#555. Bönsöndagen…

"En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ’Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.’ Då sade han till dem: ’När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.’ Han sade till dem: ’Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ”Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.” Då kanske han där inne säger: ”Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.” Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?’” (Lukas 11:1–13)

Lär oss att be, bad lärjungarna Jesus. Hur ber man? Hur talar man med någon som man förväntar sig vara där utan synas? Hur ber man till Gud, som man förväntar sig vara där men som man inte ser? Lärjungen satte ord på den allmänmänskliga erfarenheten av trons relation till Gud. Hur talar man egentligen med Gud? Den Gud som man inte ser men som tron menar är närvarande, trots allt. Jesus är ganska krass när han svarar på lärjungens fråga. ”När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.” Alltså, gör och säg så här. Jesus ger lärjungen och oss ett ganska okomplicerat exempel på hur man kan be och vad man kan säga när man ber till Gud Fadern.

Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något som man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Jesus är osentimental, krass och rättfram när det gäller bönen till Gud Fadern. Bönens form är ganska tydlig. Vi ska be om att Gud ska låta sitt eget namn bli helgat genom och med det som ska ske. Bönen ska handla om att Guds namn ska bli tydligt i det som sker. Vi ska be om att Guds rike ska bli synligt i det som är och det som som ska bli.

Bönen ska också handla om vad vi själva behöver. Ge oss det bröd vi behöver. Vad det brödet nu kan vara i våra liv. Bönen ska även handla om vår egen skuld och andras skuld i relation till oss själva. Vi ska be om den förlåtelse som vi själva visar andra. Var och en behöver rannsaka sig själv och sitt eget liv om hur det ser ut med den saken. Och vi ska be om att få undkomma prövningar. Det vill säga, vi ska be för den tid som ska komma och be om att vi ska slippa de prövningar som kommer med den tid som ska bli. Var och en som har mer än lite erfarenhet av livet vet att den där sista delen av bönen som Jesus uppmanar till kan vara en källa till besvikelse. Livet har en tendens av att vara fyllt av prövningar.

Jesus gav sedan exempel på hur även den som är småsint hjälper om den hjälpbehövande är envis och påträngande nog. ”Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?” Jesus verkar mena att om även småsinta figurer hjälper den som enträget ber om hjälp då kan vi lita på att Gud, som vill oss alla väl, lyssnar och hjälper när vi ber. ”Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Det verkar så enkelt. Men återigen, den som har ett visst mått av livserfarenhet vet att så enkelt är det sällan.

Många söker genom ett helt liv utan att finna. Många är vi människor som i trångmål och svårigheter har bultat på den där dörren utan att den har öppnats. Bönens liv konfronteras ofta av livets verklighet. Därför blir det ofta ganska kärvt. Jesus ägnar inte så mycket tid åt hur det känns eller om vad man egentligen ska tycka om det där med bön. Jesus är inte särskilt sentimental. Det är han inte i relation till bön och bedjande heller. Människans relation till Gud handlar i första hand inte om känslor. Bön handlar inte om upplevelser eller om hur det ”känns.” Bönen handlar om att vända sig till någon i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att denna någon hör och vill lyssna, kan och vill hjälpa. Ingen ber om något där ingen finns som lyssnar eller där ingen hjälp finns att få. Att be någon om något är att lita på att någon kan göra något. Det är att lita på att det finns ett löfte om något som någon kan infria. Ett hopp om någons vilja och förmåga att åstadkomma något.

Gud vill åstadkomma något med sitt folk och med oss människor. Bönen är samtalet med den levande Guden som är öppen för förhandling. Vi ber därför att vi kan få, inte för att vi alltid får. Vi ber för att vi kan finna, inte för att vi alltid finner. Vi ber därför att någon kan öppna den där dörren, inte för att den alltid är öppen. Det finns en levande någon där som lyssnar och som vill oss alla väl – Gud Fadern som vill ge Helig Ande åt dem som ber honom. Helig Ande är inget annat och inget mindre än Guds absoluta närvaro.

När vi ber får vi inte alltid vad vi ber om. Vi finner inte alltid det vi söker. Den dörr vi bultar på öppnas inte alltid. När vi ber möts vi ofta av tystnad, en upplevd frånvaro av Guds närvaro. Men det är just tystnadens upplevda frånvaro som är Guds absoluta närvaro. Det är en tankens kullerbytta för oss. För oss är det ofta så att ju mer väsen desto tydligare närvaro. Med Guds Heliga Ande är det tvärtom. Ju djupare tystnad, desto starkare närvaro. Tystnaden är den Heliga Andens livselement. Guds Andes innersta väsen är tystnad. När vi ber och möts av tystnad, då är själva tystnaden Guds Heliga Andes absoluta närvaro.

#554. Fjärde söndagen i Påsktiden…

”’Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.’ Tomas sade: ’Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’ Jesus svarade: ’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.’ Filippos sade: ’Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.’ Jesus svarade: ’Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.’” (Johannes 14:1–14)

”Känn ingen oro” sade Jesus. Det är ibland kanske lättare sagt än gjort. Vem av oss har aldrig känt oro? Finns det ens en enda människa som aldrig har varit åtminstone lite orolig för något litet någon enda gång? Det låter så enkelt. Men var och en som har lite erfarenhet av livets svårigheter vet att det inte är möjligt att helt gå fri från oro. Jesus vet dessutom att varje människa innerst inne bär en oro inför sin egen död. ”Tro på Gud och tro på mig” sade han. Den kristna tron på Gud Fadern och Sonen kan lindra den där oron. Att tro på Gud och på Jesus är att tro att löftena och hoppet som Jesus liv, död och uppståndelse vittnar om är sanna. Löftena och hoppet som säger och på riktigt menar att döden inte innebär livets slut. En rotad och uppriktig tro på Gud och Jesus får döden att stå fram i ett nytt ljus. Den kristna trons löfte är att kroppens död inte är slutet. Den kroppsliga döden ska vara början på något annat, något nytt och annorlunda.

Jesus sade att han ska ”komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Ingen ska lämnas kvar här. Jesus kommer tillbaka och hämtar oss alla. Alla ska tas med för att tillsammans vara där Jesus nu är. Jesus är uppstånden från döden som vi känner den och lever nu uppståndelsens liv i Guds fullbordade framtid. Var det är, vad det är och hur det är – det är en väl förborgad hemlighet. Men den kristna trons löften säger att det är så och att var och en ska hämtas dit. Och vägen dit, ”den känner ni” säger Jesus. Visst känner vi alla till den vägen. De flesta av oss har fått bekanta sig med den vägen på ett eller annat sätt. Det finns bara en väg som leder dit Jesus nu är – den vägen går genom döden och den kommande uppståndelsen.

Tomas Tvivlaren sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" Tomas Tvivlaren satte ord på varje människas oro och erfarenhet. För oss och för alla andra människor är döden en väg som leder till något för oss okänt. Vi ser bara döden från vårt håll. Vi ser att människor bryter upp och lämnar den här världen men vi ser inte var de tar vägen. Vi vet inte vart de går. Vi kan från vårt håll omöjligt känna till var den vägen leder och vart den för oss. Tomas Tvivlarens ord är kanske de enda rationella orden när man bara kan se döden från vårt perspektiv.

Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Jesus har gått vägen genom döden till uppståndelsens liv. Han bröt ny mark och anlade en tidigare obefintlig stig mellan livet här och livet där, i Guds fullbordade framtid. Jesus själv är vägen som leder från liv, genom döden, till livet. När vi dör ska vi färdas med honom, i honom och genom honom till en annan och en ny verklighet där döden inte finns mer. Jesus är sanningen om livet som trotsar, övervinner och besegrar döden. Det levande livet som envisas med att leva. Mot alla odds och trots allt som talar om motsatsen. Jesus levande och livgivande livsande skapar och upprätthåller allt levande liv i varje ögonblick. Det levande livets skapelseakt som aldrig upphör. Jesus är livets väg, sanningen om livet och livets själva levande.

Jesus sade: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom." Han gav lärjungarna och oss en stor pusselbit till det stora pusslet med bilden av vem Gud är. Jesus är Sonen som är så intimt förbunden med Gud Fadern att de är en och samma. Det är alldeles oerhört. Gud Fadern, skaparen av allt som är – galaxer, stjärnor och svarta hål, gravitation, gammastrålning och magnetism, mikroskopiska celler, tigrar och blåvalar, små människobarn, pojkar, flickor, män och kvinnor – har i Jesus gjort sig synlig och påtaglig för oss. Som en av oss. I och genom Jesus är Gud Fadern tillgänglig och nåbar. Det är alldeles oerhört och fantastiskt bortom allt förstånd.

Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Filippos satte ord på svårigheten att omfamna tanken på att Gud Fadern själv skulle kunna vara konkret närvarande i den här verkligheten, som vi känner den. Jesus stod mitt framför näsan på Filippos och ändå såg han inte det uppenbarade. Jesus svarade honom: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är inte svårt att känna sympati med Filippos. Vem av oss skulle med självklarhet säga ”jamen nu ser jag ju det” om någon som stod mitt framför oss påstod sig vara Gud Fadern själv. I vår tid har vi en lång rad diagnoser som vi förmodligen skulle sätta på ett sådant anspråk.

”Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull” sade Jesus. Gärningarna som Jesus talade om var förstås miraklen som han gjorde. Miraklen var små ögonblick av uppenbarelser där Jesus gav människorna en kort och liten glimt av hur det ska bli och vara i Guds fullbordade framtid. Den som nu är sjuk ska få bli frisk. Den som är blind ska se. Den som är skyldig ska förlåtas. Den som är förtryckt ska upprättas. Den som är död ska leva. Tro för gärningarnas skull, det betyder: tro att den kommande verkligheten, som ni har fått se glimtar av, är sann och på riktigt. Det som ska bli och vara sant där har uppenbarats här. Tro att Gud Fadern är i Jesus och att Jesus är i Gud Fadern. Tro att de två är en och densamme.

”Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det” sade Jesus. När vi förstår vad vi behöver och ber om det då ska Jesus bifalla vår bön. Men det är något annat än att be om det man vill eller önskar. Mången besvikelse har växt fram ur bönen om det man vill eller önskar för sin egen skull. Men bönen som förhärligar Gud Fadern genom Sonen ska bifallas. Den bönen växer fram ur hjärtats visshet om vad vi faktiskt behöver. Den bönen växer fram ur den djupt liggande oron för hur det ska bli när hjärtat slår sitt sista slag. Där någonstans, i den oron, börjar bönen om det vi verkligen behöver. Där den bönen börjar finns Jesus ord till stöd, tröst och hjälp. ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”

#553. Act Svenska kyrkan…

”Till lanseringen av Act Svenska kyrkan har kyrkostyrelsen beslutat om ett bidrag på 10 miljoner kronor per år fram till 2021. Budskapet som det nya namnet kommer föras ut under blir: ’Under samma himmel’.”

(Kyrkans Tidning 2/5 2019)

Trettio miljoner ska det alltså kosta ”att öka kännedomen om organisationen och genom det få fler att vilja engagera sig och skänka pengar.” Vidare säger chefen för ”organisationen” Erik Lysén: ”Man ska se oss och komma ihåg oss. Vi har ett internt mål om att mot slutet av året nå tio procent kännedom redan. Men det viktiga är det långsiktiga arbetet med att höja kännedomen och förtroendet.” Alltså, för tio miljoner kronor ska man ”nå tio procents kännedom” innan året är slut för att sedan lägga ytterligare tjugo miljoner på marknadsföring fram till 2021. För att få folk att skänka pengar till något kyrkligt, trots att de inte vet vad pengarna ska gå till när de skänks. Besluten om vilka projekt som finansieras förändras ju.

Om man undrar hur det låter när kyrkokanslianställda chefer för någon inomkyrklig avdelning i Uppsala har förlorat kontakten med den kristna kyrkans församlingsliv, själ och hjärta och i någon konstig mening ser sig själva som ”chefer” för en del av kyrkan som sådan då kan man med fördel lyssna på Erik Lysén. Som om det engagemang som kyrkans folk känner för omvärlden kan styras uppifrån, avskilt från livet i kyrkans lokala församlingar. Som om det bara handlar om pengar som ska samlas in, som Lysén och hans kollegor ska fördela till olika projekt. Som om det är något som Erik Lysén ens kan chefa för.

Det som nu ska lanseras som ”Act Svenska kyrkan” är ännu en i raden av toppstyrda och hopplösa kansliprodukter som värkts fram runt skrivbord på ett kyrkokansli i Uppsala som tillsammans med kyrkostyrelsen verkar förstå sig själva som självständiga enheter avskilda från den kristna kyrkans lokalt förankrade församlingsliv i Svenska kyrkan. Kyrkostyrelsen har fattat beslut om namnbyte på den del av den kyrkliga organisationen som handlägger internationellt bistånd och slantar upp trettio miljoner för att marknadsföra just den delen av kyrkan som en självständig organisation med ett eget existensberättigande.

”Tio procent kännedom”? Det hela är faktiskt ganska dumt. Allt annat än det som växer fram ur hundra procents kännedom i vår kyrkas församlingar saknar kyrklig legitimitet. Hela idén om Act Svenska kyrkan är ännu ett symptom på den kontraproduktiva centraliseringen av vår kyrka – tjänstemän på kyrkokansliet i Uppsala tilldelas ”chefskap” för centralstyrda verksamheter som saknar livskraft eftersom de inte har några rötter i församlingarnas liv och gemenskap. Om man måste lägga trettio miljoner kronor på att få folk att känna till någonting kyrkligt då saknas förankringen i kyrkans församlingar. Därmed saknas den kyrkliga legitimiteten och själva basen för förtroendet man försöker skapa med marknadsföring för trettio miljoner. Även om Erik Lysén vill få Act att låta som en folkrörelse med egen livskraft.

Vad ska Lysén ha pengarna till kan man undra. ”Vi kommer behöva satsa mer på teologisk utbildning och reflektion i framtiden. Att stödja våra systerkyrkor att växa i sina holistiska missionsuppdrag. Att hålla ihop bibeltolkning, människovärde och mänskliga rättigheter." Det ger en fingervisning om riktningen och villkoren. Men vad i hela friden är ”holistiska missionsuppdrag” för något? Har något av allt det där med förkunnelsen om Jesus och den kristna kyrkans mission att göra? Det återstår väl att se.

Vi får hjälpas åt att hålla koll på vilka de där holistiska missionsuppdragen är när pengarna som ska kosta trettio miljoner att samla in har samlats in och fördelats. Vi kanske får hjälpas åt att hålla koll på om de där tio procentens kännedom förändras också. Och om det förändras till det bättre eller till det sämre.

#552. Önsketänkande låtsasteologi…

Joakim Kroksson, ordförande i Miljöpartiet Upplands Väsby och politisk sekreterare i Miljöpartiet Solna, hävdade i Kyrkans Tidning den 24/4 tillsammans med Anna Ardin, styrelseledamot i Socialdemokrater för tro och solidaritet, att Greta Thunberg är en profet av samma slag som Bibelns profeter. Nedanstående replik publicerades i Kyrkans Tidning den 30/4.

Kroksson och Ardin hävdar att Greta Thunberg är en profet jämlik med Bibelns profeter. De anför hemsnickrade argument med vilka de knyter Thunberg till de bibliska profeterna. Det är ett banalt försök att skriva in Thunberg i en teologisk kontext där hon och hennes gärning inte hör hemma. Ty Greta Thunberg är ingen biblisk profet. Hur gärna man än önskar att det var så.

Den profetiska rösten är inte vad som helst riktat ut till världen i allmänhet. Profeternas ord är riktade inåt, mot och till kyrkan. Profetens röst är driven av Guds heliga Ande och ifrågasätter kyrkan själv. Den profetiska rösten vill korrigera riktningen så att Guds folk riktar in sig mot och lyssnar till Gud Fadern själv i första hand. Det var de bibliska profeternas ärende. Någon annan form av profetisk röst finns inte och har aldrig funnits.

Med Luthers Stora Katekes är Krokssons och Ardins missförstånd begripligt. Om det första budet skriver Luther: ”Vad betyder detta bud, och hur ska vi förstå det? Vad menar man egentligen med att ha en Gud, och vad innebär begreppet Gud? Svaret är följande: din Gud kallas den eller det som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud.”

Om klimatfrågorna sätts högst i tillvaron har man gjort dem till sin Gud. Eller med Luthers ord – till sin avgud. Kulten, dyrkan och PR-industrin som har växt fram runt fenomenet Greta är mer än något annat en dans runt en guldkalv, om nu ett bibliskt tolkningsmönster ska läggas på det hela. Fenomenet Greta har blivit en tjurkalv, gjuten av folkets gyllene förhoppningar, på vars rygg avguden ”Klimatfrågorna” bärs fram och hyllas med sång och dans.

Krokssons och Ardins inlägg är ett bra exempel på att det mest bara blir dålig teologi när politiska ideologer draperar sina politiska hjärtefrågor i den kristna teologins språkdräkt. Det gagnar vare sig Greta Thunbergs gärning eller arbetet med klimatfrågorna att göra Greta till något som hon inte är.

Klimatfrågorna handlar om vett och vetenskap, inte om biblisk profetteologi. De frågorna är viktiga och allvarliga och får inte reduceras till banal och önsketänkande låtsasteologi. Det är mer konstruktivt att fokusera på och arbeta med konkreta lösningar på miljö- och klimatproblemen. Ungefär just det som Greta uppmanar oss att göra.

#551. Andra söndagen i Påsktiden…

”När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ’Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?’ Simon svarade: ’Ja, herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’För mina lamm på bete.’ Och han frågade honom för andra gången: ’Simon, Johannes son, älskar du mig?’ Simon svarade: ’Ja, herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’Var en herde för mina får.’ Och han frågade honom för tredje gången: ’Simon, Johannes son, har du mig kär?’ Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ’Har du mig kär?’ och han svarade: ’Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.’ (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ’Följ mig!’” (Johannes 21:15–19)

Simon Petrus, Tomas, Natanael, bröderna Sebedaios och två andra lärjungar var tillsammans vid Tiberiassjön. De hade haft stora förhoppningar på Jesus. Men Romarna hade ihjäl honom på det där hemska korset. Förhoppningarna grusades och lärjungarna skingrades. Några påstod att de hade träffat Jesus trots att alla visste att han var död. Alltihop var mycket märkligt. Det var svårt att få det hela att gå ihop. De försökte återgå till livet som det var innan Jesus dök upp tre år tidigare. Lärjungarna återgick till vardagen så gott de de kunde. Några var ju fiskare så de gav sig ut på sjön för att fiska igen.

Just den här natten fick de ingen fisk. När morgonen kom och de var på väg in till land stod den uppståndne Jesus på stranden. De kände inte igen honom först. Han ropade att de skulle kasta i nätet igen och när de gjorde det fick de mycket fisk. Då såg och förstod de att det var Jesus själv som stod där på stranden. Simon Petrus blev utom sig av glädje och hoppade i vattnet. Han simmade till stranden så fort han kunde. När de steg iland hade Jesus gjort en glödbädd och det fanns färdiglagad fisk och färdigt bröd att äta. Där på stranden åt de tillsammans med varandra och med Jesus. Det var den tredje gången som Jesus gav sig till känna efter sin död.

När de hade ätit sade Jesus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon Petrus svarade så gott han kunde. ”Ja, du vet att jag har dig kär.” Men, det var ju inte svaret på Jesus fråga. Frågan var om Simon Petrus älskade Jesus mer än de andra gjorde. Kanske var Simon Petrus ödmjuk. Han tyckte sig kanske inte kunna säga att han älskade Jesus mer än någon annan eftersom han visste att det var många som älskade Jesus. Eller så förmådde han inte att vara den som älskade mest. Hur vet man om man älskar någon mer än alla andra? Hur mycket man än älskar så finns det kanske någon annan som älskar mer. Möjligen är det så att kärleken inte går att kvantifiera. Kanske är det poängen med Jesus fråga – antingen så älskar man eller så älskar man inte. Det finns kanske inget älskar mer eller älskar mindre.

Oavsett vad som fanns i Jesus fråga så räckte kärleken till Jesus som Simon Petrus lyckades få fram. ”För mina lamm på bete” sade Jesus. Det vill säga – ta hand om mina små. Ta hand om dem som står mig nära och som jag värnar om. Det lilla korn av kärlek till Jesus som Simon Petrus kunde formulera räckte. Att hålla Jesus kär räcker.

Jesus ställde samma fråga en andra och en tredje gång och fick samma svar av Simon Petrus. Jesus sade ”Var en herde för mina får. För mina får på bete” när Simon Petrus svarade den andra och tredje gången. Att vara en herde för vuxna får är ett större ansvar än att släppa ut de unga lammen på bete. En herde delar livet med fåren. En herde kan behöva riskera livet för fårens skull. En herde behöver offra sin bekvämlighet för fårens skull. Herden behöver vandra över berg och genom dalar, sova under bar himmel och skydda fåren mot rovdjur, hunger och törst. ”Var en herde för mina får” är en uppmaning att ta ansvar. Ett stort ansvar dessutom. En herde står i annans tjänst. en herde rår om sin herres får.

Jesus inskärpte allvaret och ansvaret i herdens uppgift när han sade: ”när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” När man står i annans tjänst råder man inte alltid över omständigheterna. Livets förutsättningar och omständigheter råder vi inte alltid på. Livet för oss ibland dit vi inte vill. Vi lever inte alltid de liv vi kanske önskar och vill leva. När vi dör så dör vi den död vi får oss tilldelad. Vi kan inte och får inte välja. Någon annan spänner bältet om var och en av oss när det är dags.

Sedan sade Jesus: ”Följ mig!” Detta okomplicerade och till synes enkla "följ mig" är nyckeln. Det var en möjligheternas uppmaning där och då. Det är en möjligheternas uppmaning här och nu. Jesus säger fortfarande: ”Följ mig!” till dig, till mig och till alla sina lärjungar. Att följa Jesus är att sälla sig till hans flock. Det är att göra sig till en av dem som låter sig leva livet med och i den kristna kyrkan. Att sälla sig till Jesus flock är att leva med och i den kristna kyrkans gemenskap. Med allt vad det innebär av tro, hopp, glädje, gemenskap och tillhörighet. Med allt det där som är bra och med allt det där som är påfrestande i kyrkans och i den kristna trons gemenskap tillsammans med andra och med varandra.

Det började på en strand där och då för länge sedan. Den uppståndne och livs levande Jesus gav sig till känna för sina lärjungar. Det fortsätter i vår lilla kyrka här och nu. Om vi lyssnar noga då hör vi att den uppståndne och levande Jesus Kristus fortfarande uppmanar oss och alla andra människor: "Följ mig! För mina lamm på bete. Var en herde för mina får. Följ mig!” Låt oss hjälpas åt att på riktigt försöka följa Jesus tillsammans. Låt oss stödja, uppmuntra och hjälpa varandra när det behövs. Låt oss i gemenskap med varandra  fortsätta att vara den lärjungaskara som samlades runt Jesus på den där stranden för länge sedan. Om någon frågar hur vi har det med vår tro och med Jesus, låt oss då tillsammans med Simon Petrus svara: "Vi har Jesus kär."

#550. Palmsöndagen…

"Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ’Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?’ Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ’Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.’ En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus. Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.’ Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ’Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.’ (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)"

(Johannes 12:1–16)

Marta och Maria var Lasaros systrar. De tre syskonen var nära och kära vänner till Jesus. Lasaros blev svårt sjuk en gång. Sjukdomen var allvarligare än de först förstod. Systrarna skickade då bud efter Jesus. Men Lasaros hann dö innan Jesus kom dit. Lasaros hade varit död i fyra dagar när Marias sorg och förtvivlan vid graven skakade om Jesus i hans innersta. Jesus kallade tillbaka Lasaros till livet. Han uppstod från de döda och steg av egen kraft ut ur sin egen grav. Lasaros är en av få människor som har upplevt sin egen faktiska uppståndelse här, i den här världen där vi lever tillsammans. Att Jesus bringade den döde Lasaros tillbaka till livet det var förstås inget annat än ett tvättäkta mirakel.

Jesus kom tillbaka till Betania och träffade Marta, Maria och Lasaros igen. De ordnade en måltid och åt tillsammans. Maria smorde Jesus fötter med dyrbar nardusbalsam. Det var förstås ett uttryck för hennes stora tillgivenhet, värme och kärlek. Det var kanske inte så konstigt att Maria gjorde som hon gjorde. Ett kort tag tidigare hade hon sett när Jesus uppväckte hennes bror från de döda. Det är onekligen svårt att föreställa sig hur det skulle vara. Men det kan nog med viss säkerhet sägas att om någon kom förbi och bringade en av våra nära, kära och saknade tillbaka till livet då skulle tacksamheten förmodligen vara påtaglig. Kanske rentav lika översvallande som Marias tacksamhet.

Vad de hade sett och upplevt när Jesus kallade ut Lasaros ur hans grav var inget annat än ett alldeles verkligt mirakel. Miraklen som Jesus gjorde var och är ögonblick av vittnesbörd om hur verkligheten kommer att bli och vara i Guds fullbordade framtid. Det är som om Jesus med miraklen visade människorna och sade: ”Så här ska det bli och vara i Guds fullbordade framtid.” När Jesus botar sjuka vittnade miraklen om att i Guds fullbordade framtid är ingen längre betryckt av kroppens sjukdomar. När Jesus tog sig an de minst ansedda, de svagaste och de mest utsatta då vittnade miraklen om att i den fullbordade framtiden omfamnar Guds omsorg och kärlek alla människor på lika villkor. När Jesus uppväckte Lasaros från döden då vittnade miraklet om att livet i Guds fullbordade framtid är ett liv utan död.

Det är kanske inte så konstigt att Marias tacksamhet flödar över i översvallande tillgivenhet, ömhet och varm omtänksamhet.

De låg till bords och åt tillsammans. Där och då, i den tiden, var bordsgemenskapen något mer än att bara äta mat tillsammans. Den gemensamma måltiden var en stark symbolisk ritual som etablerade och befäste överenskommelser och förbund. Att Jesus lade sig till bords och åt med den uppståndne Lasaros är svindlande och alldeles oerhört i all sin rituella och symboliska kraft. Det var inget annat och inget mindre som hände än att Gud Fadern i Sonens gestalt med bordsgemenskapen etablerade och befäste förbundet mellan sig själv och uppståndelsens mänsklighet i Lasaros gestalt. Jesus kom tillbaka till Lasaros och lade sig till bords med honom som ett vittnesbörd om att människans och människors uppståndelse från de döda ingår i Gud Faderns förbund med mänskligheten.

Det är inte så konstigt att Marias tacksamhet flödar över. Det är inte heller så konstigt att Judas Iskariot reagerar. Det har alltid funnits och det finns alltid människor som värderar världsliga rikedomar högre än det som finns i trons hopp och löften. Det har alltid funnits och det finns alltid hycklare som säger sig vilja göra gott med kyrkans resurser och pengar men som använder dem för egen vinnings skull. Det har alltid funnits och det finns alltid småsinta typer som tittar snett på och baktalar den eller dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots småsinta anda lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.

Översteprästernas och överhetens vilja att ha ihjäl alla levande vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller främmande för den som är bekant med kyrkans inre värld och liv. Inte minst i vår egen kyrka förekommer det mer eller mindre ofta att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att ha ihjäl de flämtande lågor av uppriktig kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i mörkret i vår kyrka. Överheten och den kyrkliga maktens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk går ifrån dem och istället tror på Jesus. Det är lika sant nu som det var då.

Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Oavsett vad maktens överstepräster och överheten tycker, tänker och vill så tar vi tillsammans med kyrkans alla kristna våra palmkvistar och ger oss ut på gatorna för att möta och hylla Jesus när han kommer ridande rakt in i våra liv på den där lilla åsnan. Vi vet ju hur det låter när han kommer ridande – tapp tapp tapp tapp… ”Hjälp oss! Rädda oss! Du som kommer i Herrens namn! Du som är Israels konung!” ropar vi tillsammans med alla våra kristna syskon runt om i världen. Frukta inte! Där borta vid tidens horisont finns Guds fullbordade framtid som en faktisk och sann möjlighet. Här och nu finns Guds fullbordade framtid som ett orubbat löfte omvittnat i Jesus mirakel. Glöm aldrig Lasaros. Tro och lita på att Guds löften i Jesus Kristus är sanna. Alldeles på riktigt.

#549. Psaltarpsalm 23…

"Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever."

(Psaltaren 23)

Herren är vår herde. Gud är vår herde. Jesus själv är vår herde. Ofta, när vi ser en bild på en herde i kyrkan då är herden en snäll och oförarglig figur. Han är ju snäll eftersom han tar hand om sina får. Men, en riktig herde är ingen oförarglig och rosenkindad figur. Jag mötte en riktig herde en gång för länge sedan i Libanon. Han gick omkring med sina får och getter i bergen där det berättas att Jesus själv också gick en gång för ännu längre sedan. En bit från staden Tyr vid kusten och inte långt från byn Qana, där Jesus gjorde vinundret på bröllopsfesten.

Herden jag träffade var väderbiten och solbränd. Ansiktet har bitits av nattens kyla. Han svettades i dagens sol och värme. Hans händer var kraftiga och fulla av valkar. Han hade några ärr, ett på kinden och ett på ena handen. På fötterna hade han rejäla och slitna skor. Han hade gått långt i de skorna. Han var alltid på vandring ute i bergen. Han gick ständigt upp och ner för branta sluttningar. Det gjorde herdens hela kropp muskulös och stadig. Hans ben hade stora muskler. Han såg stark och stadig ut. Han bar med sig allt han behövde för att leva och överleva i en ryggsäck.

En riktig herde har ögon som har sett mycket. Han har sett allt mellan födsel och död. Han vet hur man förlöser en födande tacka. Han vet hur lammen och livet föds till världen. Han vet hur man tar hand om ett får som inte orkar längre. Herden vet hur man tar till vara allt som går att ta vara på. Hans ögon har sett livet i döden. Han har sett döden i livet. En riktig herde är stark, klok och vis. En sann herde är härdad av livets utsatthet.

Då, för länge sedan, bar herden sin käpp och sin stav för att de behövdes. Med käppen, som var en stor och rejäl påk, skyddade han sina får. Då fanns det björnar, lejon och vargar i de där bergen. När rovdjuren visade sig då tvekade inte herden. Han försvarade sina får och han drog sig inte för att ta strid. Om björnarna, vargarna eller lejonen försökte att ge sig på hans får då slog han hårt för att skydda sina får. Den långa staven hade en krok i ena änden. Den behövdes när fåren gick bort sig och fastnade bland snår och stenar. Med staven räddade han sina får när de hade fastnat och var i fara. Herden är inte rädd för någonting när han behöver skydda och rädda sina sin hjord. Herden skyddar och räddar alla sina får.

Sådan är vår Herre. Sådan är vår Gud. Sådan är Jesus. Han är stark och pålitlig. Han är erfaren, klok och vis. Vår Gud skyddar, och räddar alla sina får. Jesus skyddar och hjälper varje får. Det finns ingenting som Jesus inte kan eller vill göra för att rädda och skydda sina får och sin flock. Jesus får, det är du, jag, vi och alla andra människor. Det finns ingenting som Jesus inte kan eller vill göra för att rädda och skydda dig, mig, oss och alla andra människor från allt ont. Jesus älskar dig. Jesus älskar oss. Jesu älskar varje människa och alla människor. Jesus är vår pålitliga och trofaste herde. Lita på att det är sant.

#548. Midfastosöndagen…

"När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: “Rabbi, när kom du hit?” Jesus svarade: “Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.” De frågade då: “Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: “Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” De sade: “Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.” Jesus svarade: “Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” De bad honom då: “Herre, ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: “Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” (Johannes 6:24–35)

Den som en gång har mött Jesus söker honom när det verkar som om han inte är i närheten. Den som en gång har blivit berörd av Jesus längtar tillbaka till den stunden om Jesus upplevs som frånvarande. Jesus själv är absolut fri från våra föreställningars begränsningar och han rör sig i frihet dit han själv vill. Jesus kan ge sig tillkänna på oväntade ställen. Han kan uppenbara sig när, var och hur som helst. När han uppenbarar sig blir man förvånad och undrar gärna hur och när han kom dit. Där och då steg de i båtarna och letade efter honom. "Rabbi, när kom du hit?" sade de när de mötte honom igen.

Vi söker och längtar efter Jesus eftersom han ger oss konkret och faktisk näring – bröd. Han ger oss inte innehållslösa tecken. Jesus ger oss bröd som mättar. Det Jesus genom och med den kristna tron ger varje människa är faktisk och livgivande näring för livet. Näring är något som tillförs en organism och som får den att fortsätta att leva och växa. Trons bröd som Jesus ger får oss människor att fortsätta att leva och växa.

Det är konkret och handgripligt. Den kristna trons bröd är faktisk näring som är lika påtaglig som livet självt, som våra kroppars hunger. Jesus talar inte om symboler eller tecken som tyder på att det finns bröd. Han talar om det faktiska brödet i sig, ett trons bröd som är lika konkret som det bröd vi stoppar i munnen, tuggar och sväljer. Den som en gång har fått äta sig mätt på det brödet vill aldrig gå hungrig igen.

Arbeta inte för den föda som är förgänglig, sade Jesus. Men vad av allt vi jobbar för är inte förgängligt? Det mesta, om inte allt,  av det vi betraktar som bestående är i grund och botten förgängligt. Ingenting förblir, allting förgås. En väns mamma sade en gång: "Always remember, your last shirt doesn’t have any pockets.” Din sista skjorta har inga fickor. Du får inte ta med dig något dit du ska. Om hundra år minns våra efterkommande att det en gång fanns en kristen församling här. Men var och en av oss ska bli skuggor i förflutenhetens glömska. Inte ens bergen ska bestå. Det finns ingenting i världen som vi känner den som är bestående. Allting blir och förändras. Allt som är vårt är förgängligt.

Jesus talade samtidigt om den föda som består och som skänker evigt liv, något som Människosonen ska ge oss. Vad i allt detta är det som ska bestå? Vad är det eviga livet som Jesus talar om? Den frågan har vi delat med varandra många gånger här. Sanningen är ju den att vi inte vet. Vad som finns på den andra sidan när vi kliver över tröskeln och dörren till det här livet stängs bakom oss vet vi ingenting om. Det som är bestående är ännu okänt för oss. Men det finns ett uppståndelsens löfte om att det finns något där och att detta något är av ett slag som inte ska dö. Här och nu finns ett liten glimt av det eviga och bestående i Guds trofasthet. Vad som än händer så står Guds kärlek till varje människa orubbat och evigt fast i Kristus Jesus. Det är det enda lilla korn av den bestående evigheten vi har.

Gud Fadern själv har satt sitt sigill på Sonen Jesus. Ett sigill är ett stämpelavtryck som an­bringas för att symbolisera en viss person vilket avses in­tyga att personen står bak­om dokumentet eller att försändelsen är orörd. Sigillet intygar att Gud Fadern själv står bakom Jesus och att innehållet i försändelsen av Sonen till världen är och förblir orört och detsamma genom tid och rum. Innehållet är inget annat och inget mindre än den faktiska och sanna frälsningen. Gud Faderns sigill på Sonen intygar och garanterar att tron, hoppet och kärleken som manifesteras i Jesus är och förblir fast förankrat i Gud Fadern själv. 

De frågade förstås ”vad ska vi göra för att utföra Guds verk?” Vi vill ju så gärna få klara besked om vad och hur vi ska göra. Vi vill ju så gärna tro att vi själva kan åstadkomma Guds verk. Men otaliga är historiens ruiner som vittnar om människornas misslyckade försök att utföra Guds verk. Saken är ju den att det inte finns något vi kan göra för att utföra Guds verk. Det finns bara en som kan utföra Guds verk och det är Gud Fadern själv. 

Och detta är Guds verk: att vi faktiskt och på riktigt tror att Jesus är sann. Att vi tror att Jesus faktiskt är den som Gud Fadern har sänt till och in i världen för berätta för oss att Gud själv i Kristus är här, med oss och hos alla. Det kan låta banalt och enkelt att tron är det enda som behövs. Men att det är enkelt betyder inte att det inte är sant. Det räcker oändligt långt att faktiskt tro att Jesus är alla människors frälsare. Om och när vi gör det så tar Guds verk plats och blir till här och nu. Vår tro – hur bräcklig den än är – är Guds verk. Att tro är egentligen det enda vi kan göra. Men detta lilla är mer än nog.

Där och då envisades de med att fråga efter tecken. Som om det Jesus gjorde och sade inte räckte. De såg vad han gjorde och hörde vad han sade, men det var inte nog. Hur ofta är vi inte som folket där och då? Hur ofta frågar vi inte efter fler och tydligare tecken som bekräftar att trons anspråk är sanna? Som om det inte var nog att Jesus levde, förkunnade, botade sjuka, dog på korset och uppstod på den tredje dagen. Inte ens allt som Jesus redan har sagt och gjort räcker. Vi vill gärna ha mer, något som vi själva kan bedöma och avgöra som sant. Som om det är vårt eget omdöme som avgör om Guds löften är sanna eller inte.

Jesus svarade med att knyta an till Mose och folkets gemensamma berättelse om hur Gud har verkat och agerat tidigare. Som för att säga ”men ni har ju redan fått alla tecken och det livgivande brödet som ni frågar efter. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. Ni har ju redan fått det.” De förstod fortfarande inte och bad: ”ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: “Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” 

Här finns nyckeln till och svaret på den kristna trons frågor. Jesus själv är det enda näringsrika bröd som mättar trons hunger och det enda som behövs. Det gällde då och det gäller nu. Jesus själv – den levande person han var, är och förblir – är det konkreta svaret på den kristna trons frågor. Den uppståndne och levande Jesus Kristus är det faktiska svaret på vår hunger och längtan efter livet självt. Jesus är livets bröd. Den som kommer till honom skall aldrig hungra, och den som tror på honom skall aldrig någonsin törsta. Lita på att det är sant och alldeles på riktigt.

#547. Andra söndagen i Fastan…

"En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ’Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.’ Då sade Jesus till honom: ’Simon, jag har något att säga dig.’ — ’Säg det, mästare’, sade han. ’Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?’ Simon svarade: ’Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’ — ’Du har rätt’, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ’Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.’ Och han sade till henne: ’Dina synder är förlåtna.’ De andra vid bordet sade då för sig själva: ’Vem är han som till och med förlåter synder?’ Men Jesus sade till kvinnan: ’Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.’ Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar."

(Lukas 7:36–8:3)

Fariseerna var skriftlärda. De kunde mycket och var auktoriteter i religiösa frågor. Jesus hade gjort sig ett namn och det var inte så konstigt om en av de religiösa makthavarna ville få möjlighet att tala med honom, kanske om just religiösa frågor. Jesus hade ju ställt till med en del uppståndelse omkring just de religiösa frågorna. Fariseen Simon bjöd in Jesus, han gick dit och lade sig till bords. In kom den namnlösa kvinnan och ställde till med en scen.

Hon kliver in och ställer sig och gråter. Någonting tyngde hennes hjärta så till den milda grad att hon oinbjuden klev in mitt under en middag och ställde sig och grät. Hennes förtvivlan var så stor. Hon grät och tårarna rann. Hennes tårar droppade ner på Jesus fötter och hon torkade varsamt bort tårarna med sitt eget hår. Hon kysste hans fötter och smorde dem med balsam. Allt medan tårarna fortsatte att rinna nedför hennes kinder. Vi vet inte varför. Men var och en kan fundera på vilket bottenlöst djup av förtvivlan som skulle krävas för att vi skulle kliva in och ställa oss och gråta hejdlöst under en middag bland människor vi inte känner.

Hennes förtvivlan handlade om henne själv. Hon visste vad hon bar på. Hon kände sin egen synd och skuld. I en annan tid kallades det hon upplevde för syndanöd. Medvetenheten om syndens skuld blev och var ett tillstånd av nöd. Den som befinner sig i nöd behöver hjälp. På något sätt förstod hon att hjälpen fanns hos Jesus. Kanske var det därför hon bröt ihop där och då – därför att det fanns hjälp att få, trots allt. När Simon tar till orda förstår vi vad hon hade haft att leva i. Hans ord var hårda och dömande. ”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” Med sina ord visar Simon att bara för att man kan saker om religiösa ting så betyder det inte att man har förstått.

Simons dömande förakt hade varit kvinnans verklighet. Men hos Jesus fanns en annan verklighet – den barmhärtiga förlåtelsens möjlighet. Kvinnan vänder sig till Jesus med den bottenlösa förtvivlan som finns i hennes tårar och kastar sig ut över sjuttio tusen famnars djup i hopp om att det trots allt finns en förlåtelse att få.

Jesus ser och förstår förstås vad som händer. Både vad det gäller kvinnan som har satt allt sitt hopp om förlåtelse till honom och vad det gäller den skriftlärde Simons dömande förakt. Jesus vände sig till Simon och sade: ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” ”Du har rätt” sade Jesus. Dummare än så var inte Simon. Han förstod liknelsens poäng, även om han kanske inte förstod att liknelsens udd var riktad mot honom.

Vad som sedan följde är något som borde eka rakt in i våra liv fortfarande. Jesus sade till Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Det där är något som ofta borde leda till rannsakan hos var och en av oss och hos oss alla.

Hur ofta är vi inte som Simon i relation till andra och deras möda? Hur ofta tittar vi inte lite snett på den som har gjort eller gör något mindre genomtänkt? Hur ofta dömer vi inte andra och varandra? Ofta tycker vi att vi kan mycket om ”kristna värderingar”, om moral och om hur andra borde bete sig. Men hur ofta rannsakar vi oss själva? Hur ofta är vi kompromisslöst ärliga och uppriktiga om vår egen brist, om vår egen skuld och om vår egen synd? Hur ofta låter vi oss drabbas av insikten om våra egna tillkortakommanden inför vår Gud så till den milda grad att det bara är bottenlös förtvivlan och tårar som återstår? Hur ofta kastar vi oss på riktigt ut för trons sjuttio tusen famnar djupa stup i hopp om att landa i Guds förlåtelses barmhärtiga famn? Bara du vet vad du bär med dig för erfarenheter. Men det tål att tänkas på och vi borde kanske tala om det oftare.

Kvinnan landade i Guds förlåtelses barmhärtiga famn. Jesus sade till henne: ”Dina synder är förlåtna. Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” Jesus ord skakar om hela tillvaron och hela existensen i sina grundvalar. Förlåtelsen är möjlig och sann. Utan kompromisser. Tron på att Jesus kan och vill förlåta hjälpte kvinnan och hjälper alla som uppriktigt ber om det. Alldeles på riktigt. Det är inte förlåtelse som ett teoretiskt resonemang. Det är en förlåtelse som förändrar verkligheten. Från skuld och förakt till befrielse och frihet. Frälsningen är en konkret och faktisk händelse som manifesteras i förlåtelsen. Därefter kan den förlåtne gå vidare genom livet i frid. Det som är förlåtet är förflutet. Skuldens boja är borttagen. Syndernas förlåtelse befriar den som tror till ett liv i frid och frihet. Alldeles på riktigt.

Den skriftlärde Simon grymtade. ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Visst finns det en liten Simon i oss alla i det avseendet. Visst är det lätt hänt att titta snett på den skyldige som tycker eller tror sig ha blivit förlåten. Det är lätt hänt att bli kvar i det lilla fördömandet av andra och varandra. Vi behöver hjälpas åt för att försöka låta bli med det. Vi behöver hjälpas åt att inse och förstå att vi tillsammans behöver bli och vara lite mer som kvinnan än som Simon. Hon förstod att det fanns något hon behövde få förlåtelse för. Hon litade på att Jesus var den hon kunde be om förlåtelse. Hon förtröstade på att det fanns en verklig och sann förlåtelse att få. Vi behöver uppmuntra varandra att vara lika uppriktiga, ärliga och sanna mot oss själva och mot Jesus som hon var.

Om vi på förmår att vara ärliga, sanna och uppriktiga mot oss själva, andra, varandra och mot Jesus om vår egen synd och skuld och faktiskt tror på förlåtelsens möjlighet, då kan vi kanske fortsätta att vara den kristna kyrkans gemenskap som tillsammans fortsätter att följa Jesus när han vandrar från stad till stad och från by till by och förkunnar budskapet om Guds rike. Här och nu som där och då. Alldeles på riktigt.

#546. Kyndelsmässodagen…

"När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: 'Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.' Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: 'Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.' Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom."

(Lukas 2:22–40)

Symeon och Hanna är kyrkans första vittnen. De vittnade om att det var något anmärkningsvärt med det lilla barnet som två fattiga föräldrarna kom till tempelplatsen med. Mitt i allt det vardagliga, bland alla djur och människor som trängdes där på templets förgård. I det vanliga livets levande hände något som Symeon och Hanna fick se. Det lilla barnet såg ut som vilket annat barn som helst. Men det var inte vilket barn som helst. Ofta uppenbarar sig Gud i det som är välkänt och välbekant för oss. I det som ser ut som vanligt. Symeon och Hanna såg något som ingen annan såg. De såg att Gud Fadern själv uppenbarade sig och gav sig till känna i den lilla pojken Jesus. Märkligt men sant.

Symeon blev upprymd när Andens uppenbarelse drabbade honom. Han såg något alldeles nytt i den lilla pojken som Maria bar. Han tog barnet i famnen och utbrast: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel." Symeon var en gammal man som hade sett mycket. Han hade hoppats och längtat. Han hade blivit besviken och hoppats igen. Genom sitt långa och strävsamma liv bars han av hoppet som finns i Guds löften. Han var rättfärdig och from. Symeon tog Jesus i famnen och tackade Gud för att Guds löften infriades i just denna lilla pojke. Efter den stunden kunde han lämna den här världen i frid och i trygghet.

Symeon såg också att den frid som han på riktigt upplevde inte bara var hans egen. Friden och Guds löften tillhör hela världen och alla folk. Hela mänskligheten och alla människor. Utan undantag. Andens uppenbarelse av Gud Fadern i Sonen Jesus är hela världens ljus. För världens hedningar är uppenbarelsen ett avslöjande av det uppenbarade – att Gud i Jesus är alla människors Gud. I Jesus ger sig Gud Fadern till känna som någon alla människor kan känna igen. Det var det oerhörda och anmärkningsvärda som Symeon såg. Det bringade frälsning åt alla och härlighet åt Israels folk. Därför att Gud, genom att uppenbara sig i den lilla judiska pojken Jesus, visar att Israels folk har talat sanning i alla år. Den Gud som israeliterna i alla år har talat och vittnat om genom att vara ett folk är den Gud som på riktigt lever, rör sig och finns till. Israels Gud är den levande Guden.

Maria undrade förstås när Symeon omfamnade hennes lilla pojke och pratade som han gjorde. Han vände sig till henne och sade: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen." Symeons förutsägelse besannades Man bråkade tidigt om vem Jesus var och det bråkas fortfarande om vem Jesus är. Jesus har väckt och väcker fortfarande strid och strider. Både i människors inre och i mänsklighetens yttre. Många har fallit och många faller när livet konfronteras av Jesus. När människans innersta tankar kommer i dagen, när skuld och synd inte får vara i fred i skuggorna då faller människan till marken. Då går svärdet genom själen och människan faller hjälplöst. Då faller var och en av maktlöshet inför Guds dom. 

Men när människan faller – och faller, det gör vi alla förr eller senare – då faller vi ner i hoppets, i upprättelsens och i frälsningens barmhärtiga famn. Guds löfte om förlåtelse är sant. Människan och människor upprättas och befrias av den Guds nåd, kärlek och barmhärtighet som finns hos den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Alldeles på riktigt. Hanna såg vad som komma skulle och fylldes av glädje. Hon såg löftet om Jerusalems befrielse och människans upprättelse. Hon såg frälsningens hopp i den lilla pojken Jesus som Symeon omfamnade. Hanna tackade och prisade Gud för vad hon hade fått se. Och hon berättade för alla om vad hon hade sett.

Symeon och Hanna var kyrkans första vittnen. De första som såg, vittnade och berättade om att Jesus var, är och förblir den människa som Gud säger sig vara. Uppenbarelsens mirakel hände där och då, när Gud avslöjade sig för Symeon och Hanna i den lilla pojken Jesus. Uppenbarelsens mirakel händer här och nu, när Gud avslöjar sig och låter sig uppenbaras i den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret. När Jesus uppenbarar sig i ditt liv, i mitt liv, i vår kyrka och i världen – då är det samma Jesus som Symeon och Hanna såg. Så, låt oss tillsammans med Symeon tacka och prisa Gud för uppenbarelsens mirakel i Jesus Kristus. Och låt oss tillsammans med Hanna berätta om vad vi har fått se. För alla våra systrar och bröder som fortfarande väntar.