omkring dem så lärjungarna missuppfattade frågan. De trodde att Jesus menade vem som helst. Hon visste att han menade henne. Jesus frågade inte för att han inte visste. Jesus frågade för att kvinnan skulle säga som det var. Han ville att hon skulle ge sig till känna så att alla andra skulle få se vad som hade hänt. Han frågade så att miraklet skulle bli synligt. Hon blev botad från sitt onda. Hon blev så ett vittne om att den verklighet som Jesu liv, död och uppståndelse vittnar om är sann. Redan nu och ännu inte.

”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda” sade Jesus till henne där och då. De orden är även löftesord riktade till dig, mig och oss alla. Här och nu. Mina barn, er tro kommer att hjälpa er. Gå i frid. Ni ska bli botade från ert onda. Lita på att det är sant.

#364. Demokratisk gemenskap…

Vår kyrka, Svenska kyrkan, definierar sig som en demokratisk folkkyrka. Med ”demokratisk” menas ofta den parlamentariska formen för val till kyrkans beslutande organ. Mellan kyrkovalen går livet sin gilla gång. Det där med att vår kyrka är demokratisk påverkar oss inte särskilt mycket i vardagen. Men betydelsen av ”demokratisk” omfattar mer än parlamentariska former för val till beslutande organ. Att vår kyrka är demokratisk borde utmana, uppmuntra och påverka mer än vad det gör. Man kan fundera på vår kyrkas demokratiska form i ljuset av några tankar från Jeffrey Stout.

”The only defensible form of democratic community is one in which ethical authority is treated as an entitlement (to deference) that one must earn by repeatedly demonstrating one’s reliability as an ethical judge. This is not achieved by conforming one’s opinions to those of the majority, but rather by expressing judgements that withstand critical scrutiny in a discussion open to all. The ’default-and-challenge structure of entitlements’ in a genuinely democratic ethical community is not to be understood in purely procedural terms. It is intimately connected with substantive commitments to mutual respect, equal voice, and the value of critical discussion.” 

”A democratic ethical community at least permits and at best encourages its members to express their normative stocktaking in public and to include the wealthy and powerful among those who are publicly held responsible for what they say and do. Ideally, it also invites its members to resist their own absorption into the social mass and to cultivate whatever virtues are requires to foster the development of novel forms of action, speech, association, and selfhood. […] A self-consciously democratic ethical community is aware of itself as a community of individuals: each of whom has evaluating to do that no one else can do on his or her behalf; each of whom stands in a potential relation of dialogical exchange with each other; each of whom can be challenged to offer reasons to the rest; and each of whom is ultimately responsible not only for actions taken and commitments undertaken, but also for the self he or she has become through the exercise or neglect of expressive freedom. It is no less a ’we’ for that.”

Alla mänskliga gemenskaper hålls samman av någon form av etik. Etiken är normerande för värderingar och beteenden. Därför är den etiska auktoriteten i en gemenskap viktig. Etisk auktoritet förtjänas av den som visar en trovärdig förmåga att formulera etiskt hållbara ställningstaganden. Det åstadkommer man inte genom att låta de egna åsikterna vara konforma med någon form av majoritet. Det etiska omdömet behöver vara hållbart nog för att kunna bli ifrågasatt i en kritisk granskning som är öppen för alla – en kritisk diskussion som är demokratins väsen och livsluft. Ty, demokrati är inte bara struktur och procedur.

Den demokratiska gemenskapen inte bara tillåter utan uppmuntrar också var och en att uttrycka sina åsikter och formulera ställningstaganden. Demokratin uppmuntrar den enskilda individen att bevara sin självständighet för att så kunna finna nya, nyskapande och utvecklande sätt att tala och agera. Samtidigt utkräver den etiska demokratin ansvar av de som har makt och inflytande för vad de säger och gör. En demokratisk gemenskap är medveten om sig själv som en gemenskap av individer, som var och en har ett personligt ansvar för sin roll, sina uppgifter och sina relationer till övriga medlemmar i den demokratiska gemenskapen. Var och en har också ett ansvar för vem man själv är och vem man blir.

Att vara en ansvarstagande medlem i en etsikt hållbar demokratisk gemenskap betyder alltså lite mer än att enbart gå och rösta vart fjärde år. Man kan, med Stouts tankar i bakhuvudet, fundera på hur och i vilken utsträckning vår kyrka uppmuntrar sina medlemmar och sin personal till en självständig delaktighet i kyrkan som demokratisk gemenskap. Man kan fundera på om och hur det fungerar på församlings-, stifts och riksnivå. Man kan också fundera på hur vår kyrkas ledning reagerar på och relaterar till den eller dem som försöker och vill vara självständigt delaktiga i vår kyrka som en etiskt hållbar demokratisk gemenskap.

• Stout, Jeffrey, 2005: Democracy and Tradition. Princeton: Princeton University Press. S. 281-282.

#363. Det är försent…

”Det är svårt att urskilja någon samtalspartner. Vem försvarar det här? Vem vill ha det?” (Maria Schottenius, DN)

Sofia Lilly Jönsson skriver om Handboken i Expressen och Maria Schottenius skriver i Dagens Nyheter. Två röster som ropar i öknen. Men man har bestämt sig i Uppsala. Förslagen har remissats, tröskats och tröskats om. Nu ska Kyrkohandboken bli ny i den form som är. Det finns inte mycket som kan stoppa och starta om processen.

Här i Stockholm har stiftet redan bokat stiftsgården Stjärnholm i höst för samverkansdagar. För att förbereda implementeringen av den nya och kommande Handboken. Mest sannolikt klubbas det liggande förslaget i kyrkomötet, kanske med små ändringar. Sedan ska böcker sättas, tryckas och distribueras. Verbum ska fakturera. I praktiken kommer vår kyrkas församlingar att börja använda den nya Handboken under 2018. Om inte en majoritet i kyrkomötet röstar emot förstås. Men det är inte så troligt.

Kanske kunde någon på kyrkokansliet bemöda sig med att svara på Maria Schottenius frågor – vem försvarar det här och vem vill ha det? Men att det skulle hända är inte heller särskilt troligt. Så, det blir som det blir och vi som arbetar med Kyrkohandboken till vardags får göra det bästa vi kan av det vi får. Som vanligt. Om det låter uppgivet så beror det på att det är ungefär just så det är.

• Rädda kyrkohandboken för språkets skull, Sofia Lilly Jönsson (Expressen 17/2).
• Mobilisera mot Kyrkohandboken..., Maria Schottenius (DN 19/2).
• En enskild bok kan inte förstöra det svenska språket (SVT.se, 17/2).
• Kyrkohandboken förnyas, Svenska kyrkan.

#362. Tankekomplex…

”Ytligt sett är kritiken logisk, men som alltid när argument synes oantastligt rationella så finns det en dold agenda bakom. I det här fallet handlar det om en fientlighet mot islam, eller som ärkebiskopen Antje Jackelén benämner det i sitt svar på kritiken, på DN:s kultursida i torsdags: ’… elefanten i rummet – det islamfientliga tankekomplexet.’ […] Vid fjolårets kyrkomöte lämnades en SD-motion in på samma tema. Även SD driver frågan att Svenska kyrkan ska rikta sitt stöd och sina insatser till enbart kristna i första hand. […] Och en av dessa mörka krafters viktigaste redskap i sina maktsträvanden är fientligheten mot islam.” (Stefan Eklund, BT 14/2)

Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund uttrycker sitt stöd för ärkebiskopens svar till Ann Heberlein i DN med välbekanta ord och toner. Han skriver om ”dold agenda”, ”islamofobi” (av ärkebiskopen omformulerat till ”det islamfientliga tankekomplexet”), ”SD” och ”mörka krafter.” Det är en karbonpapperkopia av den retoriska modell som etablerades av Helle Klein med kamrater i Seglora Smedja för brännmärkning och nedtystande av meningsmotståndare runt det senaste kyrkovalet. Man använde ett politiskt och retoriskt format som bestod av insinuerande misstänkliggöranden, osakliga påhopp och anklagelser, svartmålningar och påklistrande av negativa åsikts-etiketter för att angripa och tysta ner meningsmotsåndare i det offentliga. Istället för att diskutera sakfrågor med välformulerade resonemang och förankrade argument. En verksamhet som till stor del finansierades av Lunds stift under biskop Antje Jackelén och av Stockholm stift under biskop Eva Brunne.

Med sin text den 14 februari positionerar sig Borås Tidnings chefredaktör i den ideologiska och retoriska fåran. Om Stefan Eklund vill bli tagen på allvar som en trovärdig och seriös deltagare i den kyrkliga debatten så gör han gott i att inte låta sig inspireras alltför mycket, eller enbart, av den förståelse av kyrkan som frodas där. Kyrkan och kyrkans inre liv är betydligt mer nyansrikt och mångfacetterat än så.

"Det islamfientliga tankekomplexet” är ärkebiskopens omskrivning av tillmälet ”islamofobi” och beskrivs som den omständighet som försvårar kyrkans diskussion om det pågående folkmordet på kristna. Det är inte helt sant. Det som försvårar vår kyrkas inre och offentliga diskussion är det allmänreligiösa tankekomplexet som vår ärkebiskop med kamrater försöker etablera som kyrkans paradigm. Den där tankemodellen som reducerar innehållet i kristen tro och innehållet i den identitet som formas av en kristen tro till ett oidefinierat, innehållslöst och formlöst allt och ingenting. Det allmänreligiösa tankekomplexet försvårar kultiveringen av vår kyrkas inre liv, försvårar både kyrkans offentliga samtal och vår kyrkas teologiska utveckling. Det försvårar vår kyrkas relationer till andra kristna samfund och försvårar kyrkans relationer till bekännare av annan tro. Inte minst försvårar det allmänreligiösa tankekomplexet utvecklingen av vår kyrkas identitet och praktik som kristen kyrka.

Vad det gäller vår kyrkas nationella lednings förbluffande oförmåga att tydligt uttrycka ett ställningstagande till stöd för kristna syskon som är utsatta för folkmord kan man bara förundras. Bara med en förståelse av kyrkan som lider av en stark partipolitisk distortion kan en uppmaning till uttalat stöd för, tydlig omsorg om och konkret hjälp till våra utsatta kristna systrar och bröder uppfattas som ett uttryck för mörka krafter, främlingsfientlighet och en avig inställning till islam. Uppfattningen om att en tydligt formulerad kristen identitet innebär att man på något sätt vänder sig mot någon annan är inget annat än en stor missuppfattning.

• En kristen kyrka för alla?, Stefan Eklund (BT 14/2).
• En svensk delseger, Rakel Chukri (Sydsvenskan, 14/2).
• Låt asyl betyda skydd (DN 15/2).
• Hör rösten, Svenska kyrkan!, Simon Matte (Dagen 17/2).
• En Jesus för alla tolkningar, Stefan Eklund (BT 27/3 2013).

#361. Första söndagen i Fastan…

”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ’Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.’ Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ’Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.’” (Matteus 16:21–23)

Jesus och lärjungarna var nere vid kusten kring Tyr och Sidon. Därifrån vandrade de tillbaka inåt land och passerade utmed Galileiska sjön. Jesus försåg fyra tusen människor med mat och de fortsatte till trakten av Magadan där de bråkade med fariseer och saddukeer. De tog sig över till andra sidan sjön och de befinner sig nu i området kring Caesarea Filippi. Jesus har ställt några frågor om sig själv till lärjungarna. Vem tror de att han är? Petrus svarade självsäkert och självklart att ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Jesus bekräftade det Petrus sade och lade till att Petrus är klippan som Jesus ska bygga sin kyrka på. Jesus sade dessutom att Petrus ska få nycklarna till himmelriket. Man kan tänka sig att Petrus nog är både stolt och ganska nöjd. Han är ju en riktig klippa. Så långt allt väl. 

Men sedan började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Det blev nog lite tryckt stämning när det där dök upp. De hade ju just fått höra allt det där om att Jesus var den levande Gudens son och att Petrus var en klippa som hade nycklarna till himmelriket. De hade dessutom, bara ett kort tag tidigare, sett att Jesus på något mirakulöst sätt fick maten att räcka till fler än någon trodde att det skulle göra. De hade hört när Jesus framgångsrikt diskuterade med de skriftlärda. De tyckte nog att de på något sätt tillhörde vinnarlaget. Så börjar Jesus att tala om att han ska lida och dö.

Petrus hörde nog inte riktigt det där om att Jesus skulle bli uppväckt på tredje dagen. Så han blev upprörd. ”Något sådant skall aldrig hända dig.” Petrus reagerade väl som de flesta av oss skulle reagera om vi fick höra att någon som står oss nära ska råka illa ut. Han blev upprörd och tänkte att han minsann skulle se till att det där som gör illa inte ska få hända. Petrus reagerade och agerade som många av oss gör om eller när tillvaron visar sig vara utanför vår kontroll. Vi säger nej, nej, nej. Det kan får ska inte hända. Det är högst mänskligt och fullt förståeligt. Men det skeende som Jesus är inblandad i ligger långt utanför Petrus eller någon annan människas kontroll. Det som ska ske behöver ske. Trots allt.

Jesus använder kraftfulla ord när han tillrättavisar Petrus. ”Håll dig på din plats, Satan.” I Petrus ord, i det som Petrus tror är omtanke, har Jesus hört samma röst som frestade honom i öknen efter att han blivit döpt. Den där Satans röst som utmanade honom att göra bröd av stenar. Som frestade honom att utmana Gud genom att kasta sig ner från tempelmuren. Som frestade honom med makt över alla riken i världen och deras härlighet. Den där Satan som frestade honom att ta kontroll över livet genom att ta kontroll över den makt som Gud nedlagt i honom. ”Gå din väg, Satan” sade Jesus då. ”Håll dig på din plats, Satan” säger han nu. Så lömsk är Satan, att han till och med använder sig av Jesus närmaste lärjunges röst för att försöka obstruera Guds verk till frälsning för människan och för alla människor. Men Jesus lät sig inte luras. Skeendet avbröts inte.

Guds frälsningsverk var och är sedan dess enträget pågående. Men Guds pågående frälsning av människan är ingen picknick i det gröna. Om inte förr så blev allvaret tydligt för lärjungarna där och då. Det handlar kompromisslöst om de yttersta tingen – om själva livet och om livets begränsning i den påtagliga döden. Det där som Petrus försökte och ville väja för. Men det finns ingen genväg och ingen väg förbi. Var och en av oss måste konfronteras av livets yttersta gräns på ett eller annat sätt. Inför att den dagen kommer finns det anledning att minnas det Petrus kanske inte riktigt hörde – att Jesus skulle bli uppväckt på tredje dagen. Jesus skulle lida och Jesus skulle bli dödad. Men Jesus skulle bli uppväckt på tredje dagen. Livet ska segra trots allt. Löftet om livets seger över döden är lika sant som det verkar osannolikt. Där och då. Här och nu.