#654. Andra söndagen i Advent…

”Jesus sade: ’Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.’ Han gav dem en liknelse: ’Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.’” (Lukas 21:25–36)

Jesus var i Jerusalem med sina lärjungar. Han hörde att några talade om templet, hur vackert det var med sina fina stenar och sin prakt. Då sade han: ”Allt detta som ni ser – det ska komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.” De som hörde det frågade honom: ”Mästare, när sker detta, och vad bli tecknen på att det börjar?” Jesus väckte den där svåra och ibland lite jobbiga frågan om tillvarons förgänglighet och om att allt i tiden förändras.

Han talade om att templets stenar skulle brytas ner och det blev en fråga om oss människor, om vår förändring i tiden och om vår egen förgänglighet. Jesus målade upp en mödosam bild av hur tidens slut och om hur förgängligheten ska komma att gestaltas och manifesteras. Folk ska resa sig mot folk. Det ska bli jordbävningar, pest och hungersnöd. Förfärliga ting ska ske och väldiga tecken ska visa sig på himlen. Lärjungarna ska drabbas av förräderi och förföljelse. Stor nöd ska komma över landet och hedningarna ska komma med ond bråd död.

I allt väsentligt beskrev Jesus världen och verkligheten som det mer eller mindre alltid har sett ut genom mänsklighetens hela historia. Finns det någon tid som har varit befriad från allt elände som Jesus beskrev? Med andra ord – mänskligheten, människan och människorna har alltid existerat alldeles vid kanten till den yttersta tiden. Vi har alltid befunnit oss och vi befinner oss ständigt ett enda andetag från tidens fullbordan. Jesu återkomst, tidens slut och Guds rikes ankomst är alltid och hela tiden – i varje blivande ögonblick – precis runt hörnet. Därav Jesu uppmaning till vaksamhet och uppmärksamhet. När han väl kommer, då kommer han med besked på ett sätt som ingen människa vare sig kan förneka eller komma undan.

Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När det sker, när händelsen som är tillvarons och verklighetens eskatologiska slut påbörjas, då ska tillvaron skakas i sina grundvalar. Hedningarna ska gripas av ångest och rådlöshet. Människor ska förgås av skräck när Jesus kommer åter och Guds rike uppenbarar sig med makt och härlighet – här i vår tid och i vårt rum. De som inte känner Jesus genom den kristna tron står inför något helt okänt, alldeles oerhört och fullständigt obegripligt.

Men den som är kristen förstår att det hela är början på en stor glädje. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Jesu återkomst är och ska bli skapelsens, mänsklighetens och människornas befrielse från tidens förgänglighet och en frälsning från allt som begränsar och förminskar livets potential och möjlighet. När de ovedersägliga tecknen på att Jesus än en gång kliver in i tiden för att befria mänskligheten, människan och alla människor från tidens förgänglighet då ska vi räta på oss och lyfta våra huvuden för då är den verkliga befrielsens och den sanna frälsningens tid kommen.

För att förklara vad han menade gav Jesus dem en liknelse: Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Jesus förklarade sig med en liknelse som likställde sin återkomst och Guds rikes ankomst som någonting lika naturligt som årstidernas växlingar. Det vill säga – Jesu återkomst och Guds rikes ankomst ska ske här, mitt i den högst vardagliga världen och verkligheten som vi står och går i här och nu. Den här tiden – som är livselementet vi har fått att leva i – är platsen för Jesu återkomst och Guds rikes ankomst. Det är vår tid och vår verklighet som ska förändras och bli någonting nytt och radikalt annorlunda. Det ska ske här, med oss och med vår verklighet, alldeles på riktigt. Ingen annanstans eller på något annat sätt. Tecknen på att Jesu återkomst och Guds rikes ankomst är nära förestående ska framträda lika tydligt som årstidernas växlingar.

Den svåra frågan kvarstår. När ska det ske? Det är en svår fråga därför att det svåraste för oss människor att hantera är det okända och det finns ingenting som är så okänt som den kommande, ännu inte blivna, tiden. Framtiden är det mest okända och något av det mest svårhanterliga för oss människor. Vi gör gärna vad vi kan för att skapa en illusion av kontroll över den tid som ännu inte har blivit till. Vi fyller våra kalendrar och almanackor med förhoppningar om att vi åtminstone litegrann ska kunna förutse något av vad den okända framtiden innehåller. Men sanningen är ju att vi tar emot framtiden ett andetag åt gången. Det enda vi verkligen på riktigt vet om framtiden är att vi får andas ut en gång till.

Det är oklart när, var och hur Jesu återkomst och Guds rikes ankomst kommer att hända. Men det är bortom tvivel att det på något sätt i någon tid kommer att ske. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. När något förgås då löper det förbi och kommer till sitt slut. Jesu återkomst och Guds rikes ankomst ska de facto hända innan mänsklighetens, människans och människornas existens här i tiden kommer till sitt slut. Med, genom och förbi allt som varit, är och ska bli – in i evighetens oändlighet – består Jesu löften och Guds Ord.

Vi har att leva här i vårt ständigt blivande nu, mellan minnet av nyss och förhoppningen om sedan. Så, hur ska vi leva med ovissheten inför den okända framtiden, med Jesu löften om återkomst, ankomst och befrielse som befinner sig någonstans bakom ovisshetens slöja? Jesus sade: Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.

Vi ska vara på vår vakt så att världens förförelser och bekymmer inte får oss att glömma bort vår kristna tro. Vi ska försöka att leva med den kristna trons medvetenhet och visshet om att Jesu löften är en skarpladdad möjlighet varje dag. Så att vi inte blir överraskade och fyllda av ångest, rådlöshet och skräck när det väl händer. Vi ska tillsammans hjälpas åt och försöka hålla oss vakna i vår kristna tro så att vi får kraft av Jesu löften att undfly förtvivlan när det är tid för Jesu återkomst och Guds rikes ankomst att bryta in i världen för att förändra verkligheten till någonting alldeles nytt. Så att vi, tillsammans med världens alla kristna, kan stå upprätta och ta emot Människosonen med glädje och tillförsikt när han på den här tidens sista dag uppenbarar sig för oss och för hela mänskligheten med hela sin radikalt verklighetsförändrande, befriande och frälsande kraft.

#653. Adventskalenderlucka 7…

"Calling attention to the necessity of witnesses suggests to many people, particularly those of the philosophical bent, the end of argument. For Christians, however, 'witness' names the condition necessary to begin argument. To be a witness does not mean that Christians are in the business of calling attention to ourselves but that we witness to the One who has made our lives possible. Witness, at least the witness to which Christians are called, is, after all, about God and God's relation to all that is.

Witnesses must exist if Christians are to be intelligible to themselves and hopefully to those who are not Christians, just as the intelligibility of science depends in the end on the success of experiments. Indeed, Marshall argues that the Christian martyr's willingness to die for his or her faith in Christ is similar to the scientist's commitment to experimental results, though any pragmatic similarity that can be drawn between science and theology is inexact. Thus martyrs—who are but the most determinative display of what being a witness entails—go to their deaths convinced that the gospel is true, but scientists do their experiments in order to become convinced that a hypothetical set of beliefs is true.

Moreover, for the scientist the failure of predicted results may disconfirm the theory that shaped their experimental design; but Christians believe that they should trust the gospel even when they fail to live lives congruent with it, and even when such trust requires that they die. Christians behave in this way because they understand themselves to have become characters in the story that God continues to enact through the ongoing work of the Holy Spirit. Lives that seem like failures do not disconfirm the gospel, because Christians learn to confess their sins by being made part of the work of the Spirit."

• Hauerwas, Stanley, 2001: With the Grain of the Universe; The Church´s Witness and Natural Theology. Grand Rapids: Brazos Press. S 207, 212.

#652. Adventskalenderlucka 6…

"I allmänhet framställer man saken så, att först måste man ha tron, och sedan levernet följa efter. Saken är mycket enkel. För att vinna tron måste det först finnas ett liv, en existentiell bestämning. Det är detta jag aldrig tillräckligt kan inskärpa, att för att vinna tron, för att det ens skall kunna bli fråga om att vinna tron, måste det finnas en s i t u a t i o n. Och denna situation måste åstadkommas genom ett existentiellt steg från individens sida. Detta propedeutiska har man alldeles avskaffat. Man låter individen gå i sin vanliga medelmåttiga fåra — och så får han så småningom tron, ungefär så som utan att behöva någon situation kan lära utan-läxor.

Men tag t.ex. den rike ynglingen. Vad fordrar Kristus såsom det provisoriska? Han fordrar en sådan handling, att den rike ynglingen därigenom skulle vara alldeles utkastad i oändligheten. Se, det är vad som fordras; ut skall du, ut på de 70 000 famnarnas vatten. Det är situationen. Nu kan det bli fråga om att vinna tron eller förtvivla. Något förtjänstfullt blir det likväl inte, ty du kommer att bli så skakad i ditt innersta, att du nog lär dig släppa det förtjänstfulla. Sedan är det åter ett annat liv, som följer efter tron, men detta första får aldrig glömmas — eller också är kristendomen alldeles förfalskad."

• Kierkegaard, Sören, 1928: Sören Kierkegaards Dagbok. Uppsala: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. S. 414-415.

#651. Adventskalenderlucka 5…

"It should never be forgotten that Christianity entered human history not as new creed or sapiential path or system of religious observances, but as apocalypse: the sudden unveiling of a mystery hidden in God before the foundation of the world in a historical event without any possible precedent or any conceivable sequel; an overturning of all the orders and hierarchies of the age, here on earth and in the archon-thronged heavens above; the overthrow of all the angelic and daemonic powers and principalities by a slave legally crucified at the behest of all the religious and political authorities of his time, but raised up by God as the one sole Lord over all the cosmos; the abolition of the partition of Law between peoples, the proclamation of an imminent arrival of the Kingdom and of a new age of creation; an urgent call to all persons to come out from the shelters of social, cultic, and political association into a condition of perilous and unprotected exposure, dwelling nowhere but in the singularity of this event—for the days are short.

To be frank, it was a command that left little to no room for such things as ’historical consciousness.’ The church was given birth in something like a state of crisis, of mingled joy and terror, in a moment out of time, as one age was passing and another was coming into existence. The Kingdom was drawing near; the Kingdom had already partly arrived; indeed, the Kingdom was already within, waiting to be revealed to the cosmos in the glory of the children of God.

The Kingdom was preached, but it was the church, with its often almost comically corrupt and divisive form, that arrived."

• Bentley Hart, David, 2022: Tradition and Apocalypse: An Essay on the Future of Christian Belief. Grand Rapids: Baker Academics. S. 135-136, 138.

#650. Adventskalenderlucka 4…

"God willing, the Western church might yet remember that it is not an all-purpose volunteer religious society for whatever causes society currently defines as good. We can at any moment take instead to proclaiming the gospel. And if the church did that, then in the Western context its message would again as in ancient days be a word of hope for freedom, of hope for hope. […] Folk who labor on great inherited texts as if they matter liberate all around them to confidence that history does have some plot. Those who practice the arts of public discourse open little polities just by doing so, each time they break their silence. Those who discipline themselves to the outcome of experiment and observation, when they do it for sake of truth, encourage all to faith that there is truth. To pursue beauty is to create for all to see and hear. When we act as if human deliberation and decision could make a difference, they do make a difference. When we act as if community were real, it just thereby becomes real."

• Jenson, Robert W., 1995: Hope, the Gospel, and the Liberal Arts. I:  Essays in Theology of Culture. Grand Rapids  Eerdmans Publishing Co. S. 189.

#649. Adventskalenderlucka 3…

What place has the state of Israel in the history of God and man? 

"I consider the creation of the modern state of Israel, in so far as it is to be considered, in the context of the fulfillment of the Old Testament (and that's your question), omitting all other possible explanations, as another, a new sign of the electing and providentially ruling grace and faithfulness of God to that seed of Abraham. A very visible sign, visible for every [...] of the papers, the whole world. A sign who is not be overlooked. After the horrors of the Hitler-time the reappearence of Israel, now as a nation in the political land, in as a state. That may well be called a miracle for all who have eyes to see, and as candle for all those who have not eyes to see. Remember the answer given to Frederik the Great and his men – a proof for God's existence? 'Your Majesty, the Jews'. And we could now add today: 'Your Majesty, the state of Israel'. The Jews have always owed their existence to the power God alone and not to their own force or to the might of their history. And here we have another case of this kind of existence of Israel. Also today among those Arabs and among the two great blocks, east and the west, this small little community exists, and humanly speaking God alone can help them to exist. And it seems that He will do so."

• Barth, Karl, 2006: Inspelning av muntligt svar på en fråga i samband med Evangelical Theology, American Lectures i Chicago och i Princeton 1962. Concise Logic: Martinsdale MT.

#648. Adventskalenderlucka 2…

"The miracle of faith corresponds to the miracle of revelation. The history of God is on this side as well, as is the knowledge of God."

• Barth, Karl, 2011:The Christian in Society. I: The Word of God and Theology. T&T Clark International: New York. S. 46.

#647. Adventskalenderlucka 1…

"God's glory, though, is neither etheral nor remote, but is beauty, quantity, abundance, kabod: it has weight, density, and presence. Moreover, it has been seen in the form of a slave, revealed in a particular shape whose place in time and space is determinative of every other truth, every other beauty. In the end, that within Christianity which draws persons to itself is a concrete and particular beauty, because a concrete and particular beauty is its deepest truth."

• Bentley Hart, David, 2003: The Beauty of The Infinite; The Aesthetics of Christian Truth. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Company. S. 28.

#646. Domsöndagen…

"Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.” (Matteus 13:47–50)

Jesus gick hemifrån och satte sig vid Genesarets sjö. Det samlades mycket folk omkring honom. Han steg i en båt och satte sig i den medan folket stod på stranden. Och han talade till dem med många liknelser. Jesus gav dem en lång rad liknelser om gott och ont och liknelser om Guds rike. Han gav dem liknelsen om att förkunnelsen om Guds rike är som frön som sås i vägkanten. En del äts upp av fåglarna, en del vissnar bort, en del kvävs av tistlar. Och en del faller i god jord och ger riklig skörd.

Han talade om himmelriket som en god sådd av vete i en åker där det samtidigt växer ogräs. Vid skörden ska ogräset rensas från det goda vetet. När skördens tid är inne ska det som är ont skiljas från det som är gott. Han talade om förkunnelsen om himmelriket som ett senapskorn. Det är det minsta och mest oansenliga av alla frön, men det ska växa upp och bli ett stort och ståtligt träd. Han talade om himmelriket som en surdeg som jäser. En surdeg som behöver tid på sig för att bli redo att gräddas till näringsrikt bröd.

Han talade om att himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. Han sade att med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

Sedan sade Jesus: Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. Hur många av oss har fiskat med nät? Det är tidsödande att fiska med nät. Man behöver veta hur sjön eller havet är beskaffade där nätet ska läggas ut. Hur djupt är det? Hur ser botten ut? Vilka fiskar finns det? Vilken storlek på maskorna är lämpliga? Vilken tid på dygnet ska nätet läggas ut och när ska det tas upp? Hur länge ska det ligga i? Det får inte ligga i för kort tid, då får man ingen fisk. Det får inte ligga i för lång tid, då dör fiskarna i nätet och all fångst blir otjänlig. Allt arbete tillkommer. Det behöver göras enligt konstens alla regler. Likadant när nätet ska tas upp. Det är en säregen upplevelse att hänga över relingen på en liten båt och sakta dra upp ett fiskenät för hand ur det mörka djupet en tidig morgon. Himmelriket är med andra ord något som blir till genom en viss form av arbete.

När nätet väl är uppe och man har kommit tillbaka till land då ska fisken tas om hand. Jesus sade: När det är fullt drar man upp nätet på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Man kan tycka vad man vill men det finns bra och dåliga fiskar. Det finns god fångst och det finns dålig fångst. De ätbara fiskarna samlar man och tar hand om i en korg. De otjänliga fiskarna samlar man ihop och kastar bort. De dåliga fiskarna saknar värde i det att de inte är ätbara. De dåliga fiskarna tillför ingen näring. Så långt är Jesus liknelse ganska oproblematisk.

Men sedan sade han: Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Så ska det alltså bli vid tidens och världens slut. Där och då ska Guds änglar sortera de onda från de goda som fiskaren sorterar den dåliga fisken från den goda. Som den dåliga fisken ska de onda kastas bort i en brinnande ugn där gråt och tandagnisslan ska råda. Det är onekligen ganska stark tobak. Så stark att vi helst värjer oss från det Jesus säger och gärna hittar en förklaring som gör liknelsen lite mindre svårsmält, lite mindre kärv och lite mindre dömande. Helst en bortförklaring som mildrar det djupa, kärva och mörka allvar som Jesus driver fram med sin liknelse.

Vi värjer oss gärna från tanken på att Jesus talar med kärva ord om en faktisk dom. För att vi gärna värjer oss från tanken på att vi människor faktiskt har ett ansvar för hur vi gemensamt lever våra liv och att vi ska behöva ta det ansvaret. Men världen är ju fylld av vad vi människor fyller den med. Ondskan finns i världen för att vi människor fyller världen med ondska. Är det en helt orimlig tanke att vi människor faktiskt har ett ansvar för det och att den någon som har skapat vår värld kan och ska utkräva det ansvaret?

Även lärjungarna undrade varför Jesus talade så kärvt med en del av sina liknelser: ”Lärjungarna kom fram och frågade honom: ’Varför talar du till dem i liknelser?’” Jesus svarade dem och han svarar oss: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte. Så uppfylls Jesajas profetia på dem: Ni skall höra med era öron men ingenting förstå och se med era ögon men ingenting uppfatta. Ty detta folks hjärta är förstockat. De är tröga att höra med sina öron och de tillsluter sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Men saliga era ögon som ser och era öron som hör. Sannerligen, många profeter och rättfärdiga har längtat efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.” (Matteus 13:10–17)

Vi ska ha fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter. Saliga våra ögon som ser och våra öron som hör. Vad är det vi som är kristna och tror kan se och höra i liknelsen fiskafängets sortering av goda och dåliga fiskar som den som inte tror inte kan se? Vad är det vi kristna kan se och förstå om världen och verkligheten som andra inte kan se och förstå? Finns det ens något sådant?

Jo, vi kan se och förstå ansvaret och allvaret som Jesus kommer med. Som kristna har vi fått ögon att se allvaret i skillnaden mellan ont och gott i ljuset av Jesus förkunnelse och hans frälsargärning. Den allvarliga skillnaden mellan att vara ond och att vara god som framstår i ljuset som strålar ut från korset där Jesus blev korsfäst. Det yttersta ondskans och den yttersta godhetens epicentrum. Himmelrikets hemlighet är att det finns en faktisk och allvarlig skillnad mellan ont och gott, mellan det onda och det goda. Det är skillnad och det gör skillnad att manifestera det ena eller det andra med sitt liv. Den som väljer att fylla sin del av verkligheten med ondska ska en gång få stå till svars för det och ta konsekvenserna av sina destruktiva gärningar. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.

Jesus inskärper det djupa allvaret i frågan om människans ansvar för ont och gott med sin kärva liknelse. Att änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen är en kraftfull uppmaning till var och en och alla att ta skillnaden mellan ont och gott på stort allvar och en ännu mer kraftfull uppmaning att ta ansvar och inte vara en någon som bidrar till ondskan i världen. Vi har alla ett faktiskt och konkret ansvar för hur vi lever våra liv. Ingen slipper undan ansvaret för gott och ont. Och den som bidrar med ondska kommer att behöva ta sitt ansvar för sina val och handlingar inför vår Herre vid tidens och världens ände.

Att på riktigt i hjärtat inse sin synd och skuld är som att brinna i en ugn av ångest. När den oerhörda tyngden av ansvaret för ondskans skuld blir tydlig då återstår inget annat för den onde att gråta och skära tänder. Var och en som någon gång har drabbats av ett genuint dåligt samvete för något dumt som man har gjort har fått en liten föraning av den oändliga ångest och vånda som ondskans hantlangare ska konfronteras av när den tiden är inne.

Det vi har och ska få mer av är hopp. Vi behöver se med våra ögon, höra med våra öron och förstå i våra hjärtan att vi behöver omvända oss och låta oss bli botade av vår Herre. Det vi – tillsammans med världens alla andra onda och goda – har att hoppas och lita på är läkedom och frälsning genom Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet som det manifesteras i Sonens gärning och förmedlas till oss av Anden. Vad som därefter händer vid tidens slut är ännu fördolt bakom en slöja av Guds barmhärtighet.

#645. Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet…

"Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser." (Matteus 6:9-15)

Ryktet om Jesus hade spridit sig vida omkring och man förde till honom många som led av olika sjukdomar och plågor, besatta, fallandesjuka och förlamade. Jesus botade dem alla. Han var omgiven av stora skaror med människor från vida omkring. Så befann sig Jesus på det där berget någonstans i Galileen. Han satte sig ner omgiven av sina lärjungar och började undervisa dem. Det Jesus sade skulle bli ihågkommet som hans Bergspredikan.

Han undervisade och förkunnade om lagens bud, om etik och moral, om allmosor och om bön. Han sade: När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna. De tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.

Jesus uppmanade sina lärjungar och oss att försöka utveckla och bibehålla en personlig fromhet som inte är beroende av bekräftelse eller beundran från andra. En personlig fromhet som är någon form av personlig relation med Gud Fader själv. En intim personlig relation som är förtrolig och privat. Det som är förtroligt och privat mellan två parter skyddas och värnas från insyn och intrång. Det förtroliga och privata paraderas inte på gator och torg för att vinna andras bekräftelse och gillande. Det förtroliga och privata behöver inte så många ord för att bli till. En förtrolig och privat relation lever av att den är ömsesidigt önskad. En sådan bönens relation till Gud Fadern önskar Jesus att var och en av oss ska få ha att leva i.

Sedan sade han: Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. En bönens levande relation till Gud börjar med att sätta ord på vem det är som vi relaterar oss till. Vår bön börjar med att adressera denna levande någon som vi talar till och talar med. Samtidigt lokaliseras denna någon i den boning som är i himlen. Gud Fadern existerar konkret någonstans, på en specifik plats – i himlen, det är överallt. Det finns ingenstans där det inte finns en himmel i vilken Gud vår Fader befinner sig. Guds tilltalsnamn är Fadern och Sonen och Anden. Vår bön börjar med att vi tillsammans med Sonen tilltalar Fadern i Anden och så tillber den allestädes närvarande och levande Guden som Jesus vittnar om.

När vi tillsammans med Jesus tilltalar Gud Fadern fortätter vår  gemensamma bön med det viktigaste: Låt ditt namn bli helgat. Med vår bön uttrycker vi en önskan om att Guds namn ska helgas här mitt ibland oss. Det vill säga att Guds namn ska hållas för heligt och  att Guds namns helighet ska manifestera Gud Faderns närvaro i vår och i alla andra människors närhet. Guds namns närvaro gestaltar och manifesterar Guds personliga närvaro. Som när vi blir närvarande i varandras närhet när vi tilltalar varandra vid namn.

Med vår bön uttrycker vi en önskan om att Guds rikes verklighet ska bli och vara vår gemensamma verklighet. Låt ditt rike komma. Hur det är och ska bli i Guds rikes verklighet gestaltade Jesus i, med och genom de mirakel och helandeunder som han genomförde. I Guds kommande rike är ingen blind, lam eller sjuk. I Guds rike är den förtryckte upprättad, den utstötte inkluderad och den plågade botad. I Guds rike finns ingen fångenskap, inget armod, ingen nöd och ingen död.

Med vår bön sätter vi ord på vår längtan efter att Guds vilja ska förverkligas här, mitt i den faktiska verkligheten där vi står och går: Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Gud Faderns vilja är mänsklighetens befrielse, människans upprättelse och alla människors väl. Gud Fadern vill verklighetens, skapelsens och livets kontinuerliga tillblivelse och existens. Gud Fadern vill livets för evigt fortsatta levande i Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande och livgivande liv. Ett levande liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Tills Guds rikes kommande framtid blir vår verklighet har vi att leva här i den faktiska världen där vi befinner oss. Här behöver vi livets nödtorft. Så vi ber: Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Vi ber att Gud Fadern ska förse oss med vad vi behöver för att leva de liv som vi har fått att leva här i skapelsens fysiskt konkreta verklighet. Brödet är den livsnödvändiga näringen och brödet för dagen som kommer är våra behov som växer fram i ljuset av den kommande men okända framtiden. Vi har att leva våra liv här i en tid som vecklar ut sig i det okända framför oss dag för dag. För att kunna leva i någon form av kroppslig trygghet behöver vi få faktisk näring som räcker för kommande dagar.

Vi lever inte ensamma, avskilda från andra människor. Vi ingår i mellanmänskliga gemenskaper av olika slag och i olika sammanhang. Om man är med fler än med bara sig själv då blir det alltid konflikter. Konflikter behöver hanteras och lösas. Det är inte alltid lätt. När vi drabbas av en oförrätt är ofta den första impulsen vi får viljan och lusten att hämnas. Det leder sällan eller aldrig till något annat än fortsatta konflikter. För att konflikternas destruktiva spiral ska kunna brytas behöver vi förlåta andra och varandra. Därför uppmanar Jesus oss att be: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Den som på riktigt har upplevt förlåtelsens befrielse förstår vilken oerhörd kraft som finns i förlåtelsen. Kanske har den som har blivit förlåten en lite större förståelse för förlåtelsen och kanske en lite större förmåga att själv förlåta. Men Gud vet att förlåtelse inte är något enkelt och lätt. Det räcker med att ta del av de dagliga nyheterna om vad som händer runt om i vår värld för att inse att förlåtelse i vissa fall kanske inte ens är möjligt. Men det innebär inte att vi ska låta bli att försöka. Därför ber vi vår Herre om kraft och förmåga att förlåta andra och varandra som Gud själv förlåter oss. Jesus inskärper förlåtelsens djupa allvar: Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.

Tillsammans vet vi att livet varken är enkelt eller lätt. Svårigheter och prövningar hör till livets villkor. Ingen av oss går genom livet oberörd av sin beskärda del av problem och svårigheter. Man skulle kanske önska att det inte var så, men det är så livet är. Så vi ber: Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ondskan i sig är en prövning för den som är kristen och tror. Det välbekanta teodicéproblemet lyder ungefär: Om Gud är allsmäktig och god, varför låter då Gud så mycket ondska ske i Guds goda skapelse? Men kanske borde vi vända på frågan om ansvaret för prövningar och det onda och fråga oss: Om Gud är allsmäktig och god, varför utsätter vi människor då Guds goda skapelse och varandra för så mycket ondska? Kanske är vår nödvändiga bön den att Gud ska rädda oss från oss själva och från det onda som vi människor ständigt orsakar andra och varandra.