#659. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ’Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.’ Jesus svarade: ’Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.’ Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’”

(Matteus 3:13–17)

Johannes Döparen levde i utkanten av samhällsgemenskapen. Han var närmare vildmarkens kompromisslösa kärvhet än det välordnade livet i byar och städer. Han bar kläder av kamelhår och läder. Han levde på gräshoppor och vildhonung och var väderbiten och kärv. Johannes Döparen var allt annat än en välkammad figur som passade in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen. Men människor från vida omkring sökte upp honom för att låta sig döpas av honom. Många trodde och litade på att det Johannes sade och gjorde var viktigt och på riktigt. De trodde att han talade sant om vem Gud är och om vad det innebär för människorna. ”Omvänd er. Himmelriket är nära” predikade han för de som ville lyssna.

Johannes förstod att hans förkunnelse och hans dop var begränsade till denna världen. Och han förstod att den någon som han vittnade om har en makt och myndighet som går utanför ramarna för verkligheten som vi känner den. Med helig ande och eld ska han skilja agnarna från vetet vid själva existensens yttersta gräns. Johannes insåg allvaret och gjorde vad han kunde för att få folket att förstå att när Jesus väl ger sig till känna som den han är då är det på allvar. Då är det är på liv och död.

Johannes blev uppbragd när fariseer och saddukeer kom för bli döpta av honom. När de religiösa ledarna dök upp, de som konstruerade en välordnad och tillrättalagd ”religion” av Guds uppenbarelse då dundrade han av helig vrede. ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” Han utmanade och provocerade och han erbjöd ingen tillrättalagd och lättsmält variant av ”religion.” ”Omvänd er. Himmelriket är nära” predikade han högt och kompromisslöst.

Så kom Jesus för att döpas av den väderbitna, kärva och provocerande Johannes. Johannes och Jesus mödrar var släkt och de kände sannolikt varandra sedan barnsben. Johannes hade anat att det var något utöver det vanliga med Jesus. Han tyckte att det var lite konstigt att Jesus ville låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterade och sade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Jesus lät sig döpas av Johannes av en anledning. Jesus delade kompromisslöst människans och människornas livsvillkor. Det fanns ingen gräddfil vid sidan av det liv som alla andra människor levde där Jesus skulle glida förbi livets svårigheter. Jesus underkastade sig villkoren för Johannes dop som en människa bland människor.

Johannes döpte för omvändelsens skull. Omvändelse i meningen att vända om för att vända sig själv och hela sitt liv till Gud. När Johannes döpte Jesus skedde miraklet. Det Johannes hade anat bekräftades i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrade allt. För alla människor. I alla tider. ”Himlen öppnade sig och den heliga Anden kom ner över Jesus i en duvas skepnad. En röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’” Himmelriket var nära för en kort stund när Gud där och då uppenbarade sig för världen med hela sitt innersta treeniga väsen och sin djupaste identitet i Fadern och Sonen och Anden.

Gud gav sig till känna helt och hållet när himlen öppnade sig efter Jesus dop. Gud blottlade sitt innersta väsen när Faderns röst talade om Sonen i och med Andens manifestation. Det var den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten. Där och då uppenbarade Gud sitt innersta jag och sin treeniga identitet för världen. Det var som om Gud där och då förkunnade för hela sin mänsklighet 'det här är vem jag är' – Fadern och Sonen och Anden. Det är vem Gud är. Ingen annan och inget annat.

Det blir ingen välkammad och tillrättalagd ”religion” när den levande Guden uppenbarar sig. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig begränsas av människors ord och tankar. Vi behöver följa Johannes Döparens uppmaning varje dag. Vi behöver börja om varje dag och vända om från vår självupptagenhet för att vända oss själva och våra liv till vår Herre och Gud som ständigt uppenbarar sig på nya sätt.

Johannes döpte Jesus och ”himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’” Himmelriket öppnade sig när Gud uppenbarade sig med sitt innersta treeniga väsen. Det hände alldeles på riktigt där och då, det händer här och nu och det är fortfarande alldeles sant. 'Omvänd er. Himmelriket är nära.'

#658. Adventskalenderlucka 11…

”The word ’theology’ includes the concept of the Logos. Theology is logia, logic, or language bound to the theos, which both makes it possible and also determines it. The inescapable meaning og logos is ’word,’ however much Goethe’s Faust felt that he could not possibly rate ’the word’ so highly. The Word is not the only neccessary determination of the place of theology, but it is undoubtedly the first. Theology itself is a word, a human response; yet what makes it theology is not its own word or response but the Word which it hears and to which it responds. Theology stands and falls with the Word of God, for the Word of God precedes all theological words by creating, arousing, and challenging them. Should theology wish to more or less anything other than action in response to that Word, its thinking and speaking would be empty, meaningless and futile.”

• Barth, Karl, 1963: Evangelical Theology An Introduction. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. Omtryckt 1979. S. 16-17.

#657. Adventskalenderlucka 10…

Kristendomen var ett örnevangelium

sprunget ur den högsta klippspetsens näste

på blanka störtflyktsvingar.

Men vi tuktade dess djärva fjädrar,

rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,

och se – det blev en svart fågel,

en pratsam och tam korp

Kristendomen var ett lejonbudskap,

ständigt på jakt efter varmt och levande byte,

ett ungt lejon av Juda.

Men vi klippte dess skarpa, krökta klor,

stillade dess törst efter hjärteblod

och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan,

snål och vass som den pinande africus,

brännande som ökensanden.

Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,

aster, reseda och fromma rosor,

ett stämningsstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!

Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!

Giv den doft av vildhonung och samun

och säg sedan med Döpare-röst:

Detta är den seger som övervinner världen.

Detta är kristendom.

 

• Bolander, Nils, 2002: Ändå måste jag gå. Libris: Örebro. S. 38-39.

#656. Adventskalenderlucka 9…

"The Father gives being to all beings; the Son gives the knowledge of God to all those beings capable of knowledge; the Spirit gives the holiness in which such knowledge is fulfilled to those among rational beings who are to be saved."

• Jenson, Robert W., 1982: The Triune Identity. Eugene: Wipf and Stock Publishers. S.76.

#655. Adventskalenderlucka 8…

"De som följer Jesus går på en smal väg. Det är lätt att gå förbi den, lätt att komma vid sidan av den, lätt att tappa bort den, även när man har börjat att gå på den. Den är svår att finna. Vägen är verkligen smal, och på båda sidor stupar det brant utför mot hotande avvägar: att vara kallad till ett liv som går utöver det vanliga, att leva det livet fullt synligt och ändå inte se och inte veta att man gör det – det är en smal väg. Att vittna om Jesu verklighet och bekänna hans sanning och ändå älska fienden till denna sanning – vår fiende och Jesu fiende – med Jesu villkorslösa kärlek – det är en smal väg. Att tro på Jesu löfte om att de som följer honom skall besitta jorden och ändå möta fienden vapenlös, ändå hellre lida orätt än göra orätt – det är en smal väg. Att se och vara medveten om andra människor i deras svaghet, i deras orättfärdighet och ändå aldrig döma dem, att förkunna budskapet för dem och ändå inte kasta pärlorna för svinen – det är en smal väg. Det är en outhärdlig väg. Varje ögonblick kan vi gå fel. Så länge som jag ser på den vägen som den väg jag har blivit befalld att gå och så länge som jag går på den i fruktan för mig själv och mina möjligheter, så länge är den verkligen en omöjlig väg. Men ser jag att Jesus Kristus går före mig, steg för steg, ser jag bara på honom och följer honom steg för steg, då blir jag bevarad på den vägen."

• Bonhoeffer, Dietrich, 1995: Efterföljelse. Borås: Verbum Förlag. S. 147.

#654. Andra söndagen i Advent…

”Jesus sade: ’Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.’ Han gav dem en liknelse: ’Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.’” (Lukas 21:25–36)

Jesus var i Jerusalem med sina lärjungar. Han hörde att några talade om templet, hur vackert det var med sina fina stenar och sin prakt. Då sade han: ”Allt detta som ni ser – det ska komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.” De som hörde det frågade honom: ”Mästare, när sker detta, och vad bli tecknen på att det börjar?” Jesus väckte den där svåra och ibland lite jobbiga frågan om tillvarons förgänglighet och om att allt i tiden förändras.

Han talade om att templets stenar skulle brytas ner och det blev en fråga om oss människor, om vår förändring i tiden och om vår egen förgänglighet. Jesus målade upp en mödosam bild av hur tidens slut och om hur förgängligheten ska komma att gestaltas och manifesteras. Folk ska resa sig mot folk. Det ska bli jordbävningar, pest och hungersnöd. Förfärliga ting ska ske och väldiga tecken ska visa sig på himlen. Lärjungarna ska drabbas av förräderi och förföljelse. Stor nöd ska komma över landet och hedningarna ska komma med ond bråd död.

I allt väsentligt beskrev Jesus världen och verkligheten som det mer eller mindre alltid har sett ut genom mänsklighetens hela historia. Finns det någon tid som har varit befriad från allt elände som Jesus beskrev? Med andra ord – mänskligheten, människan och människorna har alltid existerat alldeles vid kanten till den yttersta tiden. Vi har alltid befunnit oss och vi befinner oss ständigt ett enda andetag från tidens fullbordan. Jesu återkomst, tidens slut och Guds rikes ankomst är alltid och hela tiden – i varje blivande ögonblick – precis runt hörnet. Därav Jesu uppmaning till vaksamhet och uppmärksamhet. När han väl kommer, då kommer han med besked på ett sätt som ingen människa vare sig kan förneka eller komma undan.

Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När det sker, när händelsen som är tillvarons och verklighetens eskatologiska slut påbörjas, då ska tillvaron skakas i sina grundvalar. Hedningarna ska gripas av ångest och rådlöshet. Människor ska förgås av skräck när Jesus kommer åter och Guds rike uppenbarar sig med makt och härlighet – här i vår tid och i vårt rum. De som inte känner Jesus genom den kristna tron står inför något helt okänt, alldeles oerhört och fullständigt obegripligt.

Men den som är kristen förstår att det hela är början på en stor glädje. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Jesu återkomst är och ska bli skapelsens, mänsklighetens och människornas befrielse från tidens förgänglighet och en frälsning från allt som begränsar och förminskar livets potential och möjlighet. När de ovedersägliga tecknen på att Jesus än en gång kliver in i tiden för att befria mänskligheten, människan och alla människor från tidens förgänglighet då ska vi räta på oss och lyfta våra huvuden för då är den verkliga befrielsens och den sanna frälsningens tid kommen.

För att förklara vad han menade gav Jesus dem en liknelse: Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Jesus förklarade sig med en liknelse som likställde sin återkomst och Guds rikes ankomst som någonting lika naturligt som årstidernas växlingar. Det vill säga – Jesu återkomst och Guds rikes ankomst ska ske här, mitt i den högst vardagliga världen och verkligheten som vi står och går i här och nu. Den här tiden – som är livselementet vi har fått att leva i – är platsen för Jesu återkomst och Guds rikes ankomst. Det är vår tid och vår verklighet som ska förändras och bli någonting nytt och radikalt annorlunda. Det ska ske här, med oss och med vår verklighet, alldeles på riktigt. Ingen annanstans eller på något annat sätt. Tecknen på att Jesu återkomst och Guds rikes ankomst är nära förestående ska framträda lika tydligt som årstidernas växlingar.

Den svåra frågan kvarstår. När ska det ske? Det är en svår fråga därför att det svåraste för oss människor att hantera är det okända och det finns ingenting som är så okänt som den kommande, ännu inte blivna, tiden. Framtiden är det mest okända och något av det mest svårhanterliga för oss människor. Vi gör gärna vad vi kan för att skapa en illusion av kontroll över den tid som ännu inte har blivit till. Vi fyller våra kalendrar och almanackor med förhoppningar om att vi åtminstone litegrann ska kunna förutse något av vad den okända framtiden innehåller. Men sanningen är ju att vi tar emot framtiden ett andetag åt gången. Det enda vi verkligen på riktigt vet om framtiden är att vi får andas ut en gång till.

Det är oklart när, var och hur Jesu återkomst och Guds rikes ankomst kommer att hända. Men det är bortom tvivel att det på något sätt i någon tid kommer att ske. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. När något förgås då löper det förbi och kommer till sitt slut. Jesu återkomst och Guds rikes ankomst ska de facto hända innan mänsklighetens, människans och människornas existens här i tiden kommer till sitt slut. Med, genom och förbi allt som varit, är och ska bli – in i evighetens oändlighet – består Jesu löften och Guds Ord.

Vi har att leva här i vårt ständigt blivande nu, mellan minnet av nyss och förhoppningen om sedan. Så, hur ska vi leva med ovissheten inför den okända framtiden, med Jesu löften om återkomst, ankomst och befrielse som befinner sig någonstans bakom ovisshetens slöja? Jesus sade: Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.

Vi ska vara på vår vakt så att världens förförelser och bekymmer inte får oss att glömma bort vår kristna tro. Vi ska försöka att leva med den kristna trons medvetenhet och visshet om att Jesu löften är en skarpladdad möjlighet varje dag. Så att vi inte blir överraskade och fyllda av ångest, rådlöshet och skräck när det väl händer. Vi ska tillsammans hjälpas åt och försöka hålla oss vakna i vår kristna tro så att vi får kraft av Jesu löften att undfly förtvivlan när det är tid för Jesu återkomst och Guds rikes ankomst att bryta in i världen för att förändra verkligheten till någonting alldeles nytt. Så att vi, tillsammans med världens alla kristna, kan stå upprätta och ta emot Människosonen med glädje och tillförsikt när han på den här tidens sista dag uppenbarar sig för oss och för hela mänskligheten med hela sin radikalt verklighetsförändrande, befriande och frälsande kraft.

#653. Adventskalenderlucka 7…

"Calling attention to the necessity of witnesses suggests to many people, particularly those of the philosophical bent, the end of argument. For Christians, however, 'witness' names the condition necessary to begin argument. To be a witness does not mean that Christians are in the business of calling attention to ourselves but that we witness to the One who has made our lives possible. Witness, at least the witness to which Christians are called, is, after all, about God and God's relation to all that is.

Witnesses must exist if Christians are to be intelligible to themselves and hopefully to those who are not Christians, just as the intelligibility of science depends in the end on the success of experiments. Indeed, Marshall argues that the Christian martyr's willingness to die for his or her faith in Christ is similar to the scientist's commitment to experimental results, though any pragmatic similarity that can be drawn between science and theology is inexact. Thus martyrs—who are but the most determinative display of what being a witness entails—go to their deaths convinced that the gospel is true, but scientists do their experiments in order to become convinced that a hypothetical set of beliefs is true.

Moreover, for the scientist the failure of predicted results may disconfirm the theory that shaped their experimental design; but Christians believe that they should trust the gospel even when they fail to live lives congruent with it, and even when such trust requires that they die. Christians behave in this way because they understand themselves to have become characters in the story that God continues to enact through the ongoing work of the Holy Spirit. Lives that seem like failures do not disconfirm the gospel, because Christians learn to confess their sins by being made part of the work of the Spirit."

• Hauerwas, Stanley, 2001: With the Grain of the Universe; The Church´s Witness and Natural Theology. Grand Rapids: Brazos Press. S 207, 212.

#652. Adventskalenderlucka 6…

"I allmänhet framställer man saken så, att först måste man ha tron, och sedan levernet följa efter. Saken är mycket enkel. För att vinna tron måste det först finnas ett liv, en existentiell bestämning. Det är detta jag aldrig tillräckligt kan inskärpa, att för att vinna tron, för att det ens skall kunna bli fråga om att vinna tron, måste det finnas en s i t u a t i o n. Och denna situation måste åstadkommas genom ett existentiellt steg från individens sida. Detta propedeutiska har man alldeles avskaffat. Man låter individen gå i sin vanliga medelmåttiga fåra — och så får han så småningom tron, ungefär så som utan att behöva någon situation kan lära utan-läxor.

Men tag t.ex. den rike ynglingen. Vad fordrar Kristus såsom det provisoriska? Han fordrar en sådan handling, att den rike ynglingen därigenom skulle vara alldeles utkastad i oändligheten. Se, det är vad som fordras; ut skall du, ut på de 70 000 famnarnas vatten. Det är situationen. Nu kan det bli fråga om att vinna tron eller förtvivla. Något förtjänstfullt blir det likväl inte, ty du kommer att bli så skakad i ditt innersta, att du nog lär dig släppa det förtjänstfulla. Sedan är det åter ett annat liv, som följer efter tron, men detta första får aldrig glömmas — eller också är kristendomen alldeles förfalskad."

• Kierkegaard, Sören, 1928: Sören Kierkegaards Dagbok. Uppsala: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. S. 414-415.

#651. Adventskalenderlucka 5…

"It should never be forgotten that Christianity entered human history not as new creed or sapiential path or system of religious observances, but as apocalypse: the sudden unveiling of a mystery hidden in God before the foundation of the world in a historical event without any possible precedent or any conceivable sequel; an overturning of all the orders and hierarchies of the age, here on earth and in the archon-thronged heavens above; the overthrow of all the angelic and daemonic powers and principalities by a slave legally crucified at the behest of all the religious and political authorities of his time, but raised up by God as the one sole Lord over all the cosmos; the abolition of the partition of Law between peoples, the proclamation of an imminent arrival of the Kingdom and of a new age of creation; an urgent call to all persons to come out from the shelters of social, cultic, and political association into a condition of perilous and unprotected exposure, dwelling nowhere but in the singularity of this event—for the days are short.

To be frank, it was a command that left little to no room for such things as ’historical consciousness.’ The church was given birth in something like a state of crisis, of mingled joy and terror, in a moment out of time, as one age was passing and another was coming into existence. The Kingdom was drawing near; the Kingdom had already partly arrived; indeed, the Kingdom was already within, waiting to be revealed to the cosmos in the glory of the children of God.

The Kingdom was preached, but it was the church, with its often almost comically corrupt and divisive form, that arrived."

• Bentley Hart, David, 2022: Tradition and Apocalypse: An Essay on the Future of Christian Belief. Grand Rapids: Baker Academics. S. 135-136, 138.

#650. Adventskalenderlucka 4…

"God willing, the Western church might yet remember that it is not an all-purpose volunteer religious society for whatever causes society currently defines as good. We can at any moment take instead to proclaiming the gospel. And if the church did that, then in the Western context its message would again as in ancient days be a word of hope for freedom, of hope for hope. […] Folk who labor on great inherited texts as if they matter liberate all around them to confidence that history does have some plot. Those who practice the arts of public discourse open little polities just by doing so, each time they break their silence. Those who discipline themselves to the outcome of experiment and observation, when they do it for sake of truth, encourage all to faith that there is truth. To pursue beauty is to create for all to see and hear. When we act as if human deliberation and decision could make a difference, they do make a difference. When we act as if community were real, it just thereby becomes real."

• Jenson, Robert W., 1995: Hope, the Gospel, and the Liberal Arts. I:  Essays in Theology of Culture. Grand Rapids  Eerdmans Publishing Co. S. 189.