"Då sade Petrus: 'Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?' Jesus svarade: 'Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.'" (Matteus 19:27–30)
Jesus är ute på vandring. Han är omgiven av sina närmaste och ytterligare stora skaror följer efter honom. Han botar och hjälper och blir ifrågasatt. Både fariseer och hans egna lärjungar diskuterar med honom, bland annat om äktenskap och sexualitet. Han utmanar och provocerar som han brukar göra. När hoppfyllda mödrar kommer med sina barn bryter han mot konventionerna och tar sig tid för barnen. Välsignar dem till och med. Innan han går därifrån och möter den unge mannen som ägde mycket så säger han att himmelriket tillhör barnen. Det är nog svårt för oss att förstå hur provocerande den tanken måste ha varit. Att barnen, som var sist i ledet på den sociala rangskalan, på något sätt skulle ha en slags fördel i relation till de gudomliga tingens ordning? Att de sista på något sätt ska vara de första?
Den unge mannen som ägde mycket dök upp och gav upp tanken på att med hjälp av egen kraft och förmåga kunna tillförskansa sig en plats i himlen. När han förstod att det enda han själv skulle kunna göra var att ge upp tryggheten som fanns i hans världsliga tillgångar och ägodelar gick han bedrövad därifrån. Det kunde han inte förmå sig att göra. Lärjungarna såg och hörde samtalet med den unge mannen som ägde mycket. De blev bestörta och undrade hur i hela friden det skulle gå med dem, som ändå hade gjort vad de kunde för att följa Jesus genom livet. Jesus svarar att det inte ligger inom ramen för människans och mänsklighetens förmåga att bringa frälsning åt sig själv. Det är bara möjligt för Gud själv att åstadkomma. Men Petrus var inte nöjd med svaret, han gav sig inte utan frågade igen: "Men hur blir det då för oss, som har lämnat allt för att följa dig?"
Som så ofta börjar Jesus att förklara på ett sätt som kanske inte helt enkelt klargör hur han menar att det ligger till. Men oroa er inte, säger Jesus, ni som följer mig kommer att passera genom nålsögat och finna er själva i himmelriket vid tidens slut och världens återfödelse. Ni kommer till och med att sitta på varsin tron bredvid mig till doms för vårt folks tolv stammar. (Att de ska sitta på tolv troner innebär rimligen att även Judas har en tron som väntar i himlen...) Att lärjungarna ska sitta till doms för de tolv stammarnas folk betyder inte nödvändigtvis att de ska utdöma straff som om de satt som domare i en rättegång. Att de sitter till doms innebär att de sitter där som exempel som vi alla har att försöka följa. Jesus säger sedan att var och en som i likhet med lärjungarna har tagit konsekvenserna av att i, genom och med livet följa honom har en himlens salighet att vänta, tillsammans med lärjungarna och alla andra.
Det finns en fara i att med naivitet tillämpa Jesu ord på och i sitt liv. Att lämna sitt hus, sina syskon, föräldrar, barn och tillhörigheter betyder inte att ansvarslöst lämna ifrån sig ansvaret för alla de människor man har omkring sig. När Jesus sade det där så sade han det in i ett sammanhang där människors sociala tillvaro och samhälleliga status definierades av tre sociala kategorier. En människas tillhörighet och plats på den sociala rangskalan definierades av stamtillhörighet, klantillhörighet och familjetillhörighet. Det fanns ingen social existens utanför de tre kategorierna stam, klan och familj och det fanns definitivt inget utrymme för social rörlighet. Människor gavs med födseln en plats i de sociala ordningarna och samhälleliga strukturerna. Den sociala platsen definierade en människas värde och där befann man sig tills livet kom till ända. Det är den ordningen som Jesus utmanar med det han säger. Och han exemplifierade med barnen för de hade lägst social rang enligt systemet.
Jesus definierar sig själv – som Människosonen – som central för den nya sociala och samhälleliga ordning som följer av, med och genom efterföljelsen av honom. De rådande sociala strukturerna tillåts inte längre att definiera en människas värde. När Jesus säger att var och som har lämnat sitt hus, sina syskon, föräldrar, barn och tillhörigheter till förmån för att följa honom ska få hundrafalt igen så menar han att människor ska se och värdera varandra på ett nytt sätt. Den som inte låter rådande sociala ordningar definiera "vi och dem" utan istället ser Jesus som den gemensamma tillvarons centrum får hundrafalt fler hus att känna sig hemma i, hundrafalt fler syskon, föräldrar och barn att knyta an till. När vi är många som har Jesus som livets centrum och följer honom då får vi alla många nya syskon och familjer. Då bryts de sociala strukturer och samhälleliga ordningar som separerar människor ner och mänskligheten blir ett stort "vi." Med Jesus som gemensamt centrum. Då finns det inte längre några främlingar. Då finns det bara systrar och bröder.
Det är i den nya ordningen – när Jesus är människornas och mänsklighetens gemensamma centrum – som det ska visa sig att den som var sist ska bli först och den som var först ska bli sist. Inte förrän då är människans och människors absoluta jämlikhet fullbordad. Det som behövs är att vi och många med oss lever i Jesu efterföljelse så att märks. Och det som krävs är inget mindre än världens återfödelse.
