#650. Adventskalenderlucka 4…

"God willing, the Western church might yet remember that it is not an all-purpose volunteer religious society for whatever causes society currently defines as good. We can at any moment take instead to proclaiming the gospel. And if the church did that, then in the Western context its message would again as in ancient days be a word of hope for freedom, of hope for hope. […] Folk who labor on great inherited texts as if they matter liberate all around them to confidence that history does have some plot. Those who practice the arts of public discourse open little polities just by doing so, each time they break their silence. Those who discipline themselves to the outcome of experiment and observation, when they do it for sake of truth, encourage all to faith that there is truth. To pursue beauty is to create for all to see and hear. When we act as if human deliberation and decision could make a difference, they do make a difference. When we act as if community were real, it just thereby becomes real."

• Jenson, Robert W., 1995: Hope, the Gospel, and the Liberal Arts. I:  Essays in Theology of Culture. Grand Rapids  Eerdmans Publishing Co. S. 189.

#649. Adventskalenderlucka 3…

What place has the state of Israel in the history of God and man? 

"I consider the creation of the modern state of Israel, in so far as it is to be considered, in the context of the fulfillment of the Old Testament (and that's your question), omitting all other possible explanations, as another, a new sign of the electing and providentially ruling grace and faithfulness of God to that seed of Abraham. A very visible sign, visible for every [...] of the papers, the whole world. A sign who is not be overlooked. After the horrors of the Hitler-time the reappearence of Israel, now as a nation in the political land, in as a state. That may well be called a miracle for all who have eyes to see, and as candle for all those who have not eyes to see. Remember the answer given to Frederik the Great and his men – a proof for God's existence? 'Your Majesty, the Jews'. And we could now add today: 'Your Majesty, the state of Israel'. The Jews have always owed their existence to the power God alone and not to their own force or to the might of their history. And here we have another case of this kind of existence of Israel. Also today among those Arabs and among the two great blocks, east and the west, this small little community exists, and humanly speaking God alone can help them to exist. And it seems that He will do so."

• Barth, Karl, 2006: Inspelning av muntligt svar på en fråga i samband med Evangelical Theology, American Lectures i Chicago och i Princeton 1962. Concise Logic: Martinsdale MT.

#648. Adventskalenderlucka 2…

"The miracle of faith corresponds to the miracle of revelation. The history of God is on this side as well, as is the knowledge of God."

• Barth, Karl, 2011:The Christian in Society. I: The Word of God and Theology. T&T Clark International: New York. S. 46.

#647. Adventskalenderlucka 1…

"God's glory, though, is neither etheral nor remote, but is beauty, quantity, abundance, kabod: it has weight, density, and presence. Moreover, it has been seen in the form of a slave, revealed in a particular shape whose place in time and space is determinative of every other truth, every other beauty. In the end, that within Christianity which draws persons to itself is a concrete and particular beauty, because a concrete and particular beauty is its deepest truth."

• Bentley Hart, David, 2003: The Beauty of The Infinite; The Aesthetics of Christian Truth. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Company. S. 28.

#646. Domsöndagen…

"Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.” (Matteus 13:47–50)

Jesus gick hemifrån och satte sig vid Genesarets sjö. Det samlades mycket folk omkring honom. Han steg i en båt och satte sig i den medan folket stod på stranden. Och han talade till dem med många liknelser. Jesus gav dem en lång rad liknelser om gott och ont och liknelser om Guds rike. Han gav dem liknelsen om att förkunnelsen om Guds rike är som frön som sås i vägkanten. En del äts upp av fåglarna, en del vissnar bort, en del kvävs av tistlar. Och en del faller i god jord och ger riklig skörd.

Han talade om himmelriket som en god sådd av vete i en åker där det samtidigt växer ogräs. Vid skörden ska ogräset rensas från det goda vetet. När skördens tid är inne ska det som är ont skiljas från det som är gott. Han talade om förkunnelsen om himmelriket som ett senapskorn. Det är det minsta och mest oansenliga av alla frön, men det ska växa upp och bli ett stort och ståtligt träd. Han talade om himmelriket som en surdeg som jäser. En surdeg som behöver tid på sig för att bli redo att gräddas till näringsrikt bröd.

Han talade om att himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. Han sade att med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

Sedan sade Jesus: Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. Hur många av oss har fiskat med nät? Det är tidsödande att fiska med nät. Man behöver veta hur sjön eller havet är beskaffade där nätet ska läggas ut. Hur djupt är det? Hur ser botten ut? Vilka fiskar finns det? Vilken storlek på maskorna är lämpliga? Vilken tid på dygnet ska nätet läggas ut och när ska det tas upp? Hur länge ska det ligga i? Det får inte ligga i för kort tid, då får man ingen fisk. Det får inte ligga i för lång tid, då dör fiskarna i nätet och all fångst blir otjänlig. Allt arbete tillkommer. Det behöver göras enligt konstens alla regler. Likadant när nätet ska tas upp. Det är en säregen upplevelse att hänga över relingen på en liten båt och sakta dra upp ett fiskenät för hand ur det mörka djupet en tidig morgon. Himmelriket är med andra ord något som blir till genom en viss form av arbete.

När nätet väl är uppe och man har kommit tillbaka till land då ska fisken tas om hand. Jesus sade: När det är fullt drar man upp nätet på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Man kan tycka vad man vill men det finns bra och dåliga fiskar. Det finns god fångst och det finns dålig fångst. De ätbara fiskarna samlar man och tar hand om i en korg. De otjänliga fiskarna samlar man ihop och kastar bort. De dåliga fiskarna saknar värde i det att de inte är ätbara. De dåliga fiskarna tillför ingen näring. Så långt är Jesus liknelse ganska oproblematisk.

Men sedan sade han: Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Så ska det alltså bli vid tidens och världens slut. Där och då ska Guds änglar sortera de onda från de goda som fiskaren sorterar den dåliga fisken från den goda. Som den dåliga fisken ska de onda kastas bort i en brinnande ugn där gråt och tandagnisslan ska råda. Det är onekligen ganska stark tobak. Så stark att vi helst värjer oss från det Jesus säger och gärna hittar en förklaring som gör liknelsen lite mindre svårsmält, lite mindre kärv och lite mindre dömande. Helst en bortförklaring som mildrar det djupa, kärva och mörka allvar som Jesus driver fram med sin liknelse.

Vi värjer oss gärna från tanken på att Jesus talar med kärva ord om en faktisk dom. För att vi gärna värjer oss från tanken på att vi människor faktiskt har ett ansvar för hur vi gemensamt lever våra liv och att vi ska behöva ta det ansvaret. Men världen är ju fylld av vad vi människor fyller den med. Ondskan finns i världen för att vi människor fyller världen med ondska. Är det en helt orimlig tanke att vi människor faktiskt har ett ansvar för det och att den någon som har skapat vår värld kan och ska utkräva det ansvaret?

Även lärjungarna undrade varför Jesus talade så kärvt med en del av sina liknelser: ”Lärjungarna kom fram och frågade honom: ’Varför talar du till dem i liknelser?’” Jesus svarade dem och han svarar oss: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte. Så uppfylls Jesajas profetia på dem: Ni skall höra med era öron men ingenting förstå och se med era ögon men ingenting uppfatta. Ty detta folks hjärta är förstockat. De är tröga att höra med sina öron och de tillsluter sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Men saliga era ögon som ser och era öron som hör. Sannerligen, många profeter och rättfärdiga har längtat efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.” (Matteus 13:10–17)

Vi ska ha fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter. Saliga våra ögon som ser och våra öron som hör. Vad är det vi som är kristna och tror kan se och höra i liknelsen fiskafängets sortering av goda och dåliga fiskar som den som inte tror inte kan se? Vad är det vi kristna kan se och förstå om världen och verkligheten som andra inte kan se och förstå? Finns det ens något sådant?

Jo, vi kan se och förstå ansvaret och allvaret som Jesus kommer med. Som kristna har vi fått ögon att se allvaret i skillnaden mellan ont och gott i ljuset av Jesus förkunnelse och hans frälsargärning. Den allvarliga skillnaden mellan att vara ond och att vara god som framstår i ljuset som strålar ut från korset där Jesus blev korsfäst. Det yttersta ondskans och den yttersta godhetens epicentrum. Himmelrikets hemlighet är att det finns en faktisk och allvarlig skillnad mellan ont och gott, mellan det onda och det goda. Det är skillnad och det gör skillnad att manifestera det ena eller det andra med sitt liv. Den som väljer att fylla sin del av verkligheten med ondska ska en gång få stå till svars för det och ta konsekvenserna av sina destruktiva gärningar. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.

Jesus inskärper det djupa allvaret i frågan om människans ansvar för ont och gott med sin kärva liknelse. Att änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen är en kraftfull uppmaning till var och en och alla att ta skillnaden mellan ont och gott på stort allvar och en ännu mer kraftfull uppmaning att ta ansvar och inte vara en någon som bidrar till ondskan i världen. Vi har alla ett faktiskt och konkret ansvar för hur vi lever våra liv. Ingen slipper undan ansvaret för gott och ont. Och den som bidrar med ondska kommer att behöva ta sitt ansvar för sina val och handlingar inför vår Herre vid tidens och världens ände.

Att på riktigt i hjärtat inse sin synd och skuld är som att brinna i en ugn av ångest. När den oerhörda tyngden av ansvaret för ondskans skuld blir tydlig då återstår inget annat för den onde att gråta och skära tänder. Var och en som någon gång har drabbats av ett genuint dåligt samvete för något dumt som man har gjort har fått en liten föraning av den oändliga ångest och vånda som ondskans hantlangare ska konfronteras av när den tiden är inne.

Det vi har och ska få mer av är hopp. Vi behöver se med våra ögon, höra med våra öron och förstå i våra hjärtan att vi behöver omvända oss och låta oss bli botade av vår Herre. Det vi – tillsammans med världens alla andra onda och goda – har att hoppas och lita på är läkedom och frälsning genom Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet som det manifesteras i Sonens gärning och förmedlas till oss av Anden. Vad som därefter händer vid tidens slut är ännu fördolt bakom en slöja av Guds barmhärtighet.

#645. Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet…

"Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser." (Matteus 6:9-15)

Ryktet om Jesus hade spridit sig vida omkring och man förde till honom många som led av olika sjukdomar och plågor, besatta, fallandesjuka och förlamade. Jesus botade dem alla. Han var omgiven av stora skaror med människor från vida omkring. Så befann sig Jesus på det där berget någonstans i Galileen. Han satte sig ner omgiven av sina lärjungar och började undervisa dem. Det Jesus sade skulle bli ihågkommet som hans Bergspredikan.

Han undervisade och förkunnade om lagens bud, om etik och moral, om allmosor och om bön. Han sade: När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna. De tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.

Jesus uppmanade sina lärjungar och oss att försöka utveckla och bibehålla en personlig fromhet som inte är beroende av bekräftelse eller beundran från andra. En personlig fromhet som är någon form av personlig relation med Gud Fader själv. En intim personlig relation som är förtrolig och privat. Det som är förtroligt och privat mellan två parter skyddas och värnas från insyn och intrång. Det förtroliga och privata paraderas inte på gator och torg för att vinna andras bekräftelse och gillande. Det förtroliga och privata behöver inte så många ord för att bli till. En förtrolig och privat relation lever av att den är ömsesidigt önskad. En sådan bönens relation till Gud Fadern önskar Jesus att var och en av oss ska få ha att leva i.

Sedan sade han: Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. En bönens levande relation till Gud börjar med att sätta ord på vem det är som vi relaterar oss till. Vår bön börjar med att adressera denna levande någon som vi talar till och talar med. Samtidigt lokaliseras denna någon i den boning som är i himlen. Gud Fadern existerar konkret någonstans, på en specifik plats – i himlen, det är överallt. Det finns ingenstans där det inte finns en himmel i vilken Gud vår Fader befinner sig. Guds tilltalsnamn är Fadern och Sonen och Anden. Vår bön börjar med att vi tillsammans med Sonen tilltalar Fadern i Anden och så tillber den allestädes närvarande och levande Guden som Jesus vittnar om.

När vi tillsammans med Jesus tilltalar Gud Fadern fortätter vår  gemensamma bön med det viktigaste: Låt ditt namn bli helgat. Med vår bön uttrycker vi en önskan om att Guds namn ska helgas här mitt ibland oss. Det vill säga att Guds namn ska hållas för heligt och  att Guds namns helighet ska manifestera Gud Faderns närvaro i vår och i alla andra människors närhet. Guds namns närvaro gestaltar och manifesterar Guds personliga närvaro. Som när vi blir närvarande i varandras närhet när vi tilltalar varandra vid namn.

Med vår bön uttrycker vi en önskan om att Guds rikes verklighet ska bli och vara vår gemensamma verklighet. Låt ditt rike komma. Hur det är och ska bli i Guds rikes verklighet gestaltade Jesus i, med och genom de mirakel och helandeunder som han genomförde. I Guds kommande rike är ingen blind, lam eller sjuk. I Guds rike är den förtryckte upprättad, den utstötte inkluderad och den plågade botad. I Guds rike finns ingen fångenskap, inget armod, ingen nöd och ingen död.

Med vår bön sätter vi ord på vår längtan efter att Guds vilja ska förverkligas här, mitt i den faktiska verkligheten där vi står och går: Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Gud Faderns vilja är mänsklighetens befrielse, människans upprättelse och alla människors väl. Gud Fadern vill verklighetens, skapelsens och livets kontinuerliga tillblivelse och existens. Gud Fadern vill livets för evigt fortsatta levande i Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande och livgivande liv. Ett levande liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Tills Guds rikes kommande framtid blir vår verklighet har vi att leva här i den faktiska världen där vi befinner oss. Här behöver vi livets nödtorft. Så vi ber: Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Vi ber att Gud Fadern ska förse oss med vad vi behöver för att leva de liv som vi har fått att leva här i skapelsens fysiskt konkreta verklighet. Brödet är den livsnödvändiga näringen och brödet för dagen som kommer är våra behov som växer fram i ljuset av den kommande men okända framtiden. Vi har att leva våra liv här i en tid som vecklar ut sig i det okända framför oss dag för dag. För att kunna leva i någon form av kroppslig trygghet behöver vi få faktisk näring som räcker för kommande dagar.

Vi lever inte ensamma, avskilda från andra människor. Vi ingår i mellanmänskliga gemenskaper av olika slag och i olika sammanhang. Om man är med fler än med bara sig själv då blir det alltid konflikter. Konflikter behöver hanteras och lösas. Det är inte alltid lätt. När vi drabbas av en oförrätt är ofta den första impulsen vi får viljan och lusten att hämnas. Det leder sällan eller aldrig till något annat än fortsatta konflikter. För att konflikternas destruktiva spiral ska kunna brytas behöver vi förlåta andra och varandra. Därför uppmanar Jesus oss att be: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Den som på riktigt har upplevt förlåtelsens befrielse förstår vilken oerhörd kraft som finns i förlåtelsen. Kanske har den som har blivit förlåten en lite större förståelse för förlåtelsen och kanske en lite större förmåga att själv förlåta. Men Gud vet att förlåtelse inte är något enkelt och lätt. Det räcker med att ta del av de dagliga nyheterna om vad som händer runt om i vår värld för att inse att förlåtelse i vissa fall kanske inte ens är möjligt. Men det innebär inte att vi ska låta bli att försöka. Därför ber vi vår Herre om kraft och förmåga att förlåta andra och varandra som Gud själv förlåter oss. Jesus inskärper förlåtelsens djupa allvar: Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.

Tillsammans vet vi att livet varken är enkelt eller lätt. Svårigheter och prövningar hör till livets villkor. Ingen av oss går genom livet oberörd av sin beskärda del av problem och svårigheter. Man skulle kanske önska att det inte var så, men det är så livet är. Så vi ber: Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ondskan i sig är en prövning för den som är kristen och tror. Det välbekanta teodicéproblemet lyder ungefär: Om Gud är allsmäktig och god, varför låter då Gud så mycket ondska ske i Guds goda skapelse? Men kanske borde vi vända på frågan om ansvaret för prövningar och det onda och fråga oss: Om Gud är allsmäktig och god, varför utsätter vi människor då Guds goda skapelse och varandra för så mycket ondska? Kanske är vår nödvändiga bön den att Gud ska rädda oss från oss själva och från det onda som vi människor ständigt orsakar andra och varandra.

#644. Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet…

”Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas: Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.” (Matteus 12:15–21)

Under en längre tid hade Jesus rört sig runt om bland städerna och byarna i Galileen. Han hade varit i Korasin, Betsaida, Kafarnaum, Tyr och Sidon. Han förkunnade Guds rikes snara ankomst, han gjorde underverk och han botade sjuka. Och han förundrades över att så många inte omvändes och kom till tro trots alla underverk han utförde. Han förebrådde städernas och byarnas invånare för deras halsstarrighet. Han vädjade till folket: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.” (Matteus 11:28–29)

En sabbatsdag tog han vägen genom ett sädesfält när han gick mellan byarna. Lärjungarna var hungriga och började rycka av ax som de åt av. Fariseerna såg det och började bråka med Jesus om att man inte fick utföra något arbete på sabbaten. Att plocka ax var ju i någon mening att skörda. Jesus argumenterade emot fariseerna och han menade att människors väl väger tyngre och är viktigare än religiösa påbud.

Senare samma dag utmanade han fariseerna i en av synagogorna och botade en man med en förtvinad hand trots att det vara sabbat. Det blev bråk igen och Jesus argumenterade ännu en gång för att människors väl och ve är viktigare än religiösa regler. Fariseerna blev mycket irriterade och började överlägga om att röja Jesus ur vägen. ”Jesus fick veta det och drog sig undan därifrån. Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.”

Jesus envisades med att bota människor oavsett tidpunkt, även under sabbaten trots att det inte var tillåtet. ”Här finns det som är större än templet” sade han när han argumenterade för sin sak mot fariseerna. Jesus menade att det finns något som är större än den institutionaliserade religionens världsliga gestalter med all sin prakt och med alla dess tillhörande lagar och regler.

Det som var 'större än templet' fanns i Jesus förkunnelse och i hans gärningar – vittnesbördet om Guds rikes ankomst i världen och Guds rikes manifestation här i den här verkligheten. Det var vad Jesus förkunnade och det var vad hans botande och helande underverk vittnade om. Varje helandemirakel och varje mirakulöst under som Jesus utförde var ett vittnesbörd om hur verkligheten i Guds kommande rike ska manifesteras och gestaltas. I guds rike går ingen hungrig, I Guds rike finns inga förtvinade händer eller andra sjukdomar och åkommor. I Guds rike är människorna, människan och mänskligheten frälsta, befriade och fria från allt som begränsar eller förkrymper livets möjlighet att leva ut sin fulla potential.

Jesus är den som med sin förkunnelse och med sina gärningar uppfyller löftet som Gud gav sitt folk genom Jesaja: ”Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”

Jesus är Guds utvalde tjänare som förkunnar rätten för folket. Han gör inte så stort väsen av sig. Hans bråkar inte och han ropar inte. Hans röst hörs inte på gatorna. Men han ska föra rätten och rättvisan till seger. Det liv som är som ett knäckt strå ska han inte bryta av. Jesus upprättar upp den som har blivit knäckt av livet. Det liv som är som en tynande låga ska han inte släcka. Jesus ger nytt ljus och ny kraft åt det liv som är falnande.

Hans namn ska ge folken hopp. Jesus är människornas, människans och mänsklighetens hopp. Jesus är vårt och alla människors gemensamma hopp, hur mörk samtidens och historiens tid än är. Jesus är ljuset som lyser i mörkret. Han är fyren som visar vägen ut ur det stormande havets kaos till fastlandets trygghet. Jesus är den fasta och trygga punkten i tillvaron som vi har att hålla oss fast vid. Här och där och överallt. Varje dag. Alla dagar. 

#643. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

”Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ’Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?’ Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig’ — och nu talade han till den lame — ’stig upp, ta din bädd och gå hem.’ Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ’Aldrig har vi sett något sådant!’” (Markus 2:1-12)

Ryktet gick att Jesus var i Kafarnaum och stora skaror samlades. De blev så många att det inte gick att ta sig in eller ut ur huset där han var och förkunnade ordet om att Guds rike är nära. Folk hade hört det berättas att Jesus kunde hjälpa och bota sjuka. Fyra män kom dit med en lam man. De bröt upp taket och firade ner den lame för att han skulle komma i närheten av Jesus i hopp om att Jesus skulle hjälpa honom. ”När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’”

När Jesus såg deras tro. Deras tro – de som bar dit honom. Det handlade inte om den lames eventuella tro. Den lame hade inte förmåga ta sig dit själv. Han bars dit av de fyra för att de trodde och hoppades att Jesus skulle kunna hjälpa honom. Det var inte bara deras fysiska bärande av den lame som var viktigt. De fyra männen bar fram den lame till Jesus med sin tro och med sitt hopp. De trodde att det fanns hjälp att få och hoppades att Jesus var den som kunde hjälpa. Det var deras tro och deras hopp som Jesus såg när han helade den lame.

Om eller när vi kan, orkar och förmår då ska vi försöka att göra vad vi kan för att bära fram varandra till Jesus med vår tro och vårt hopp. När vi själva inte kan, orkar eller förmår då kan vi låta oss bäras fram till Jesus av andras tro och hopp. Miraklet sker när vi tror tillsammans och med vårt gemensamma hopp bär fram varandra till Jesus. Den lame kan vara du eller jag i våra svaga stunder. De fyra som bär fram oss och andra till Jesus är vi tillsammans som den kristna kyrkan i sin helhet och i sina delar.

Det har alltid funnits, det finns och det kommer alltid att finnas dem som ser ner på den ärliga, uppriktiga och okomplicerade kristna trons hopp med småsinthet. De som tycker sig veta och kunna bättre och så nedvärderar vanliga kristna människors okomplicerade relation till Jesus. Det var de skriftlärda då, när de sade: "Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?" Det är maktmänniskor av annat slag idag. De där som ifrågasätter den kristna trons tro och hopp och som menar att kyrkan egentligen inte kan veta eller påstå något om vem Gud är. De som förnekar den kristna kyrkans anspråk på att veta något om hur tillvaron är beskaffad i ljuset av den uppståndne och levande Kristus. Jesus såg dem då och han ser de nu. Han sade och säger till dem: "Hur kan ni tänka så i era hjärtan?" Jesus har inte så mycket till övers för den som försöker att ta den kristna trons hopp från andra.

Jesus konfronterade dem då och han konfronterar dem nu. ”Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig – och nu talade han till den lame – stig upp, ta din bädd och gå hem." Jesus frälsargärning är inte beroende av hur eller vad vi säger om det. Frälsningen är inte beroende av våra ord. Jesus befriar, hjälper och frälser utan att låta sig begränsas av att någon vill eller försöker att vrida på orden. Jesus frälsargärning föregår våra ord och vår eventuella förståelse av den. Jesus frälser och befriar människor, människan och mänskligheten oavsett vad vi tycker om det, alldeles oavsett vad vi säger om det eller hur vi talar om saken.

Vi får inte ta ifrån varandra den okomplicerade trons bräckliga hopp. Det var tron på och hoppet om hjälp och befrielse som fick de fyra männen att bryta upp taket och fira ner den lame till Jesus. Ur löftena som finns i relation till den levande Jesus växer tron på och hoppet om att Jesus kan och vill hjälpa även den som saknar egen förmåga att ta sig fram till Jesus. Jesus är kompromisslös i sin vilja att hjälpa människor, människan och mänskligheten. Vi kan krångla till det och göra vårt bästa för att förklara eller bortförklara det Jesus har gjort och gör för människor. Men Jesus låter sig inte hindras eller begränsas av våra mer eller mindre lyckade försök att förstå och sätta ord på våra uppfattningar om saken. I, med och genom Sonen har Fadern en gång för alla befriat och frälst varje människa, människan och hela mänskligheten. Det spelar ingen roll om eller hur vi förstår det hela. Det har hänt en gång för alla, redan och ännu inte.

Berättelserna om Jesus spred sig snabbt redan när han levde här. Han ingav människorna tro och hopp med det han sade och gjorde. Tro och hopp har alltid varit bristvaror. Jesus förkunnelse och miraklen han gjorde vittnade om Guds rikes ankomst här i världen. Med förkunnelsen berättade han om Guds rike och med miraklen visade han hur Guds rikes verklighet ska komma att gestalta sig. I Guds rike är människorna befriade från sjukdomar och åkommor. I Guds rike är ingen lam.

Jesus vandrade omkring levande där och då. Han finns kvar hos oss här och nu. Lika levande nu som då. Människans, människors och mänsklighetens livsnödvändiga och yttersta hopp var, är och förblir den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret.

#642. Femtonde söndagen efter Trefaldighet…

”Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ’Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.’ Herren svarade henne: ’Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.’” (Lukas 10:38–42)

Jesus var ute på landsbygden och i byarna runt om i Galileen. Han förkunnade Guds rikes snara ankomst och han botade sjuka. Han predikade om ansvar, etik och moral och han hade nyss berättat den för oss välkända liknelsen och den barmhärtige samariern. Det berättades och pratades om honom förstås och när han kom till byn där Marta och Maria bodde så bjöd Marta hem honom till sig. Jesus gick dit. Anmärkningsvärt i sig kanske med tanke på hur relationerna mellan män och kvinnor var reglerade, såg ut och fungerade då. Men Jesus är välkänd för att bryta mot eller helt enkelt bortse från våra mellanmänskliga konventioner och regler för när, var hur och vem till förmån för enskilda människors väl.

Marta och Maria var systrar till Lasaros som Jesus senare skulle uppväcka från de döda. Men det här var första gången de mötte varandra. Lasaros död och uppståndelse låg ännu i deras framtid. För stunden var Jesus en ny och välkommen gäst i deras hus. Marta, som hade bjudit in Jesus, gjorde sig upptagen med bestyren som man kan tänka sig hör till när man bjuder hem någon som man har hört mycket både gott och spännande om. Det är väl inte så svårt att tänka sig att Marta plockade i köket, dukade fram, tog fram matvaror och började ordna med något ät- och drickbart att bjuda på. Som man gör när man vill vara en god värd till en ny bekantskap som är på besök.

Men hennes syster Maria kände inga sådana förpliktelser. Maria satte sig med Jesus för att lyssna till vad han hade att säga. De hade förstås hört om mycket av det fantastiska som han hade gjort och att han hade en hel del att säga om mycket som var både angeläget och viktigt. Så Maria var av förklarliga skäl nyfiken på honom och hon gjorde Jesus sällskap. Marta blev irriterad när hon såg sin syster sitta där med gästen som ju hon hade bjudit in. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ’Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.’

Det är kanske inte inte så svårt att förstå syskonrivaliteten. Det är klart att Marta ville att Maria skulle hjälpa till. Dels för att allt det praktiska skulle bli klart och dels för att Maria tog sig rätten att ge deras gäst den uppmärksamhet som Marta förmodligen själv ville ge honom. Det var ju hon som hade bjudit in honom, inte utan anledning. Man kan ganska enkelt föreställa sig Martas frustration. Jesus svarade henne: ’Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.’

Kanske blev Marta förvånad av vad Jesus sade. Kanske blev hon irriterad. Kanske blev hon ännu mer frustrerad där hon stod och försökte ordna så att det skulle bli så trevligt som möjligt för dem när hon nu hade bjudit hem honom men hon var den som stod upptagen med de praktiska bestyren. Kanske blev hon tillsammans med oss lite fundersam på vad Jesus egentligen menade med vad han sade.

De världsliga bekymren behöver ju tas om hand. Maten ska lagas, våra hem ska städas, ekonomin ska skötas och tillvaron håller ju inte ihop av sig själv. Vi behöver ju vara som Marta för att vår egen och vår gemensamma vardag ska hålla ihop. Hur skulle det se ut om vi alla satte oss ner för att som Maria försöka lyssna efter vad Jesus har att säga oss istället för att ta ansvar för allt det som faktiskt behöver och måste göras för att våra liv ska fungera? Om det inte fanns några Martor i världen då skulle ju ingenting bli gjort och mycket skulle falla samman.

Men vad Jesus sade handlade inte så mycket om att Marta stökade med praktiska saker utan mer om hennes sinnelag. 'Du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket' sade han. Att ta ansvar är inte samma sak som att bekymra sig och oroa sig. När man är bekymrad och orolig då går man omkring med en lättare känsla av upprördhet, rädsla och olust. Det är motsatsen till att känna lugn och ro. Maria valde och kände en lugn och ro stillsam nog för hon skulle kunna sätta sig ner med Jesus en stund. Det var Marias inre lugn och ro som inte skulle tas ifrån henne. Och det var lugn och ro i hjärtat och i sinnet som Jesus önskade för Marta.

Att känna ett inre lugn och en inre ro stillsam nog för att ta sig tid att sätta sig en stund med Jesus trots att det finns praktiska problem och bestyr som behöver tas om hand är ibland lättare sagt än gjort. Det vet var och en som har försökt att ha ett regelbundet böneliv i sin vardag. Allt det där som behöver eller 'måste' göras verkar nästan alltid vara viktigare än att sätta sig en stund i lugn och ro, knäppa sina händer och vända sin uppmärksamhet mot Jesus. Men att faktiskt göra det med regelbundenhet är att välja det som är bäst. För en själv och för världen.

I ljuset av gemenskapen med Jesus får världen nya och andra nyanser. Tillvaron blir rikare och mer färgrik. Fler frågor får färre enkla svar och verkligheten visar sig ha tidigare osedda djup på oväntade platser och i oväntade sammanhang. När man lär känna sig själv på ett nytt sätt genom vänskapen med Jesus då lär man också känna andra människor på ett nytt sätt. Ingenting blir enklare av att vara kristen eller av att ha en levande relation till Jesus. Men världen, tillvaron och verkligheten blir mer nyansrik, mer färgrik och mer fylld förunderliga djup i till synes vardagliga ting. Tillvaron blir vackrare och i bästa fall infinner sig en kvarvarande trons tillit och förtröstan som skapar ett lugn och en ro i sinnet.

I Jesu närhet får livet och livets innehåll nya och andra betydelser. Våra världsliga bekymmer får andra nyanser i ljuset av den radikalt annorlunda verklighet som Jesus förkunnar och manifesterar. Jesus påminner oss om att livet och verkligheten är mer än det vi ser framför oss och har för handen just nu. Det levande livets verklighet sträcker sig genom och förbi döden mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. De liv som vi lever här och nu är delar av det fullkomnade liv som vi lever och ska leva i den Guds rikes verklighet som Jesus förkunnar och manifesterar. Den kristna trons löften är sanna.

Marta bjöd in Jesus till sitt hem och in i sitt liv men var för orolig och bekymrat upptagen med annat för att bry sig om honom. Maria tog emot Jesus när han kom och valde att i lugn och ro sätta sig med honom för att lyssna till vad han hade att säga. Även om vi i vår vardag ofta kanske mest är som Marta så behöver i påminna oss själva, andra och varandra om att Jesus faktiskt är här hos oss och med oss. Vi gör då gott i att tillsammans försöka vara lite mer som Maria och sätta oss ner med honom för att lyssna till hans ord.

#641. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteus 7:12)

Jesus predikade för folkskarorna på det där berget någonstans i Galileen. De som var där skulle senare minnas det han sade som hans bergspredikan. Han predikade teologi, om vem Gud är och om sådant som har med vår relation till Gud att göra. Och han predikade etik och moral, om sådant som har med våra relationer till varandra att göra. Han predikade om att vi inte ska döma varandra och om att se flisan i andras ögon utan att se bjälken i sitt eget. Han predikade om att Gud öppnar dörren för den som bultar, om att Gud låter den som söker finna och om att Gud aldrig sviker den som ber. Han predikade om att alltid förlita sig på att Gud Fadern aldrig sviker sitt folk.

Sedan sade han: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” De där orden känner vi alla igen. Ofta kallas de orden för ’den gyllene regeln.’ Ganska ofta används de orden som någon form av sammanfattning av religiösa uppfattningar i allmänhet och av kristen tro i synnerhet. Men att hävda att kristen tro kan eller ska sammanfattas med den så kallade 'gyllene regeln’ det är som att hävda att all världens samlade kunskap om astronomi kan sammanfattas med orden ’blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.’ Det blir och är för banalt för kunna tas på allvar. Lika banalt är det att hävda att ’den gyllene regeln’ är något som, på något märkligt sätt, skulle förena världens religioner och olika religiösa uppfattningar. Den som hävdar det har missförstått mycket av vad religion är och allt om vad kristen tro innehåller.

När Jesus sade ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” då fanns det ingenting gyllene i det han sade. Att försöka göra de orden till någon form av gyllene och sammanfattande regel som på något sätt ska vara den kristna trons kärna är att helt ha missförstått vad Jesus vill sagt. För han sade också: ”det är vad lagen och profeterna säger.” 

Sanningen är ju den att den som gör orden ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” till ett gyllene rättesnöre för livet har ställt sig själv inför en fullständigt omöjlig uppgift. Och det är just vad lagen gör – ställer oss inför vår otillräcklighet och inför våra tillkortakommanden. Lagen är inte den kristna trons gyllene kärna. Lagen berättar för oss att hur mycket vi än vill och försöker så kommer vi aldrig av egen kraft kunna ställa oss till rätta inför Gud. Inte ens om vi försöker att göra allt för alla andra.

Det är ju bara att tänka efter ett kort ögonblick så förstår väl alla hur omöjligt det är att följa en sådan ’gyllene regel.’ Var och en kan ju själv fundera på allt som man genom livet har önskat eller önskar att andra skulle ha gjort eller göra för en själv. Alla önskningar som man genom åren har velat att andra skulle ha uppfyllt. Alla tjänster man velat ha, all obesvarad åtrå man har upplevt, all längtan och saknad, alla förhoppningar och drömmar. Alla brister som skulle ha lagats. Allt det där som man har burit inom sig genom åren och önskat att någon annan skulle ha hjälpt till med eller tagit hand om.

Sedan kan man börja fundera på hur mycket av allt det där man själv skulle ha varit beredd och villig att uppfylla och göra för någon annan. Den ’gyllene regelns’ omöjlighet bör framträda med all önskvärd tydlighet för den som ärligt rannsakar sig själv. Sådan är lagen och det är lagens funktion, att vi ska komma till någon form av insikt om att vi själva aldrig av egen kraft kan göra någonting för att ’förtjäna’ något som ställer saker och ting till rätta mellan oss själva och Gud.

”Det är vad lagen och profeterna säger” sade Jesus. Profeterna förkunnade lagens dom över folket som inte förmådde att uppfylla lagens krav. Profeterna talade starkt och klart om att folket och folkets ledare kom till korta inför lagen. Profeterna förkunnade att folket och folkets ledare behövde vända om från uppfattningen om att de skulle kunna åstadkomma sin befriande rättfärdiggörelse av egen kraft. Profeterna predikade den kärva omvändelsens budskap, att det skulle gå folket illa om folket och deras ledare inte vände om och förlitade sig på Guds vilja och förmåga istället för på sin egen. Vi gör gott i att lyssna på profeternas förkunnelse om folkets omvändelse snarare än på den som talar om en ’gyllene regel’ som den kristna trons riktmärke.

Så nej, "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” är inte någon gyllene regelns sammanfattning av vare sig den kristna tron eller av någon form av alla ’religioners’ gemenskap. ”Det är vad lagen och profeterna säger” påminner oss om omvändelsens allvar och om att kristen tro varken kan eller ska reduceras till någon form av banal gyllene-regel-moralism.

Efter att Jesus hade talat om vad lagen och profeterna säger sade han: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Den vida och lättillgängliga porten det är att förenkla, banalisera och reducera innehållet i kristen tro till varianter av den ’gyllene regelns’ moralistiska uppmaningar. Den breda vägen som leder till fördärvet är uppfattningen att den kristna tron på Jesus Kristus som världens frälsare kan kokas ner och reduceras till banal moralism.

Den trånga och lite svårare porten som få finner är insikten om att lagen leder oss fram till vår egen förmågas omöjlighet i relation till vår rättfärdiggörelse inför Gud Fadern. Den smala vägen som leder till livet är den kristna tro som inser, förstår och förlitar sig på att den uppståndne och levande Jesus tar vid där vår egen förmåga inte längre räcker till.

Det är bara Jesus som förmår att göra allt för oss och för alla andra. Det är bara med och genom Jesus som vår relation till Gud Fadern blir helad, läkt och upprättad. Människans, människors och vår egen rättfärdiggörelse, frälsning och befrielse bärs av Jesus kärlek, nåd och barmhärtighet, inte av vår egen oförmåga och ofullkomlighet. Den kristna trons gyllene kärna är insikten om att tron på Jesus är det enda vi har att verkligen lita på när det gäller livet. Den kristna trons evangelium är det glada budskapet om att detta enda är mer än nog och allt vi behöver.