16 september 2016

#418. Martin har ordet…

”Saliga de ledare som vågar bli fattiga i anden.
Saliga de ledare som inte skymmer Herren.
Saliga de som lär av barnen.

När Jesus, med djävulen som tentator, skulle avlägga examen i andligt ledarskap, avvisade han just det som är kärnan i traditionell ledarstil, nämligen framgång, inflytande, makt och ära. Den lidande tjänarens väg var hans. Därför borde den även vara vår. Den är visserligen mycket svår att gå, men den har den stora fördelen för en väg, nämligen att den leder rätt.” 
(Martin Lönnebo i förordet till I Jesu namn av Henri Nouwen.)
  • Nouwen, Henri, 1989: I Jesu namn, Att leda med sann auktoritet. Örebro: Libris förlag. S. 8.

11 september 2016

#417. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ’Gråt inte.’ Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ’Unge man, jag säger dig: Stig upp!’ Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ’En stor profet har uppstått bland oss’ och: ’Gud har besökt sitt folk.’ Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring.” (Lukas 7:11–17)
Jesus har just varit i Kafarnaum där han räddade en tjänare till en romersk officer genom att bota tjänaren från sjukdomen han led av. Jesus blev förvånad när officeren visade att han förstod något av vem Jesus var trots att han var en romersk militär och som sådan en del av den förtryckande ockupationsmakten. Jesus botade officerens tjänare. Kanske blev de som följde Jesus ännu mer förvånade. Han helade och räddade ju en fiendens tjänare. Hans lärjungar och många andra följde med honom när han sedan lämnade Kafarnaum och gav sig ut på landsbygden. Så kommer han till Nain. En liten och obetydligt by.

Ett begravningsfölje möter honom strax utanför stadsporten. En änkas ende son är på väg att begravas. Änkan är förtvivlad förstås och Jesus fylls av medlidande med henne. ”Gråt inte.” Det skulle vara hårda ord till en sörjande änka om det var så att den dödens förlust som hon sörjde var oåterkallelig. Gråten behöver och måste få plats när sorgen och saknaden blir överväldigande och övermäktig. Det skulle vara hårt att säga ”gråt inte” till den som inte har något annat kvar än gråtens tårar. Men det är inte den sortens ord som Jesus använder när han ser in i änkans tårfyllda ögon och säger ”gråt inte.” Jesus vet att sonens död inte är oåterkallelig. Han vet att det finns en annan verklighet, där döden inte finns mer.

Jesus rör vid båren, bärarna stannar och Jesus säger: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Miraklet sker. Livet återvänder till den unge mannens kropp och han sätter sig upp och börjar att tala igen. När Jesus talar är det Gud själv som talar. Guds ord blir till där och då. Guds ord skapar när det uttalas. Genom att tala skapar Guds ord det som benämns. Någonstans i urtiden talade Guds ord och livets levande blev till. När Jesus talar är det samma Guds ord som talade i begynnelsen, som då skapade allt liv på den här planeten. Guds ord skapar det som benämns. När Jesus talar till den unge och döde mannen som om han var vid liv då är han vid liv. Jesus ord är Guds ord och Guds ord skapar liv där inget liv finns. Livets och levandets mirakel blir till när Guds ord skapar liv genom att tilltala livet.

Den unge och nyss döde mannen sätter sig upp och börjar i sin tur att tala. Han talar så att vi ska veta och förstå att han verkligen är livs levande igen. När den unge mannen talar så är hans ord livets respons på det Guds ords tilltal som skapat livet i hans kropp. Livet är vår gemensamma gåva och livets levande är vår gemenskap med varandra. Så Jesus överlämnar honom åt hans mor. Den brustna relationen blir hel igen. Sorg, saknad och förtvivlan blir glädje, hopp och gemenskap. Det som var trasigt får bli helt. De som såg vad som hände fylldes av fruktan. Vem skulle inte fyllas av fruktan av att se livets Herre själv skapa livets levande där inget liv finns?

De såg och förstod något av och i det som hände. ”Gud har besökt sitt folk.” De såg och förstod något av det som kyrkan sedan dess har sett och förstått – i, med och genom Jesus är det Gud själv som har gett och som ger sig till känna. Med helandets och uppväckelsens mirakel uppenbarar Jesus en liten skärva av den verklighet som är Guds fullbordade framtid. En Guds fullbordade framtid där fiende är vän, där sjuka är friska, där döda är levande och där trasiga relationer har fått bli hela igen. En framtid där livet på alla sätt har övervunnit döden. Allt detta visste Jesus. Därför kunde han på riktigt säga ”gråt inte." Det var ord fyllda av sann tröst, verkligt hopp och fast tillförsikt. Där och då. Här och nu. Gråt inte.

10 september 2016

#416. Robert om Karl…

”In the great days before the First World War, young Barth, a native of Switzerland, studied with Harnack and Hermann at Berlin and Marburg, served a term as pastor of the German-speaking congregation at Geneva, and in 1911 went to Safenwil, to be pastor of a congregation of farmers and laborers. There the duties of his pastoral office broke down the liberal theology in which he had been trained. Or rather, it broke down his Christian religiousness.

The defining character of liberalism, as Barth came to look back at it, was that it took the Christian religion as its starting point. It began with religion, i.e., with man’s strange propensity to reach beyond himself and beyond the realities which limit his life to a unity and completion which everything in life drives him to seek but does not provide. Then it tried to grasp the faith as a species of this genus. Christianity, said liberalism, is the highest religion. It is the form of religious existence which most appropriately achieves the goal of all religion, continuity of our lives with that beyond our lives which justifies them.

It was not those elements by which we often identify a theology as ’liberal’ against which Barth revolted: alliance with historical-critical biblical study, or dislike of metaphysics. What Barth found to be sand under his feet was a foundation which liberalism shared with all branches of post-reformation Christianity, including confessional and speculative theology and the theologies of the awakening. In one way or another all begin with a phenomenology of human existence, by which religion is established as the necessary center of life. Then it is shown that religion is always appear as some particular religion. Finally, the special character of the Christian religion is analyzed, and some attempt is made to show why it is the best one, or at least the one which history dictates for us. The pattern of theology and piety which collapsed under Barth began by fixing religion as an essential phenomenon of life, and then asked what the coming of Christ had done to and for this. It began by asking after the meaning of life, and then asked how Christ might help achieve this. It began with the story of man-the-seeker, and then looked for Christ’s role in the story.

How this prior insight into the goal and plot of life was obtained varied from school to school. It could be obtained by phenomenological analysis, by speculation, by pondering history, or from the Bible as a source of anthropological and theological information on its own right. But to Barth’s revolt, these variations make no difference—and that he perceived this is not the smallest part of his importance.

In trying to preach and teach in the unrarified air of Safenwil, Barth discovered two things, or rather two sides of one thing. He discovered the complete irrelevance of this religious Christianity for the actual content of most men’s lives, the uselessness of talk of ’the higher things’ or ’authentic existence’ for the problems of working conditions and elementary justice which plagued his congregation. He sat in his study on Sunday morning, watched the people out walking on their day off, and wondered why they should come in and hear him. He discovered, that is, the same thing that religiously enthusiastic young pastors still regularly discover, and turn to clinical work or non-directive counseling or teaching about religion or a nervous breakdown: that he had nothing much to say.

Every Sunday, he had to preach—from a text. So he discovered the second thing: that the Bible is not about man and his religion at all, but about something much harder to understand—God and his coming Kingdom.”

  • Jenson, Robert W., 2010: GOD AFTER GOD, The God of the Past and the God of the Future: As Seen in the Work of Karl Barth. (Tidigare utg. 1969) Minneapolis: Fortress Press. S. 5-6 

6 september 2016

#415. Replik...

Nedanstående text publicerades på SvD.se den 5/9. Länk nedan.

Jag är den person som kallas "en manlig bloggare" i ärkebiskop Antje Jackeléns debattartikel i SvD 3/9. Sedan 2012 skriver jag om frågor som berör kristen tro, teologi och Svenska kyrkan på bloggen Kyrkliga Ting. Där försöker jag att på olika sätt bidra till kyrkans offentliga samtal. Jag har varit kritisk till vår ärkebiskop vid ett antal tillfällen. I sin debattartikel använder Antje Jackelén det jag har skrivit som ett exempel på misogyn sexism. Hon tar sin utgångspunkt i en text jag har skrivit för att beskriva hur hon trakasseras på nätet.

I min bloggpost från 2/8 beskrev jag ärkebiskopens agerande som pinsamt självömkande. Sammanhanget för den formuleringen är tiden efter mordet på den franska prästen Jacques Hamel. Ärkebiskopen, som hade mött hård kritik för att hon inte kommenterat mordet offentligt, bröt då tillfälligt sin semester och gav sig ut på Twitter – för att debattera med författaren Marcus Birro. I det sammanhanget menade jag att det hade varit bättre om ärkebiskopen försökt att formulera kloka och tröstande ord till alla de som kände oro inför att en präst mördats under en gudstjänst i sin egen kyrka. Ingenting av det jag skrev handlade om kvinnor, män, kön eller om att ärkebiskopen är en kvinna.

Det är sant att jag har varit och är kritisk till Antje Jackeléns utövande av sitt episkopala och kyrkliga ledarskap. Men min kritik har aldrig handlat om kön. Min kritik har varit riktad mot brister i ärkebiskopens ecklesiologiska, teologiska och pastorala ledarskap. Det finns olika åsikter om den saken i vår kyrka och jag förväntar mig inte medhåll varken från ärkebiskopen eller från andra. Men jag förväntar mig saklighet och korrekt återgivande om man refererar till vad jag har skrivit på bloggen Kyrkliga Ting.

Jag är präst i Svenska kyrkan, prästvigd av biskop Caroline Krook. I vårt stifts senaste biskopsval röstade jag på biskop Eva Brunne. I min församlingstjänst ger jag återkommande stöd till blivande prästkandidater och kollegor med uppmuntran att de ska lita på sina kallelser till kyrkans ämbete, kvinnor och män lika. Om ärkebiskopen i rikstäckande medier menar att framställa mig som en misogyn och sexistisk näthatare då behöver hon vara konkret och leda det i bevis med korrekta citat av vad jag faktiskt har skrivit.

Som det är nu tillskriver ärkebiskop Antje Jackelén mig åsikter som jag inte har uttryckt och som jag inte har med ord tagna ur sitt sammanhang och med lösa associationer. Det är svårt att se det som något annat än ett försök att tysta en obekväm röst.

13 augusti 2016

#414. Förtroende och förväntningar…

Kloka kollegor och goda vänner är ofta till god hjälp för att komma vidare i tankarna. Det har blivit många goda samtal de senaste veckorna om kyrkeriet, om biskopar och om vad vi egentligen ska hålla på med som kyrka. Goda samtal med många tankar från kloka kollegor som aldrig kommer till kyrkans lednings eller våra biskopars kännedom. Mest för att vår kyrkas ledning och biskopar inte verkar bry sig om allt det goda, angelägna och viktiga arbete och tankearbete som pågår varje dag i vår kyrkas församlingar. Ännu mindre verkar man bryr sig om vad alla vi präster, diakoner, musiker, pedagoger och andra som står i församlingars tjänst tänker, tycker och talar om. Kyrkans ledning och biskopar driver egna korståg som inte har någonting med våra församlingars liv och leverne att göra.

Det har talats en hel del om förtroende och om förväntningar. Vilka förväntningar kan vi i församlingars tjänst med rätta ha på vår kyrkas ledning och våra biskopar? Vad bygger och raserar vårt förtroende för vår kyrkas ledning och våra biskopar? Hur tycker vi att ledningen och biskoparna ska agera? Vad händer när ledning och biskopar gör något helt annat? Åt vilket håll ska den verkligt viktiga lojaliteten och solidariteten egentligen gå i vår kyrka? Ska vi i församlingars tjänst vara lojala och solidariska med ledning och biskopar? Är det inte ledning och biskopar som ska vara lojala och solidariska med oss som står i församlingars tjänst? Hur kommer det sig att vår kyrkas biskopar i allt väsentligt prioriterar någon form av ”opinionsbildande” roll i sin ämbetsutövning istället för att ägna sig åt ett stödjande, uppmuntrande och hjälpande ledarskap riktat till oss som tjänar i vår kyrkas församlingar?

Frågorna har varit många. Samtalen har varit goda. Samtidigt är det ganska deprimerande. Det är skriande uppenbart för den som har ögon att se med och öron att höra med att vår kyrkas ledning och våra biskopar inte är förankrade i den kyrka de har tagit på sig uppgiften att leda. För varje utspel, debattartikel och tweet blir det på något sätt tydligare att vi som tjänar och betjänar vår kyrkas medlemmar och andra i våra församlingar runt om i landet i allt väsentligt, av ledning och biskopar, betraktas som irrelevanta för vad Svenska kyrkan är och ska vara. Vår kyrkas församlingar som kristna och gudstjänstfirande gemenskaper tillmäts ingen betydelse alls. Men det som är mest deprimerande är att kristen tro med dess löften, hopp och sanningar inte heller verkar vara särskilt relevant för vad Svenska kyrkan ska vara, är och ska bli. Varken för vår kyrkas ledning eller för våra biskopar.

Att få vara en av vår kyrkas församlingspräster är det bästa jag har fått vara med om i livet. Att få dela kristen tro, livet, tankar, glädje, sorg, hopp och gudstjänstglädje tillsammans med alla de fantastiska människor som är vår kyrka i våra församlingar är det finaste jag har fått uppleva. Att få möta och hantera vardagens mödor, frågor och glädjeämnen tillsammans med kloka och på många sätt fantastiska kollegor är en stor nåd och gåva som jag är mycket tacksam och glad för. Det kanske är nödvändigt att helt enkelt strunta i vår kyrkas nationella ledning, våra biskopar och alla de ”utspel” och debattartiklar som kommer därifrån i tid och otid. För att kunna behålla glädjen i att få var en församlingspräst. En klok kollega i stiftet sade: ”Gör som jag. Jag bryr mig om biskopen lika mycket som biskopen bryr sig om mig. Det vill säga inte alls.” Det kanske är den enda rimliga hållningen i det som nu är.

Med det tar jag en liten paus i bloggandet och återkommer i september.

PS. Nej, det här handlar inte om kön. Nej, det här handlar inte om person. Nej, det här handlar inte att ifrågasätta någons kristna tro. Nej det här handlar inte om sunkig och främlingsfientlig nationalism.  Nej, det här är inte näthat. 

PPS. Av kloka kollegors påpekande på Facebook förstår jag att jag kanske har uttryckt mig alltför generaliserat. Jag drog kanske orättvist alla våra biskopar över en kam och jag generaliserade en partikulär erfarenhet. Det ser förstås olika ut i olika stift i olika tider i olika situationer. Jag gläds med kollegor i ämbetet som har andra och positiva erfarenheter av episkopalt ledarskap. Jag ska fundera på varifrån min egen trötthet kommer och på mitt eget ansvar i det som är. Så, tack Ann-Sofi och Jenny för kommentarer.

10 augusti 2016

#413. Konstigt…

Det är konstigt att vår kyrkas ärkebiskop är ointresserad av att kommunicera med oss som är hennes systrar och bröder i ämbetet, med våra kristna syskon som samlas till gudstjänst söndag efter söndag, med medlemmarna i vår kyrka som är mindre aktiva men frågande inför det som händer och istället via en debattartikel i DN kommunicerar med vem?

Det är konstigt att det verkar vara viktigare för vår ärkebiskop att skriva under och publicera en debattartikel om "religionsdialog" i DN – i ett sällskap som får det att framstå som att hon går Muslimska Brödraskapets ärende – än att vara en uppmuntrande kristen ledare för de kristna medlemmarna i den kristna kyrka vars ärkebiskop hon är. 

Det är konstigt att vår kyrkas ärkebiskop har uppfattningen att en uttalad kristen identitet och en önskan om att vi så långt vi förmår värnar våra kristna syskon i världen kan vara ”ett sätt att instrumentalisera kristendomen för att odla främlingsfientlighet och islamofobi.”

Det är konstigt att vår ärkebiskop verkar förstå sitt uppdrag som relaterat till ”civilsamhället” som det ofta talas om utan att det preciseras och inte relaterat till oss som genom kristen tro, medlemskap och ämbeten är den Svenska kyrkan vars högsta ledare hon ska vara.

Det är konstigt att vår ärkebiskop och folket runt henne inte verkar förstå att det ledarskap som sedan ärkebiskopens tillsättning har utövats och som fortfarande utövas medelst Twitterkonto och debattartiklar inte har varit och inte är något kyrkligt ledarskap alls.

Det är konstigt att vår kyrkas ärkebiskop verkar vara mest intresserad av att göra mycket annat av sitt ämbete än att utöva det som om hon faktiskt är vår kristna kyrkas ärkebiskop.


PS. Nej, det här handlar inte om kön. Nej det här handlar inte om sunkig och främlingsfientlig nationalism. Nej, det här är inte näthat.

5 augusti 2016

#412. The signs of the cross…

”The crucifixion is the touchstone of Christian authenticity, the unique feature by which everything else, including the resurrection, is given its true significance. The resurrection is not a set piece. It is not an isolated demonstration of divine dazzlement. It is not to be detached from its abhorrent first act. The resurrection is, precisely, the vindication of a man who was crucified. Without the cross at the center of the Christian proclamation, the Jesus story can be treated as just another story about a charismatic spiritual figure. It is the crucifixion that marks out Christianity as something definitively different in the history of religion. It is in the crucifixion that the nature of God is truly revealed. Since the resurrection is God’s mighty transhistorical Yes to the historically crucified Son, we can assert that the crucifixion is the most important historical event that has ever happened. The resurrection, being a transhistorical event planted within history, does not cancel out the contradiction and shame of the cross in this present life; rather the resurrection ratifies the cross as the way ’until he comes.’ […]

The fact that the English word ’witness’ is, in Greek, the same as the word ’martyr’ is a semantic indication of how quickly the apostolic witness-martyrs came to understand that their testimony would be costly. Paul summons his churches to ’interpret the signs of the times’ (Jesus’ own expression in Matt. 16:3). They are watching for God-given opportunities to meet the ’works of darkness’ while wearing the ’armor of light (Rom 13:12). Surprisingly, the liturgical season of Advent, rather than Lent, best locates the Christian community. Advent — the time between — with its themes of crisis and judgement, now and not-yet, places us not in some privileged spiritual sanctuary but on the frontier where the promised kingdom of God exerts maximum pressure on the present, with corresponding signs of suffering and struggle. As if to clinch the point, Paul writes at the very heart of his resurrection chapter that he is in peril every hour. ’I protest, brethren, by my pride in you which I have in Christ Jesus our Lord, I die every day!’ (1 Cor. 15:30-31). He wants them to understand that the resurrection life in this world, though free and confident ’in sure and certain hope of eternal life,’ must always be marked by the signs of the cross.”

  • Rutledge, Fleming, 2015: The Crucifixion, Understanding the Death of Jesus Christ. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 44-45.

4 augusti 2016

#411. Nunnan…

Symbolhandlingar är viktiga ibland. Som uttryck för solidaritet med människor som på olika sätt är utsatta. Det har uppmärksammats att det var många muslimer som uttryckte solidaritet med Katolska kyrkan efter mordet på Jacques Hamel genom att delta i gudstjänster både i Frankrike och i Italien. Det var viktiga, välkomna och betydelsefulla symbolhandlingar och uttryck för god vilja mellan människor som förenas i kampen för det goda i världen. Viktiga som motvikt till den symbolhandling som mordet gestaltade. Där det finns uttryck för god vilja mellan människor finns det hopp och ett ljus som skingrar mörkret. Mitt i allt det där fanns en någon som kanske stod för den starkaste symbolhandlingen av alla – nunnan som överlevde angreppet.
”Among the parishioners in Rouen was a nun who survived Tuesday's siege in nearby Saint-Etienne-du-Rouvra, which began when two 19-year-old attackers stormed a stone church and killed Hamel as he celebrated morning Mass. She joined her fellow Catholics in turning to shake hands or embrace the Muslim churchgoers after the service.” (NY Times 31/7)
En i det mediala flödet anonym nunna som med sitt sätt att vara och göra kanske mer än någon annan den senaste veckan har vittnat om vad det är att på riktigt leva med en tydligt kristen tro, identitet och bekännelse. Jag vet ingenting mer om henne än det som står i NY Times. Men som katolsk nunna är hennes identitet som kristen tydligt och klart gestaltad. Där står hon, bara dagar efter dådet, efter gudstjänsten och förkroppsligar den möjlighet till försoning som finns nedlagd i den kristna tron och i en tydlig kristen identitet.

Om någon undrar vad jag menar med att leva med en tydligt uttryckt kristen tro, bekännelse och identitet så är den här nunnan en förebild. En tydlig kristen identitet utan spår av den antagonism mot andra som vår egen kyrkas ledning lägger in i betydelsen av en tydlig kristen tro, bekännelse och identitet. Tvärtom, man kan förmoda att det är just den förankrade och tydliga kristna tron, identiteten och bekännelsen som gör det möjligt att – trots allt – leva i en försonande och välkomnande öppenhet.

3 augusti 2016

#410. Funderingar…

Hur kommer det sig att det i kyrkans värld är kontroversiellt att som präst vilja verka för att kyrkans kristna tro, bekännelse och identitet blir synlig och tydlig, eller åtminstone synligare och tydligare, i det som kyrkans biskopar skriver och säger i det offentliga?

Varifrån kommer den bisarra idén och fullständiga missuppfattningen om att en tydligt uttryckt kristen tro, bekännelse och identitet skulle innebära ett motstånd mot, en aversion mot eller ett antagonistiskt förhållningssätt till människor av annan tro, bekännelse och identitet?

Varifrån kommer den grovt förvanskade uppfattningen om kristen tro och dess konsekvenser som skapar den absurda missuppfattningen att en tydligt uttryckt kristen tro, bekännelse och identitet på något sätt i något sammanhang resulterar i att man gör skillnad på människor?

Är det för mycket begärt att den bibelvers som en biskops valspråk hämtats från tas på allvar som någonting mer än en politisk slogan och att bibelversens innehåll kommer till uttryck i sin helhet i det biskopen skriver och säger? "Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus." (Jakobsbrevet 2:1)

Är det för mycket begärt att förvänta sig att vår kyrkas ärkebiskop adresserar vår egen kyrkas kristna, andra kyrkors kristna och människor av annan tro med eftertänksamma och kloka ord av tröst, stöd och hopp när något fruktansvärt har hänt istället för att pennfajtas om nonsensfrågor på Twitter?

Hur kommer det sig att samtidigt som vi inte ska låta terrorister avgöra vem som är min nästa och vem som är min fiende så ska vi låta anonyma ord-terrorister i asociala medier diktera villkoren för vem som får säga vad och villkoren för kyrkans kritiska samtal med sig själv?

Slutligen, jag har försökt formulera kritik i relation till våra biskopar just för att jag i alla avseenden tar dem på stort allvar – som troende kristna systrar och bröder, som kyrkans ledare och som företrädare för vår kyrka. Den som inte förstår det och som påstår något annat har inget förstått och gör bäst i att hålla sina synpunkter för sig själv.

2 augusti 2016

#409. Det duger inte…

Kristna människor har fördrivits, mördats och utrotats för att de är kristna länge nu. Våra biskopars ovilja och oförmåga att möta och hantera den martyrernas verklighet som är ett faktum är förbluffande. Vår kyrkas biskopar verkar vara oförmögna att ta in, än mindre förmögna att sätta ord på, att den kristna kyrkan i vår tid alldeles på riktigt lever i en martyrernas tid. Trots oräkneliga vittnesmål. Den kristna kyrkans martyrer är inte längre historisk kuriosa eller fromma dekorationer. Kyrkans martyrer lever idag och blir dagligen till vittnesbörd om den kristna trons och den kristna kyrkans utsatthet i världen.

Inte ens när en kristen präst blir brutalt och mer eller mindre rituellt mördad framför altaret i samband med en gudstjänst förmår vår biskop här i Stockholms stift att sätta ord på något som ens litegrann kommer i närheten av tröst i rädslan, hopp i förtvivlan eller ljus i mörkret. Biskop Eva Brunne tog fram det enda verktyget hon verkar ha tillgång till och skrev i DN under en artikel om behovet av religionsdialog. Inte ett ord om kristen tro. Det är svårt att tänka sig en mer tondöv respons från en biskop som är satt stödja oss som kristna människor, som ska värna vår kristna tro och som på något sätt ska vårda allas våra själar.

En präst blev mördad i en kyrka och vår ärkebiskop verkade mest tycka synd om sig själv för något någon skrivit på Twitter. Självömkande på ett i sammanhanget smärtsamt pinsamt sätt. Istället för att uppbåda åtminstone en rudimentär grad av pastoral förståelse för de upprörda känslorna och istället för att ta det kyrkliga och kristna ledarskapet på allvar med åtminstone ett försök att formulera ord av tröst, stöd och någon form av kristet hopp så tryckte ärkebiskopen stingsligt till med sedvanliga härskartekniker. Självkritiken lyser med sin frånvaro och det är alltid någon annan som har varit dum.

Vår kyrkas biskopar verkar inte vara vuxna uppgiften att leda en kristen kyrka i en tid då kristna människors och kyrkans martyrskap är en brutal och konkret del av verkligheten. De verkar stå och famla med en karta som inte stämmer överens med verkligheten och kämpar febrilt för att få verkligheten att anpassa sig efter den karta de har bestämt sig för ska gälla. Våra biskopar har tydligt missuppfattat sin uppgift när de återkommande visar prov på en enastående oförmåga att visa förståelse för och pastoral omsorg om vår kyrkas egna och andra kristna. Av det som har skrivits verkar de inte bry sig det minsta om oron, förtvivlan och rädslan som ett mord på en präst i en kyrka väcker hos den egna kyrkans kristna.

Det kanske kommer som en överraskning för våra biskopar att det kan kosta på att vara kristen. ”Vi måste stå upp för demokratin” sägs ofta och det betraktas som ett angrepp på demokratin om till exempel en polis eller politiker blir angripen. När en präst mördas i en kyrka då skrivs det som om det är allt annat än ett angrepp på den kristna kyrkan. En sådan symbolhandling säger inget mindre än ”vi vill döda den kristna kyrkan”. Ändå är våra biskopar oförmögna att tydligt och med emfas stå upp för den kristna tron och den kristna kyrkan. Man hänvisar som politiker till knastertorra dokument och helst till religionsdialog som lösningen på allt och allas problem. Ingenstans sägs något om att ”vi måste stå upp för kristen tro”. Ingenstans en uttryckt insikt om att det faktiskt kan kosta något att vara kristen.

Det duger inte. Det episkopala, teologiska och pastorala ledarskapet i vår kyrka är i alla avseenden under all kritik. I den allvarliga martyrernas tid som vi lever i behöver vår kyrka ledare som kan, vill och förmår att ta sitt ansvar som kristna ledare för en kristen kyrka. Ledare som inser, förstår och kan sätta ord på allvaret i den kristna kyrkans och kristna människors utsatthet. Ledare som åtminstone försöker trösta de sina och som i alla fall gör ett försök att ingjuta en gnutta av kristet hopp i vad som synes vara en hopplös tid.