23 oktober 2016

#428. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”Och han sade: ’Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.’” (Markus 4:26–29)
Jesus har undervisat massor av folk vid Genesarets sjö. Han har undervisat med hjälp av liknelser. Det vill säga – han liknar det som han egentligen talar om vid något annat, något som folk känner till och som folk känner igen. Av den enkla anledningen att det han försöker att undervisa dem om är något helt nytt. Något som ingen har hört talas om förut. Något som är så radikalt annorlunda, jämfört med allt annat, att det är obegripligt om det inte liknas vid något som man redan känner till.

Vi använder liknelser själva hela tiden. Seg som kola. Snabb som vinden. Vacker som en dag. Tyst som en mus. Stark som en oxe. Vi använder liknelser för att förklara idéer, tankar, karaktärsdrag och egenskaper som kanske inte finns inneboende i det vi talar om. För att beskriva det som är svårt att beskriva. För att tala om det som är svårt att tala om. Vi liknar det vi inte inte känner till vid något som vi känner till för att det ska bli greppbart. Begripligt. Eftersom Jesus talar om något som är dittills helt okänt så behöver han använda liknelser för att göra det hela greppbart. Begripligt.

Folket hade lite svårt att förstå honom i alla fall. När han är ensam med de tolv lärjungarna förklarar han lite närmare vad han menar. ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet” säger han till dem, ”men för dessa som står utanför är allt bara liknelser.” Det är som om det behövs någon form av förförståelse om Guds rike för att liknelserna ska bli begripliga. Det blir lite av ett cirkelresonemang. Liknelserna berättar om Guds rike men för att förstå dem behöver man känna till något om Guds rike. Det är kanske inte så konstigt om lärjungarna blev lite förvirrade ibland. För att förklara Guds rike lite till liknar Jesus Guds rike vid sådd och skörd. 

Vad är det som händer när man sår frön? Vad är det som händer med själva fröna när de gror? När vi sover? När dagar och nätter går och säden gror till synes helt och hållet av sig själv? Vad är det som händer då? Jo, det är livet självt som blir till. Ett frö bär livets löfte i sig. När fröet kommer ner i fruktbar jord börjar livet att leva. Livet i sig skapas i stilla tystnad nere i jordens mörker. Vi vet inte riktigt hur. Som av sig själv bär jorden gröda. Strå, ax och moget vete. Som frön, som gror i fruktbar jord, är livets återskapelse Guds rike. Livet som skapas och upprätthålls av livets längtan efter sig självt. Guds längtan efter liv. Det levande livet i sig är Guds rike. De mogna axen skördas. Blir livsuppehållande föda och nya frön som blir ny sådd som sätts i ny jord och gror på nytt. Guds rike är detta, det levande livets ständiga pånyttfödelse. Livets längtan efter levande liv. Det levande livets eviga återskapelse.

Guds rike är livet i sig. Guds rike är det levande livets ljus i ett universum fyllt av intighetens dunkla mörker. Det levande livet i sig självt är Guds rike. Guds skapelses levande rike. Ett livets rike där döden inte finns som slutgiltighet. Ett rike där livet lever i evighet. Guds rike är ingen annanstans än just här. Livet vi lever tillsammans är Guds rike. Hjärtan som slår. Lungor som andas. Fingrar som känner. Öron som hör. Ögon som ser. Vi sitter mitt i det. Det här är Guds rike. Ditt liv. Mitt liv. Våra liv. Allas liv. Allt liv. Livet i sig. Guds rike är inte märkvärdigare eller konstigare än så. Men Guds rike är heller inte mindre märkvärdigt eller mindre fantastiskt än så.

Det är just här, mitt i Guds rike av till synes vanligt levande liv, som den uppståndne Jesus Kristus möter oss alla. Det är här, ingen annanstans, som den ännu levande Jesus lever tillsammans med oss. Tillsammans med Jesus lever vi det liv som aldrig dör. Här och nu.

13 oktober 2016

#427. SvK och partiet SD…

Socialdemokraterna angriper Sverigedemokraterna med nazismen som tillmäle både i den sekulära politiken och i kyrkopolitiken. Senast i den TV-sända partiledardebatten och i kyrkovalets inledande kampanjmaterial. Den trubbiga strategin misslyckades både i förra kyrkovalet och i förra riksdagsvalet. Det är konstigt att de politiska ideologer, valstrateger och PR-konsulter som konstruerar valkampanjerna inte har lyckats analysera fram, konstruera och formulera andra och mer slagkraftiga ideologiska argument. Åsa Linderborg formulerar den kritiken väl i Aftonbladet.

Vad det gäller kyrkovalet nästa år finns det, bland mycket annat, tre konkreta frågor som gör det orimligt och djupt olämpligt att det politiska partiet Sverigedemokraterna har möjlighet att ta plats i Svenska kyrkans beslutande församlingar – nationalismen, främlingsfientligheten och antisemitismen.

Partiet Sverigedemokraternas ideologiska bas är en osund form av nationalism. Idéer om att det har funnits och därför ska finnas ett Sverige och svenskar som är definierbara med oföränderliga etniska, kulturella och sociala koder. För att sär- och urskilja ”oss” från andra, för att sortera ut ”dem” från ”oss.” I rak motsats till en sådan, i grunden, exkluderande nationalism är den kristna kyrkan en gränslöst inkluderande gemenskap. Dopet är konstituerande för vem som är en del av den kristna kyrkan. Och dopet är öppet för alla – oavsett etnisk, kulturell eller social tillhörighet. Alla människor som vill bli döpta och så vill bli en del av den kristna kyrkan är välkomna. Den kristna kyrkans gemenskap är global och begränsas inte varken av nationalstaters gränser eller av sociologiskt definierade skillnader mellan människor. Den exkluderande nationalismen är inte förenlig med vad den kristna kyrkan är i sig själv och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Som alla politiska partier är Sverigedemokraterna sprungna ur ett sammanhang. Partiet Sverigedemokraterna har vuxit fram ur, tidigare disparata, främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Främlingsfientligheten och rasismen ligger som en röd tråd i partiets historia och i partiets politik. I rak motsats till rasistisk främlingsfientlighet är den kristna kyrkan en gemenskap som från allra första början är en ovillkorligt inkluderande gemenskap. Inga mänskliga olikheter kan eller får i den kristna kyrkan ligga till grund för fientlighet mot någon människa. Den kristna kyrkan är i sitt innersta väsen en gemenskap som utan undantag inkluderar och omfamnar alla människor. För en kristen människa och för den kristna kyrkan finns det inga främlingar, det finns bara mänskliga systrar och bröder. Främlingsfientlighet och rasism är inte – under några omständigheter – förenliga med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Antisemitismen är en giftig och förgiftande hydra som verkar vara en integrerad del av partiet Sverigedemokraternas tankegods. På senare tid har det visat sig som ”festsnack” om att sparka på döda får som judar och som ett förslag från en riksdagsledamot om att sätta gränser för Bonniers inflytande i mediabranschen. I rak motsats till antisemitiska föreställningar betraktar den kristna kyrkan det judiska folket som sina syskon. Den kristna kyrkan lever i och av det förbund som Gud en gång ingick med det judiska folket. Den kristna kyrkan växer fram ur en tro baserad på Bibelns vittnesbörd om juden Jesus från Nasaret. Det är en logisk, etisk och teologisk total omöjlighet att vara kristen och antisemit. Antisemitism, hur den än kommer till uttryck, är per definition absolut oförenligt med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Att det politiska partiet Sverigedemokraterna, med Svenska kyrkans nuvarande valsystem, har möjlighet att ta plats i kyrkans beslutande organ är ett argument mot att politiska partier över huvud taget ska ha möjlighet att skaffa sig mandat i Svenska kyrkans beslutsapparat. Politiska partier hör helt enkelt inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar. Varken partiet Sverigedemokraterna eller några andra.


PS. Vårt samhälle har många svåra frågor att hantera och komplicerade problem att lösa. Lite mindre av ideologiska luftslott och lite mer av konkret pragmatism i den sekulära politiken är önskvärt. Samarbeten över blockgränsen är nödvändiga. Mer politisk pragmatism och mindre ideologiska låsningar skulle marginalisera SD politiskt. Det vore välgörande. Ty, partiet SDs framväxt är ett symptom på problemen, inte en del av lösningen.

9 oktober 2016

#426. Tacksägelsedagen…

"Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud." (Matteus 15:29–31)
Innan Jesus gick upp på det där berget vid Galileiska sjön och satte sig ner så var han nere vid kusten i trakten kring Tyros och Sidon. (Matteus 15:21–28) Där mötte han en kanaaneisk kvinna som bad honom om hjälp. Hennes dotter plågades av en demon. Lärjungarna tyckte att det var pinsamt och försökte få Jesus att säga åt henne att gå därifrån. Men Jesus bemödade sig inte med att tilltala henne ens för att säga åt henne att lämna dem ifred. Jesus ignorerade henne helt. ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk” sade han och låtsades som om hon inte fanns.

Men kvinnan gav sig inte. ”Hjälp mig” sade hon. Och Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Jesus kallar henne för hund. Något av det elakaste man kan säga till någon. Men kvinnan lät inte något ta värdigheten ifrån henne. “Nej, herre”, svarade hon, “men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” I ett förtätat ögonblick hände det något i Jesus inre. Han ändrade sig. Det är som om Jesus inser att hans ärende, hans uppgift och hans uppdrag är mycket större och omfattar många flera än han dittills förstått. Den envisa kvinnan får Jesus att förstå att hans ärende gäller alla människor och varje människa. Inte bara hans egna. Kvinnans dotter blev frisk.

Därefter beger sig Jesus till berget vid Galileiska sjön och det är där vi träffar honom idag. Ryktet har förstås gått i städerna och byarna mellan kusten och sjön. Det har berättats att han hjälper, helar, läker och botar den som ber om hjälp. Det är mycket folk som samlas kring honom. Det är många som behöver hjälp. Lama, blinda, lytta, stumma och många andra. Vi får inte missa en viktig poäng med det som händer. ”Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom.” Det som händer i ljuset av hoppet och löftet om läkedom genom Jesus är ett medkänslans och medmänsklighetens mirakel. De många som inte är lama, blinda, lytta och stumma har burit, lotsat och hjälpt de svaga och sjuka. På steniga vägar och grusiga stigar. Upp för branter och ner för backar. De starka och friska har hjälpt de svaga och sjuka i hopp om läkedom för alla hos Jesus. Tron på Jesus löften väcker medkänsla med andra.

Ryktet som har fått dem att hjälpa varandra upp på det där berget vid Galileiska sjön visar sig vara sant. Jesus botar, helar och hjälper alla svaga och sjuka som är där. Miraklen sker. Stumma talar, lytta blir friska, lama går och blinda ser. Folket häpnar, trots att de har hört berättelserna och ryktena. Det är ju en sak att höra en berättelse. Det är något helt annat att själv se när det händer, att höra och uppleva med egna sinnen. ”Och de prisade Israels Gud.” De tackar den någon som har botat, helat och hjälpt. Israels Gud. Det lilla folkets Gud som nu visar sig vara hela världens och alla folks Gud. Den ende levande Guden.

I tre dagar var de uppe på det där berget vid Galileiska sjön. Drygt fyra tusen människor. Den medhavda maten började ta slut. Jesus kände en ny sorts medkänsla för alla. ”Det gör mig ont om folket. De har nu varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem” säger han när det är dags att bryta upp. (Matteus 15:32–39) På något sätt får han sju brödbitar och några fiskar att räcka till allihop. Han förser dem med det de behöver för att kunna och orka ta sig hem.

Av allt det här lär vi oss fyra saker om Jesus. Det första är att Jesus inte är oföränderlig. Den kanaaneiska kvinnan fick honom att ändra sig. Jesus lever och förändras av och med sin relation till oss och alla andra människor. Det andra är att Jesus inte sorterar människor i "vi och dem." Han hjälpte, botade och helade de som behövde hjälp utan urskillning. Ingen människa står utanför Jesus omsorg. Det tredje är att vår medkänsla med varandra är en del av Jesus omtanke om oss alla. Hoppet och löftet om läkedom hos Jesus fick människor att hjälpa varandra och hjälpa de svagare. Om vi på riktigt tror att Jesus hjälper, stöder och bär oss så hjälper, stöder och bär vi varandra när det behövs. Det fjärde är att Jesus förser oss med vad vi behöver på färden genom livet. Jesus är mirakulöst generös med livets bröd. Det räcker åt alla och det blir över till många.

Jesus lever och förändras. Jesus är för alla. Jesus omtanke väcker vår omtanke. Jesus är gränslöst generös med livets bröd. Sådan är den Jesus som älskar oss och alla andra människor. Det finns med andra ord mycket goda skäl att vara tacksam för Jesus.

8 oktober 2016

#425. Karl har ordet…

”Certainly the realm, in which ’chosen sinners’ (peccatores electi) unified and reconciled by the Word become flesh, await their redemption in the midst of history, is itself in all its aspects history and stands in the same dark shadow with all other historical realities. But that is not all that must be said about it. There is the other and the extravagant statement which must be made: this realm even in the midst of the realm of shadows is the kingdom of light, ruled by the heavenly Lord and believed by miserable men who yet are his chosen and called—the one holy, universal, apostolic Church.

That Church, in all the dubiousness of its manifestations, is through all ages the road, hidden yet not hidden, on which the revelation comes to nations and races. It is on this road that the revelation ever and again becomes the content of theology. While theology recognizes that the revelation is given to it mediated and in the form of concrete authority, theology without forgetting for an instant the historical limitations of the form also knows that theology does not depend on history. For history has no theological authority; the Church has. […]

It is (1) temporal authority, that is it is such authority as there can be on the earthly side, on this side of the second coming of Christ. It is, in fact, authority which (different from the authority of its Head) has its limit set by its very beginning, which can make no claim to infallibility and immutability in its decisions. The Church is the Church of forgiven thieves, who wait for their redemption. This fact does not destroy the authority of the Church, but it does mark its limits.

It is (2) relative authority, that is it only ’represents’, as Peterson says, the divine authority. The custom of ’physically punishing’ heretics which Peterson mentioned, not without a certain Spanish warmth, is to be judged discreetly as abuse (abusus) and not as use (usus) of the Church’s authority, since it obviously rests upon a disastrous deviation at precisely this point. The authority of the Church is not authority in itself but in relation to the real authority of the Lord in his glory. Under this presupposition, it would be judged better not to burn one another.

It is (3) formal authority, that is it does not in any way supersede revelation. It does not even limit and alter revelation, neither in content nor in force. It only provides a channel for it; the question of the water itself and the question of its flow stand in a different book. In this limited sense and not otherwise, dogma and the other components of concrete authority prescribe for us ’by divine right’. The ’divine right’ is restricted to the mediated presentation of the revelation.

The right is not such that the Church could ever, in any way, either before or after its decisions, be exempted from seeking after the Word and asking for the Holy Spirit which alone leads it to all truth. It can in no way be identified with that ’divine right’ with which Christ through Word and Spirit decides immediately, inerrantly, and unappealably as the Lord of the Church. But Christ’s immediate authority, in which the freedom of faith and of faith’s obedience is based, is for theology as constitutive as is the mediated authority of the Church.”

  • Barth, Karl, 2015: Theology and Church, Shorter Writings 1920–1928. Eugene: Wipf & Stock. S. 292-295. (Utg. på tyska 1928 och på engelska 1962.)

7 oktober 2016

#424. Poängen…

Hur gör man för att försöka kritisera det absurda och vulgära? Ett alternativ är att i liknelsens form försöka vända perspektiven och att ge sig på att försöka skriva lika absurt och vulgärt som det absurda och vulgära man vill sätta ljuset på är absurt och vulgärt. Det skrivna kan då bli magstarkt. Lika magstarkt som det man försöker kritisera är magstarkt. Det skrivna kan väcka anstöt och upprörda känslor. Lite av poängen med kritiken är att den ska väcka känslor. För att uppmärksamma det absurda och vulgära man försöker kritisera.

Inledningen av Socialdemokraternas valkampanj inför kyrkovalet 2017 var absurd och vulgär. Det absurda och vulgära är bland annat detta att kyrkopolitiska meningsmotståndare liknas vid, jämförs med och buntas ihop med högerextremister. Det är ett mönster som går igen. Det inomkyrkliga samtalet smutsas ner av brunkletig geggamoja som partipolitiska kampanjmakare har kokat ihop. En politisk smuts som inte har något att göra med de inre problem som Svenska kyrkan som kristen kyrka brottas med. Svenska kyrkans inre liv görs till en arena för en smutsig partipolitisk kamp som borde föras någon annanstans.

Visst är det upprörande när kyrkans folk osakligt liknar, jämför eller buntar ihop andra och varandra med politiska extremister. Kanske blev den poängen lite tydligare med det omvända perspektivet. Det är lika upprörande när Socialdemokraternas PR-, reklam, och kampanjfolk gör det. Så, om du blev upprörd av liknelsen i inlägget om Bilden – bra. Lägg den upprördheten på minnet inför det kommande årets kyrkovalskampanj. Uttryck den upprördheten nästa gång någon annan i kyrkeriet osakligt jämförs med eller liknas vid att vara en politisk extremist som den inte är. Oavsett vem som gör liknelsen om vem.

Det grundläggande problemet – som skapar de här problemen – är att vår kyrkas system för val till de beslutande församlingarna gör det möjligt för partipolitiska organisationer att skaffa sig inflytande i Svenska kyrkans beslutsapparat. Politiska partier hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar. Den frågan finns kanske anledning att återkomma till.

PS. Om du läste liknelsen och tog den som ett bokstavligt uttryck för min uppfattning om vår kyrkas förtroendevalda då har du missförstått både texten och kontexten. Dessutom – för tydlighetens skull – att kritisera ett fenomen är inte samma sak som att uttrycka hat.

6 oktober 2016

#423. Robert har ordet…

”It is surely not necessary to plod again through the melancholy details of the decadence of the Christian religion. On the one hand, the churches maintain their often precarious existence by an almost complete surrender of any attempt to proclaim, to bring a gospel of any sort. The church has, quite evidently, nothing whatever of its own to say. The movements that are hailed as budding renewals—the ecumenical movement, the civil rights movement, the calls for political and economical involvement in emerging megalopolitan society—always turn out to be the church belatedly repeating what everyone but the religious had long since said. The task of calling men into, say, the challenge of the great cities, by talking of Jesus, and so of speaking a message that would otherwise not be heard, is evidently beyond us.

As for the preaching in the church, the main trouble is that the particular sort of talking properly called preaching scarcely occurs any longer. The very notion of a gospel, of attempting to narrate Jesus’ story as a message of hope to the hearers, simply does not occur to our clergy. The faith has lost its voice—or putting the matter sociologically: ’Although the specialized religious institutions have not—entirely—abandonded the traditional Christian rhetoric, that rhetoric increasingly expresses ”ultimate” meanings that have only a tenuous relation to the traditional Christian universe.’

But this sellout has purchased no advantage for Christianity. For the civic religiosity which the churches now represent is obviously and increasingly uninteresting to society and to the actual life of individuals. It is uninteresting because it is fraudulent. Our religion is fraudulent because, although the very function of religion is to give meaning to life as a whole, it is in contemporary culture restricted to the ’private life,’ i.e., excluded from most of our serious and effective pursuits, which in fact—whatever rhetoric we may use—are governed by norms set by wholly autonomous secular institutions.”

  • Jenson, Robert W., 2010: GOD AFTER GOD, The God of the Past and the God of the Future: As Seen in the Work of Karl Barth. (Tidigare utg. 1969) Minneapolis: Fortress Press. S. 31-32. 

5 oktober 2016

#422. Bilden...

De socialdemokratiska kyrkopolitikerna marscherar beslutsamt in från vänster i bild. De är fångade mitt i steget. Marscherar mot ett bortom. Blickar och steg på väg mot ett högre mål. Tydliga yttre identitetsmarkörer. Likformig och enhetlig klädsel. Svarta byxor, vita skjortor, gröna slipsar. Kortklippt hår. Uniformt. Ett gemensamt yttre manifesterar en inre likriktning. Konformitet och anpassning. Individen underkastad kollektivet. Kollektivet som kräver tankens inre och kroppens yttre likriktning och anpassning. De socialdemokratiska kyrkopolitikerna på bilden tänker inte vika ner sig. Beslutsamheten i deras ”progressiva” marsch från vänster är hänsynslös och obeveklig. De är redo att möta ifrågasättande eller motstånd med hårda handskar. Är du inte med oss är du mot oss.

”Bli kyrkopolitiker.” Bli en av oss. Bli som vi. Gör som vi. Tänk som vi. Vi tänker rätt. Tänk rätt. Tänk som vi. Tänk inte själv. Var inte fri i tanken. Var inte självständig. Var inte som de andra. Vi har rätt. De har fel. Vi och dom. Marschera med oss. Mot de som inte är som vi. Tänker som vi. Gör som vi. Bli socialdemokratisk kyrkopolitiker. Fall in i ledet. Marschera med oss. Mot dom. Vi mot dom. Vi äger Svenska kyrkan. Är du inte med oss är du mot oss. 

De beslutsamma och självrättfärdiga blickarna ser genom henne. Förbi henne. Som om hon inte fanns. Den kristna kyrkans tro höjer sin knutna näve i trots. Den kristna kyrkans tro står trotsigt mitt i vägen. Hon står vänd i motsatt riktning. Den kristna kyrkans tro tar ställning mot de socialdemokratiska kyrkopolitikernas marsch. Den kristna kyrkans tro marscherar inte med socialdemokratiska kyrkopolitiker. Hon vägrar att marschera. Vägrar att låta sig kuvas. Vägrar att underkasta sig. Vägrar att låta sig tystas. Vägrar att ge upp den kristna kyrkans frihet. Trons frihet. Den kristna människans frihet. Hon står där skyddslös och utsatt. Utan maktmedel gör den kristna kyrkans tro motstånd mot de marscherande socialdemokratiska kyrkopolitikerna. Den kristna kyrkans tro tar trotsigt ställning för den kristna kyrkans frihet.

28 september 2016

#421. David har ordet…

”Throughout the history of the church, Christians have keenly desired to believe that the New Testament affirms the kind of people we are, rather than—as is actually the case—the kind of people we are not, and really would not want to be. The first, perhaps most crucial thing to understand about the earliest generations of Christians is that they were a company of extremists, radical in their rejection of the values and priorities of society not only at its most degenerate, but often at its most reasonable and decent. They were rabble. They lightly cast off all their prior loyalties and attachments: religion, empire, nation, tribe, even family. In fact, far from teaching ’family values,’ Christ was remarkably dismissive of the family. And decent civic order, like social respectability, was apparently of no importance to him. Not only did he not promise his followers worldly success (even success in making things better for others); he told them to hope for a Kingdom not of this world, and promised them that in this world they would win only rejection, persecution, tribulation, and failure. Yet he instructed them also to take no thought for the morrow.

This was the pattern of life the early Christians believed had been given them by Christ. As I say, I doubt we would think highly of their kind if we met them today. Fortunately for us, those who have tried to be like them have always been few. Clement of Alexandria may have been making an honest attempt to accommodate the gospel to the realities of a Christian empire, but it was those other Egyptians, the Desert Fathers, who took the Gospel at its word. But how many of us can live like that? Who can imitate that obstinacy and perversity? To live as the New Testament requires, we should have to become strangers and sojourners on the earth, to have here no enduring city, to belong to a Kingdom truly not of this world.

And we surely cannot do that, can we?”

25 september 2016

#420. Artonde söndagen efter Trefaldighet…

”När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ’Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?’ Jesus svarade: ’Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.’ — ’Mästare’, sade mannen, ’allt detta har jag hållit sedan jag var ung.’ Jesus såg på honom med kärlek och sade: ’Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.’ Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ’Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!’ Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ’Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.’ De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ’Vem kan då bli räddad?’ Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’” (Markus 10:17–27)
Mannen springer fram till Jesus och faller på knä. Han är uppenbarligen ivrig och angelägen om att få svar på sin fråga. ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Det är ju en fråga som i sig själv bär en viss grad av angelägenhet. Vem av oss har inte ställt den frågan någon gång i livet? Vad ska vi göra för att vinna det eviga livet? Det är en hisnande och himlastormande fråga fylld av existentiell ångest och vånda. Därför att den frågan dyker upp i ljuset av det faktum att vi alla dör och att vi alla ska dö.

Jesus verkar lite förvånad och undrar vad det är som får mannen att tro att just han är god. Det är ju Gud som är god. Det vet ju alla. Jesus är sådär jordnära och pragmatisk som bara han ibland kan vara när han sedan påminner mannen om budorden som alla också redan känner till. Nu blir mannen i sin tur lite förvånad. Han kommer med en fråga som brinner i hans bröst. En fråga om livet och om döden. Fråga om hans egen eviga salighet. Den största frågan av alla. Och så svarar Jesus med budord om hur vi ska leva med varandra och tillsammans med andra. Det blir som en tvärnit för tanken.

Mannen svarar förvånat och ivrigt att allt det där har han hållit sig till. Bra och gott så kan man tänka. Men Jesus lägger till en besvärande tanke. ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig.” Skatten i himlen kan ingen se. Det vi äger är synligt, högst påtagligt och konkret. Jesus verkar erbjuda ingenting i utbyte mot allting vi har. Mannen mörknar i synen och går besviken därifrån. Det är svårt att skiljas från de jordiska ägodelarna för att få det där som vi inte riktigt vet om det finns eller inte. Hur svårt är det inte för oss som har och förlitar oss på pengar att närma sig tanken på Guds rike?

Till och med lärjungarna har svårt att få det där att gå ihop. De blir upprörda och förskräckta. Det verkar som att allt det där fina och bra som Jesus har talat om är förknippat med ett pris som ingen kan betala. Men om ingen kan betala priset – vem kan då bli räddad? Och Jesus bekräftar just den svåra och besvärande tanken – ingen människa har råd eller möjlighet att betala priset för räddningens och frälsningens eviga liv. Ingen människa kan med alla pengar i hela världen köpa sig fri från dödens förfärande och tomma intighet. Det är en plågsam och smärtsam insikt för oss som sedan barnsben har fått lära oss att vi kan bara vi vill, vi lyckas bara vi försöker, vi når våra framgångar om vi bara anstränger oss lite till, lite mer. Lagen slår igen våra möjligheters port med hela sin tyngd och obönhörliga kraft. ”För er är det omöjligt.”

Men, när lagen sätter upp en ogenomtränglig gräns för människans förmåga att råda över livet då tar evangeliet vid. Evangeliets glada budskap om att det att trots allt inte är kört. Trots allt som till synes är obevekligt i dödens begränsning av livet så finns det ett löfte som envist ekar genom rum och tid. Ett löfte som viskar i varje människas hjärta att döden inte innebär livets slut. Du kan inget göra för att vinna evigt liv. När inget är det enda du kan göra är inget allt du ska göra. Jesus verkar vid första anblicken erbjuda ingenting i utbyte mot allting. Men, i ljuset av Jesu uppståndelse från döden står det klart att Jesus i själva verket erbjuder oss människor allting i utbyte mot ingenting – evigt liv, kostnadsfritt, gratis, av nåd. Det är en ren omöjlighet i tanken för människan och människor. Men för Gud är allting möjligt.

18 september 2016

#419. Sjuttonde söndagen efter Trefaldighet…

”Någon i hopen sade till honom: ’Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.’ Han svarade: ’Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?’ Och han sade till dem: ’Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.’ Sedan gav han dem en liknelse: ’En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ”Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.” Han sade: ”Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.” Men Gud sade till honom: ”Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?” Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.’” (Lukas 12:13–21)
Någon i hopen vill ha Jesus på sin sida i en tvist med hans egen bror om ett arv. En kamp om världsliga ägodelar på bekostnad av syskonskapet. Denna någon har sedan dess återkommit i olika tider och olika skepnader. Historien lider ingen brist på människor som har hävdat att Jesus står på deras sida i världsliga frågor och i den världsliga kampen om tillgångar och ägodelar. Det är en månghövdad skara som genom historien har försökt att få det till att Jesus tagit ställning för dem själva och så varit mot andra. Men Jesus tar inte ställning på bekostnad av någon. Jesus tar aldrig ställning mot någon.

”Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?” Vem av oss kan, eller ens vågar, hävda att Jesus valt sida i våra stridigheter om världsliga ting? Jesus lät sig inte förledas av den världsliga makten ens när djävulen prövade honom i öknen. Att mena att Jesus har tagit ställning och skiftat arvet till egen fördel är inget annat än att påstå sig ha lyckats med den djävulens girighet som djävulen själv misslyckades med. Girighet är en förtärande eld som söndrar och bryter ner allt i sin väg – människor och världar lika. Jesus har sagt nej till girigheten en gång för alla.

”En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Det är klart att vi tycker om våra saker. En del av det vi äger har ett ekonomiskt värde. Annat har ett stort värde för oss själva utan att betyda något för någon annan. Affektionsvärde ska inte underskattas. Det finns ingen anledning att skämmas för att vi tycker om våra saker. Men Jesus säger att våra liv inte är beroende av att vi har ett överflöd av saker. Faktum är att våra saker och ägodelar egentligen inte betyder någonting för livets levande i sig. Det kan ibland vara en god idé att påminna sig om att den sista skjortan och de sista byxorna inte har några fickor. Vi får inte ta med oss någonting av allt vi äger, dit vi är på väg.

Jesus illustrerar den tanken med liknelsen om mannen som förgäves samlar på sig rikligt med spannmål och ägodelar. Liknelsens man tror att kontroll över stora mängder spannmål och saker är detsamma som kontroll över livet. Men den tanken är dårskap. Livet råder vi inte över. Livet låter sig inte kontrolleras av aldrig så många ägodelar. Det är ingen annan och inget annat än Gud själv som råder över livet och döden. Alla ägodelar som liknelsens man har samlat på sig är tomhet i ljuset av livets begränsningar. Han går bort lika naken som han kom till världen. ”Så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat” (Pred 5:14). 

”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud” säger Jesus. Det där med att samla skatter åt sig själv förstår vi nog. Men vad är det att vara rik inför Gud? Att vara rik inför Gud är att leva det här livet som om Gud faktiskt lever. Att vara rik inför Gud är att ta emot konsekvenserna av att Gud faktiskt har uppenbarat sig i och alldeles på riktigt lever som Jesus Kristus. Att vara rik inför Gud är något högst konkret. ”Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet” (1 Tim 6:11). 

Att Jesus lever leder till att vi behöver försöka sträva efter rättfärdighet. Att göra sig färdig att i rätten dömas enligt lagen. Att Jesus lever väcker en sann gudsfruktan. En fruktan som inte är rädsla men en bävan inför den avgrund av kärlek som öppnar sig när Gud ger sig till känna i Jesus. Att Jesus lever leder till att det inte möjligt att leva utan en kristen tro. Den kristna tron och Jesus själv hör oupplösligt samman. Att Jesus lever väcker en förunderlig kärlek till livet. En kärlek som gränslöst omfattar allt och alla levande. Att Jesus lever skapar en uthållighet inför livets synbara begränsning. En uthållighet som sträcker sig förbi döden med förtröstan på det liv som aldrig dör. Att Jesus lever väcker en uppriktig ödmjukhet inför Gud, livet, universum och allting. En ödmjukhet som omformar människans inre och människans yttre.

Att vara rik inför Gud det är att se den verkligt värdefulla skatten – att se det faktum att Gud själv uppenbarar sig i Jesus Kristus, med allt vad det innebär – och att lägga sitt hjärta där. ”Där er skatt är kommer också ert hjärtat att vara” (Lukas 12:34). Den skatten har inget med världsliga ägodelar att göra. Men den skatten betyder allt. Utan den har vi ingenting.