#557. Om P1-intervjun med biskop Eva Brunne…

Biskop Eva Brunne intervjuades i Människor och tro i P1 den 30/5. En transkribering av den intervjun finns här. Ett av biskop Evas uttalanden väckte viss uppmärksamhet. Jag frågade henne om det hon sagt via Twitter och hon responderade utan att svara på frågan. Det var lite ledsamt när biskop Eva antydde att jag kanske inte hade lyssnat ordentligt utan bara tagit en mening ur sitt sammanhang. Lite nedvärderande sådär. Tråkigt nog är det ganska vanligt att personer som har ledande befattningar i vår kyrka bemöter oss andra – vi som står lägre ner i de kyrkliga hierakierna men som ändå uttrycker åsikter eller ställer frågor – på det sättet. Som om vi inte riktigt förstår eller är lite mindre vetande.

Jag hade lyssnat på intervjun två gånger och börjat transkribera den. Just för att jag tar det våra biskopar säger på allvar och för att jag tog det biskop Eva sade på allvar. Det finns anledning att kommentera fyra ämnen som berördes i intervjun av biskop Eva Brunne i P1 – dopteologi, abortfrågan, politikens höger-vänster och islam.

Dopteologi

De uppfattningar om dopet som biskop Eva uttryckte saknar förankring i den kristna kyrkans grundläggande dopteologiska dogmatik. Det hon uttryckte i relation till dopet var ett politiskt resonemang kopplat till det luddiga begreppet ”människovärde”. Det har lite eller ingenting alls med den kristna kyrkans dopteologi att göra. Biskop Eva sade bland annat:

Och när jag går vidare som kristen så blir jag döpt och där grundas människovärdet ytterligare. […] Så dopet är det mest jämlikhetsgrundande vi har som kristna. […] Men redan där, säger vår kyrka och människor ber för oss och prästen döper till ett jämlikt liv utifrån det människovärde vi har. […] Dopet är ju ett tecken för oss människor.

Biskop Eva utgår från sin egen politiska övertygelse sammanfattad i en tanke om jämlikhet tillsammans med idén om "människovärde". Hon pressar sedan in kyrkans dop i sin politiska övertygelse genom att påstå att dopet handlar om just det som är koncentratet av hennes egen politiska övertygelse. Men det kristna dopet handlar inte om ”människovärde” eller om jämlikhet i den politiska betydelse som Brunne vill få det till. Dopet skulle kunna sägas relatera till människans värdighet, men då i relation till förhållandet mellan människan och Gud Fadern. Den värdigheten är någonting helt annat än den politiska jämlikhetens ”människovärde” som biskop Eva talade om. Dopet är ett tecken för oss människor bara i den meningen att det är ett tecken som vittnar om att någonting händer i dopet. Det sker en förändring med och i dopet. Den av synden skadade människan omfamnas i dopet av Guds nåd och barmhärtighet och får värdighet inför Gud och blir värdig att ingå det förbund som Gud Fadern har ingått med sin mänsklighet. Med Martin Luthers och Karl Barths ord:

Vi uppfattar det så enkelt som möjligt: dopets kraft, uppgift, nytta och ändamål är att saliggöra. Vi döper ingen för att han ska bli till exempel en furste, utan – som orden säger – för att han ska räddas. Att bli räddad innebär som vi vet inget annat än att vi befrias från syndens, döden och djävulen och får komma in i Kristi rike och leva med honom för evigt. […] Jag tror att han har fört in sitt ord i dopet och har gett oss den yttre dophandlingen som ett medel att nå den skatt som vi har talat om. […] Det är alltså uppenbart att dopet inte handlar om något som vi människor gör, utan om en skatt som Gud skänker och som vi tar emot genom att tro. (Luther)

Det som inträffar med människan i den delaktighet i Jesu Kristi död och uppståndelse genom den helige Andes verk, som uttryckes i dopet, är ju hennes pånyttfödelse till ett nytt liv i den kommande tidsåldern. Denna pånyttfödelse fullbordas genom människans fullständiga rättfärdiggörelse inför Gud, den fullständiga förlåtelsen av hennes synder och hennes fullständiga helgande till Guds tjänst. […] Dopet är sålunda ett skeende, i vilket människan visserligen icke spelar huvudrollen men tvivelsutan den näst viktigaste. Detta är dopets väsen: att vara denna bild, detta vittnesbörd och detta tecken. (Barth)

Dopet har med andra ord ingenting med något politiskt formulerat ”människovärde” eller med en politisk idé om jämlikhet att göra. Dopet är en händelse och ett skeende som förändrar relationen mellan den enskilda människan och Gud. Att påstå något annat är att förvanska kyrkans dop till oigenkännlighet och att kliva utanför den kristna kyrkans teologiska förståelse av vad dopet är. Biskop Evas resonemang är ett försök att omformulera innehållet i kyrkans dop till politiskt stoff som helt saknar teologisk och kyrklig förankring. Det är väl känt att socialdemokraterna sedan länge arbetar för att tömma Svenska kyrkan på teologiskt innehåll för att istället fylla henne med partipolitiskt tankegods. Biskop Evas resonemang om dopet är ett nästan övertydligt exempel på hur den processen går till i praktiken.

Abortfrågan

Abortfrågan bär med sig många komplexa frågor och väcker ofta mycket känslor. Biskop Eva resonerade om de etiskt och moraliskt komplicerade frågorna som omger frågan och problematiserade delar av det omgivande tankeklustret. Hon sade bland annat:

Alltså, om jag säger – och det menar jag också – att Gud har skapat oss så kommer ju skapelsen innan vecka tolv också. […] Och jag är noga med att betona att jag inte är för abort. […] Ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas.

Den som har läst psaltarpsalm 139 anar kanske att biskop Eva hade rätt när hon sade att skapelsen börjar innan vecka tolv. Gud Fadern väver samman människan i moderlivet, formar människan i det fördolda och flätar samman människan i jorden djup. När börjar då livet och hur kan vi tänka om och förhålla oss till abort? Här finns många komplexa teologiska, medicinska och etiska frågor med stora nyanser som Svenska kyrkan borde ta på större allvar och bearbeta grundligt i ljuset av många olika aspekter. Hur ska vi förhålla oss till det faktum att de medicinska vetenskaperna går framåt och ger oss fler och större möjligheter att framgångsrikt hantera prematura tillstånd? Hur kan vi i ljuset av kyrkans teologi förstå hur vi på bästa sätt bör agera både för att värna kvinnors rätt till sina egna kroppar och för att värna det ofödda livets helighet? Hur kan kyrkan på bästa sätt vara till stöd och hjälp för den och dem som behöver stöd och hjälp oavsett vilket beslut som har fattats i den enskilda frågan? Hur ser de pastorala och själavårdande frågorna ut i relation till abort och hur hanterar vi dem på bästa sätt?

Biskop Eva tog en liten smitväg förbi alla svåra frågor när hon kokade ner det hela till att vara ett nödvändigt ont och en frihet som måste finnas. Här behöver Svenska kyrkan göra ett gediget och genomtänkt teologiskt, pastoralt och själavårdande arbete för att rusta oss som står i församlingars tjänst så att vi tillsammans kan vara till stöd och hjälp för kyrkans folk på bästa sätt. Andra uppfattningar om saken än biskop Evas kan man ta del av i Kvartals fredagsintervju med Thomas Idergard. Mer och öppna samtal om saken behövs.

Politikens höger-vänster

När intervjun kom in på politik körde biskop Eva fast i gamla hjulspår. Det blev tydligt att Eva Brunne sitter intellektuellt fast i ett politiskt höger-vänster paradigm som de facto innebär att hon gör våld på sitt eget valspråk och själv faktiskt gör skillnad på människor. Biskop Eva:

Jag menar ju också att jag har kristna värderingar, men det kan jag knappt säga idag efter att populisterna har tagit, ja faktiskt kidnappat, det begreppet. […] Går vi utomlands, med Brasiliens president som säger att detta ska inte vara ett gay-turistland. Och han har till och med sagt att om min son skulle visa sig vara homosexuell så kan jag inte älska honom. […] Det handlar om människovärde och det handlar också om demokrati. […] Vi har faktiskt samma värde allihop. […] Samma skyldigheter men framför allt samma rättigheter. Och jag säger att jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna.

Ett sammelsurium av politiska polariseringar. En biskop i den kristna kyrkan behöver inte bemöda sig med att tävla om ”kristna värderingar”, vad det nu är, med ”populister”, vilka de nu är. När någon talar om ”kristna värderingar” handlar det bara om att legitimera politiska uppfattningar med kyrkligt språkbruk, inget annat. Sådant behöver en biskop inte hålla på med. En kyrkans biskop ska – rimligen – med sitt görande och sägande vittna om den kristna kyrkans tro och dess teologiska innehåll, inte hålla på att tjafsa om ”kristna värderingar”.

Biskop Eva sträckte sig ända till Brasilien för att hämta hem ett exempel på en av sexualitet definierad politisk konflikt. Det var kanske att springa över ån efter vatten men det illustrerar sexualitetens avgörande betydelse i Eva Brunnes politiska tänkande. Hon kopplade sedan ihop den sexuellt definierade politiska konflikten med ”människovärde”, demokrati, rättigheter och skyldigheter på ett tämligen oklart sätt. Intressant nog verkar Brunne mena att rättigheter är överordnade skyldigheter i relation till demokratin. Det skulle man kunna diskutera.

Sedan sade biskop Eva det som väckte en viss uppståndelse. Hon menade att hon ibland har mer gemensamt med de muslimer hon träffar än med ”högerkristna”. Vilka de ”högerkristna” är och vad som definierar dem framgår inte. Av resonemanget i övrigt kan man kanske dra slutsatsen att de ”högerkristna” är sådana kristna som har andra åsikter om homosexualitet och abort än vad Eva Brunne själv har. Kanske menas kristna som har andra partipolitiska åsikter än Eva Brunnes, det vill säga kristna som inte är socialdemokrater eller vänsterpartister. Det skulle vara bra om vår biskop gjorde sig besväret och förklarade vilka hon syftade på, varför och vad hon egentligen menade med det där.

Islam
Vilka muslimer syftade biskop Eva på? Shia eller sunni? Wahabister, salafister eller sufister? Iranfinansierade eller Saudifinansierade? Afghanska talibaner eller turkiska nationalister? Nyanserna spelar roll. Vad som kanske spelar ännu större roll är om de muslimer som biskop Eva känner större samhörighet med än med sina kristna syskon delar hennes uppfattningar om abort och homosexualitet. Det var ju frågorna med vilka hon sorterade bort de "högerkristna". Det skulle vara välgörande om de muslimer som biskop Eva talade om gav sig till känna och uttryckte sitt ömsesidiga stöd i relation till de frågor som biskop Eva tog upp, om de nu delar Eva Brunnes syn på homosexualitet och abort. Finns det någon muslimsk ledare som är villig att tillsammans med biskop Eva ta kampen för homosexuellas rättigheter, för aborträtten och för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar?

Intervjun fick en märklig vändning när biskop Eva sade det hon sade och återstoden av intervjun kom mest att handla om islam. Dessvärre grävde vår biskop sig ännu längre ner i polariseringens konfliktgrop när hon skulle förklara vad hon egentligen menade med det hon just hade sagt. Biskop Eva sade:

Ja, men alltså varje trossamfund har ju ytterligheter. […] Vi hör mycket om terrorism och tänker att det är muslimer som utövar det här, vilket det ju är, men det är ju ändå en minoritet av alla de muslimer som vi, en liten liten minoritet av alla de muslimer som vi känner. Och det måste vi komma ihåg och måste också problematisera och prata om. Jag vill ju inte bli ihopbuntad med alla kristna, med högerkristna, bara för att jag är kristen och bli inputtad i ett fack. Lika lite vill ju muslimer bli det.

Biskop Eva ägnade sig mer eller mindre åt renodlad apologetik till förmån för islam och åt att tona ned islamistisk terrorism med hänvisning till att terroristerna är ”en liten liten minoritet” av alla muslimer och med någon form av kålsuparteori – ”varje trossamfund har ju ytterligheter” och en gång i tiden ägnade sig kristna åt häxbränning. I ljuset av de senaste årens framväxt av en kraftfull, militant och våldsam islamism vars terror skördar offer i hela världen – en terrorism som har drabbat världens kristna mycket hårt – är det en fullständigt orimlig och oacceptabel relativisering av ett mycket stort, våldsamt och globalt problem.

Men, biskopens erkännande av att muslimer står bakom mycket av dagens terrorism och uppmaningen att problematisera och prata om det var välgörande. Hittills har de som har försökt att problematisera och prata om terrorismens muslimska rötter blivit brunsmetade och kallade allt från ”islamofober” till rasister, nazister och fascister. Vi kan nu alla vila i att den som vill och försöker att problematisera och prata om islam, muslimer och terrorism har biskop Eva Brunnes uttryckliga stöd och uppmuntran bakom sig.

Därefter sade biskop Eva något som borde väcka många kritiska röster. Hon vill inte bli förknippad med ”högerkristna”, vilka det nu är, på samma sätt som de muslimer som biskop Eva träffar inte vill bli förknippade med muslimska terrorister. Hon likställde med andra ord ”högerkristna” med islamistiska terrorister. De är lika avskyvärda, kan man tänka. Här gör biskop Eva våld på sitt eget valspråk. Hon gör skillnad på människor och kategoriserar kristna syskon på ett sätt som gör det omöjligt för henne att vara deras herde som biskop. I praktiken söndrade hon kyrkan i ett ”vi mot dem” och motarbetade kyrkans enhet i Kristus. Det är faktiskt ganska allvarligt, om man tar biskopens uppgift i en episkopal kyrka på allvar.

• Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag. S 140-142.
• Barth, Karl, 1949: Det Kristna Dopet. Stockholm: Ernst Westerbergs Boktryckeri och Förlags AB. S 9-12.
• Biskop Eva Brunnes citat kommer från transkriberingen av P1-intervjun.

PS. Jag har sökt kontakt med biskop Eva och erbjudit henne möjligheten att publicera en replik här. Edit 13/6: Biskop Eva har meddelat att hon avstår från att replikera.

PPS. Anonyma kommentarer publiceras inte.